De man aldrig har, de förstår man inte heller sig på

ligger på stranden har de rätt skönt.


Det är svalkande vindar, som båda är farliga och sköna. Igår brände jag mig lite lätt när jag,syster och mamma var nere på stranden. Jag måste säga att de var kul att det bara var vi 3, för de är länge sen de var så.
Har nu i tio min försökt ladda upp fler bilder, men icke gick de. De är rätt segt (dåligt) internet här, men de gör egentligen inte nå. Vi njuter i alla fall av värmen och hörde nyss att det regnade i lule, kanske även i pite. Så är rätt glad över att solen skiner här. Tänk om jag skulle skriva att det är jätte tråkigt här och bara komma med negativa saker, vem skulle egentligen vilja läsa de? Jag har fått lära mig att man måste försöka se det positiva ur det negativa, de är inte alltid så lätt, men de kan vara värt ett försök. Jag skulle i alla fall inte.vilja läsa om det bara stod negativa saker och aldrig såg nå positivt ur det hela, helt ärligt skulle de nog bara vara rätt jobbigt.

vars i världen du än är,är du lika värdefull


Har landat i Turkiet, klockan var nog fyra på morgonen när vi kom oss till ro och somnade till slut. Har varit och sett mig omkring på förmiddagen med min älskade syster. Nu efter lunchen ligger vi här i varsin solstol och njuter av värmen. Har redan tagit mitt första svalkande dopp i poolen. Nu ska väl vi gå och hämta varsin glass och dricka.





vars i världen du än är, är du lika värdefull ä

Har landat i Turkiet, klockan Fyra@

vars i världen du än är, är du lika värdefull ä

Har landat i Turkiet, klockan Fyra@

vars i världen du än är, är du lika värdefull ä

Har landat i Turkiet, klockan Fyra@

imorgon är en ny dag, men det är inte idag

Allt är packat och klart. Inväntar bara på att mamma ska komma och hämta mig. lyckas allt få med mig förmycket men samtidigt vet man ju aldrig vad man känner för att ha för dagen. Mig i ett nötskal!


Sitter just nu i fönstret och bara njuter av solen och värmen! med musik genom högtaleraren, kan de bli nå bättre än så?
Alla räkningar är betalda och är sådär 1000 kr fattigare, men de gör mig inget, skönt att få de bortgjort i alla fall, svider när man ser pengarna bara försvinna, men de är alltid lika skönt när de är bortgjort! För då slipper man tänka på de nå mer förrän i slutet av nästa månad. Har hälsat på Åsa och sagt Hejdå till henne, drack en kopp kaffe ute på bron och pratade. Allt i skolan är bortgjort, redovisning är klarskriven, prov bortgjort, så skönt att inte ha de att tänka på i Turkiet. Sitter oxå och funderar så jag verkligen har med mig allt. Hoppas verkligen att det inte är nå jag glömt. Fast det finns ju där att köpa i annat fall, så egentligen gör det inte så mycket. Har även fått min trpningsdress från pite sim och älskar byxorna, så sköna, har faktiskt på dom nu, för dom som vill anteckna, på tal om såhär ingenting.
De har varit en tuff vecka för mig, med mycket att tänka på, men att ta en dag i taget gör det lättare att se ljus.


satt igår ute på en bänk inne i stan med en latte och bara njöt av solen, så skönt och så avlopplande. Mina allergimediciner har även börjat hjälpa, så de är lite lättare att vara ute nu, samt medicinen mot bihåleinflammationen som jag lyckats dra på mig, bara för att jag var för seg att ta mig till läkaren när snömöglet började komma och ja när även gräset började bli grön och träden börjar slå ut vart det för mycket, får väl i slutändan ändå skylla mig själv.


När inte mina ord kan tala, får någon annans det













,




Har egentligen inte nå ord till att forms ordentliga meningar.




Att alltid behöva veta vars man står

Vad är oddsen för att man möter en dagis kompis som går på samma gymnasium som en, när man har flyttat från en stad till en annan. Har stött på Emelie, som jag gick på dagis med för några veckor sedan, idag stötte vi på varandra igen, minns hur chockad jag vart första gången jag såg henne och hälsade på henne i skolan i början av detta skolår, vi har småpratat lite eftersom vi har setts, idag gick jag med henne och uträttade en massa ärande, medan jag väntade på mitt möte. Hon lyckades till och med få mig till läkaren, och de har kommit fram tll att jag återigen har bihåleinflamation, men får väl skylla mig själv när jag inte börjat ta allergimedicinerna i tid. 
Åter till oddsen för saker å ting, tycker de är rätt intresant, hur saker och ting bara kan komma och att gamla vänner kan dyka upp på de ställerna man minst anar. Men vissa saker slutar nästan förvåna mig, men en sak är säkert, de är verkligen roligt att stöta på gamla vänner, åter få en återupptagen kontakt med dom. Och se hur saker och ting, kan sammanföra en. Man slutar aldrig förvånas av saker. Vissa saker glömmer man heller aldrig, oavsett hur mycket man än vill, vissa saker finns där, likt ett spöka som aldrig försvinner. Nä de var en dålig jämförelse, men de är svårt att verkligen finna de riktiga orden, som jag vill komma åt. Att leva med saker är inte lätt, minnen går aldrig att sudda ut, man måste bara lära sig att leva med dom och det är nog det svåraste som finns, för egentligen, med en kort sammanfattning ä det i stort sätt de jag håller på med och de är nog det svåraste jag gjort, de är inte lätt och de tar lång tid och lång tid innan man ens är där och faktiskt kan börja med det jobbet och helt ärligt är jag inte ens riktigt där en. 
Min älskade vovve, ni kan nog inte ana hur mycket jag saknar han, han har betytt så otroligt mycket för mig under min uppväxt, lilla lilla älsakde Zicco, som inte för så länge sedan fyllde hela 8 år.
 

all ondska ur de goda

Sitter i skolan, försöker fördriva den tid som är kvar tills min enda lektion börjar. Har hjälpt Emma med lite saker, sen har jag även skrivit ut en ledighetsansökan, för på lördag då åker jag till Turkiet! Ska bli skönt att få komma till värmen, få kanske lite färg, nu flagnar mitt ansikte och de är inte roligt! fick mig ett påskägg igår när jag besökte mormor och morfar så har i alla fall lite godis jag kan äta, fast dock inte med mig.

Varför ska man vara allergisk! allt kommer ju som på en gång, måste ringa läkaren, så jag får ut min pollenmedicin. För förutom snömöglet så ska ju såklart gräset börja grönska, min astma är alltså den bästa just nu, de täpper igen i bihålorna och de börjar likna en bihåleinflammation.. bara för att jag slarvar, tar it nässpray när jag borde + att allergin gör det ju som inte lättare. Just detta är det negativa med våren. annars tycker jag den kan vara väldigt mysig och fin, när blommor och träd slår ut. Men vårvintern vi har här uppe tycker jag verkligen om, när solen värmer på snön, den glittar och åka slalom och grilla å sola vid en brasa, med lite korv och pinnbröd. De är så sjukt.mysigt.

vars man än står

Har lagt undan bloggen, medan jag varit här i kåbban, dels för att de varit så dålig täckning så det har tagit kanske en kvart att ladda upp en bild på instagram. Om jag ska sammanfatta påsken kort så har den varit jätte bra! solen har skinit, med klarblå himmel, ansiktet är solbränt , eller kanske mer så är jag som en tomat? Har lärt Rufina åka slalom och hej vad fort det gick och fort så lärde hon sig! så hon är riktigt nöjd över de, sen har jag och tahmina varit på.äventyr i skogen, de har grikllats massa korv och pinnbröd, så gott! Mina kläder luktar brasa och super god måltider har vi blivit bjudna på. Vi har sett ett fackeltåg och fyrverkerier på själva påskafton, hur fint som helst. nu åker jag hem, med träningsvärk i benen efter dessa dagar!











alltid något att vänta

Måndagen vart superbra!! vi tre musketörerna lagade ihop väldigt god middag och en väldigt god kladdkaka!




De vart en myskväll med kladdkaka, grädde och färska jordgubbar. En massa prat och skratt, vi spelade även super Mario på wii:et, oj vad vi ägde....dagen jag på körde jag vännerna till lule, lämnade adde på betgnäset och fortsatte sen vidare mot stan, vart ruinerad av parkeringsavgiften, 15 kr/h, tror dom man är miljonär eller? tycker dom borde ha som i pite med P-skiva, blir så mycket billigare! I väntan på att klockan skulle bli ett tog jag och Johanna en latte var, vi satte oss ner och prata om allt, de var så otroligt skönt.


Sen vart det en fika med syster och Helena, de var riktigt trevligt! Gick med syrran sen och köpte en bikini till Turkiet resan, vi mötte upp hennes kille och hans kompis, körde sen mot gsmmelstad och mormor å morfar, det vart fika och mat, innan vi for till mamma, var där en kort stund innan jag fick skjuts till bussen.
vid tio kom Emil till mig och jag han precis diska undan från gårdagen. idag har vi bara myst på och nu sitter jag och ser film.



vars är frågan

medan jag sitter i bilen, i väntan på att.är addes och Johannas buss ska komma in på busstationen, tänkte jag att jag kunde kika in och skriva här. Rent ut sagt har jag it gjort nå idag,förutom att hämtat ut passet och dammsugit. shiit alltså, nödvändiga saker, men inte så roliga direkt... passet ska vi inte ens prata om. ikväll blir en myskväll med god mat, som tre mästerkockar kommer att laga plus lite annat smått och gott! tänkte avsluta med några tänkvärda ord. Dessa får tala resterande av inlägget.





















Det ingen riktigt vill se

Det är lov, jag har redan hunnit jobba, heeeeela långa dagen igår. Har haft mitt första lovbesök och nattgäst, vilket blev Tahmina, har även inlett lovet med att göra det absolut roligaste som finns, städa......Nä men nu är det ordnig och reda tills jag får gäster imorgon, två vackra vänner från lule ska komma förbi och göra nattligt besök, då syftar jag på JOhanna och Adelina!! Inledde förövrigt lovet med att sova hos Emma och lyxa till det där. Hmm vad har jag mer hunnit med, de har varit rätt fullt upp och helt ärligt är det först nu som jag får mig en stund fri och kunna sätta mig vid datorn och skriva. Eftersom tahmina sov från igår tills idag, sen promenderade vi över till åsa, sen gick jag hem och fick slälkt på besök, så ja. Från fredag då jag som sagt sov hos emma, tidigt upp lördagen, jobbat i lule hela dagen med konfirmanderna, sen direkt hem (nästan i alla fall) för hämtade ju faktiskt upp tahmina. 
 
Känner mig väldigt slut, känns nästan som om all luft gått ur mig, de kanske den har vem vet? Är trött, trött, de är verkligen tur att de är lov, önska bara jag fick sova lite mer. Andas med djupa andetag, eller de försöker jag. Sömöglet är ju här, vilket märks tydligt, måste alltså ringa läkeren, få ut medicin för det med, känner mer och mer av i luftrören av allergin. Tror allt detta också gör mig tröttare. Men jag vet också vad som tar mest energi av en och de är att hålla ihop sig hela tiden. 
Avslutar med två bilder på mig och mina knasiga vänner, som också är helt underbara!! Bara så ni vet, så är ni de! Ska verkligen bli kul att träffa dom imorgon, som jag saknat dessa filurer!
 

något nytt av världen



Köpte mig en majblomma av Rufina, som så gulligt kom och knackade på igår. Så nu bär jag mig med den överallt fast nålat i mitt mobilfodral. Har idag haft det rätt lugnt, nationella på morgonen i engelska,pratdelen. Sen träffat min mentor och fått hjälp med lite uppgifter, samt även ett möte på VP. Jag kan väl inte säga så mycket mer om dagen, ja förutom att jag har jobbat nu på kvällen, nog har jag ändå fina ungar,fast dock lite väl..Hmm kan man säga busiga? men nog kan man få sig ett skratt av dom, körde hem sen och fixat naglarna. Jobbar ju på lördag, så måste ju se lite fin ut.......... eller helt ärligt kände jag mig bara för att måla dom. Känner att jag skulle behöva vila, ska upp tidigt imorgon, tidigt på lördag, så ja de måste bli rätt så tidiga kvällar, eller alltså ja, så att jag i alla fall ligger i sängen. Har idag för första gången haft klänning på mig för i år.och de fick jag verkligen vårkänslor av! Rosa och allt!





vars i världen försvann jag?

sitter på bussen mot lule för att i huvudsaken hämta en bil, ska emellan där träffa otroligt saknade vänner som jag önskade jag såg i min vardag. sen tänker jag på Emma, vad hade jag gjort utan henne??! vars hade jag varit utan hon? vi ser varandra nästan jämt, hon har bott under samma tak som i en månad, sen flyttade vi båda en vecka efter varandra, vi delade på allt, hjälpte varandra, och hon har blivit mer som en syster för mig, vi bråkar, vi skrattar, svamlar, åker på äventyr, hjälper varandra, stöttar, de är svårt att förklara, helt ärligt vet jag inte vad jag hade gjort utan henne. De är helt otroligt hur mycket som kan hända på kort tid, de är något jag verkligen lärt mig. Sen Tahmina och Rufina, dom banden jag har där, jag ser det som om jag har fått ytterligare två små syskon, dom precis som Hanna(min biologiska syster) betyder allt för mig.



Helvetet bakom leendet

-detta är en av mina favorit låtar, älskar texten i låten, lyssna och läs nedan.
Jag fick frågan för ett tag sen av en av er läsare, om jag kunde berätta min historia.
Jag minns allt verkligen som om det vore igår och jag kan inte heller tro att det är över ett år sedan, allt stod som tydligast och alla hemligheter avsöjades. Jag minns mötet, den 30:e november 2012, klockan 10. Jag är just nu på ett skriv humör och känner att jag verkligen skulle behöva skriva av mig lite. Tillbaka där jag börja. På detta möte, hade jag ingen aning om vem som skulle vara där, när jag såg dom, två stycken, jag hade träffat dom ett halv år tidigare, så kände jag på mig att något skulle hände. Jag minns när dom sa till mig "du och din syster har nu blivit omedelbart omhändertagna och vi ska strax fara till ert familjehem". Den meningen, just den meningen, kommer jag nog aldrig och glömma, för det var så otroligt mycket känslor inblandade i just den meningen, just när jag fick höra den meningen. Jag kommer ihåg vad jag tänkte, de fanns en lättnad, iska, ledsamhet, och förutom de så var jag så chockad, så jag knappt kunde tänka alls, jag kunde inte ens tro att det var sant. Skulle de komma en dag, då jag faktiskt skulle få bli fri? Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att denna dag skulle komma, men jag minns att jag var fruktansvärt rädd, för vad skulle hända nu? Jag minns den stora känslan av rädsla inom mig, för att folk skulle få veta, veta vad som har dolts innanför den stängda dörren. Nu, är det inte lika jobigt att prata om, jag är så van, eller har väl vant mig och gjort det mindre hemskt för mig själv, för allt lättare kunna kämpa sida med sida med mina trauman, som det så fint heter. Men jag kan berätta en sak för er, om jag inte hade berättat vad som stod på för kuratorn den 26 november, så hade jag helt ärligt inte suttit här framför datorn och skrivit för er. Jag hade sån liten ork, sån liten kraft, sån liten gnistra av energi och hopp inom mig kvar, det fanns verkligen nästan inget kvar, jag var så svag, sårbar och jag hade nog inte orkat så mycket längre, de kankse var därför jag berätta? För att jag inte stod ut med den oändliga plågan längre? Men samtidigt visste jag inte alls vad som skulle hände, men det kanske fanns ett hopp av räddning inom mig, som gjorde att jag berätta, jag vet faktiskt inte. När jag tittar tillbaka, var det verkligen min räddning, att jag berättade, att jag tog modet till mig och berättade hur saker och ting låg till i mörkret. Men bara för att vi vart omedelbart omhändertagna direkt från skolan, utan förvarning, utan något, så bettydde det inte att det var över än. För syster, som vart lika inblandad som mig, var tvungen få veta och alla andra inblandade. Första natten, jag var för chockad för att gråta, för att prata för allt, sen började tårarna rinna de senare dagarna, en oro började falla över mig, samtidigt som jag var helt slut och låg mest i sängen, grät då och då, åt nästan ingenting. Men det var också nu det började hända saker, det vart en polisanmälan, en massa samtal med soc, som skulle skriva utredningar, samtal med min adovakt som jag då fick inför familjerättegången, om min och systers placeringar. Dagarna bestod av möten med soc, skola, bussresor, prat, tårar och lite sömn. Sen utöver allt detta vart det en massa polisförhör, och det hamnade även på min axel att informera den närmaste släkten om vad som faktiskt hände och hade hänt de senaste veckorna och vars jag och syster var. d
Det var nog den konstigaste julen jag varit med om, när jag tittar på bilder från då kan man se att jag inte alls var frisk. Fallet hos polisen vart nedlagt, sen kom ny anmälan, nya polisförhör och en oändlig väntan, det hann gå en sommar. Jag hann börja mitt tredje år här i pite, få en ny klass, lära känna nya klasskompisar och vänner. Jag började må sämre, och det enda jag gjorde var i stort sätt att sova. Jag vart sjukskriven 50% från skolan, jag kämpade på, för jag hade ju ändå kommit så långt på vägen. Frånvaron vart högre, samtidigt som det inte gjorde något, de beslutades redan då att jag skulle få gå ett fjärde år, då var de tänkt att två kurser skulle flyttas över, men eftersom vart det bara mer och mer, jag började må sämre, mitt fall las ner för andra gången och de tog på mig så fruktansvärt hårt, de var jätte jobbigt, samtidigt som skönt, för jag skulle slippa genom gå en rättegång. Jag slutade nästan att sova, jag var i ständig stress, visste varken ut eller in, jag sov i snitt två timmar per dygn. Jag var tröttare än någonsin, jag flyttades över från BUP, till vuxenpsykiatrin. Det var möten med, bup,soc,vp och skolan, jag fick äntligen byta metorn och hon har nu verkligen gjort det enklare för mig, jag läser nu tre kurser, får en massa hjälp av henne, stressen med skolan har dämpats, men de är först för bara nån vecka sedan. Jag fick starkare mediciner, som skulle dämpa min ångest, minska på alla panikångest attacker, sen starkare sömnmedicin, så jag trots allt skulle få en någorlunda sömn. Men inte räcker de, jag har under hela vårterminen, jag fick veta att det hade växt åtal om ett annat fall om jag antar att ni kan gissa, min pappa, eftersom han är den enda som aldrig nämts i min blogg, har kanske inte nämnt mamma nå i just detta inlägg, men henne håller jag på att bygga upp en kontakt med. I alla fall, jag väntade och väntade, rättegången var och några veckor senare kom domen. Sen funderades det på om man skulle ompröva mitt fall, men jag beslutade mig för att inte göra det, för jag orkar inte med nå mer, att hela tiden ha saker, att vänta på, nerver som är på spänd, vad kommer hända, vad måste man göra. Jag vet att mitt fall nog skulle kunnas ta upp i rättegång, eftersom jag har en dagbok, med saker nedskirvna. Men jag orkade inte, jag ville inte, jag vill inte oroa mig för mer, för jag mår redan jätte dåligt, jag vill inte börja må ännu sämre, för jag vet faktiskt inte om jag skulle klara av det, helt ärligt sagt. Nu kämpar jag dag ut och dag in, med mig själv, försöker få vardagen att fungera någorlunda, med tre kurser, i skolans väg, sen två gånger i veckan samtal på VP, sen kämpar jag i tysheten, vissa dagar är lättare än andra och vissa dagar är riktigt tunga. Jag kanske inte kommit långt på min resa, de har gått över ett år sen jag vart räddad, men å andra sidan är det först nu, det inte kommer hända nå nya saker och ja det är först nu jag kan börja med mina 14 år av trauman att bearbeta, lära sig att leva med allt, få ord på händelser, ta tag i nuet, för det är de jag måste göra, det är nu det svåra kommer. Jobba med mardrömmarna, jobba med minnena, lära mig att leva igen, Det är svårt att förklara, men jag vill så gärna börja må bra, slippa känna det jag känner nu och jag har än lång bit att gå, vägen kommer inte vara rak, men jag vill kämpa, för jag vill inte leva kvar med ångesten inom mig, jag vill ta bort all plåga. Men det är så otroligt mycket känslor i allt, som jag också måste både få ut mig och få ord på. Jag vill inte ge upp, fast det kan kännas helt hopplöst, till och från. Smärtan inom mig är outhärlig och väldigt plågsam. Det kanske är min envishet, som gjort att jag ändå lever idag. Jag har räddat mig själv efter då 14 år i en mardröm, jag undrar för mig själv hur jag klarade av dom 14 åren, helt ärligt vet jag inte det. Samtidigt som jag vet att genom förnekning så överlevde jag, tills jag kom till en för verklig punk i maj 2012 som gjorde mig för väl påmind om min egen verklighet, som sakta men säkert bröt ner mig, med återupprepande av minnen i drömmar, var mer verkliga än något annat, verkligare minnen än något annat, som dök upp då och då, mer och mer eftersom. Nu läget är att jag sover lite mer, men annars i måendets väg, ja där går det tugnt. Jag vet inte om det är något mer jag har att berätta, vissa detaljer lämnar jag uteblivit, tillsvidare. Men jag behövde nog det här, jag behöver få skriva av mig och bloggen är ett bra sätt för de, trots allt. Det är skönt att få sätta ord på det och det är även väldigt viktigt.

vart jag än står

Lördagen har redan passerat, jag har hunnit med en enklare städning och tvättat. Var på förmiddagen ute på en promenad med Åsa, de var faktiskt riktigt skönt och välbehövligt. När jag inte städat och tvättat har jag bara tagit det lugnt framför film, de har helt enkelt varit en riktig slappar lördag. Fick besök av tahmina senare och även Emil kom hit med sushi som vi käkat. Nu på kvällen har vi bara tagit det lugnt framför Harry Potter med lite tända ljus.


detta har vi odlat på biologin, självlysande bakterier från en manet. Mumsigt.

vardagens ögonblick


trött, ont i huvudet, allmänt väldigt seg, snuvig, fryser, jag intalar mig själv att jag inte är sjuk, jag har inte tid att vara sjuk just nu. Det är förmycket som händer, förmycket att göra, så just nu räcker inte tiden till att vara sjuk. Ska snart ta mig iväg på ett möte, sen fördriva tid tills jag ska hoppa på bussen mot öjebyn för lite jobb, tänkte köra ett rätt jobbigt pass för barna, de blir nog bra, måste värma upp maten sen hemma och bara ta det väldigt lugnt tills jag somnar. Jag är så slut och färdig just nu så vet knappt vad jag tänker, men detta blir säkert jätte bra! får bara hålla huvudet nog högt så går det säkert vägen.



RSS 2.0