Ett självmordsförsök

Kan vara triggande..
 
De var som att vandra in i mörkret. 
Som rubriken lyder, ett självmordsförsök. 
I onsdags hände de. Jag sa att jag skulle ut, jag skulle på apoteket. Jag sa att jag skulle köpa nässpray. De gjorde jag också. Men jag köpte nå mer. Jag köpte två paket alvedon till mig. Jag köpte de med ett försök att ta mitt liv. Men som ni förstår så misstyckades de. Jag tog 40 alvedon. Min kropp sa ifrån. Jag fick ont i magen, de började hetta i hela kroppen. De snurrade och jag trodde den skulle lägga av. De var ju de som var tanken. De var en ur personalen som märkte att något inte stod rätt till. Samtidigt som jag var livrädd. Jag valde att berätta vad jag gjort. Jag kunde inte ljuga. Så jag berättade vad jag hade gjort. Och två timmar senare låg jag på IVA. Jag magpumpades. Och bortsätt från mina trauman är det de värsta jag varit med om. De her in en tjock slag via matstrupen. Man kräks. De gör ont. De sjöljer ur magen, så att allt kommer ut. De sprutar in kol. Sen kopplade de upp mig till hjärtmaskin. De tog massa prover. Mätte halten av paracentamol i blodet. De var högt. De stoppade in ett dropp som skulle motverka giftet i blodet. De visste inte om min lever skulle klara de. Men de gjorde den. Den klarade av de. Jag låg uppkopplad i dropp i ungefär 24h. Min kropp fick arbeta hårt. Väldigt hårt. Jag sov knappt nå den natten. Max två timmar. Jag var helt slut. De snurrade och jag hade ont i magen. Klockan 4 dagen därpå fick jag komma tillbaka till avdelningen. Jag vart skjutsad i rullstol till avdelningen då jag inte kunde gå själv. jag åt inget till middag. Jag la mig och sov. Vaknade till när de kom in med medicin. Sen somnade jag om. Den natten sov jag 14 timmar. De behövde jag. Min kropp hade utsatts för något så påfrestande. Jag har fortfarande ont i magen. Men jag lever. Om jag inte hade sagt till. Då hade jag förmodligen varit död. Kanske inte nu. Men min lever hade sagt ifrån. Nu tar jag nya tag och kämpar mot att överleva. 
 

Jag vill bara att de ska gå bra

Hej, 
Nu har jag varit off ett tag. De har hänt mycket och tänker berätta om de mer i ett annat inlägg. Dagarna rullar på. Jag lever. Och jag är här och nu. De är tufft men jag kämpar. Varje minut, varje sekund är en kamp. Jag vill så mycket mer än vad jag orkar. Har varit här nu i två veckor. Jag vet knappt om de går framåt eller bakåt. Jag känner mig förvirrad. Jag vill att de ska gå bättre än vad de gör. Men antar att de är så de ska vara. Jag vill bara ut härifrån men de får jag inte. Jag får endast gå ut med personal. Och de suger. Men de finns inte så mycket att göra. Och än är jag kvar på LPT..
Har i alla fall varit skadefri i 14 dagar nu och de känns bra. 
PS. Melissas horns nya album har kommit och nu går de på repit på Spotify. DS. 


En vandring, en evig vandring

Hejsan, 
Halvligger i soffan i lilla dagrummet och ser på Harry Potter med några till patienter. De har varit en tung dag. Med mycket innehåll. Jag kämpar för att överleva, samtidigt som jag bara vill försvinna. Och ja, jag är fortfarande här under LPT...och som de ser ut nu vill jag mest bara härifrån, men dock av fel anledning så lär nog bli här ett tag. 
Saknaden av denna person är stor

Att kämpa emot dödsångesten

Kan vara triggade...
Imorgon åker mina tre stygn bort. 
Idag och igår har varit två riktigt tuffa dagar. Jag har kämpat och har tagit mig igenom dagarna. Nu är de kväll och jag tänkte ta en tidig kväll. För längre står jag inte ut med min brutala ångest. Har pratat en hel den med personalen och avreagerat mig med att slå i handen i väggen och har nu bandars på mig. 
Men jag kämpar, de har fallit tårar och jag brukar sällan gråta. Jag har känt mig arg och ilsken och jag vet egentligen kanske vars den kommer ifrån. Jag har bara velat slå sönder hela mig, ta livet av mig och allt. Men jag är kvar, jag lever och kämpar emot min ångest, min dödsångest och allt. Men på något vis har jag överlevt. Okej, jag har inte fått gå ut. Men jag har överlevt på avdelningen och bara de är en stor merit. 

En del av verkligheten

God morgon, 
Tycker de är så underbart nu när de har kommit lite snö. De känns mer som vinter, nu hoppas jag mest på att den ska få stanna kvar, ett tag i alla fall. Idag blir en lugn dag, med inte så mycke. Elin kommer förbi sen mot kvällen. Annars ska jag kämpa på och försöka så gott de bara går. 
Så himla vackert 

Varje sekund är en sekund att fira

Go kväll, 
Ligger inne på mitt rum och funderar på allt möjligt. Har en typ av matvak som gör att de håller koll på mig efter jag ätit.  Har fått höjning av en dos, men de är väl ungefär de som har hänt idag. Försöker fördriva lite tid bara. Kämpar på varje dag, varje dag kämpar jag emot min dödsångest. Varje eviga dag, varje minut och sekund. Jag kämpar emot tanken att gå och fixa tabletter. De ät tufft. Väldigt tufft. Jag är fortfarande kvar på mitt LPT och jag vill bara hem. Samtidigt som jag vet att inte får och att jag bör vara här. Tänkte skriva något mer utförligt men jag orkar verkligen inte de, min energi går fortfarande åt till att överleva. 
Har i alla fall fått vara ut och gjort en snöängel. 

En vanlig vinterdag

Snö och äntligen lite vinter 
Sitter ute i dagrummet och filosoferar. Igår kom Sofia förbi och hälsade på och vart så himla glad och de var så himla roligt. De var höjdpunkten för gårdagen. Annars satt jag och pratade med personal. Och fixade lite saker. Min mobil har ju lagt av så nu har jag en hederlig fyra. Tills min mobil kommer från lagningen. Är annars rätt så trött och de var en tuff dag igår. Speciellt mot kvällen. Men de gick jag överlevde dagen och nu är mitt mål att överleva denna dag med. En dag i taget, de är väl så man säger? Idag händer inte så mycket ska träffa boendestödet men de är väl ungefär de. 


Ett steg på vägen

Go kväll, 
Ligger i sängen och har gjort mig ordning för natten. Är trött och slut efter en tung dag. Har återupplevt en del. Tårar har kommit som aldrig brukar komma. Jag har kämpat och pratat. Har fått börja gå ut korta stunder, vilket är helt otroligt egentligen. Har lämnat in min mobil på lagning efter som den helt fuckade upp idag. Så nu har jag en hederlig 4:a. Dock fungerar inte simkortet så jag kan värken ringa eller sms:a. Men jag och en från personalen ska till the phonehouse och så får dom hjälpa en med de. Mer än så händer inte. 


Bakom låset

Känner ni igen detta ställe? 
Jo, ni kanske förstår vars jag är vid dehär laget. De har lyst en frånvaro här som inne i mig. I lördags vart jag skjutsad till akuten av hemtjänsten. Vi satt där i flera timmar. Fick sy. De skrevs ett vårdintyg och sen kom polisen och åkte med mig till akutpsykiatrin i sunderbyn. Jag skrevs in. Jag fick övervak. Ja allt emot min vilja. Jag vill fortfarande hem. Men de får jag nu inte. Eftersom jag är på ett LPT. Alltså jag är här mot min egen vilja. Så när jag kom till sunderbyn var väl klockan närmare två på natten. Och halv två dagen därpå vart jag skickad med två skötare till Pite. 25:an. Nu är jag här. Frustrerad och arg. Men jag är här och kan inte göra nå åt de.


En sista gång

Hejsan, 
Idag har varit ytterligare en tung dag. Med inte mycket innehåll. De har ringt från 25:an och stämt av läget. Och vid 8 kommer hemtjänsten och stämmer av läget en sista gång för dagen. Men de känns ändå rätt så lugnt. Jag menar jag fixar ju de här trots allt. Och bara de är ju bra. Ellerhur? 
Men de känns skönt att de ringer och stämmer av läget med mig trots allt. Bara de är som en trygghet. 

En evig kamp mot att överleva

Kämpande är väl aldrig förgäves? Eller är det de? Jag får samtal efter samtal. Först min distriktsköterska som ringer och har kommit förbi två gånger idag och stämt av läget med mig. Sen ringde hon vid fem och stämde av en sista gång innan hon gick hem. Jag kan inte neka de, det är tufft just nu. Väldigt tufft. Varje minut är en kamp. Jag vet inte ut eller in. Nyss ringde de från 25:an. En av mina kontaktpersoner som jag har haft där och han sa något som fick mitt hjärta att smälta, han sa, du är som en dotter. Och att han skulle bli jätteledsen om jag gjorde nå. De värmde så inom mig. Även han kollade av hur läget är med mig. Alla är oroliga och de är jag inte van vid. Men jag behövde inte komma in. Han vet att de inte är något jag vill och de kändes bra att bara prata, de kändes skönt. Imorgon ska han ringa igen och göra ny bedömning. Men jag vill inte åka in. Jag vill inte dit, inte igen. Jag hatar att vara inlagd. De är bland de jobbigaste jag vet. Jag hatar att vara bakom låsta dörrar. De är inget ställe jag vill tillbaka till direkt. Därför ska jag göra allt och fortsätta kämpa för att jag inte ska hamna där igen. Men de är tufft. De är jättetungt just nu. Men än har jag inte gett upp. Jag kämpar fortfarande. 



Vem visste vad?

Hej, 
Sitter i soffan, fördriver tid. Vid två kommer Anna hit och vi ska umgås, samt att jag ska tvätta. Sen efter hemtjänsten varit blir de att ta mig till Sofia för en pysselkväll. Så en väldigt bra fredag helt enkelt. Jag kämpar på. Idag ska jag försöka ta mig ut på en promenad och njuta av den lilla snö vi fortfarande har kvar. Måste säga att de är helt otroligt att vi fortfarande har snö. Trodde den skulle försvinna lik fort som den kom. Men nu har den varit kvar sen i onsdags, vilket jag är lite chockad över. De är inte mycket, men lite och de gör så himla mycket.
 

Om jag bara visste hur?

Hejsan,
Sitter på espresso house i Lule och fördriver tid medan jag väntar på Åsa. Följde med henne till Lule för att ha något och göra och för att få komma ut lite. De är rätt så skönt faktiskt. Få lite miljöombyte. Hur är det med mig annars då? Jodå, de rullar på. Jag menar tiden tickar ju i alla fall. De är tungt men de går. Dock känner jag att jag knappt har nå energi till nå. Vilket jag verkligen önska att jag hade. Jag vill inte må såhär, jag vill att de ska bli bra. Men hur? Jag försöker, jag försöker verkligen. Jag kämpar och ja menar än har jag ju faktiskt inte gett upp.


 




En kamp i vardagen

Nu har jag tagit mig upp ur sängen, jag har kokat mig en kopp te och vaknar upp med den. Jag fördriver tid och gör allt för att inte tänka på de jobbiga. Jag föröker läsa, men efter en sida är jag helt lost och vet knappt vad jag har läst, fast de är en bra bok. Jag försöker om och om igen. Men de känns som om jag aldrig kommer framåt. Jag avslutar de ena efter de andra, allt för att göra de lättare för mig själv och klara min vardag. Men just nu är hela min vardag en enda stor kamp. Att jag tar mig upp ur sängen, bara de gör mig stolt. Att jag sen tvingar i mig mat gör de inte precis lättare. Men jag försöker, jag försöker verkligen och de är väl de viktigaste av allt? 
Jag tog mig upp ur sängen, jag kokade mig en kopp te, jag ska iväg, jag ska handla. Men de känns som att de är nog för mig, att de räcker. För mer än så orkar jag inte just nu, inte idag. 
 
 

Just believe

Hejsan, 
Ligger halvt i soffan och ser på film. Känner mig helt seg i hela kroppen. Ska snart göra mig klar för att ta mig på möte på psykiatrin. Och där blir de att framför prata om praktiken och hur de blir med den. Sen kommer boendestödet och sen blir de att laga middag med Emma.  De är ungefär min plan för dagen. 
Nu ska jag dricka upp mitt te och se på filmen. 

En anna värld

Varför känns allt så tungt? De kan väl kännas lätt någon gång i alla fall. Men nej. Måendet dalar och jag känner att jag inte orkar med min praktik. Den ger tar mer energi än vad de ger. Och så ska de väl ändå inte vara? Tanken var ju att de skulle ge energi inte ta. Så har sjukanmält mig imorgon, som jag fick order att göra av min distriktsköterska och så ska jag prata med min samtalskontakt imorgon och så ska jag börja stabilisera mitt moende igen, så de inte blir sämre och sen söka någon annan slags praktisk. Men vet inte hur jag ska göra för att avlsuta den. Så de är väl de vi ska fiska vidare på imorgon. För jag känner att de inte går, de ska inte vara så att jag gruvar mig hela dagen för att ta mig till praktiken och att jag är så knäckt och att jag börjar må sämre bara för de. För jag vill inte bli inlagd. Och då är de viktigt att jag lyssnar på mina singaler, något jag inte gjort tidigare. Tanken med allt är ju trots allt att jag ska börja må bra så småning om inte sämre. Tror detta är första gången jag verkligen lyssnat på mig själv. Jag hatar att må som jag mår. Jag hatar att jag inte orkar med de man faktiskt borde orka med. Jag vill kunna orka med och gå på ett vanligt jobb, jag vill kunna orka med och börja plugga. Jag vill må bättre en vad jag gör. Jag blir så frustrerad och arg, fast jag vet att jag inte ska vara de. Men de är så jobbigt. Jag vet inte hur mer jag ska beskriva allt. Men de är verkligen såhär jag känner just nu. Men jag ska kämpa, de gör jag varje dag. Men jag ska fortsätta med de och de ska gå bra den här gången. 
Nu vill jag de ska bli vinter med snö, inte massa regn.

Söndag och sista dagen av helgen

Hejsan, 
Halvligger i soffan, myser med Alice. Ska snart göra mig klar för att sedan ta mig till simhallen. Sen blir de att umgås med Emma. De är min söndag. 
Har haft en trevlig fredag kväll och lördag dag hos mormor och morfar. Kom hem igårkväll och då vart de en härlig pysselkväll med Sofia! 



Ett kvitto på döden

Kan vara triggande

Detta inlägg skrev jag för ett tag sen, men tänkte nu när jag känner mig redo att dela med mig av de.

Jag tänkte gå närmare in på mitt senaste försök att ta mitt liv. Jag minns de så väl. Jag tänkte er få följa med i en liten berättelse. 
De började med att jag vart utskriven i februari. De började med att jag spelade att allt var bra så att jag skulle bli utskriven. Och de vart jag. Jag vart placerad i ett familjehem åter igen. Jag fick inte ha mina egna mediciner, ingen litade på mig. Jag bodde där i en månad ungefär, sen stack jag därifrån när jag fick min egen lägenhet. Och de var då allt börja. Jag började planera och planera ännu mer. Jag drog på mig masken och lossades att allt var bra. Jag började spara, tog medicin då och då. Tog en överdos, men inget hände, jag bara däckade, jag hade minnesförlust, jag gick bara där frustrerad och visste inte vad jag skulle göra. Ett tag gick de, jag lossades att de var bra, jag ljög för alla i min omgivning. Ingen visste vad som höll på inne i mitt huvud. För ja, jag kan de där med att visa upp en fasad. 

Jag hade sparat ihop till ytterligare en överdos, jag tog allt, sen minns jag inget mer förän jag åter igen vaknade upp och mådde piss och var ännu mer arg och frustrerad att jag inte hade lyckats. Nu tänkte jag, om inte de gick den här gången, då gör jag de ytterligare en gång till, och denna gång ska jag spara ihop rejält med tabletter. De var min plan, jag skrev och jag skrev. Jag skrev mitt avskedsbrev, där jag med ord beskrev varför jag valde att avsluta mitt liv. Och jag tackade för min tid. Jag skrev ett till brev, detta brev innehöll min begravning. Sen började jag planera, räknade tabletter och när jag börja få nog mycket, så börja jag skriva min plan, min plan i detalj. Jag skrev vad jag skulle göra den dagen, hur jag skulle gå till väga, ja jag skrev ner allt i detalj. Jag var rädd inte för att dö, utan för rädslan innan jag var död och rädd att jag skulle överleva, men jag struntade i min rädsla, jag visste vad jag skulle göra, hur jag skulle göra, nu saknade jag bara lite mer tabletter. Jag hade nu ett datum, allt var klart beräknat och jag var mer redo än någonsin förr. De enda som stod nu ivägen var ett samtal jag fick från psykiatrin. 

Dagen före de utsatta datumet. De ringde, jag grät, de hotade med polisen och eftersom jag inte ville att polisen skulle komma, så gick jag med på att komma på ett möte. För jag ville inte ha dit polisen igen. Jag ringde Melinda, jag grät och jag pratade hela vägen med henne tills jag kom dit. Jag stod där, övervägde att springa därifrån och hem igen, jag satte på mig masken och försökte dölja hur jag mådde. Men sen kom jag aldrig ut ur de rummet, om jag hade sprungit därifrån hade jag fått polisen på mig och de var de sista jag ville. Och jag hamnade på LPT. Detta skrev jag då i min dagbok "jag vart fångad, fångad bakom låsta dörrar, där jag inte ville hamna igen". Och de var verkligen så de kändes. Jag hatade mig själv de första veckorna för att jag hade gått dit. För att vara på LPT, att vara inlagd var de sista jag ville, jag ville ju vara död, inte leva. 

Under min inläggning försökte jag med ett självmordsförsök, jag smet ut och köpte tabletter, hann ta halva, sen fick jag panik och ringde till 25:an, fick prata med min kontaktperson och jag grät, jag visste inte vars jag skulle ta vägen, jag var rädd, jag vågade inte säga att jag hade tagit nå tabletter, jag sa att jag inte hade gjort de, hon och en annan kom och hämta mig där jag satt och skakade och tårarna bara rann, hon pratade med mig enda tills dom kol dit jag var. De höll mig i ett stadigt grepp, tog ifrån de sista tabletterna jag hade kvar som jag höll stadigt i min hand. Och vi gick tillbaka till avdelningen. Jag pratade med min kontaktperson, vi hade ett långt samtal, jag bestämde mig en gång för alla att nu ska jag mig ta mig fan på att jag ska överleva. Vi började planera, fundera och bolla tankar om hur min vardag kunde fungera. 
Mediciner de var en självklarhet att jag inte skulle få ha längre och som ni vet så har jag ju hemtjänst som kommer med medicin och ger mig den, eftersom jag inte längre får ha hand om mina mediciner själv. Vilket egentligen inte är så konstigt. Men de var så de blev. Hemtjänst, boendestöd, psykiatrin och alla hållet koll på mig och mitt mående. Och de känns bra, för då är jag inte själv om att hålla koll på mig själv. Och nu kämpar jag för att överleva och leva, inte för att dö.




En tripp i vardagen

God morgon,
Sitter i köket hos mormor och morfar. Vart hämtad igår av dem och har sovit här i natt. Ska vara här hela dagen och sen blir de att ta bussen hem. Efter hemtjänsten har varit kommer Sofia över och vi ska ha en mysig pysselkväll. De är ungefär min lördag i ord. Igår hade jag en lugn och skön dag och mös mest bara på med lill Alice. Förutom en tripp då till stan för att handla. 
Min lilla älskling. 

Try and try again

Jag skrev en gång en lista men fördelar och nackdelar om olika saker. Eller ja två. "att inte skära sig" och "att inte ta bort mig". Två tunga ämnen som jag rejalt tog dag i under inläggningen. Så varför inte sätta igång. 
okej. 
Att inte skära sig...
      Fördelar                                                             Nackdelar
                                           -Slipper fula ärr                                          - Hindrar ångesten för stunden                   
                          - Slipper skämmas för att jag skär mig                   -Jag vet inte annars vad jag ska göra
                                      -Slipper förklara mig                                    - Lätt att ta till när inget annat funkar
                         - Jag kan klä mig hur jag vill utan att jag           -Bättre med fysiks smärta än att känna ångest
                         behöver oroa mig för att ärren ska synas
                              -Slipper kommentarer och frågor
                                 -Slipper dömmande blickar 
Där hade ni mina för och nackdelar om att inte skära sig. Som ni ser är fördelarna fler än nackdelarna. Och de sista jag skrev är desvärre sant. För ja, man får frågor och ja man får dömmande blickar och de är så himla jobbigt. För ingen vet förutom jag vad som faktiskt ligger bakom mina ärr. Tycker bara de är så tråkigt att de ska vara så. 
Att inte ta bort mig... 
                                                Fördelar                                                       Nackdelar           
                       -Förstär inte för mina vänner och familj                             -Slipper kämpa
                             -Får utbilda mig till de jag vill                -Enkel utväg för att slippa den brutala ångesten
                       -Jag ger upp när jag vet att jag har ett                -Slippa alla helvetes mardrömmar
                                      helt liv framför mig                           -Slipper förstöra min kropp med fula ärr
                -Jag får utvecklas med mina vänner och familj
                                     -Kan hjälpa andra 
                                     -Får ha en framtid
Som ni ser så är även här fördelarna mer än nackdelarna.. Vilket är så de ska vara. När jag skrev den här listan, de var då jag insåg att jag måste hålla mig vid liv, för jag ser så många fler fördelar. De är som jag skrev "trots allt ta upp kampen, att våga kämpa, att våga le, att våga vara stark, att våga visa sig svag, de är en del av allt." . 
Även här kan man bli dömd och stäplad om man berättar att man försökt ta sitt liv. Ja de finns fördrommar om allt. Jag önska bara de kunde vara lättare. Vägen jag går på nu är tung och jobbig. 
"Om vi inte hittar svaret i oss själva i vårt hjärta, betyder de att vi
inte vet vem vi är eller vem vi var? 
Går vi förlorade genom livet utan att leva?
Vem väljer våra vinster och förluster?
Säger vi att vi inte kan utan att ha försökt?
Kan vi inte älska om vi inte blivit älskade/älskat? 
Kan vi inte prata, för att vi inte sa något då?
Vem ser när vi gråter, eller torkar vi bort våra tårar
så fort att ingen hinner se? 
När vi skrattar hör ingen de, men betyder de då att 
vi inte är glada?
Om vi inte lyckan har, säger ni då att vi inte 
är värda den få?!?!"

En liten vän

Godmorgon, 
Ligger halvt i soffan och glor på tvn. Idag blir en lugn dag med inte så mycket innehåll. Ska handla och sånt men inte mer än de. Helt enkelt en ganska skön fredag. Eller jo distriktsköterskan kommer nu på morgon och lämnar medicin i medicinskåpet nu på fördmiddaggen. Jag funderar på att ta mig en promenad men som vädret är nu är de inte så lockande. De ser kallt och grått ut ute..så nä inte så lockande direkt.  
Myser nu med Alice i min famn. 


Ett försök

TRIGERVIVARNING
 
Nu tänke jag ta upp ett tufft ämne, som jag tänkt på länge. Självmord och självmordsförsök. 
Ett tungt ämne, men så himla viktigt. Kom ihåg att detta skriver jag ur mina egna efarenheter. 
Som ni vet har tanken om självmord farit igenom min järna många gånger. Och jag har haft försök efter försök men misslyckats. Jag har hamnat på IVA och jag har däckat, haft hjärtklappningar osv. Men på något vis sitter jag fortfarande här och skriver, vilket jag idag är tacksam för. För som de är idag så har jag inga planer på att ta bort mig själv. Jag har en lång väg kvar att gå, jag vet att den inte kommer vara enkel men jag vill gå den. 
Men senaste gången, då hade jag verkligen gjort allt klart och då menar jag allt. Om inte Melinda hade ringt vid rätt tidpunkt då hade min plan gått till verk. Jag har ett avskedsbrev. Där beskriver jag och förklarar varför jag inte orkade kämpa mer, hur allt fortfarande var kaos och jag inte visste hur jag skulle fortsätta att leva. Jag skrev ett brev om hur jag ville min begravning skulle bli, att den skulle inledas med "Tryggare kan ingen vara" och hur de skulle få läsa upp ett kortare brev från mig där jag gav alla en förklaring och tackade för den tiden jag haft. Vars jag ville ha min begravning, att kistan skulle vara vit, vad de skulle stå på min sten och så. 
Jag hade verkligen gjort allt klart. Jag hade skrivit allt verkligen allt. 
Jag hade mina 300 tabletter som jag skulle ta, jag visste att de skulle ta livet av mig, de fick jag även bekräftat av skötare som var med och resade min lägenhet på alla tabletter de hitta. Så jag vet hur de känns, hur de är att både är att överleva och planera ett självmord. 
Jag lyssnade på en podcast idag om just självmord. De var en mamma som berättade om hur de var och hur de kändes när hennes dotter hade begått självmord. De var en kripande berättelse och jag fick verkligen en förståelse för hur de kändes för omgivningen och jag kunde leva mig in i dottern hur de kändes för henne. Hur hennes mamma beskrev henne som uppgiven. Hur hon tillslut hoppade framför ett tåg. Hur de på barnpsyk hade släppt henne själv och låtit hon cyklat själv fårn en konsert. Och hon hade tidigare sagt att hon inte ville fylla femton, att hon inte skulle leva och 3 dagar innan hennes födelsedag tog hon sitt liv. De föll tårar ner för kinden för mig, de var så gripande att lyssna på och ett så oroligt viktigt att prata om. För självmord är viktigt att prata om. De är viktigt att man förstår sig på en som vill ta sitt liv. Att de inte är själviska och bara tänker på sig själv när de tar sitt liv. För de gör man inte. Man tänker på alla runt omkring. Men man vet helt enkelt inte hur man ska orka leva längre. 
Siffran om självmord ökar och de är just de som är så skrämmande. Att någon säger att den personen är berädd att ta sitt liv, de ska man ta på allvar. För man vet aldrig om den verkligen gör de eller ej. Självmord, som självmordsförsök är alltid allvarligt. De är inget man skämtar om. Men de är något som är så himla tabu belagt och de är så himla viktigt att prata om, för kanske om man skulle prata mer om de och så, kanske antalet självmordförsök och självmord skulle minska. Bara genom att prata mer om de och prata med dom personerna som är på väg att begå de, genom att prata om de, kanske man tillslut kan minska antalet självmord. 

Torsdag i all äta

Hejsan, 
Sitter i soffan och ser på tv, drömmer mig bort och ska snart ta och göra mig klar för att sedan ta mig mot Strömnässkolan och där blir de bad med barnen. Och sen kommer boendestödet och de är väl ungefär de som händer idag, inte så mycket, men lite i alla fall. 
Sötnosen ligger och sover i min famn just nu! 



Hälsa=Ohälsa

De som är hälsa nu, är de verkligen hälsa? Du ska träna mycket, äta efter en specillt diet, skippa måltider, skippa kolhydrater, skippa fett. Och du ska vara stark men smal. Vars är vi påväg? Du ska vara så smal som möjligt för att följa upp till idealen.
De är inte så konstigt att de har ökat med ätstöningar av alla dess slag. Bullimi, Anorexi, Ätströning UNS, ortorexi. Bullimi och Anorexi, de vet alla vad de är. Ätströning UNS är ganska okänd, men ack så vanlig. De är den diagnosen jag har. Den betyder helt enkelt att man inte fyller upp till alla kriterer för Anorexi, exempel, man har ett normalt BMI och mensen är regelbunden. Och Bullimi, man hetsäter inte nog ofta, eller nog mycket, och har regenlbunden mens. Och då är vi framme vid Otorexi, vad är de? Jo de ska jag berätta för er. 
Ortorexi betecknar en fixering vid en "hälsosam" livsstil, präglad av tex överdriven träning och nyttigt ätande. De är inte ens en diagnos än, men trots allt så får fler och fler den diagnosen. Och de är skrämmande. Så illa är de att de kan gå till en ätstörning bara för att vi försöker vara så hälsosam och träna så otroligt mycket att de tillslut blir ohälsosamt. Och ja de finns dödsfall av denna inte ännu en diagnotiserad term. Man har då dött av hjärtsvikt för att kroppen helt enkelt inte pallar mer, på grund av all träning och den "hälsosamma" kosten man äter. Alltså, man får i sig för lite näring och kroppen klarar inte av de med den hårda träningen och då säger helt enkelt hjärtat ifrån. Så ja, den är farlig. Hörde på en podcast tidigare idag, om just otorexi, de var en intervju med en som hade de, eller har haft och av vad jag fått fram av de, så är de ett helvete.
De är just dehär som är så skrämmande att när allt blir så fullt upp med hur man ser hur, hur fitt och smal man ska vara, då är de lätt att tillslut hamna i någon form av ätstörning och de är något jag inte ens önskar mitt värsta fiende ska hamna i. För de är ett helvete som man måste ta sig igenom varje dag, tre gånger om dagen. För ja, de är de kroppen behöver, tre mål efter tallriksmodellen. De är de jag försöker kriga med. De är de jag kämpar med varje dag, att få i mig tre riktiga mål om dagen. Och de ska alla ha, specillt om kroppen ska orka med träning på de. Jag är så less på att se alla hälso tipps på nätet, "få en platt mage med de här övningarna""träna si och så" "ät de här" "skippa de" Ja, jag tror nog ni förstår vars jag vill komma med dehär. De som sägs vara hälsa idag, skulle jag rakt av kunna säga att de är ohälsa i längden. För de funkar inte. Jag önska man kunde låta mat få vara mat, att man kunde få äta av allt utan att kallas ohäsosam. För när man äter tre mål om dagen, då är man häslosam, då tänker man på sin egenkropp. Och om man vill träna, håll en lagom mängd, för att träna flera timmar om dagen, utan vila, med lite mat i magen, då blir de ohälsosamt och då kan man lätt hamna in i den onda sprialen och ja tillslut får man otorexi och att ta sig ut ur en ätstörning är då långt ifrån enkelt. 
 Ha en fortsatt trevlig kväll, så hörs vi!

Sunrise

Nu ska jag promenera in till stan, gå en runda med Anna och bara ha de trevligt. Sen blir de att handla lite mat och sen hem, laga någon duglig middag och sen blir de en mys kväll med Elin. Helt enkelt en bra onsdag. 
Eftersom jag var uppe med tuppen idag fick jag vittna en fin soluppgång och jag stod bara där och tittade på den genom fönstret ! 

Skadefri i 100 dagar



Lyckan är total, detta är de längsta jag någonsin kunnat hålla mig från att skada mig själv. Och de är jag så himla stolt över om man får säga de. För de är jag. De går åt rätt håll. De går framåt och jag är så glad över de. Att hålla mig skadefri i 100 dagar har inte varit en dans på rosor direkt. Men jag har lyckats. Jag har lyckats. Och mitt mål var 100 dagar och de klarade jag. Nu sätter jag upp ett nytt mål och jag ska ge men tusan på att jag ska klara av nästa mål. Något jag måste jobba med är att jag måste lära mig att leva med de jag gjort mot mig själv. Ärren. De finns där och kommer finnas där resten av mitt liv och de jag kämpar nu med är att lära mig att leva med dem. Bara de är en utmaning för mig. 

just one moment to a new beginning

 
 
Har hittat en app, eller tahmina visade mig en app, där man kan skapa fina citat med bilder samt att de finns fina citat som man kan stoppa in bland bilder. SÅ kattet och hösten är två citat jag hittade i appen och de andra har jag skrivt själv. Och ni som känner mig vet att jag älskar citat. De är bara titta på mina tatueringar. "love" "there is always hope" och "never let yourself down" Så ja, jag lever typ för citat. Både roliga och djupa citat. Eller jag texter i allmänt het. Jag skriver och hittar texter på nätet. De är de som får mig peppande i vardagen. Kan sitta och titta på olika citat och bara påminna mig att de kommer gå bra att jag fixar de. Jag skriver av mig. Jag skriver dagböcker och jag delar med min av saker här på bloggen, som jag funderar över och sånt. Helt enkelt jag älskar att skriva. 
 

Måndag

Hejsan, 
Sitter i soffan och ska se på grey's och käka någon slags middag.  Har haft en bra dag på fritte. De hände väl egentligen inte nå specillt. Men dagen gick ändå fort på något vis. Nästa gång blir på torsdag och då är de bad. Får se om jag hoppar i då eller ej. Nu ska jag mysa med Alice och fortsätta mitt tittande på greys. 

En vanlig måndag

Hejsan, 
De är måndag, grått väder ute och säkert kallt ute. Idag blir de att bara ta de lugnt tills dess att jag ska iväg på praktik. Vilket är om någon timme. Mer än så har jag inte planerat för dagen. Eventuellt en sväng inne i stan och se mig omkring. Och köpa lite mjölk eftersom att den är slut. Nu ska jag hoppa in i duschen och sen koka mig en kopp te och sätta mig framför tvn. 



Slut på paracentamoltabletter i livsmedelsbutiker

Om de här stämmer, de vet jag ej. Men för mig som har använt dessa tabletter för självksada och annat är de bra att de blir svårare att få tag på dom. Men de är fortfarande inte omöjligt. De är ju bara att gå på ett apotek. 
De blir ju svårare för alla att få tag på vanliga paracentamoltabletter. Inte bara för den som vill ta sitt liv. Jag tycker både de är bra och dåligt. De kan förhindra mycket, eller ja, de gör de i alla fall svårare. De är en god tanke och jag hoppas verkligen att de gör så att de minskar med självskadehanligar när man tar bort dom från livsmedelsbutiker. De är ju trots allt de som är tanken. 

RSS 2.0