De som var min vardag och uppväxt

Om jag går tillbaka till de att jag var fyra år, upplyften i duschen för att tvingas till samlag. Jag visste inte ens vad de ordet var, hade nog aldrig hört det då heller. Men att lyftas upp av sin egen pappa som sedan försöker trycka in sin penis i mig för att han ska få njutning och han är kåt, att utsätta en fyra åring för de, då är man sjuk. Jag svimmade, antar av smärta, de jag minns idag är en fruktansvärd smärta och att allt vart svart och att jag sen vakna upp i pappas famn fortfarande i duschen. Därav gissar jag att jag svimmade av smärtan som jag utsattes för. Brutalt, ja, men jag kunde inte själv förstå då att detta var nå fel. De jag har förstått i efterhand var att pappa vart rädd, efter min första våldtäckt som jag minns som var denna insident i duschen, så har jag förstått att han vart rädd och tog de försiktigt sen och vart "snällare". För han vågade inte göra om det igen just nu, utan nu smekte han mig och tvingade mig att suga av honom. Han kunde säga godnatt och i samband med de stoppa handen under täcket och under mina trosor och smeka mig mellan benen och pilla. Jag var inte rädd just då, för detta var ju min vardag och helt normalt. Sen att jag var väldigt ilsken av mig hemma och vad jag förstått idag ett försök till att strypa mig själv på skolgården under lågstadiet där ingen annan såg. De var mitt sätt då som barn att få ut allt jag kände, när jag inte vågade och visste hur jag skulle sätta ord på allt jag kände.
 
Och att sen vid 8 års ålder så började alla våldtäckter om, nu gick han över från smek, till att försöka stoppa in sin penis i mig igen. Jag lärde mig hur jag lättast skulle hantera smärtan, att ligga stilla, koppla bort sig från kroppen och slappna av, de vart mitt sätt att hantera den smärta och obehag jag kände då. Nu var jag bara en kropp, en lealös kropp som pappa kunde göra vad han ville med. Jag trodde detta var normalt, samtidigt som jag förstod att de var på långa vägar från normalt och att detta behövde inte alla barn utsättas för, men ändå tvingades jag till de. De var ju min vardag, jag visste inget annat. Men samtidigt kom hot om att han skulle döda mig om jag berättade för NÅGON. Så medans allt hände skapade han också en väldigt stor rädsla inom mig, som fick gro. För tro det eller ej, men för mig var döden värre när jag var barn än de jag utsattes för, de våldtäckter jag utsattes för av min egen pappa. Trots allt som hände, så var det fortfarande min pappa, som jag älskade. Under alla hår kunde jag säga högt att jag ville ta mitt liv, men då sa jag att jag kunde gå och dö. Ingen förstod, inte ens jag. Jag ville ju leva, men jag ville bort från de pappa utsatte mig för. Samtidigt som jag sa de, var jag rädd för att berätta för då kanske pappa skulle ta livet av mig. Bland allt det här hade jag gymnastiken som jag brann för och där jag fick utlopp för alla mina känslor. Där kunde jag få vara den jag var och de barn jag faktiskt var. Och jag var duktig, jag fick medalj efter medalj, fick åka söder och tävla och de var så roligt. Jag vart äldre, jag önska att allt skulle upphöra, men allt fortsatte precis som de gjort hela uppväxten. 13,14 år och jag började må dåligt, jag kände att jag inte ville leva, jag visste att de pappa gjorde var så mycket fel som en förälder kunde göra och även brottsligt.
 
Men jag älskade fortfarande min pappa och jag var rädd för honom, han hade byggt upp en rädsla inom mig, en rädsla som hade fått gro i flera år och gjorde mig rädd för att berätta för någon. Ingen visste, inte ens mina närmaste vänner. Jag tyckte de började synas allt mer att jag började må dåligt, men försökte fortfarande dölja det så gott jag kunde, ingen skulle få se att de var något med mig. 14,15 år och jag pissade possitivt på en gravsticka. Paniken då, tror jag aldrig i hela mitt liv har varit så rädd som då. För vad skulle jag göra? Var jag nu tvungen att berätta? veckor gick, jag fick mer panik. Hur skulle jag förklara om jag gick på undomsmottagningen och sa att jag var gravid, de skulle ju fråga med vem, hur skulle jag förklara att det var med min pappa? Där var min panik, skulle nån ens tro mig? Jag har en bild från en gammal mobil där jag har ett tajt linne där man kan se en liten liten mage, (tror egentligen det är bara jag som kan se det eftersom jag vet vilket tidspann och allt och vet att jag då faktiskt var gravid) men jag vet inte hur många veckor eller nå jag var i, men missfall fick jag. De är en sak som jag är säker på. Jag minns hur jag googlade på allt, vad jag skulle göra och hur ifall jag fick missfall eftersom jag inte visste hur långt gånget jag var. Jag var i alla fall gravid med pappas barn. Pappa visste inget och han skulle aldrig få veta något, våldtäckterna fortsätte som tidigare utan uppehåll förutom de vanliga att han då var borta med jobbet. 15,16 minns jag att detta påverkade mig en hel del, men jag var också duktig på att förtränga allt han utsatt mig tidigare för. Jag var stressad, de var mycket i skolan, var orolig över nationella proven som skulle komma, om jag skulle klara de och få börja gymnasiet. Jag minns att jag flera gånger försökte hitta på saker för att få prata med min mentor, för att kanske skulle nån förstå att de var något och fråga, för själv fick jag inte fram ett ord. Jag tog grundskoleexamen och började gymnasiet, natur. De var tufft. Väldigt tufft. Jag tränade för att fly, jag var rädd och undrade allt mer och mer om de föralltid kommer att vara såhär, skulle jag ens överleva de? Den 14 maj, dagen efter min födelsedag.
 
Pappa hade inte kommit hem från happis, mamma fick inte tag i honom och hon var orolig att det hänt nå allvarligt. De var jag också, men av fler anledningar. Tillslut ringde hon polisen och fick bekräftat att han var där, men inge mer info, förutom att han satt i häktet. Då började tankar snurra inom mig och en rädsla som aldrig kommit förut dök upp, kunde han ha våldtagit något annat barn eller tjej? Dagen efter gick jag till skolan, för jag skulle skriva nationella prov i engelska och jag ville komma bort hemifrån. Så jag åkte in, skrev första delen, fick inte ner mycket på pappret, gick ut, ringde mamma, nu visste hon, men kunde inte berätta, tårar rann och hon bad mig gå till kuratorn, två klasskompisar ledde mig dit och jag var i chock, inne hos kuratorn satt jag i forsterställning medan hon prata med mamma, skolsköterskan kom in och de pratade med varandra, men jag, jag satt där på ett hörn, mina tankar var jag själv med. Varför kunde ingen berätta? Sen kallades vi till ett akut BUP möte och kuratorn följde mig dit. Där satt jag med mamma, syster och faster, alla visste förutom jag. De berättade, jag hörde vad de sa, men samtidigt inte. En 11 åring, en 11 åring hade han förgripit sig på. De jag tänkte då var, varför räckte det inte med mig? Varför var han tvungen att ta fler? Utsätta fler? Efter de började jag må väldigt dåligt och flyttade i en period till mormor och morfar, innan vi var tvungna att komma hem, antar för att allting skulle se normalt ut, uttåt sett, jag vet inte, de är bara vad jag gissar. Så som ni kanske förstod, pappa kom hem och jag flydde bort till mormor och morfar tills de tvingade hem mig och här upphörde våldtäckterna. Antar att de var för att han var rädd, rädd för att jag kanske skulle berätta, vem vet. Eller rädd för att bli påkommen. Har ingen aning. Jag pratar regelbundet med min kurator, säger saker som att hamnar han i fängelse flyttar jag, samtidigt som jag inte vågar berätta min hemlighet jag burit på. Jag minns att vi vart kallade till soc, eftersom att vi var omyndiga och de han vart häcktad för handlade om brott mot barn, så de ville fråga om vi varit utsatta. Men vågade jag berätta då? Mamma var i ett annat rum och syrran i samma? Svaret är nej, jag lät de försvinna i det tysta. Sommarlovet gick och skolan började om, jag mådde piss, vi flyttade, typ för att fly problemen..Jag var borta sent, i skolan sent, fikade ofta med kompisar, gick till skolan onödigt tidigt på morgonen, ja jag ville helt enkelt inte va hemma. Jag valde sen där i november att söka upp kuratorn.
 
Jag gick till henne och den 26 november valde jag att berätta hemligheten jag kapslat in och gått och burit på. Jag sa väldigt lite, men så pass mycket att det förstod att de var allvar och jag tor att min kurator förstod mer än vad jag berätta. Jag vart inbokad flera möten den veckan och hon ville kolla så allt var okej med mig, fast hon samtidigt visste att de inte var det, men typ så att jag levde. Fredag den 30 november vart jag kallad till ett möte klockan 10, de ringde även min syster på morgonen och sa att de ville att hon skulle komma, (vi var själv hemma, mamma och pappa var i stockholm) Jag bad henne stanna hemma och sa att om det är viktigt så ringer jag henne. Jag gick till skolan, satte mig utanför kuratorns rum, såg fler människor än de brukar vara utanför vid rektorn och såg även min kurator prata med rektorn där, sen hämtade kuratorn mig och följde mig in till de rummet istället, där satt två från soc, samma som hade pratat med mig tidigare under sommaren. Jag hade panik, skulle allt komma ut nu? Skulle pappa få veta att jag berättat? Svar ja. Men de var även där för att omhänderta mig och min syster på LVU (lagen om vård av barn) Så de ringde dit min syster och jag bad att de inte skulle berätta då exakt varför de skulle omhändeta oss. Och där satte vi oss i en bil påväg till pite, till ett familjehem, till en familj som kommer att bli en extra familj. 12.00 var vi i pite och utanför de som kom att bli min fostermamma. Under allt så var jag i chock och kände panik. Samtidigt som jag här kom ifrån ett helvete och var fri och visste att jag aldrig mer skulle behöva träffa min pappa och att jag nu var trygg. Så började ett annat helvete. Allt som jag tryckt undan, de började komma upp till ytan, samtidigt var det möten med soc, adovkater och polis. Samt BUP. Jag ville ta mitt liv, min forstermamma Åsa, gjorde allt för att skydde mig, men hon fick inte mycket hjälp och jag var i väldigt dåligt skick, dagen före nyårsafton ville jag ta mitt liv, minns inte om jag försökte eller nå, de är väldigt suddiga minnen. Men jag låg på golvet i halen och ville bara dö, hon ringde jour, bup akuten, men ingen hjälp. Vi fick tabletter på vanliga akuten som jag vart drogad av och jag fick åka hem. Åsa fick klara allt själv. Hon vågade inte lämna mig själv, hon visste inte om hon gick till affären om jag skulle va död när hon kom tillbaka. Så dålig var jag. Jag pendlade mellan pite och lule för att gå skola, gick på BUP möten i pite, men de gjorde inte mycket. Sommaren kom och hösten och jag började i pite 3:e året. Sjukskriven på 50% och sämre började jag må. De var samverkansmöten mellan skolan, soc och BUP, inte mycket vart egentligen sagt. Jag hade fyllt 18, jag var mydig och bestämde själv, och här slussades jag även över till vuxen psykiatrin. Och fler och fler ämnen plockades bort, jag flyttade ut i egen lägenhet och jag hade även börjat skada mig. Tillslut belv jag inlagd i 3 månader. De hände egentligen inte så mycket förutom att jag missade studenten.
 
Jag började 4:e året till hösten, de gick bättre, men hamnade även då på LPT för att jag samlat tabletter för att ta överdos. Jag fick permission och tog en överdos hemma. Sen forsatte de på ungefär samma sätt, LPT, självskador, samlande av tabletter och LPT igen. Gymnasiet var klart och ett halvår senare böjrade jag plugga till undersköterka, de gick ganska bra, jag höll masken, flyttade tillbaka till lule från pite, pluggade hade praktik och fick jobb. Sen krascha jag, åt inte, sov inte, drack knappt och tog inte min medicin. Vilket slutade med att min kompis rädda mitt liv och ringde ambulans. Och jag hamnade på inläggningen som skulle vara från juli till april, men två olika pauser hemma på totalt 6 veckor. Som ni vet, tvångsdropp, bältningar, tvångsinjektioner, tvångs ECT, flertal intockser, självskador på olika sätt. Som tur var hitta jag tillbaka till plugget. Jag hade fått droppen vid en överdos där i januari/februari. Nu skulle de vara nog. Antingen visste jag att jag skulle bli kvar här inne, bli grönsak pga misslyckade intockser, förmodligen inte dö. Så jag valde att kämpa mot den sista överdosen där de hade sondmatat mig på tvång med KOL. Och jag sökte kurser jag saknade och tog upp studierna till undersköterska och till att få en färdig gymnasieexamen i vård och omsorg. Jag har familj, vänner och några skötere och sjuksköterskor att tacka för att jag lyckades tillsammans med mig själv. Jag vart utskriven och de var lycka. Jag flyttade, vilket inte var lika roligt, men jag hade inget val. Jag höll kontakten med två skötare, genom sms och telefonsamtal, samt pratstuder över en fika. Som jag fortfarande än idag har kontakt med. En av mina närmaste vänner tog sitt liv här, den vän jag känt som längst försvann. Vilket har skapat ett tomt hål inom mig, som jag försöker fylla igen med minnen av henne.
 
Hösten kom, jag fick tillslut en psykolog, men istället för att ta beslut om hur min behandling skulle se ut så som ni vet vart jag friskförklarad från min deppresion samt PTSD:n, vilket jag aldrig trodde. Jag började trappa ur den sista medicinen, jag började praktiken som slutade med som ni vet jobb som timvikarie. Jag fick även en gymansieexamen och undersköterkeexamen och har sökt in till sjukesköterska. Jag ska nu få mitt sista betyg för att kunna söka till fler avdelningar och få ihop timmar på 100% och väntar fortfarande på besked om jag kommer in eller inte. Så just nu lever jag i en dröm som nu mera inte bara är en dröm utan verklighet och det är de som är så himla fantastiskt och underbart. Jag har speciellt två skötare L och A att tacka för allt, för de har gjort mer än vad som behövt och de har räddat mitt liv, funnits där på insidan och även på utsidan sen jag blev utskriven. De har gjort saker för mig som jag aldrig hade kunnat räkta mer, tagis sig mer tid för mig än många andra skulle ha gjort för att bara vara deras patienter. De är jag tacksam för och jag är tacksam för att jag har kvar dom i mitt liv än idag. Så förutom all stöttning från vänner och familj så har jag fått så otroligt mycket från dessa två fantastiska personer som är så grymt bra och borde verkligen ha en eloge för allt de gjort för mig. Jag önska det fanns mer än ett tack att säga. Helt ärligt finns det inte ord som kan yttrycka den tacksamhet jag känner. 
 

Missfallet som räddade mig och barnets liv

Tänk sähär....jag var gravid när jag var 14 år med min pappa. De var alltså en våldtäckt. Jag fick som tur var missfall. Men tänk också vad hade hänt om jag inte fått det? Hade jag behövt föda mitt pappas barn? Nej, för vi har möjlighet till att göra abort här i Sverige. Och de är något ingen ska få ta i från oss kvinnor. Att få missfallet trots att de var min pappas barn var psykiskt jobbigt. Jag såg liksom hur de höll på att bildas ett foster, ett barn inom mig. De var jobbigt att se. Men samtidigt visste jag att jag inte kunde visa, eller berätta för någon om det. För vem skulle tro mig? Jag hade turen med mig och fick missfall. Men tänk såhär, vad hade hänt om jag inte fått de? Hur hade allt sett ut då? Jag hade då behövt berätta, för att få egendom min rättighet, att få göra abort. För ingen ska behöva föda ett barn som inte är önskat till värden. Eller i mitt fall kom till genom våld och tvång. Att göra en abort, de är aldrig enkelt. Oavsett det är frivilligt eller ofrivilligt. De spelar ingen roll. För det är lika jobbigt oavsett. Man väljer att göra abort av olika skäl och ingen ska tvinga en att ha  kvar ett barn som man inte kan ha av olika anledningar. Att bli gravid efter en våldtäckt de är det värsta tänkbara och då även att veta att det är ens pappas barn, de är rena mardrömmen. Tänk er, ni är själva, ingen att prata med, för vem skulle tro er? Ingen att dela oron när ni ser pluset på stickan.  Missfallet räddade mig.  Men samtidigt som de var en lättnat var det också psykiskt jobbigt. Hur hade allt sett ut om jag berätta, om de hade slutat med att jag var tvungen att berätta? Om jag inte hade fått de, för att föda pappas barn, de var aldrig ett alternativ. Men hade jag behövt genomgå en abort, då hade jag också behövt berätta, nu spolade jag bara ner allt i panik och stängde locket för att glömma allt. Men hur hade jag berättad det? För vem? Hade de trott mig? Vad hade hänt då? Hade jag blivit omhändertagen redan då? Hade min pappa blivit åtalad då? De är mycket frågor. Som jag aldrig kommer få svar på. Men inte just nu heller vill ha svar på. Men ingen kan någonsin säga att varken abort eller missfall är enkelt. För oavsett det var min pappas barn, så var  det fortfarande psykiskt påfrestande. Fast det var en lättnad att kroppen stötte ut fostret, så var det fortfarande sjukt jobbigt att se det som 14 åring och inte riktigt fatta vad som hände, för kunskapen fanns inte. Få uppleva det med så blandade känslor och hormoner. De var kaos. Så om inte jag hade fått missfallet är jag tacksam att jag lever i Sverige och att även få min rätt till abort finns. För om jag hade blivit tvingad att föda min pappas barn. De hade varit ännu värre. Både för mig och för de som var mitt barn. Så att den rättigheten finns. För mig är det en självklarhet och ifrågasatt aldrig heller någon varför det gör en abort, ni vet aldrig bakgrunden till de. Och oavsett vad så är det sjukt jobbigt att göra de. 
(null)



Rätten att säga nej

Ni vet sådana dejtingappar? Typ tinder och badoo? En sak stör jag mig på där väldigt mycket, och blir faktiskt riktigt irriterad över de. De är att många killar (inte alla, vill inte dra alla över en kant, för det finns många bra också) förväntar sig saker som egentligen inte är okej enligt mig. Killen säger att han är sugen och förväntar sig då genast att man ska skicka en bild på sina bröst eller vagina. Främst ens bröst. För de är ju dom de blir mer kåt på. Vissa tjatar och ger sig inte. De skickar en bild på sin penis, som man inte ens frågat efter och hipps vipps förväntar de sig och det blir även då genast som att man är skyldig att skicka tillbaka. För att de skicka en utan att man inte ens ville de. Får inte vi bestämma själva? Är de vår skyldighet att så fort han är sugen ska man skicka en bild på sina bröst? Detta är något som gör mig irriterad. Killen säger att han är sugen och direkt förväntar han dig att vi tjejer ska skicka bilder på våra nakna kroppsdelar. De är fel. Är det det vi är till för att tillfredställande när killen är sugen? Vars är våran rätt? När hörs vårat nej? Varför är det så svårt att ta ett nej? De är samma vid våldtäckter, varför är det så himla jäkla svårt att lyssna på ett nej? Ett nej är ett nej, att tjata och inte acceptera ett nej, de är inte rätt.  Vi har också en rättighet och vi ska ha vår rättighet att få säga nej. Varför är det så svårt och jobbigt att få ett nej bara för att ni är kåta? Ger det er rätten att inte lyssna på ett nej? Jag fattar inte.  Varför är det så jobbigt när nån säger nej? Varför ska det fortsätta tjatas? Ett nej är ett nej och de ska räcka. Vi har också rättigheter och i detta läga är vår rättighet att säga nej och att de ska räcka. Nu drar jag inte alla över en kant, kom ihåg det. Det finns så otroligt många fantastiska bra killar där utan som kan ta och lyssna på ett nej. Men det finns också många killar som  inte lyssnar och accepterar ett nej.  Våldtäcket ökar, jag jobbar på en gyn avdelning och många nätter jag har jobbat har jag hört om minst ett fall nästan varje natt.. där en tjej som har kommit  in till akuten och blivit topsad efter en våldtäckt.  De är hemskt, så fruktansvärt. Men det är också sanningen och den ska man inte sopa över.  För den måste fram, folk måste förstå hur illa de är. Hur vanligt och allvarligt de är. Denna tjej ni nu tagit rättigheten ifrån och inte lyssnade på nej:et hon sa.  Vet ni hur myclet ni förstört hos denna tjej? Ni har skapat ett trauma hos den tjej. Något hon kommer få leva med resten av sitt liv, något hon under år kommer få lära sig Att leva med, för detta är inget som försvinner, de kommer finnas där inom henne för resten av hennes liv. Är det de ni vill? Få henne att tappa tilliten till män? För det finns så många bra män där ute, ni förstör även för dom.  För  tjejen tappar tillliten till alla män, inte bara till er. Vet ni hur svårt det är att efter en vålldtäckt lita på en man igen? Vet ni hur många år det tar? Och ändå kommer inte tilliten tillbaka helt. Tro mig. Jag vet. Jag har varit utsatt för våldtäckter av min egen pappa i 13 år av mitt liv. Jag är 22 nu och fyra år när det börja. Så jag vet vad det innebär att bli ifråntagen sin rättighet att säga nej redan som barn.  Så jag vet vad jag pratar om. De är inge påhitt.  Genom att ni inte lyssnar på ett nej.  Förstör ni inte bara för tjejen, ni förstör även för alla andra män som kan och faktiskt lyssnar på ett nej.  Ni tänker på er själva, men det finns så många mer.  Alla kvinnor ska ha sin rättighet och en av dom är att de har rätten att säga nej.  Vad det en gäller, oavsett det är att ni är kåta och vill se bröst, eller att ni går en sen kväll ser en tjej i en tajt kjol och kort klänning och då tar rätten för er att våldta denna tjej. Ni gör de. Förstör för denna tjej, tar bort hennes tillit till samhället och andra män. Förstör och ger henne ett trauma som är så jäkla svårt att ta sig ur. Och ett helvete att lära sig att leva med.  De ni inte tänkte på när ni inte lyssnade på detta nej, var att ni gjorde ett stort hål och förstörde denna tjejs tilllit till andra män. Män som aldrig skulle göra något sånt, män som är lyssnar och accepterar ett nej, och set denna del av en kvinnas rättighet. På samma sätt som att ni också har den rätten att säga nej.  Ska vi kvinnor också ha den.  Att säga nej hör till allas lika värde och de är något man måste acceptera och lyssna på.  
(null)
Detta gör jag nu. Jag jobbar i vården och stöter på folk, jag hjälper andra. Jag ger tillbaka, för all hjälp jag fått av vården. Att hjälpa andra, jag har möjligheten att träffa andra som varit utsatt och få hjälpa dom. Det är de jag vill. Än har jag inte träffat nån, men den dagen jag gör det, då vill jag visa att hoppet inte är släckt att de går att ta sig ur och bli frisk, att de går att lära sig att leva med, alltid där, men ett hinder låter jag det ej att vara. 

Nattjobb i färg

4:e natten nu, har jobbat sen månad och är nu  inne på min 4:e natt, jag sa att jag var rastlös och inte hade nå och göra. Nu har jag jobbat, de har varit så roligt! Jag har dock i stort sett vänt på dygnet. Men de har varit roliga nätter att jobba.  Denna natt är nog den lugnaste av de alla.  De är så roligt att jag får jobba extra, speciellt nu när jag har så lugnt i skolan och typ inget att göra på dagarna så är det väldigt skönt att komma ut i det sociala. Annas? Mår väldigt bra och jaa vad ska jag säga? Vet knappt det. För det enda jag gör är att jobba, plugga och umgås med vänner och familj, nu egentligen mest jobb och vänner samt familjen. Dricker kaffe och äter för att hålla energin och mig själv vaken, fast det går ändå mycket lättare nu och får soca någorlunda på dagen också för att orka jobba natt, så de är ju faktiskt bra tycker jag. Nu är jag hungrig, men vet inte riktigt om jag ska äta nu eller vänta ett tag. De är ungefär på de stadiet jag är om jag säger så.  Efter jag slutat ska jag och fika med Viktoria och sen ska jag sovandes sätta mig på en buss till Pite, sen vet jag inte om jag kommer jobba ytterligare en natt eller om jg får lite ledigt och hinner vara hos Anna i helgen som är planen. 
(null)

Jag är rastlös, alla uppgifter klara och ingen praktik, nu väntar jag bara på att det ska ringas om jobb

Hej, 
Praktiken är över och sista dagen blev jag fotad och fick med id/passagekort för fortsatta jobb där. De är lycka. För någon dag sen gick jag och chefen igenom en fortsatt anställning där. Har tydligen fått beröm av kollegorna till chefen och de verkar gilla mig så det är roligt. De har gått väldigt bra och tipp topp i betyg. Vilket är väldigt roligt måste jag säga! Vad mer? nääääää assååå det händer inte så mycket mer, letar lägenhet, åkt till antnäs, så är ute i ödemarken nu dit ingen orkar komma. Jag har köpt en vinterjacka, så mycket pengar har jag inte heller. Jag får dessutom ingen lön förrän nästa måndag. (förutom CSN som jag redan fått) Jag måste ladda nya resor mellan stan och antnäs så jag kan ta mig däremellan billigare. Jag har lämnat in alla skoluppgifter, jag har gjort allt. Är klar med ytterligare en kurs och ska nu maila min lärare för att få påbörja barnhälsovård tidigare...vilket blir min sista kurs. Jag är typ klar med aktusjukvården ocskå APL, klar..Alla uppgifter som är tillgängliga är klar, jag har mailat min lärare och frågat om det är nå mer vi ska göra eller om jag kan få ett betyg. Så att min antsällning blir ändrad och rätt, samt så jag kan söka mig och få intro på andra avdelningar också. Jag är egentligen klar. Jag läser för att få pengar i väntan på mitt betyg i akutsjukvård så jag kan få jobba på sjukhuset. Så tills jag fått betyget blir det fler kurser, men som det ser ut nu behövs endast barnhäslovården och de är trots allt en kurs jag vill läsa, för jag vill ha möjlighet att jobba på barnavdelningen och se om det är något för mig. Så det jag gör just nu, jag pluggar, fast nu har jag inget att plugga för alla uppgifter är inlämnade osv, och jag extrajobbar på avd 49 som undersköterska. Det är de jag gör. Sen väntar jag på att få beskedet om jag kommer in på syrra eller inte. De kommer 8 december. Men jag är lite osäker, för min chef prata också om ett längre vick, och det är något jag verkligen vill ha. Så jaa, jag får helt enkelt se. Det känns bara så sjukt. Det har gått så bra, mitt mål när jag gick in för praktik var att få timvick 5 dagar in på praktiken får jag ett timvick och nu 4 veckor senare när praktiken är klar, så får jag fortsatt timvick och det pratas om längre vick, vilket är helt sjukt egentligen. Idag har varit en dag, då jag gjort ingenting och massor. Jag är inte vad vid denna fritid, två dagars ledigt? När hände de senast? ja fyra veckor sen...men de känns som evigheter sen. För de har varit så roligt. Idag har jag gjort bort allt som heter plugg, jag har tvättat upp allt, jag har hunnit ta en promenad i snön, jag har lagat mat, jag har suttit tv:n och sett serier. De är min dag och rastlös är jag än, ringde mamma och ba "jag har inget att göra" hon skratta och jag sa att jag till och med varit på en promenad...då fick hon en chock. Såå aaah, något är fel, jag har vant mig vid att gå upp till ett arbete och fått en rutin och de har varit så skönt. Pluggandet har också varit en rutin, men de har ändå inte varit samma sak tycker jag. Så att ha denna tid då jag inte har något att plugga, jag behöver inte tänka på att jag måste upp imorgon och att ha varit ledig i 2 dagar, de känns konstigt och jag hoppas nu att jag snart få åka in och jobba, att det blir mycket att göra så att de behöver mig, för jag vill jobba, för jag har hittat ett jobb jag älskar att utföra och sen att få vara i ett socialt sammanhang och träffa folk varje dag, prata med andra, de har varit så roligt. Att komma ut och få träffa folk, de är typ det bästa. Nä nu ska jag se greys och äta chips, hehe stannade och köpte chips under min promenad...
 

Att bryta tabun och berätta sanningen vad som faktiskt kan ske bakom stängda dörrar

Nu sitter jag på planet hem, de har gått väldigt bra! De var trevligt att träffa sanna. Så nu har jag spelat in mitt avsnitt tillsammans med Sanna Bråding i deras studio. De var nervöst, men jag måste säga att det gick väldigt bra. Och det känns bra att få ställa upp och prata om något som nästan aldrig pratas om. Jag har pratat om de sexuella övergrepp som skedda bakom stängda dörrar, de helvete jag levt 13 år i.  Jag har berättar min historia, i hopp om att fler ska våga berätta och visa att ingen är ensam där ute.  Jag vill bryta tabun på detta. Visa att allt kan se så perfekt ut på utsidan, men att man vet aldrig egentligen vad som faktiskt kan pågå då ingen ser på.  Berättar om resan tillbaka efter att blivit LVU placerad och sånt. Hur kaos allt har varit och hur lite hjälp samhället egentligen gjort. Åsa fick ta hand om mig, när det egentligen borde ha varit slutenvården på BUP, hur hon inte visste att om hon fick till affären, skulle hon hitta mig död hemma sen? Hur jag åkt in och ut från vuxenpsykiatrin efter alla försök till att ta mitt liv.  Att den hjälp jag egentligen fick, var av några som jobbade på 32:an i sunderbyn, mina vänner och familjer. Hur jag inte fick någon psykolog förrän jag redan var frisk och tagit mig ur allt själv. Hur jag på så kort tid från att bli utskriven efter 9 månader inlåst blivit frisk och friskförklarad.  Avsnittet kommer ni kunna lyssna på om en månad ungefär och jag kommer att länka det då.  Men det kändes så bra och jag kunde inte vara mer redo för att berätta min historia offentligt och dela med mig om det som var min vardag i 13 år. Så lyssna gärna då det kommer ut.  Nu ska vi landa.  (null)


Att känna sorg men ändå må bra

Jag glömmer bort. Jag går in på din blogg och hoppas den har uppdateras. Samtidigt som den laddas kommer jag på mig...den kommer aldrig mer uppdateras, för du är död. De har gått ett tag, men saknaden av dig är lika stor om inte större. Du gick bort och jag saknar dig så jävla mycket. Jag mår bra, för mig är saknaden av dig och mitt mående två olika saker. Du är en tomhet, dåligt mående är ångest. Ångest har jag inte. De jag gör är att sakna dig. Jag mår verkligen jättebra inom mig, stabil och välmående,  många tror att man måste må dåligt för att kunna sakna något så mycket att de gör ont. Men så är det inte. Jag saknar dig, men de gör inte mitt mående sämre. För jag har lovat dig att jag skulle må bra, för de var det du ville och de var de jag drömt om. Jag har kämpat och kämpat för att din död inte skulle påverka och trigga mig. De gör den inte. Den har gett mig en förståelse och en annan bild. Och jag tycker det är så sjukt jobbigt att förstå att du lyckades. Men ditt brev jag fick av dig, de ger mig ett lugn.  Varje gång jag läser det är de som att du sitter framför mig och läser det. Men en sak jag fortfarande inte klarar av, de är att se Buffy. För de gör för ont, jag minns hur jag gick över till dig och du till mig och vi satt och såg avsnitt efter avsnitt och de var så underbart. Nu går det inte. För nu är det bara en smärta. En smärta jag än inte kommit över. Jag ville kämpa för att nå mitt mål och bli frisk och friskförklarad samt att må bra. Jag nådde mitt mål, men de jag saknar är att dela den gjädjen med dig.  Jag har inte tagit bort dig ur min kontaktlista eller raderar dina sms, de gör för ont, på något sätt är det som att det är att göra det omöjligt att kontakta dig, fast jag vet att det redan är de..att radera dig så, de gör för ont. De är jag inte redo för, men hur fan blir jag redo för de? Går de ens? Jag vet att du aldrig kommer att komma tillbaka, men jag vågar inte stäcka sista lågan för de. Jag går in på din insta, spelar upp ett vidoklipp och har det på repeat, det är enda sättet att få höra din röst. För de klipp med oss, de har jag inte. Jag har knappt någon bild, för när vi träffades togs det aldrig någon bild. Jag har bara minnena kvar i huvudet, de är där bilderna finns över alla de gånger vi har sätts. Men jag önska jag hade en bild på oss. På dig. Som hade tagits innan du dog. Dom sista orden jag fick av dig var "jag älskar dig vännen❤️" 
Ingen får någonsin säga igen att jag kommit över din död fort. För den har jag fortfarande inte kommit över. Den kommer jag nog aldrig helt komma över, för sakna dig, de kommer jag göra för evigt, men jag lät livet gå vidare och inte stanna upp, för jag vet att det var de du önska och de gjorde jag också när jag hoppades på att jag inte skulle överleva. Jag lät den bara inte påverka min väg till att bli frisk. Det gjorde de tuffare, men det gav mig också en infart till varför jag ville bli frisk. Sofia. Du har varit min vän sen jag var 6 år. Och att du en tag bara inte finns, de är som en påhittad saga med ett olyckligt slut. Innan du dog var du en av mina närmaste vänner, som förstod mig på ett sätt som få gjorde. Vi hade en liknande kamp, på två olika håll. Jag överlevde den, men inte du och för mig gör det så ont. För jag hade önskat att du också överlevt den. Ibland känner jag skuld över att jsg överlevde och inte du. Men jag vet att jag inte ska det. Du har berört så många, hjälpt så många, du hade världens finaste och värmasta  hjärta. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Älskade Sofia, jag hoppas du har funnit din ro, den du inte hade här på jorden. Jag äskar dig och kommer aldrig att glömma dig min älskade underbaraste buffyälskande vän. 
(null)


Sanning och inga förfiningar

Jag har nu fått för manuset för min intervju med sanna bråding. De handlar om mina övergrepp som pappa utsatte mig för. De handlar om de helvete jag levde i, i 13 år. Sen min tuffa resa tillbaka och att bli frisk och friskförklarad. De är det min intervju kommer handla om. De som händer bakom stängda dörrar, de ingen ser. Och man är för rädd för att fråga om man misstänker att något inte stämmer hemma. De handlar om att öppna ögonen, våga fråga och våga se, våga se det som händer bakom stängda dörrar, de som ingen vågar prata om, de som är sådan tabu på, man är rätt för att få sanningen, för får man ett annat svar än att allt är bra hemma, då måste man också göra något åt det. Och de är det många kan tycka är läskigt och vågar då inte fråga. Men det bästa man faktiskt kan göra är att gå emot rädslan och fråga, för är det något och barnet vågar berätta och ni gör något. De kan va ni då som räddar de barnets liv. Och vetskapen att man räddar ett barn från ett helvete, är inte de en underbar känsla? Jag är evigt tacksam till min kurator som tog sig tid och vågade lyssna när hon förstod att de var något som pågick hemma. Hon rädda mitt liv och jag har även i efterhand tackat henne. För de tyckte jag hon var värd.  Jag vill hjälpa på samma sätt som jag vart hjälpt. Och i vården, då får jag hjälpa och det är de som ger mig sån energi. Jag har varit utsatt, jag håller inte tyst om det. Folk måste få veta, för att förstå hur vanligt det faktiskt är. De är sån tabu på det och de är något man verkligen måste få bort. För hur ska fler tjejer våga öppna munnen och berätta om ingen vågar lyssna? Jag önskar ingen de jag varit utsatt för, de är något jag inte önska nån. För att komma vidare från våltäckter, de är svårt, men de går. Men man måste jobba och inte ge upp. Men de är så få som berättar, så få som polisanmäler och jag förstår de, för de händer ju ändå inget. Allt blir bara nedlagt. De vart det för mig, två gånger, eller ja fler egentligen. Så helt ärligt, händer de igen, då skulle jag inte anmäla så länge det inte finns så tydliga bevis att det blir omöjligt att lägga ner, för det är ungefär de som krävs tyvärr. Hur får man fler bakom lås och bom om ändå dom flesta lägga ned? Vad sätter de för stämpel, att det är okej? För man åker ändå inte dit för de? Nää, Huvva blir bara aj av tänka på de. Detta är något som måste ändras, fler måste åka dit för dessa brått. För just nu faller dessa bara mellan fingrarna och de måste vi alla tillsammans sätta stopp för! 
(null)

En blandning av allvar och jobb

Hej håå, trallalalåå, 
Intervjun har kommit med i tidningen, vissa saker kom fram bra andra sämre tyckte jag. De tog bort allt positivt och vände om vissa saker, tog bort ord ur mina meningar, men vissa saker kom fram bra. Det jag egentligen ville ha sagt med allt var att jag tycker det är fel att man behandlar folk på tvång med ECT. För det är trots allt så pass stor behandling och jag tyckte själv det var obehagligt, bli sövd under tvång och inte veta vad som händer, sen vara väldigt förvirrad osv. Men det dom tog bort var ändå det positiva det gör och att jag har förståelse för att ge olika tvångsbehandlingar, jag kan förstå att det ibland var tvungen att ge mig tvångsmedicin och att det ibland behövde bälta mig, det jag tyckte kunde ändras var att det ibland gjorde det lite för ofta, att ibland hade det faktiskt kunnat prata med mig för att lugna ner mig och att det då kunnat förhindra en bältning och tvångsmedicinering. Men jag vet också att ibland var enda utvägen tvångsbehandling iform av medicinering. Det jag egentlingen önska var att det aldrig hade tvingat mig till ECT. För det är inget jag tycker man ska tvinga till, det finns alltid andra utvägar. Där gjorde läkaren fel. Och eftersom att läkaren hade ordinerat de så hade personalen inget annat val än att få in mig på ECT och när jag vägrade var det bältning som kom på tal för att få in mig i behandlingsrummet. Och jag vet att personalen måste göra som läkaren bestämmer, men jag önskade bara att läkaren hade lyssnat och gjort något annat än att tagit till den åtgärden. Och varför utsätta mig för först 6 behandlingar och sen två veckor senare utsätta mig för 4 till. MOT MIN VILJA. Just där förstod jag mig inte på läkaren. Jag var i alla fall glad att det avbröt det efter 4 andra gången. Om folk vill ha det frivilligt så är det upp till dom och helt okej, för det har ju trots allt studier på att det har hjälpt, men det är ingen behandling jag någonsin skulle ge mot någons vilja, alltså som tvångsbehandling. Att söva någon mot ens vilja och sen ge en behandling som man inte har någon kontroll över och inte är vid medvetandet vid, det är fel. För det finns oftast annat man kan göra. Men psykiatrin har räddat mitt liv och det finns så mycket dom har gjort rätt, vissa saker mot min vilja och det förstår jag såhär i efterhand varför det gjorde. 
 
Har i alla fall varit en vecka på praktiken nu och det känns så bra, trivs väldigt bra och har superfina kollegor. Jag har fått mycket beröm och jag gör allt arbete självstädningt och frågar endast om det är något jag är osäker på, vilket är kad och journalföring. Och att hitta till andra avdelningar, men det gör jag allt mer och mer trots mitt usla lokalsinne. Känner i alla fall att det är här jag ska vara, att det är här jag hör hemma och att det är detta jag vill göra. Nu gör jag något som verkligen ger mig energi. I tosdags fick jag ett ärande att gå och hämta medicin på psykiatrin till en patient och jag gick dit, ringer på och de öppnar och jag ser hur chockade de blir, träffade A och chefen bland annat, fick kramar av både och de var så roligt att träffa dom och chefen sa att det var så roligt att se mig som personal på sjukhuset, att jag var frisk och det syntes på hela mig att jag mådde väldigt bra, sen att jag passa bra i arbetskläderna. Nä det var verkligen roligt att komma dit och hälsa på som personal på sjukhuset och inte längre som en patient. Det kändes konstigt, men det var faktiskt väldigt roligt måste jag säga. Är ledig idag och var ledig igår, sen jobbar jag resten av nästa vecka förutom torsdag. He ska bli trevligt. Nu ska jag sätta mig ner och plugga lite, har trots allt en hel del plugg att göra, jag menar läser ju en kurs på 5 veckor samtisigt som denna kurs och praktiken, så skolan kommer jag inte undan trots allt. Men den är också rolig måste jag ju säga, bara på ett annat sätt. 
 
 

Det är här jag hör hemma, de är här jag fyller mig med energi och glädje

 
Jag har haft min första riktiga dag på avd 49 idag och de var så roligt, kände verkligen att det var här jag hörde hemma. Har gjort lite allt möjligt idag. Även fått se ett foster i v 12+3 som vi tagit hand om efter ett missfall. De var något speciellt, och så hemskt att se. De små fingrarna och tårna..Men det har varit en mycket intressant dag och jag har fått göra väldigt mycket, fräsha upp minnet lite vid vissa saker och testat på nya saker. Supertrevliga kollegor med mycket skratt och mycket arbete, var rätt häktigt på morgon, men det berör inte mig, är ändå rätt van vid det och påverkas inte av den stressen. Var i alla fall en väldigt trevlig första dag! Och de vill tydligen ha kvar mig där efter själva APL:en också, så vem vet, kanske blir USK på gyn. 
Sen annars har jag ställt upp för ännu en intervju för behandlingar och att va frisk samt blivit fotad. Vad mer? Joo...har gjort två examinationer. Lämnat in massa uppgifter i skolan, umgåtts med vänner och sovit. Ja det är ungefär det, men tycker det är väldigt mycket. Men en sak jag har insett och det är varför jag äskar mitt jobb och det jag gör. Den energi man får under ett pass, den är obeskrivligt och sen är det så skönt att få utföra lite praktiskt som omväxling till allt teoretiskt som jag nu krigat med i så himla många månader, på både helttid och mer än helttid. Så det är skönt, fast jag läser fler kurser samtidgit så är det så skönt att få sätta foten ute i arbetslivet och utföra praktiskt det man lärt sig teoretiskt. De är något jag älskar. Som jag älskar mitt val av yrke, de är bara bäst. Nu är jag trött och slut i benen och det blir en tidig kväll för min del, har kommit upp i 10 000 steg idag och då tycker jag ändå inte jag gått så mycket. Nu är det bara ta nästa sak i händerna och sätta sig och plugga lite räddningsmedicin, har ändå en uppgift som ska in, dock först nästa vecka, men det är ändå skönt att göra bort den, för då när jag en annan dag är ännu tröttare så har jag inte den att göra och då kan jag se serier och bara ta det lugnt. 
 

Över allt annat

Nu ska det pluggas, såg just reslutatet på en av mina inskickade uppgifter i akutsjukvård och det vart ett B, sjukt glad är jag de måste jag säga. Idag har jag en examination i vårdpedagogik och handledning, de kommer säkert gå bra, de hoppas jag i alla fall. Den kursen var ändå rätt så lätt. Annars har jag avbokat min tandläkartid eftersom att jag samma dag som jag hade den också har min första dag på min APL på GYN. De ska bli roligt och ser verkligen fram emot det om jag säger så. Är glad och lycklig, det ska bli skönt med lite praktiskt plant allt teoretiskt jag nu haft i så många månader om jag säger så. Anna ligger mitt emot mig och ser på något, har delat lägenhet med henne sen i mådags och imorgon åker hon hem efter sin skola och jag åker tillbaka till mormor och morfar. De har varit skönt att vara hemma i några dagar. Har ju sökt en lägenhet på bergviken och ägeren ska bara kolla upp mig och mamma och om han inte hör av sig till mamma i veckan ska hon ringa på måndag. Jag hoppas verkligen jag får den, de skulle vara så roligt och skönt att komma närmare allt och alla, de skulle göra mig så glad. Få ett förstahands kontrakt och få ett boende där ingen kan säga att här får du inte bo mer. Ja eller så länge jag betalar hyran såklart, men ja, de är ju som något självklart. Så de håller jag tummarna för. Annars idag har jag sovit länge och bara tagit det lugnt, ätit frukost, sitter för den delen fortfarande i pyjamas och pluggar lite smått. Har sett vänner och drömt mig bort. Ska ta och koka lite kaffe och ta och sätta mig ner och verkligen plugga till examinationen. Sen kan jag även säga att jag nu blivit intervjuad för NSD och att den antingen kommer pubiliceras anonymt eller med mitt namn, de vet jag inte, har läst igenom den och tyckte de var bra. Jag har även sagt att det är okej att mitt namn kommer med. Alltid roligt att få uttrycka sina åsikter, speciellt när det är ett ämne jag brinner för. 
 

FRISKFÖRKLARAD!!!!!!

Sofia, nu ska du få veta något, jag var hos psykologen idag, mitt 3:e och här skulle jag få veta vad för behandling jag skulle få. Men vet du istället för att få besked om vad för behandling, så vart jag istället friskförklarad från allt, jag vart fri från deppressionen, men framför allt jag vart friskförklarad från min PTSD!!!!!!!!! Om du hade varit här, då hade jag kramat om dig i glädjetårar, men nu kramar jag om dig i text istället. 
Så JAAA, nu är jag frisk!! Eller ja så frisk man nu kan vara!!! Är så lycklig att det kommer tårar av ren glädje. 5 år, 5 år av den diagnosen, fem år av kamp med denna diagnos. 5 år senare är jag symtomfri och friskförklarad. Jag har kämpat, jag har gett upp, jag har överlevt, men det sista 7/8 månaderna har jag verkligen krigat, jag har kämpat och jag gav inte upp, vissa stunder har varit ett rent helvete. Jag har gjort allt de senaste månaderna för att må bra och bli frisk. Nu har jag kommit till den punkten då det till och med friskförklarar mig. Jag har drömt om denna dag, men nu har den också blivit verklighet. Dagen har kommit. De känns inom hela mig att jag mår bra och att jag känner mig frisk, det är inte bara en känsla längre utan nu har det också kommit till den biten att jag är det på papper. Min diagnos tas bort. Den tas bort. Kan inte riktigt fatta det. Jag har inte längre en psykisk ohälsa, jag är inte längre sjuk. Jag har känt mig frisk, jag har mått bra, men jag har inte förrän nu fått det bekräftat av psykiatrin. Nu kan ingen säga att jag är sjuk, för nu är jag frisk och det kommer även att så i mina journaler. Och de är sann lycka. De är inte så att jag har glömt övergreppen, jag vet vad jag varit med om, de finns där och kommer alltid finnas där. Men det är okej och det stör mig inte längre. Jag har lärt mig att leva med det. Det är inget som hindrar mig längre och framför allt det hindrar mig inte längre från att må bra. Nu mår jag bra, jag är lycklig och jag är frisk och fri. Det är inte bara som jag känner det utan nu har jag fått det bekräftat av psykologen och att höra det av henne, de är obeskrivligt och overkligt. LYCKAN ÄR TOTAL OCH JAG MÅR SÅ HIMLA BRA. Att jag är frisk. De är lycka. Att jag inte längre behöver ses som den som är sjuk och alltid ligger inne på sjukhus under tvångsvård. De är glädje och något jag är så himla glad över. Jag hade dock inte kunnat göra den utan all stöttning och hjälp jag har fått av både mina familjer och vänner. Av framförallt 2 på avdelningen. A och L. De har räddat mig och gett mig den hjälp som jag aldrig fått förut. Att få ha kontakt med dom personerna även utanför det betyder så mycket och är så roligt. Att få fortsätta prata och träffa dom, berätta om den resa jag gjort och prata om allt och inget. Det är så fantastiskt. Att ha mina familjer, min biologiska och min fosterfamilj som söttat mig och funnits där, ställt upp i vått och torrt, hälsat på och pratat med mig hjälpt, det har hjälpt mig med så mycket och de är obeskrivligt. Sen mina vänner, Anna, Marie och Elin. Utan er, ni har hälsat på mig ni har påmint om vem ni är när jag själv glömt vem ni är. Ni har funnits där och ställt upp i allt. Ni har räddat mitt liv och nu har trott på mig när jag själv bara ville dö. Utan er, är jag ingen. Med er är jag allt. Jag älskar er. Den resa jag gjort. Från att vilja dö, till att överleva, till att leva, till att bli frisk, till att bli frisk förklarad. De är ren och sann lycka. Jag har gjort en enorm resa, nu är det bara att fortsätta i måbra spåret och uppfylla mina drömmar. Att få komma in på den utbildning jag drömmer om och att få jobba med det jag brinner för och älskar. Jag är friskförklarad. Jag är nu mera frisk och fri. Nu inte heller bara enligt mig, utan även på papper. De är att ha gjort en resa, de är att bevisa att allt går bara man vill. Jag gjorde det. Jag är nu frisk. De är lycka och en sann glädje, det är inget bara jag känner, det är verklighet och finns på papper. För mig är det viktigt att det finns på papper, för då ljuger jag inte och det blir som sanning på något sätt, för har sagt att jag mår bra så många gånger, men sen har det ändå slutat med ett LPT, men nu mår jag verkligen bra, är symtomfri och diagnosfri även på papper, vilket gör allt sant och så himla verkligt. Och gör det till sann lycka och detta gör mig till en frisk tjej, någon som är som vem som helst annars. Någon som nu mår bra och har inte mer problem än vem som helst annars. Visst jag har en livshistoria, men den är inte jag. Jag är jag. Jag är inte längre någon diagnos, jag är som vem som helst, jag lever nu ett liv som alla andra, ett liv borta från psykiatrin. 5 år i psykiatrins händer och nu släpper det mig, friskförklarar mig och skriver ut mig från deras vård inom närpsykiatrin och jag är som vem som helst annars som söker från på hälsocentralen. Jag är en tjej som nu mera är frisk och fri. 
 

De stod still, men jag rörde mig framåt

Jag ska bli intervjuad. Om mina upplevelser av psykiatrivården och behandlingar. Mamma fick en förfrågan av en psykolog om jah ville ställa upp och självklart säger jag inte nej. För som ni vet säger jag inte nej och detta är något jag alltid kommer ställa upp för. Prata om ett ämne jag tycker är väldigt viktigt att ta upp och prata om. Så vart glad att få frågan. Nu ser jag vänner och ska plugga lite.. har pluggat en hel del denna vecka och till veckan har jag två tentor och de är ungefär det och de jag har att plugga,  annars kommer jag ha det ganska lugnt med skolan, eller ja börjar ju praktiken snart och de ska bli så roligt att få vara på gym ändå. Ska verkligen göra mitt bästa och försöka få in en  fot där.  Vill så gärna ha jobb och tjäna lite extra pengar och få göra något jag verkligen älskar och brinner för. .  Annars  mår jag bea, jag gör det jag vill och bara väntar på beskedet om jag kommer komma in, men det är fortfarande i december först jag får beskedet så Aah. Det är ett tag kvar och det är bara och vänta. Men hatar denna spänning och jag håller verkligen alla tår och tummar på att jag ska komma in så. Men man vet aldrig och jag vill inte heller hoppas för myclet, så att jag sen blir för besviken. 

Plugg

På bussen. De är höst. Jag är påväg mot skolan för att plugga. Jag är glad. De går bra nu. 185 dagar skadefri. De är sann lycka. Jag dricker kaffe. Ska snart ha APL på gyn. Jag kommer vänta ihjäl mig till jag får beslut om jag kommer in på SSK. De är inte förrän i december. Jag är hundring. Och ska inte äta förrän om två timmar. Jag vill ha mat nu. Nu så tjorvar min app. Den är sämst. Nu hoppar jag av bussen. Hejsvejs!

På papper att få vara fri, fri från depression

Att göra ett frågeformulär med ens psykolog efter en depressionsskala och skalan visar att jag inte lider av en depression. 5 år försjunken i en djup depression, men massor av LPT:n och tvångsbehandlingar. Och en dag visar samma formulär och skala att jag inte längre är deprimerad. Ska man skratta eller gråta? Skratta av lycka eller gråta av lycka? Jag vet inte och jag gör någon blandning av det. Jag menar, att få veta att man inte är inne i en depression längre och att det nu dessutom kommer stå i mina journaler, hur underbart är inte det? Är så glad över det. Jag känner lycka, jag känner glädje, jag är nöjd, jag känner att jag lyckas, jag ser fram emot nästa dag och att ha dom känslorna inom en, vad mer än underbart är inte det? De är så skönt och jag är så glad. 5 år och jag anses inte vara deprimerad längre. ATT FÅ DET PÅ PAPPER, DE ÄR OBESKRIVLIGT, DET ÄR SOM ATT EN DRÖM GÅR I UPPFYLLELSE, DE ÄR OVERKLIGT FÖR MIG, MEN DE ÄR EN FANTASTISK KÄNSLA. DE JAG HAR KÄMPAT MED HAR GETT RESULTAT OCH ATT FÅ DET PÅ PAPPER GÖR ALLT SÅ DET BLIR VERKLIGT. Och är så glad. Nu är det bara att få bort diagnosen och bli helt friskförklarad som gäller. Den dagen, den kommer komma och snart, för jag går in i sista delen av behandlingen och efter den är klar, då blir jag friskförklarad och att bli det, de är rena drömmen. Sen idag öppnar antagningen till min drömutbildning som jag skulle bli överlycklig om jag kom in på och den ska jag också nu så fort det går söka in på. Jag är så glad, motvind har blivit medvind. Nedstämdhet har blivit glädje. Tårar har blivit lycka. Varje dag är fylld av en förväntan, det jag gör är för att jag vill, för att jag har ett mål med det, det är inte något jag bara måste göra, det känns inte längre jobbigt utan de känns enkelt och motiverande. När jag skriver allt det här, de känns så konstigt. Att inte skriva om ångest, att inte skriva om hur dåligt jag mår, hur jag skadat mig, de är så overkligt, så roligt. För jag har inte ångest, jag mår inte dåligt. Jag skadar mig inte. Jag mår bra, jag lever det liv jag drömt om att leva. Det liv jag verkligen vill leva. Har fantastiska personer i mitt liv, vänner och familj, de är allt jag behöver. Nu ska jag återgå till att lyssna på musik och plugga, väntar på att Anna kommer ut ur duschen och jag själv kan hoppa in innan vi åker mot antnäs där vi ska spendera helgen med plugg och ja även film och fylla tomhålen med skratt. 
 
Kul att ni hitta hit, välkomna! Jag är en tjej på 22 vårar och bor i Luleå, driver denna blogg främst för att uppmärksamma psykisk ohälsa och bryta tabun. Jag har varit LVU-placerad i familjehem. Har varit på rätt många och långa LPT:n. Jag är nu friskförklarad från min PTSD och depression. Skadefri och lyckligare än någonsin. Jag är annars väldigt social, är undersköterska, läser extra kurser samt jobbar som timvikarie på gynavdelning på sjukhuset. Här skriver jag om min vardag, att vara friskförklarad från en lång psykisk ohälsa och att inte längre ses som den sjuka tjejen som alltid är på sjukhus.