Jag är redo, redo att ta upp kampen

Har haft en bra dag. Träffat en av mina kusiner som jag inte träffat på över 1 år. De var trevlig. Drack kaffe och pratade med henne om allt. Tog bussen till mormor sen. Varit där lyckades få i mig nån köttbulle. Och lite kaffe. Idag har de även ringt från dagvården och på torsdag ska vi gå igenom inför måndagen. För som de lät på henne så har jag fått plats. Har även pratat med Melinda om allt i över en timme och de kändes så bra. Har läst igenom gamla konversationer från början av mitt LPT och har inte förrän nu förstått hur illa de verkligen var. Att bli bältat, fasthållen, tvångsinjektioner, 10 pers som omringat mig, övervak och då dropp. Hur jag behövde hjälp till toan osv. Fasthållen för att bli nersövd. Ja nä fy. Förstår att jag har blivit bättre. Att framförallt de nya medicinerna har hjälpt mig. Visst har ECT:n också gjort det. Men den har också förstört en hel del för mig. Men samtidigt har jag svårt att förstå hur de kunde släppa LPT och släppa mig fri när jag inte ätit en måltid under alla 6 veckor jag varit där. Om jag inte fått mat serverad så hade jag nog varit tillbaka där på LPT...men på fredag ska jag hem och måndag börjar dagvården och de kommer bli ett helvete...en kamp, för då måste jag äta och äta normalt å behålla maten..om jag inte hade fått dagvården hade jag nog snabbt varit tillbaka på 32:an, för tror de är precis denna hjälp jag behöver. De kändes så bra att psykologen jag prata med tog mig på allvar och insåg mitt stora problem och att jag ska få ytterligare en behandlare för min PTSD. Så dagvård plus kontakt inom närpsyk. Men därifrån väntar jag än på att de ska ringa. Och om inte de på 32:an skulle ha sett mina verkliga problem och inte skickat dessa remisser så hade jag helt ärligt varit tillbaka där väldigt snart. Jag känner mig redo, jag vill bli kvitt ätstörningen, jag vill bli frisk, men jag behöver hjälp och som tur är det de jag nu äntligen ska få och jag känner mig redo att bli frisk och redo att ta emot hjälp. Fast jag vet att de kommer bli en helvetes kamp. De kommer vara tuffa timmar där borta på behandlingen. Men personal som hjälper en igenom dem.


En ny behandlingsform

Nu har jag varit på det där mötet på ätstörningsmottagningen och träffat en psykolog som gjort en bedömning av mig och frågat ut en massa saker...Hon vill att jag ska börja inom dagvården, så hon har satt mig i kö där och om allt går vägen ska jag få börja på måndag. Att börja inom dagvården innebär de att jag ska äta frukost, lunch och mellanmål där. Och äta upp de dom ger en. De kommer vara ett helvete, men jag ska verkligen ge de ett försök. Slapp idag i alla fall ge vikt och längd, vilket kändes tur, för de hade jag inte klarat av. Och de såg hon på mig. Sen ska jag i samband med de även få en behandlare inom närpsykiatrin för att ta itu medmin nedstämdhet och trauma som hon märkte att jag hade. Så de känns bra, men de känns som att de kommer att vara många många tuffa veckor framöver och att få en PTSD behandling plus ätstörningsbehandling, ja de känns bra och precis de jag behöver. Sen sa även hon att hon var orolig över mitt dåliga minne som försvunnit av ECT:n. Att jag inte hittar med cykel till och från mitt sommarjobb och hem, jag har då cyklat alltså varje dag i flera veckor..Sen att jag inte kommer ihåg med hållplats där jag ska hoppa av bussen när jag ska hem, eller att jag inte ens kommer ihåg alla mina kompisar, vad de heter. De är jättemycket jag inte kommer ihåg och saker jag måste tänka till ordentling för att kunna ge ett svar, svar som borde komma direkt. Och så såg hon hur trött jag var. Alltså att de faktiskt inte bara är jag som är orolig över mitt minne känns bra och hon ska ta upp de och se vad man ska göra åt de. De känns så bra att någon tog mina problem på allvar, att de fortsatte med de precis som de gjorde på 32:an. Att få hjälp med allt, de känns så himla bra. Om mina inlägg är osamanhängande så har de blivit så av ECT:n, för ja mitt språk och ordsammanhållning har blivit kaos och jag måste tänka ordentligt hur jag ska bygga ihop en mening. 
 

De försök mot att sluta andas

Som rubriken lyder...jag har tappat bort de. Jag vet inte längre de gånger jag försökt ta mitt liv och de gånger jag berättat och hamnat på IVA och de gånger jag inte och tappat medvetandet. De gånger jag vaknade upp efter en överdos och inte visste vad klockan var/vilken dag de var/hur länge jag varit borta. ALLT. Men rädd har jag aldrig varit. Jag har varit mer rädd för att överleva än för att dö. De gånger jag berättat då har de funnits en ånger bakom de. Jag har åkt ambulans. Av flera skäl, tablett överdos och av försök till svält. De har gått långt och jag har fått höra att med de jag utsatt mig för är det tur att jag faktiskt lever. Bara nu senaste inläggningen fanns försök till döden. Inte med tablett överdos utan då med svälten. Varför ska de vara så svårt. Mitt minne är kaos. Allt tack vare ECT:n. De har gjort att jag knappt kommer ihåg allt jag faktiskt utsatt mig och min kropp för. Jag vill inte att de ska vara såhär...men vad ska jag göra? Men utan mina vänner och utan modet att våga berätta, då hade jag lyckats och jag hade varit död. Och de skrämmer mig inte att skriva om de. För jag vill inte förtrycka sanningen när jag vet att det är de som är sant. Lögn leder ingenstans. Och jag vill ha människor till en förståelse till varför ens handlingar är som de är. Och få dom att förstå att det inte är för att få uppmärksamhet. Jag skulle då aldrig plåga mig på de sättet jag gör bara för att få uppmärksamhet, ALDRIG. Jag hoppas hon tror på mig imorgon och att jag kan börja få den hjälpen jag behöver. Alla försök till att sluta andas, de är riktiga och på allvar, de är försök som hade en tanke om att lyckas. Nu ska jag skriva ett brev och sen ska jag skicka iväg de. Sen ska jag berätta om vad som sas på mötet.


Vadå? När var det allt gick fel?

           
Jag har nu varit utskriven från 32:an en hel dag. De känns overkligt men så fruktansvärt skönt. Denna inläggning har varit hemsk. Denna inläggning har varit den inläggningen som varit som mest fokus på min ätstörning. Jag kom ju dit med ambulans. Jag fick tvångsdropp flera flera dagar. Jag hatade de, jag var arg och jag började även med en ny behandling. ECT och jag började tappa minnet. Jag hatade de, men jag var ju på LPT så jag hade inget val och jag valde att inte gå emot och gick med på de, fast jag hatade de. Jag tappade minnet, de är fortfarande dåligt och fortfarande kommer jag inte ihåg saker som jag borde komma ihåg.  Under hela min inläggning har jag inte ätit en enda måltid på psykiatrin. De jag fick i mig där var näringsdryck eller dropp. De enda gånger jag åt var under mina permisioner. Men på 32:an vägrade jag äta. Jag vet att jag gjorde mina kompisar oroliga. Jag bor hos mormor och morfar nu, då får jag i mig lite mat i alla fall...När jag är hemma då äter jag inte. Men jag ska snart åka hem, för jag har min katt att ta hand om. Men nu tar Elin hand om den, som hjälp för att jag ska ta mig upp på banan helt igen. För att äta, de är fortfarande en kamp för mig. Men på måndag ska jag få hjälp. Jag ska få träffa en behandlare på ätstörningsmottagningen här i lule. Utåt sett syns det inte att jag har problem med maten. Men inom mig syns det. Jag vill inte oroa familjen så jag äter där, men jag äter lite. Mina kompisar vill jag inte heller oro, så jag försöker äta med dom. Men själv, själv är ett helvete, äter jag? Då behåller jag inte alltid maten. Jag dricker som maffigast kaffe när jag är själv. Och en sak jag har märkt är att jag gått ner i vikt, inte mycket, men lite. Men jag vill ha hjälp, jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna äta så mycket som jag vill och vad jag vill. Men något jag har tappat de är hungern. En sjuksköterska som jag hade där, hon hjälpte mig otroligt mycket och är så tacksam att hon stod ut med alla mina klagomål och de är tack vare henne jag fått en behandlare på ätstörningsenheten. För jag vill bli frisk, men jag behöver hjälp. Sen fast jag hatat läkaren så i slutet av vården där så hjälpte han mig en hel del och nu ska han ordna mig en behandlare för min PTSD. Om de inte varit för min kompis som ringde ambulansen, så vet jag inte hur illa det hade varit nu, med tanke på att jag inte orkade gå och tuppade även av flera gånger hemma. Så denna inläggning har gett mig stor hjälp och hjälpt mig och fixat behandlare åt mig, som jag är så tacksam över. Och något jag verkligen behöver för att bli frisk, något jag verkligen vill bli. Så hur arg jag än var på läkarna på 32:an, för att de satte mig under tvångsvård, så kan jag nu när jag blivit utskriven, tacka alla där för den hjälpen jag faktiskt fått och de otroliga stödet jag fått av mina vänner. Nu har jag plugget och samtalskontakten inom ätstörningen som fyller mina dagar och just nu känner jag att de räcker. Jag hoppas bara att hon tar mig på allvar och jag får gå kvar där, för jag känner verkligen att det är de jag behöver. För de på 32:an tog mig på allvar och insåg nog mitt problem vad större än vad jag själv gjorde. Så nu hoppas jag bara att hon också gör det, för jag är själv nu mottaglig för hjälp och de är ett steg på vägen till att bli frisk. 

Utskriven från tvång

Yes, de stämmer..jag är nu äntligen utskriven efter 6/7 veckor under vård av LPT. Så himla skönt. Vart så lycklig när läkaren sa att han skulle skriva ut mig. Pratade med en av sjuksyrrorna där och även hon var glad och jag tackade henne för all hjälp. För hon har verkligen hjälpt mig med massor. Hon som har fått mig till att gå till en behandlare för ätstörning. Sen har jag varit arg, hon har tvingat mig till ECT, och tvingat mig till näringsdropp. Ja usch vad jag varit sur för de. Men hon har hjälpt mig otroligt mycket och stöttat mig med allt möjligt. Och jag gav ett tack för hjälpen, för de tyckte jag att hon var värd i slutändan. Fick mig ett gott skratt med henne nu, när jag sa hejdå och hennes ord har verkligen peppat mig. Sen vart det stan med mamma innan hon körde mig till mormor å morfar, där jag ska vara någon dag nu. Och imorgon ska jag träff Elin!! Så de blir kul!! Får ha min egen medicin, men i apo-dos som vanligt, men men. Sen ska dom söka en psykiatri kontakt till mig, ytterligare en förutom hon för ätstörningen.


En sjungande fågel av ett ljud

De har hänt en hel del idag. Hämtat betyg hos mig, träffat en Syo och fått hjälp att söka till de återstående kurser till USKA samt för att även fixa mig en gymnasieexamen. Sen har jag och mormor gått på stan. Sen tog jag en kaffe, mamma kom och vi ansökte om CSN. För att jag inte ska känna pressen av att jobba, för att minska pressen och slippa riskera att hamna på massa LPT:n, vilket jag inte vill. Så jag får ta de sura äpplet och ta ett lån istället..sen så hann mamma bara gå så kom Therese och sen Marie. Vi tog oss till espresso house, jag tog en kaffe och de en fika. Vi pratade om allt och hade de hur mysigt som helst. Fick sen skjuts hem av Therese och hann se idol. Nu ligger jag i sängen och ska sova efter en fullspäckad dag.


Vågen bakom den dolda siffran

De är mycket som har farit runt inom mig. Trots att jag inte ätit på 32:an eller när jag var på min förra perm så slapp jag i hopp om att jag skulle börja äta igen dropp. Vilket jag är tacksam över. Jag ska få en behandlare, de ska ringa mig en är de sagt, vilket känns bra. För jag vill ha hjälp med min ätstörning, för ja, det är precis det jag anser att jag har och de har jag nog fått uppgiften att dom också gör. Så jag ska få börja med närterapi. För de är ett stort problem för mig och när jag är själv då äter jag inte. Med andra tvingas jag i mat och de vill att jag ska äta. Jag är inte underviktig, men jag har gått ner i vikt. Och det är inte ens vikt som sätter stämpeln ätstörning eller ej. Utan det är sättet man ser på maten, de sättet jag ser på maten som gör de fel, något jag ska gå in på en annan gång och vad som gör maten så tuff för mig.

Två bilder, en från i början när jag fick dropp, yes. Jag fick tvångsdropp i veckor innan jag fick näringsdryck istället. Och där någon gång bland alla ECT:er så åt jag även vanlig mat. Men de varade inte länge. Utan jag fick åter näringsdryck. Men nu senast när jag var på perm å ej åt och sen ej åt nå där inte ens näringsdryck så var de tal om dropp. Men jag hamna på perm igen och nu är jag hos mormor och morfar och då har jag inget annat val än att äta, vilket är jättejobbigt och väldigt bra. Känner verkligen att jag skulle behöva denna behandling nu. Imorgon ska jag träffa syon och planera resten av utbildningen och hur man ska lägga upp den, samt få hjälp med lite CSN så att jag ska slippa jobba ihjäl mig och inte riskera att hamna på LPT igen. Jag är kvar på SOL (frivillig) vård än, eller ja okej, jag får inte skiva ut mig själv om jag gör det hamnar jag på tvång igen. Men perm får jag ta, för att kunna visa att jag klarar mig själv, problemet är bara att jag måste fixa att äta. Vilket jag inte gör och det är även de som gör att jag inte får bli utskriven. Men jag vill bli utskriven så jag får tacka Elin H och återförenas med Alice, min lilla kisse. Men jag vet att de inte är någon idé att skynda för då kommer de bara att gå sämre. Och jag vill ju att de ska gå bra. Men att ta steget och börja äta igen, de känns svårt, men jag tar det pö om pö och börjar med perm hos mormor och börjar med att bli tvingad på mat där och fredag åker jag tillbaka till sjukhuset för ny bedömning och hur vi ska ta nästa steg.

Och om vi tar åter upp ECT:n , så ska jag baktala lite om den. Jag har blandade känslor om den. De är skönt att den är över att alla (jag vet inte hur många gånger) men de är borta. Jag har ett trassligt minne utan jag fråga väldigt simpla saker av mina kompisar som jag rent borde ha kommit ihåg men som jag glömt tack vare ECT:n. Blivit påmind av kompisar och mamma saker som jag borde ha kommit ihåg. Men den har hjälpt mig och omgivningen ser en annan Elina nu efter behandlingarna och de känns skönt. En mer närvarande. Vet ju varför jag ej kommer ihåg, men jag blir ju påminnd. Plus att den har gjort så jag inte alls behöver ta lika mycket mediciner vilket jag älskar, för jag är en sådan person som hatar att ta medicin och att de hittat bra och färre, så gör det mig väldigt glad. De kommer mer utförligt om allt detta sen när jag vet mer, men nu tackar jag för mig.


En väg mot strömmen

Jag sitter i änden och tänker. De är fredag imorgon och jag har ECT. De suddar bort mitt minne bitvis. Samtidigt som de gör mig lättare om ni förstår hur jag menar. Vet inte vad jag ska göra helt. Men jag gör detta. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle godkänna ECT, aldrig. Men om inte jag hade fått det på tvång under LPT:t så hade jag aldrig godkänt de och jag hade inte kunde ge det samma kanns som jag gett/ger de nu. Visst jag suddar ut lite av mitt minne just då. Men de kommer tillbaka och allt känns lättare än vad de gjort förr. maten, vad gör jag med den, den grå lika trökt som innan och jag försöker, men för att de ska gå har jag nog insett att jag behöver proffesionell behandling.


En del av värdigheten

Idag har jag fått mail å nu får jag pengar för att jag är sjukskriven. Mitt LPT är borttaget. Men bara för de så innebär det inte att jag är fri att gå, för då hade tvångsvården åkt dit igen..men detta gör så att jag får röra mig lite friare. Som att jag bara behöver vara där de nätter de är ECT. Så alltså att jag måste sova inatt och sen får jag vara hemma till söndag !!! För att sen åka in igen. Vet dock inte hur många behandlingar jag har kvar att göra..men de återstår att se. Har i alla fall inte mycket kvar. Sen ska vi (eller dom) jobba för att jag ska få en behandling. Vad tänker jag inte gå in på förrän jag är 100% säker att de blir av och de hoppas jag på, för de var än av andledningarna till att jag faktiskt vart på LPT.

Bild från frissan. Idag måste jag bara säga att jag umgåtts med Marie!!! Och hon har tvingat i mig mat....nu ska jag återgå till att vänta på bussen mot Sunderby sjukhus...


En våg av vit mark

Allt ändrar. De går upp och de går ner, imorgon står molnen still. Jag stannar upp och ser mig om. Drömmer mig bort och önska mig in i stilla ro. Jag önska jag kunde få lugn och ro. Att verkligheten fick drömma mig bort. Imorgon ska jag på rättegång, de ska en bedömning om LPT. Så de är min spänning för imorgon. Är nervös. Men de går nog. Har idag fått vara på perm och klippt mig. Så himla skönt. Sen imorgon har jag eventuellt min sista ECT. Berättar mer om de när jag vet om jag gjort min sista.


Vars försvann all tro?

Ligger åter i sängen på 32:an. Har haft en full dag med shopping med både mamma å syrran. Först Storheden med mamma och sen stan med syrran. Fick med mig lite kläder hem, vilket behövdes. Mycket mer än så har inte gjorts idag. De har bokats tid för färgning/noppning av bryn/fransar. Så torsdag ska jag dit med mamma. Nu ska jag försöka sova och se om jag lyckas. Jag vill, jag är trött, fast ändå inte trött, så får väl se hur de går. Imorgon blir det ev perm igen. De får jag se då. Nu ska jag sova och drömma mig bort till en annan värld.


En vandrande led

Jag gick längs vägen, om jag bara visste hur. Är trött, less, vill hem och allt är bara kaos. Vill för det mesta bara sova. Är kvar på sjukhuset. Imorgon får jag perm, så himla himla skönt. Får åk till mamma en sväng och vara där både imorgon å på söndag. Så himla skönt!!! Som jag ser fram emot de!! Nu ska jag snart göra mig klar för sängen och sova, så att det faktiskt blir imorgon.

Bild från arkivet. En bild på 3 fantastiska saknade vänner.


En väg mot de blå

Idag, tisdag. Har jag träffat läkaren, de vart inte sagt nå speciellt. Är mest less å vill här ifrån. Men icke de. Varför skulle jag få de? Jag är trött och vill hem som sagt. Jag önska tiden kunde gå lite fortare än vad den faktiskt gör. Imorgon har jag ECT och torsdag blir det ev Ikea om läkaren godkänner de, ska ha en ny träff på torsdag för en ny bedömning. Vill hem å tillbaka till jobbet.

Ååh, mina vänner vad skulle jag göra utan dom. De betyder allt. Åh på söndag kommer Anna å hälsar på, vilket jag verkligen ser fram emot. Skulle inte vara nå utan mina vänner! Dock har jag inga bilder i denna mobil typ på de underbara filurerna. Men helt ärligt skulle jag inte vara nå utan dom, ingenting alls. Förövrigt älskar jag bilden ovan på 3 filurer.


RSS 2.0