elajnsan.blogg.se

Gott nytt år

Publicerad 2016-12-31 09:47:00 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

De är nyårsafton och jag sitter inlåst på 32:an, men de kommer nog bli en riktigt bra afton, för jag har lyckats få nattperm hos Åsa tack vara att jag hållit mig ifrån att skada mig och de känns så himla himla bra. Jag mår fortfarande inte bra, men jag mår bättre och de är ett framsteg. Men mina planer på att ta mitt liv lever kvar inom mig som en extra utväg och till och från känns de som de enda rätta. Ni skulle ha sett blicken jag gav sjuksköterskan när hon sa att jag skulle få åka, vart helt chockad och de trodde jag aldrig, inte eftersom jag har varit så dålig, men de känns verkligen lättare nu och medicinen den hjälper verkligen och de känns så bra.Trodde aldrig att mina tvång skulle minska som de gjort nu. Visst de kommer impulser då jag vill skada mig, men nu tack vare moroten och delvis medicinen så kan jag stå emot den impulsen och de känns så bra, är faktiskt stolt över mig själv om jag ska vara helt ärlig, har hållit mig skadefri sen i onsdags efter mötet med läkaren och de är länge sen jag hållit mig skadefri såhär länge. Nu önskar jag bara att mina självmordplaner och tankar kunde dämpas. Men så länge jag har dom vet jag att jag inte får bli utskriven och förmodligen blir jag inte de förrän jag får komma på behandling (om jag då får de) eftersom jag inte klarar mig själv hemma, de bara inte går och de vet jag, hur mycket jag än vill att de ska gå, så gör de inte de. Och om jag nu får åka på behandling har jag gått med på att skriva över mig på frivillig vård och få permissoner istället. Men så länge jag tänker ta mitt liv så fort jag kommer ut om de slutar med att jag inte får komma på ett behandlingshem stannar jag kvar under LPT och de vet jag. Sen vet jag att jag inte heller blir utskriven förrän boendestödet kommer igång och någon slags av hemtjänst med medicindeling, eftersom jag inte får ha dom själv och för mig är de också väldigt triggande att ha mina mediciner hemma, eftersom jag tar sådana mediciner som man kan dö av om man tar en överdos, vilket de är rädda att jag gör och helt ärlig skulle jag nog kunna göra de om jag fick chansen. Nu när jag åker ska mamma ta medicinerna och sen Åsa. Tar ju medicin kanske ofta om jag ska vara helt ärlig, tar en drös klockan 8, sen 14, 18, 20 och 22. Så ja, de är en del, men ja de kanske behövs just nu för att jag ska må hyfsat. Men helst av allt skulle jag vilja vara medicinfri, men de vet jag att de inte går, så ja, vad ska jag göra? Se glad ut och ta dom eller nå. 
Nu hoppas jag bara att 2017 blir ett bättre år än detta, visst de har hänt en del bra saker, började ju plugga och de gick ju bra i början, jag har jobbat och de gick också bra i början och trivdes på kallkällans äldreboende och vet att jag får jobb där i framtiden om jag skulle ringa till chefen, så de känns ju bra bara de. Sen krashade jag och de gick allt utför och jag hamnade på 32:an och nu har jag tillbringat ett halvår här med några korta hål där jag varit utskriven, men jag har varit mer inskriven de senaste åren än vad jag varit på utsidan och de är väl därför de är överrens om behandlingshem, de handlar nog mest bara om vem som ska betala om jag ska vara helt ärlig och de är synd tycker jag, om de inte hade suttit i de hade jag nog utan probelm fått åka, men nu sitter de i vem som ska betala de och de är därför jag är så orolig att jag inte alls ska få åka och då vet jag inte vad de finns för hopp för mig helt ärligt. Då vet jag inte hur jag ska klara av min vardag, för de funkar inte, jag har försökt så många gånger och jag åker bara in på ett eller annat sett, med polis eller ambulans, de är bara välja tyvärr och de är så tråkigt, för jag hatar att vara inskriven, de enda de gör är att prata lite och ge mediciner för att stabilisera upp en och för mig hjälper de inte, jag behöver verkligen en traumabehandling med personal runt om för att jag ska kunna gå vidare och klara mig i vardagen, de är de jag känner att jag vill och de är de jag känner själv att jag behöver, så nu håller jag bara tummarna för att allt ska gå igenom och jag ska få komma iväg någonstan och få verkligen börja jobba med mig själv, de är de alla säger, de är de alla tycker, då hoppas jag bara på att de kan sattsa på mig, för jag skulle verkligen kämpa och ge allt för att fixa de för att sen någongång verkligen kunna vara ärlig och säga att jag mår bra, för domorden skulle jag vilja kunna säga utan att behöva ljuga, de skulle vara så skönt. Nä men nu ska jag önska er ett gått nytt år och hoppas på att ni får ett bra avslut på 2016 och en bra början av 2017, för de ska i alla fall jag ha när jag ska få vara med min fosterfamilj som jag älskar så otroligt mycket, som jag ser alla dom som mina syskon och Åsa som min extra mamma och de betyder verkligen allt för mig.
GOTT NYTT ÅR OCH MÅNGA KRAMAR FRÅN LILLA MIG. 
 
 

Om de ändå kunde vända lite och planerna kunde försvinna

Publicerad 2016-12-30 11:14:11 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

Jag har hållt mig skadefri en hel dag, hela gårdagen har jag hållit mig ifrån att skada mig och de känns så himla bra, har inte heller skadat mig idag hittills och de är jag så himla stolt över mig själv. De känns så himla bra att jag kan stå emot och jag känner att den nya medicinen verkligen hjälper och de känns skönt, så har accepterat att jag får ta den ett tag tills de blir bättre och jag kan trappa ur den, men just nu behöver jag tydligen den för att hålla mig ifrån impulserna och tvånget. Igår var väl en såndär dag, de var trevligt hos farmor och farfar med syrran, kevin och jolie, fick god mat och slippa sjukhusmaten för en måltid. Men kvällen här var ritkigt jobbig, men tillslut lyckades jag somna, fick någon medicin på kvällen som lugnade mig och jag kunde tillslut slappna av och sova. Men jag hatar kvällarna, de är så fruktansvärt jobbiga, de är som att jag håller ihop hela dagen och på kvällen när jag blir trött kommer allt och de blir jättejobbigt och de är då jag är rädd för att tappa kontrollen och göra något dumt, de var så himla nära igår att jag skadade mig, men jag klarade de. Just nu är de jättejobbigt, vill helts bara skrika av smärta, men jag håller mig lugn, ser på buffy samtidigt som jag skriver, gör allt för att distrahera mig och mina tankar. Nu vill jag bara fly, men jag försöker göra allt för att stanna kvar. Hatar de här, önska verkligen att de var lättare än vad de är. Önska jag bara kunde få vara någonstans nu, typ ett behandlingsem och verkligen få hjälp, den hjälp jag behöver för att kunna bli frisk och leva ett normalt liv, utan att åka in och ut från psyket hela tiden, för de är inget liv jag vill leva, då är jag häldre död. Men jag ska kämpa, så de ser att jag tillslut är redo för att åka på behandlingshem om allt nu går igenom, men eftersom att till och med cheföverläkaren tycker de om jag slutar skada mig, så är de ju bra och då kanske de är lättare att de går igenom, känner att jag babblar mycket om de, men de är verkligen de som är mest i mina tankar just nu, de är de jag känner att jag vill om jag ska leva och de har jag sagt. Nu ska jag göra mig lite i ordning inför min permisson med mamma, vi ska fara in till stan och mysa på där, bara de blir mindre halt nu, så mamma kan köra och hämta upp mig, men de borde hinna sanda vägarna, för jag vill verkligen iväg idag med en stund. Imorgon är de nyår och just nu ser de ut som att jag firar de här på psyket, men jag får helt enkelt se vad de blir, de är morgondagens problem, och de ska jag inte tänka på nå mer förrän imorgon. 
 

När dagen hittills gått okej

Publicerad 2016-12-29 12:23:26 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

Hejsan, 
Jag måste ju säga att hittills har jag varit skadefri, jag har varit skadefri sen igår morse!!! Vilket är helt otroligt, kan inte riktigt fatta de själv att jag lyckats med de. De är seriöst ett rekord sen jag blev inlagd. För hittills har jag skadat mig redan från morgon till sent på kvällen. Men nu har jag stått emot de och lyckats hålla mig skadefri. Måste säga att jag är stolt över mig själv, trodde aldrig att jag skulle klara mig ifrån att skada mig, inte ens en dag. Får till och med permisson en stund idag för att hänga med syster, lila Jolie, syrrans sambo och vi ska till farmor och farfar och äta middag, så jag antar att de kan bli trevligt. Skönt med lite miljöombyte. Igår kväll var riktigt jobbig, men fick prata med sjuksköterskan och fick lite lugnande som hon tyckte jag behövde och jag gick faktiskt med på att ta de, för min ångest var så kraftig och jag var så nära på att skada mig och de vill jag inte, för jag vill få möjligheten att eventuellt åka på behanding, de kan ju faktiskt bli av och när läkaren sa sådär igår till mig, de gjorde mycket, för de tändes trots allt ett litet hopp inom mig. Nu vill jag bara att de där zip-mötet ska bli av så jag kan få något klart besked om vad som kan hända. Är så himla less på att vara här, har varit här mer eller mindre ett halvår nu, med några korta luckor där jag varit ute i de fria. Så ja, att vara inlåst är jag helt enkelt väldigt less på att vara. Men de är så himla skönt att jag fått börja ha mina hörlurar, musiken distraherar mig en hel del ifrån mina självksadetankar och impulser. Jag känner fortfarande tvånget, men jag står emot de och jag känner att den nya medicinen ger en liten effekt, för får inte den där kraftiga ångesten som jag brukar få under dagen, den ångesten som gör att jag skadar mig. Så jag antar att de är bra. Känner att nu vill jag ut och röra mig, men ska ju faktiskt få gå ut med personal senare på dagen, visst kanske bara i sjukhuset, men ändå, ut från dom låsta dörrarna. Sen är det inte länge kvar så får jag verkligen komma häirfrån någon timme, måste dock vara tillbaka till halv 8 men ändå, de är några timmar i alla fall och de känns skönt. Får ju då vara med min älsakde lilla syster och de betyder så mycket för mig och vet att jag inte kommer göra nå, för nu har jag ju som sagt min morot och de är mycket som står på spel.
älskar er två så otroligt mycket.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela