elajnsan.blogg.se

87 dagar...

Publicerad 2014-07-31 21:45:00 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,



... Inlagd på psykiatriska vårdavdelningen och nu är jag utskriven och är redo för allt vad dagarna har att ge. Ni läste rätt nu är jag officiellt utskriven. De känns riktigt bra och jag känner mig redo, redo för att vandra utanför låsta dörrar. Och jag litar på deras ord, om att de kommer gå bra, jag hoppas och tror att de kommer bli bra, att jag för fösta gången är på rätt spår och uppe på banan igen. De har gett mig så otroligt mycket att vara där och det har inte direkt varit en dans på rosor direkt, de har både varit fram och motgångar och en ordentlig kamp, med både tårar och skratt. Jag känner verkligen att jag gjorde rätt till att tacka ja till en inläggning, tror de var exakt de jag behövde, för att sedan kunna vandra ut ännu starkare. Jag har lärt mig att acceptera min psykiska ohälsa och insett att jag kanske inte fixar och orkar lika mycket som en annan "vanlig" 19 åring. Jag har också fått se vars det är jag inte vill hamna,och vad jag måste göra, hur jag måste fortsätta och inte ge upp. Jag SKA börja må bra, jag ska fixa de här, helt ärligt tror jag de är min envishet som har gjort att jag är där jag är idag. Jag är en helt annan person än vad jag var innan jag vart inlagd och jag har fått en helt annan syn på saker och ting. Om jag tänker tillbaka på hur jag var dag 1 när jag vart inlagd, så var jag verkligen ett lik, hela jag var sönderfallen, jag minns inte alla mycket från de första dagarna, men jag minns att nån satt med mig hela kvällen, höll min hand och lugnade ner mig och att nån satt med mig hela nätterna, för att jag skulle få sova. Jag minns hur ångesten var som ett stort monster och hur tankarna var på helt andra banor, jag kommer ihåg hur de satt med mig och lugnade ner mig när jag vaknade upp ur en mardröm. Något jag kommer ihåg är alla pratatunder med mina kontaktpersoner och vissa andra ur personalen, de har lyssnat, pratat, stöttat, bara suttit med mig och lugnat ner mig, de stunder som har varit som jobbigast. De har gett mig hopp och viktigast av allt, de har trott på mig. De har varit en värdefull tid och jag vågar inte ens tänka vars jag hade varit utan denna vårdtid. Jag minns att jag har varit så dålig, min kropp började lägga av och ett tag där fick jag sitta i rullstol och de var verkligen inte roligt, jag har haft katet tre gånger om och att stoppa in en katet är värre än en gynundersökning, jag har tappat mig i veckor och gått ner en hel del i vikt, vilket egentligen inte är så konstigt, när jag knappt har haft någon aptit. Jag har fått så mycket hjälp, som jag aldrig trodde jag kunde få och är så otroligt tacksam för de, vet inte hur jag ska kunna tacka. Men ett "tack" har de fått av mig. Och alla ni utanför, jag hade aldrig klarat de utan erat stöd. De är nu den verkliga kampen börjar, utanför trygghetens dörrar, jag har fått verktyg för att kunna klara av vardagen, jag vet vars jag ska försöka att inte hamna igen,   jag har fått verktyg och erfarenheter som kommer hjälpa mig att klara av det här och de viktigaste av allt, för fösta gången tror jag på mig själv. Sen även att jag vet att de komme gå upp och ner att de kommer svackor, att de kommer gå upp och ner, men att de kommer planas ut, och styrkan och vetskapen att jag fixar svackorna, för jag vet att jag klarat av värre och jag vet att de finns hjälp att få, bara viljan finns där. Att jag hellre ber om hjälp i tid, så att det inte hinner gå så långt som de hann gå denna gång. Och jag har ju min samtalskontakt som jag träffar regelbundet, och tillsammans hålla koll, så de inte går lika långt, för de är något jag verkligen inte vill. Jag tror verkligen jag kommer fixa de här, med den uppbyggnaden jag fått, de var länge sen jag kände mig såhär stabil som jag faktiskt gör nu och min vilja är nog trots allt de starkaste kortet jag har, och de som kommer leda mig rätt.
Nu ska jag njuta med en film och cider i handen, av första kvällen som utskriven på 87 dagar. 


One way to go

Publicerad 2014-07-31 19:27:27 i Allt å Inget,

Sitter nu på bussen hem från Lule, har varit och lämnat bilen efter gårdagens besök på Ikea. De var ett mycket roligt och trevligt besök med bästa Elin. Och nog fick vi med oss lite hem allt, kanske inte så lite ändå..bagaget var ju fullt, men men. Var väldigt slut när jag kom hem, efter att ha kört till å från Haparanda, vi hann till och med ett besök i grannlandet Finland. Blir alltid lika osäker att köra när jag kommer mig över till grannlandet, men tyckte ändå de gick bra att köra. Nu ska jag bara ta det lugnt resten av kvällen och gå på en promenad, får hålla tummarna att de inte regnar då. Och imorgon komer väldens bästa Johanna och hälsar på! Som jag saknar henne! 


One way to go

Publicerad 2014-07-31 19:26:48 i Allt å Inget,

Sitter nu på bussen hem från Lule, har varit och lämnat bilen efter gårdagens besök på Ikea. De var ett mycket roligt och trevligt besök med bästa Elin. Och nog fick vi med oss lite hem allt, kanske inte så lite ändå..bagaget var ju fullt, men men. Var väldigt slut när jag kom hem, efter att ha kört till å från Haparanda, vi hann till och med ett besök i grannlandet Finland. Blir alltid lika osäker att köra när jag kommer mig över till grannlandet, men tyckte ändå de gick bra att köra. Nu ska jag bara ta det lugnt resten av kvällen och gå på en promenad, får hålla tummarna att de inte regnar då. Och imorgon komer väldens bästa Johanna och hälsar på! Som jag saknar henne! 


Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela