Att vandra fram och lite tillbaka

 
 
När jag skriver och läser de jag skriver och tänker efter vad jag gör, låter allt så lite, som om jag knappt gör något, de kanske är så? kanske låter jag mest dagarna gå, utåt sett, men inom mig känns det som om de händer så mycket mer, kanske de gör de kanske inte. Jag har inte koll på så mycket nu, i stort sätt inget förutom de som händer här inne på avdelning 25. Vilket är en del för mig, men inte för andra. Förutom den kamp jag kämpar så har det inte hänt så mycket förutom att jag fått tandställning idag, då kom den på plats helt, å ont har jag nu i munnen. I helgen fick jag besök av finaste Elin, sen igår av min mentor Maria och idag fick jag äran att ha besök av Helena och Syster.
Här är jag och min nya kompis. 

De känslor som inte kommer ut i ord kommer ut i tårar

Jag kanske inte uppdaterar varje dag eller varannan. Men mina dagar går åt till så mycket annat, som egentligen bara att orka vara och orka stiga upp. Jag kämpar och jag tänker låta er få följa med i mitt kämpande, små steg i taget. Men de är svårt att finna nå ord för allt, när jag har ett liv att finna hopp till. Bloggen hjälper mig mycket, när jag får skriva. Men de tar kraft att bara ta sig ro till de. De är lite som den här bilden, även dom små detaljerna gör sig viktiga i det stora. små steg gör sig tillslut till stora steg. De senaste dagarna sen sist jag var här å skrev, har jag försökt finna mig till ro och måla, försökt få i mig mat trost min brist på matlust. Sen består dagarna av kriget om att bara stå på benen. Klockan är tidig morgon, jag har redan varit vaken ett tag. Sitter och dricker kaffe och försöker få hjärnan lite klarare.

All motvind blir såsmåningom medvind



Hinner bara säga Hejdå till min lilla vän katet (i måndags) och idag får jag åter säga hej till min älskade vän igen, vi blir som två bästisar som aldrig riktigt vill skiljas åt.
Ni kanske undrar vad jag gör på dagarna utan att bara hantera ångest och samtalar med personalen och förutom att det då och då dyker upp någon liten filur.


detta är något som både är ett bra tidsfördriv och är även lite ångestlindrande. Idag har farmor och farfar varit förbi och firat mig som hastigast. Nu väntas besök av Elin och även Senare Emma.

Det svåraste är inte att se ljuset, utan att kunna se ljuset ur mörkret



Fick den här av Inger och Emma när dom kom förbi och hälsade på mig igår. De gjorde hela mitt hjärta varmt. De betyder så mycket för mig att se att folk bryr sig. De var så skönt att ha dom vid min sida, en stund. Före dom kom hade min underbara vän Elin cyklat förbi och stannat hos mig en stund, vi pratade om allt och de var så skönt. De.betyder allt när ni kommer och hjälper mig och ger mig ett hopp om att fortsätta kämpa.



kanske en dag att det kommer.ett.ljus

Sitter å tittar ut genom fönstret, har snart varit inlagd här i två veckor. De är andra helgen, och helgerna kan vara väldigt sega. Men trots allt går tiden.framåt. Jag rullar mig fram.i takt med att tiden tickar fram. Jag försöker gå, men det sluta.med att jag föll.ihop,  så fick.order om att.inte vara så envis på den fronten. så nu Rullar jag mig fram, en.sak kan jag konstatera med detta, de är inte roligt att Köra rullstol. 
 

tiden går fortfarande framåt





en helt vanlig.dag för mig på min inläggning. Vaknar, försöker somna om, ringer på klockan,. får hjälp upp, då benen inte har någon kraft. Fick mig en kopp varmt kaffe. satt mest.bara där, sen förutom att ätit, så har jag rullat mig fram, och de är något som verkligen inte roligt
Men vad gö man? fått många fina presenter de senaste dagarna. Kan dock it visa dom då de är inlåsta, de mesta i alla fall, utom Berry och ugglan Klok,han
får lysa upp ett ljus i allt mörker.

19 vårar

känns helst otroligt att jag redan fyllt 19 år? nästa är ju 20?!!!! De är något som alltid kännst väldigt långt bort, igår fick jag mig iaf 4 stycken dagellack, en bok, en kavel, en glasfil och en parfym, sen faktiskt även ett halsband, samt en nattuggla som man kan tända.och en super fin thékopp, som jag kommer dricka mycket thé i framöver. Fick igår besök av barndomsvännen Sofia, vi.mös bara på och pratade, en stund efter att Sofia gått kom Elin. Vi pratade och även där fick jag öppna presenter! sen kämpade jag på med dagen. Ska idag i alla fall å fika med Maria å Elin, vilket jag ser fram emot.





morgonens tidiga timme


ett godismngo träd! detta fick jag av Emma igår, en tidig födelsedagspresent, så himla omtänksamt och en väldigt fantasifull present! var så himla värm i hjärtat.


Har döpt min söta björn som jag fick av Helena till Berry...ja alltså döper inte alls sina mjuka vänner till något fast man är (18 19??! sen fick jag även två bakformar, så nu kan jag bska!
Åsa kom också samtidigt som Helena. De gör mig verkligen värm i hjärtat att så många vill hälsa på mig! imorgon ska Jag få besök igen, av Åsa, då jag fyller år! hehe är 19 imorgon...Samtidigt kommer även mamma och syster förbi och firar mig. idag kommer Marie och Therese förbi å hälsar på och förutom.dom jag nämnde tidigare, så kommer även min barndomsvän Sofia.och.hälsar på..

Långsamt går de, bakåt å framåt, men någonstans tar det ändå stopp

Kände för att göra något nytt till bloggen, så de vart ett tema av lila. Samt att det vart som en sysselsättning för att dämpa all ångest. 
Igår var det lördag, helt ärligt gjorde jag inte så mycket, okej jag gör nästan ingen nån dag, men gick ute i korridoren inne på avdelningen, försökte äta trots att matlusten och smaken helt är väck i stort sätt. Sen har jag väl vilat och ja, egentligen inte så mycket mer. Dagarna består ju egentligen för mig just nu av att, vila, äta, och andas normalt. Vilket inte är lätt, när ångesten är så hög att man knappt vet vad man gör, eller när jag inte kan äta för att varje tugga tar emot. Och vila, för att jag ska kunna orka bygga upp mig igen om man kan uttrycka det så. Vaknade idag klockan 3 på morgonen (natten) och har varit vaken sen dess, har alltså redan varit vaken mer än 6 timmar. Har väl lyckats få i mig nån kopp kaffe, sen har jag som sagt mest pysslat på med bloggen. Nu ska jag försöka äta, sen får jag besök av Åsa och även Helena, sen av Adde och Johanna!Ska bli skönt. 
 
 

dag 5 av inläggningen

De har nu gått fem dagar sedan jag vart inlagd och de dagarna har it direkt varit en dans på rosorna, utan de har verkligen varit en kamp. Men de är en kamp värt att kämpa, ibland känns de allt för omöjligt och hopplöst, och ibland finns det trots allt mörker ett litet litet hopp. Dagarna innehåller allt om att andas ordentligt till äta och vila. Har haft en del besök här oxå, som kommer å stöttar mig, Åsa har varit å hälsar på, finaste Elin som också kom och även hon hade med gosaker, hon satt där med mig å bara prata om allt. sen överraskande med älskade älskade vän Emma mig igår med tårar i ögonen för att hon hade varit så orolig, även hon satt hos mig ett bra tag, vi prata och de var så skönt att ha henne vid min sida en stund. Även min mentor Maria kom besök och satt här i en timme och pratade med mig, hur gulligt är inte de? Hon planerade då in en fika med mig och Elin på onsdag, en liten sen födelsedagsfika, eftersom jag fyller på tisdag. De gjorde mig verkligen värm i hjärtat. Imorgon kommer Åsa igen, vilken känns bra. Och alla omtankar jag fått på fb, snap chat och på sms, dom gårverkligen rakt in i mitt hjärta. När man inte har nå bilder får man trolla fram annat. Den sista, tror jag helt på, jag tror att allt händer av en anledning, för stunden som nu för mig, jag har svårt att se varför de var just jag som var tvungen att bli utsatt och rädda livet på mig, som jag gjorde för för snart 1 1/2 och år sedan. och allt som har medföljt, och nu ligger jag till och med inne och kämpar med att se ett ljus, som jag just nu inte ser. Kanske allt hände för att jag skulle få ennerfarenhet och sen kunna hjälpa andra. Det jag vill säga med detta är egentligen att, av allt som händer, vissa saker får man en lärdom av, andra erfarenheter och vissa saker ändrad en syn på dom, man lär sig att istället se saker ur andra perspektiv. De är svårt att egentligen förklara, för hittar inte de rätta orden, men hoppas ni förstår mig någorlunda. Kan säga att jag verkligen kämpar, all ork och energi är borta och en dag kanske jag faktiskt får tillbaka den.

Dag efter dag, timme efter timme, minut efter minut, sekund efter sekund.

Mörkret under mörkrets djup, vet att det har varit dålig uppdatering här på bloggen, men de har hänt så mycket och min energi är nästan borta, de har varit en del som hindrat. Och som ni kanske ser på bilden och redan listat ut så är jag inte hemma. I tisdags förmiddag, tog läkaren beslutet om att de ville lägga in mig, jag gick med på de och nu är jag är i ett sämre skick, inlagd på psykiatrin här hemma i pite. Men de känns tryggt, för de är verkligen en trygghet att veta att någon annan är här och tar hand om en, de känns som att överlämna mig till någon annan som tar hand om mig dygnet runt, när jag själv inte klarar av de.Hjälp med att bland annat hantera min ångest som jag har.

skuggan bakom allt

Sitter hos Åsa, är trött och slut, har haft min första skoldag efter semestern i Turkiet. Vet att bloggen lyst med sin frånvaro nu några dagar, men internet i Turkiet var så dåligt så det tog evigheter att publicera inlägg, så gav upp det, har sen haft fullt upp sen jag kom hem, men tar mig nu tid att kika in här. Innan jag fortsätter att skriva.










där fick ni lite inside från side!
idag har jag iaf varit på ett möte och efter det for jag hem te Åsa och drack kaffe. Håller även på att planera vad jag ska baka inför släktkalaset på lördag.

RSS 2.0