Gott nytt år

De är nyårsafton och jag sitter inlåst på 32:an, men de kommer nog bli en riktigt bra afton, för jag har lyckats få nattperm hos Åsa tack vara att jag hållit mig ifrån att skada mig och de känns så himla himla bra. Jag mår fortfarande inte bra, men jag mår bättre och de är ett framsteg. Men mina planer på att ta mitt liv lever kvar inom mig som en extra utväg och till och från känns de som de enda rätta. Ni skulle ha sett blicken jag gav sjuksköterskan när hon sa att jag skulle få åka, vart helt chockad och de trodde jag aldrig, inte eftersom jag har varit så dålig, men de känns verkligen lättare nu och medicinen den hjälper verkligen och de känns så bra.Trodde aldrig att mina tvång skulle minska som de gjort nu. Visst de kommer impulser då jag vill skada mig, men nu tack vare moroten och delvis medicinen så kan jag stå emot den impulsen och de känns så bra, är faktiskt stolt över mig själv om jag ska vara helt ärlig, har hållit mig skadefri sen i onsdags efter mötet med läkaren och de är länge sen jag hållit mig skadefri såhär länge. Nu önskar jag bara att mina självmordplaner och tankar kunde dämpas. Men så länge jag har dom vet jag att jag inte får bli utskriven och förmodligen blir jag inte de förrän jag får komma på behandling (om jag då får de) eftersom jag inte klarar mig själv hemma, de bara inte går och de vet jag, hur mycket jag än vill att de ska gå, så gör de inte de. Och om jag nu får åka på behandling har jag gått med på att skriva över mig på frivillig vård och få permissoner istället. Men så länge jag tänker ta mitt liv så fort jag kommer ut om de slutar med att jag inte får komma på ett behandlingshem stannar jag kvar under LPT och de vet jag. Sen vet jag att jag inte heller blir utskriven förrän boendestödet kommer igång och någon slags av hemtjänst med medicindeling, eftersom jag inte får ha dom själv och för mig är de också väldigt triggande att ha mina mediciner hemma, eftersom jag tar sådana mediciner som man kan dö av om man tar en överdos, vilket de är rädda att jag gör och helt ärlig skulle jag nog kunna göra de om jag fick chansen. Nu när jag åker ska mamma ta medicinerna och sen Åsa. Tar ju medicin kanske ofta om jag ska vara helt ärlig, tar en drös klockan 8, sen 14, 18, 20 och 22. Så ja, de är en del, men ja de kanske behövs just nu för att jag ska må hyfsat. Men helst av allt skulle jag vilja vara medicinfri, men de vet jag att de inte går, så ja, vad ska jag göra? Se glad ut och ta dom eller nå. 
Nu hoppas jag bara att 2017 blir ett bättre år än detta, visst de har hänt en del bra saker, började ju plugga och de gick ju bra i början, jag har jobbat och de gick också bra i början och trivdes på kallkällans äldreboende och vet att jag får jobb där i framtiden om jag skulle ringa till chefen, så de känns ju bra bara de. Sen krashade jag och de gick allt utför och jag hamnade på 32:an och nu har jag tillbringat ett halvår här med några korta hål där jag varit utskriven, men jag har varit mer inskriven de senaste åren än vad jag varit på utsidan och de är väl därför de är överrens om behandlingshem, de handlar nog mest bara om vem som ska betala om jag ska vara helt ärlig och de är synd tycker jag, om de inte hade suttit i de hade jag nog utan probelm fått åka, men nu sitter de i vem som ska betala de och de är därför jag är så orolig att jag inte alls ska få åka och då vet jag inte vad de finns för hopp för mig helt ärligt. Då vet jag inte hur jag ska klara av min vardag, för de funkar inte, jag har försökt så många gånger och jag åker bara in på ett eller annat sett, med polis eller ambulans, de är bara välja tyvärr och de är så tråkigt, för jag hatar att vara inskriven, de enda de gör är att prata lite och ge mediciner för att stabilisera upp en och för mig hjälper de inte, jag behöver verkligen en traumabehandling med personal runt om för att jag ska kunna gå vidare och klara mig i vardagen, de är de jag känner att jag vill och de är de jag känner själv att jag behöver, så nu håller jag bara tummarna för att allt ska gå igenom och jag ska få komma iväg någonstan och få verkligen börja jobba med mig själv, de är de alla säger, de är de alla tycker, då hoppas jag bara på att de kan sattsa på mig, för jag skulle verkligen kämpa och ge allt för att fixa de för att sen någongång verkligen kunna vara ärlig och säga att jag mår bra, för domorden skulle jag vilja kunna säga utan att behöva ljuga, de skulle vara så skönt. Nä men nu ska jag önska er ett gått nytt år och hoppas på att ni får ett bra avslut på 2016 och en bra början av 2017, för de ska i alla fall jag ha när jag ska få vara med min fosterfamilj som jag älskar så otroligt mycket, som jag ser alla dom som mina syskon och Åsa som min extra mamma och de betyder verkligen allt för mig.
GOTT NYTT ÅR OCH MÅNGA KRAMAR FRÅN LILLA MIG. 
 
 

Om de ändå kunde vända lite och planerna kunde försvinna

Jag har hållt mig skadefri en hel dag, hela gårdagen har jag hållit mig ifrån att skada mig och de känns så himla bra, har inte heller skadat mig idag hittills och de är jag så himla stolt över mig själv. De känns så himla bra att jag kan stå emot och jag känner att den nya medicinen verkligen hjälper och de känns skönt, så har accepterat att jag får ta den ett tag tills de blir bättre och jag kan trappa ur den, men just nu behöver jag tydligen den för att hålla mig ifrån impulserna och tvånget. Igår var väl en såndär dag, de var trevligt hos farmor och farfar med syrran, kevin och jolie, fick god mat och slippa sjukhusmaten för en måltid. Men kvällen här var ritkigt jobbig, men tillslut lyckades jag somna, fick någon medicin på kvällen som lugnade mig och jag kunde tillslut slappna av och sova. Men jag hatar kvällarna, de är så fruktansvärt jobbiga, de är som att jag håller ihop hela dagen och på kvällen när jag blir trött kommer allt och de blir jättejobbigt och de är då jag är rädd för att tappa kontrollen och göra något dumt, de var så himla nära igår att jag skadade mig, men jag klarade de. Just nu är de jättejobbigt, vill helts bara skrika av smärta, men jag håller mig lugn, ser på buffy samtidigt som jag skriver, gör allt för att distrahera mig och mina tankar. Nu vill jag bara fly, men jag försöker göra allt för att stanna kvar. Hatar de här, önska verkligen att de var lättare än vad de är. Önska jag bara kunde få vara någonstans nu, typ ett behandlingsem och verkligen få hjälp, den hjälp jag behöver för att kunna bli frisk och leva ett normalt liv, utan att åka in och ut från psyket hela tiden, för de är inget liv jag vill leva, då är jag häldre död. Men jag ska kämpa, så de ser att jag tillslut är redo för att åka på behandlingshem om allt nu går igenom, men eftersom att till och med cheföverläkaren tycker de om jag slutar skada mig, så är de ju bra och då kanske de är lättare att de går igenom, känner att jag babblar mycket om de, men de är verkligen de som är mest i mina tankar just nu, de är de jag känner att jag vill om jag ska leva och de har jag sagt. Nu ska jag göra mig lite i ordning inför min permisson med mamma, vi ska fara in till stan och mysa på där, bara de blir mindre halt nu, så mamma kan köra och hämta upp mig, men de borde hinna sanda vägarna, för jag vill verkligen iväg idag med en stund. Imorgon är de nyår och just nu ser de ut som att jag firar de här på psyket, men jag får helt enkelt se vad de blir, de är morgondagens problem, och de ska jag inte tänka på nå mer förrän imorgon. 
 

När dagen hittills gått okej

Hejsan, 
Jag måste ju säga att hittills har jag varit skadefri, jag har varit skadefri sen igår morse!!! Vilket är helt otroligt, kan inte riktigt fatta de själv att jag lyckats med de. De är seriöst ett rekord sen jag blev inlagd. För hittills har jag skadat mig redan från morgon till sent på kvällen. Men nu har jag stått emot de och lyckats hålla mig skadefri. Måste säga att jag är stolt över mig själv, trodde aldrig att jag skulle klara mig ifrån att skada mig, inte ens en dag. Får till och med permisson en stund idag för att hänga med syster, lila Jolie, syrrans sambo och vi ska till farmor och farfar och äta middag, så jag antar att de kan bli trevligt. Skönt med lite miljöombyte. Igår kväll var riktigt jobbig, men fick prata med sjuksköterskan och fick lite lugnande som hon tyckte jag behövde och jag gick faktiskt med på att ta de, för min ångest var så kraftig och jag var så nära på att skada mig och de vill jag inte, för jag vill få möjligheten att eventuellt åka på behanding, de kan ju faktiskt bli av och när läkaren sa sådär igår till mig, de gjorde mycket, för de tändes trots allt ett litet hopp inom mig. Nu vill jag bara att de där zip-mötet ska bli av så jag kan få något klart besked om vad som kan hända. Är så himla less på att vara här, har varit här mer eller mindre ett halvår nu, med några korta luckor där jag varit ute i de fria. Så ja, att vara inlåst är jag helt enkelt väldigt less på att vara. Men de är så himla skönt att jag fått börja ha mina hörlurar, musiken distraherar mig en hel del ifrån mina självksadetankar och impulser. Jag känner fortfarande tvånget, men jag står emot de och jag känner att den nya medicinen ger en liten effekt, för får inte den där kraftiga ångesten som jag brukar få under dagen, den ångesten som gör att jag skadar mig. Så jag antar att de är bra. Känner att nu vill jag ut och röra mig, men ska ju faktiskt få gå ut med personal senare på dagen, visst kanske bara i sjukhuset, men ändå, ut från dom låsta dörrarna. Sen är det inte länge kvar så får jag verkligen komma häirfrån någon timme, måste dock vara tillbaka till halv 8 men ändå, de är några timmar i alla fall och de känns skönt. Får ju då vara med min älsakde lilla syster och de betyder så mycket för mig och vet att jag inte kommer göra nå, för nu har jag ju som sagt min morot och de är mycket som står på spel.
älskar er två så otroligt mycket.

En vandring mellan liv och död

Sitter i närterapin och har äntigen börjat få ha mina hörlurar när jag är i dagrummet eller här och de är så skönt, de får mig att slappna av. Har fått vara ute och gått i sjukhuset, hände dock en liten insident i morse, men sen efter de har jag hållt mig från att skada mig. Syrran och syrrans kille kommer även idag så de blir roligt att få träffa dom igen, de ser jag fram emot verkligen, ska bara prata med personalen så de är okej. Igår var verkligen en kaos dag, skada mig så de börja rinna blod, slog huvudet i väggen så de bara eka, fick dock en tvångsinejktion och sen hade jag vak resten av den dagen. Så igår var verkligen inte en bra dag. Var så himla arg, skrek och ja, tappa helt enkelt kontrollen och de tog enda till natten innan jag helt lugnade ner mig och kunde slappna av och sova. Idag har jag pratat med läkaren och de var en bra samtal. Har äntligen fått en morot, om jag slutar skada mig så kan de bli så att jag får åka på behandlingshem och han går med på möte med kommunen, så de kändes riktigt bra faktiskt, då kanske de finns ett hopp trots allt, nu gäller det bara att vi alla håller tummarna och jag ska verkligen försöka till det yttersta för att bli skadefri, jag ska börja använda mig av personalen mer och skriva, har fått ett nytt schema nu också, med lite mer innehåll och två promenader, precis vad jag behöver, sen har jag faktiskt fått en ny medicin som jag får flera gånger under dagen som ska hjälpa mig mot min ångest och dämpa mina tvång, så de känns skönt och faktiskt så känner jag att den hjälper, för jag har inte fått den här kraftiga ångesten som jag brukar få vid den här tiden på dagen och ska snart få en till tablett. Jag börjar mer och mer acceptera att jag kanske behöver medicinerna, att de kanske hjälper lite ändå, jag tar dom i alla fall nu med lite övertalning, men jag tar dom. Jag känner att ångesten börjar komma nu och den börjar bli jobbig, men än kan jag hantera den och ska snart få prata med en ur personalen så de känns bra, jag andas tills dess och har faktiskt nu gett ifrån allt jag kan skada mig med till henne. Så nu har jag inte längre något jag kan skada mig med och de har jag lite blandade känslor om, de känns bra samtidigt som de känns fruktansvärt jobbigt eftersom de var min trygghet som blev till ett kraftigt tvång. Mitt i allt kom hon och jag fick prata med henne lite, de kändes bra, men jag känner fortfarande hur ångesten är som bly inom mig och jag försöker att andas ut den och inte skada mig. De är därför jag skriver och har faktiskt fått in på mitt schema att blogga för att just kunna skriva av mig, för att de är så skönt att skriva precis som jag känner och kunna dela med mig av mina tankar som jag har kring allt. Jag pratade även med läkaren om DBT, men eftersom de jag började med och börja jobba efter den mallen och jag fotrsatte att skada mig, så insåg även han att jag nog behöver komma på något behandlingshem för att få bearbeta mina trauman eftersom de är i dom mitt självskadebeteende sitter och att hela jag påverkas av alla minnesbilder som dyker upp både natt och dag, hur jag ser och återupplever när han förgriper sig på mig och de är riktigt obehangligt och äckligt. Så nu håller jag bara tummarna för att jag ska få åka iväg och börja jobba på allvar, annars har jag ju mitt andra alternativ som kanske inte är de bästa, men de är ett alternativ som fortfrande lever kvar och jag sa faktiskt det till läkaren, var väldigt ärlig idag och ska vad jag planerar att göra och de tyckte han var bra, för jag känner om jag inte är ärlig, då kan jag inte heller få hjälp och jag vill ju bli av med dom planerna och tankarna, men jag vet inte längre hur, de känns så himla himla svårt och för att bli helt av med tankarna kommer jag behöva bearbeta allt och de förstod han. Så ja, vad mer kan jag säga, inte så mycket förutom att jag hoppas på de bästa. 
fått börja ha mina hörlurar, äntligen och musik och ljudbok gör mig faktiskt lugnare, så de är riktigt bra de måste jag säga, så ska göra allt för att inte tappa den möjligheten.

När allt går i kras

Hejsan,
Känner verkligen att tilliten är på noll just nu, får inte ens gå iväg med datorn utan de ska ha koll på mig hela tiden. De är som att jag har vak fast jag inte har vak om ni förstår hur jag menar. De är kaos just nu och jag känner att jag verkligen vet ut eller in just nu. Hittar saker hela tiden att göra illa mig med, jag menar en bara en plastmugg eller sked är triggande och jag lyckas göra illa mig så de börjar blöda. Är just nu så himla less på att vara här och vill bara hem, men såklart får jag inte som jag håller på, men vet inte längre vad jag ska göra för att de ska bli bättre, mina tankar och planer är desamma som innan, jag vet vad jag ska göra när jag kommer hem och såklart så släpper dom inte hem mig förrän dom har försvunnit, men kommer dom försvinna? De känns inte så, inget har förändrats på en hel månad, allt är desamma. Jag skadar mig dagligen, fast snuset lugnar ner mig lite och jag får inte nå direkta utbrott, men arg känner jag mig hela tiden och önska jag bara kunde få att rejält utbrott, jag vill skada mig rejält, jag vill skrika, jag vill gråta och jag vill bara ta en överdos för att slippa känna allt som jag känner för jag orkar verkligen inte längre med det. Om jag inte får komma på ett behandlingshem, då finns det inte nå mer hopp för mig och då kan de lika gärna skriva ut mig så jag får avsluta allt. Känner att detta blir ett vädligt deprimerande inlägg, men jag har inget positivt att säga, för de händer inge positivt just nu, i alla fall inte inom mig. Nu går jag mest runt och väntar på att zip-mötet ska bli av så jag kan få något beslut om något, så jag vet vad som händer och inte, för just nu går jag bara och trampar och är låst bakom alla dessa förbaskade dörrar utan att få gå vars jag vill, får inte ens längre permition för att jag inte kan hålla mig ifrån att skada mig, vilket egentligen inte är så konstigt om jag tänker efter, men ändå. Vet redan nu att de blir att fira in de nya året här på avdelningen utan att få gå någonstans, utan att få andas friskluft. Jag vet inte längre hur länge till jag kan hålla ihop, känns som att minsta lilla till och jag får ett utbrott som jag inte kommer kunna kontrollera och då vet jag inte vad som händer och de skrämmer mig verkligen, allt annat måste ju va bättre än dehär. Jag känner att jag går upp i varv och vet inte vad jag ska göra som ska kunna hindra mig från att skada mig, de finns inte längre något som kan hindra mig och jag skiter just nu helt ärligt i vad personalen säger, känner att nu vill jag göra vad som helst för att få ut all ilska och de bådar inte gott... 
Fick i alla fall lite glädje igår och fick träffa denna lilltös, samt syrra och hennes sambo, samt mamma.

Vandrande, men ingen vart jag kommer

Ja, de är annandag jul idag, de är inte ens en vecka kvar till det är ett nytt år och jag ligger inskriven och får endast röra mig med personal. Jag kommer ligga inne och börja mitt nya år precis som de två tidigare år på en psykiatrisk avdelning. Börjar bli less på den traditionen. Idag kommer i alla fall mamma och syrran samt Jolie på besök och jag får gå ut med personal till entréhallen och sitta för istället vilket känns skönt.de är väl ungefär de som händer idag börjar bli så less på att vars här nu så de är inte sant. Vill bars hem samtidigt som jag vet vad jag gör bör jag kommer hem vilket gör att jag inte för åka hem, sen måste jag även få kontroll på mitt självskadebeteende för att fp åka hem och den delen har inte börjat så bra idag...


Att hoppas på en bättre dag

Hejsan,  

De var en bra förmiddag igår, hade trevligt med allt besök och fick jättefina julklappar! Sen mot kvällen vart de jobbigare och jag fick inte längre vara själv för att jag skadade mig...men tills dess var det ändå en hyfsad dag. Idag är det söndag och inget speciellt händer väl idag...ska få en promenad ute och har redan skadat mig. Så nej, är mest arg på mig själv för att jag skadar mig hela tiden och kan inte låta bli. Önska verkligen att de var lättare än vad de är! Blir så himla frustrerad på mig själv när jag gör de och jag vet inte vad jag ska göra för att sluta. Igår fick jag i alla fall lite julmat som gjorde julstämningen mer på topp, men de var annorlunda med en vegetarisk jultallrik, men den innehöll i alla fall lite gott som mimosasallad och falafel. Nu ska jag verkligen försöka att inte skada mig mer så jag inte mister promenaden. 

Fick bland annat en fin Norrbottensring av mamma som jag önskat mig, sen pengar, presentkort, målarbok och choklad. 


"de finns inget du inte klarar av"

Fick detta fina halsband av Åsa nu i julklapp, de står ingraverat i det, "de finns inget du inte klarar av" blev så himla glad och tårar började rinna. Idag är det julafton och jag vill önska er alla en riktigt god jul! Jag ska försöka göra de bästa jag kan av denna dag. Mormor och morfar kommer, samt mamma och mammas sambos mamma. De kommer nu på förmiddagen, så de känns i alla fall bra, får lite sällskap på självaste julafton. De känns bara så himla jobbigt att behöva vara bland låsta dörrar på själva julen, men vad ska man göra? Jag börjar acceptera att jag måste vara här, samtidigt förstår jag ändå varför, för de funkar inte som jag håller på nu, men vet inte hur jag riktigt ska få stopp på det och tro mig, jag försöker. Har nu hunnit duscha och göra mig klar och har till och med hunnit prata med älsakde syster, snart kommer första besöket och då går de fort till nästa. Nu ska jag gå och vara lite social eller något, fast de var helt ärligt rätt så skönt att sitta här och bara ta de lugnt måste jag ju erkänna. Kanske ser något avsnitt av buffy medan jag väntar på besöket så går tiden lite fortare i alla fall. Men ni får ha en riktigt god jul, så hörs vi sen. KRAM PÅ ER ALLA!

En död jul

Är så arg, får inte någon perm över julen, ingen alls. De var en riktigt jobbig dag igår. Skadade mig X antal gånger och fick en tvångsinjektion för att jag skulle lugna ner mig...jag satt sen en stund i soffan och prata med personalen och de lugna mig innan jag somna vid 3 halv 3. Idag är dan före julafton och jag känner mig mer inlåst är någonsin. De är tredje julen i rad som jag firar inom låsta dörrar, men skillnaden nu är att jag inte får någon timperm. Men skönt är att mamma i alla fall ska komma på besök imorgon och jag får väl göra de bästa av allt. Men än har jag inte lyckats hålla mig undan från skador, inte ens idag. Och de är så frustrerande, men jag har någon gång kunnat hindra mig ifrån de i alla fall. Och de ser jag ändå som framsteg. Men just nu hatar jag detta ställe mer än någonsin om jag hatat de innan så hatar jag de ännu mer nu. 

Detta förgyllde i alla fall gårdagen.


Ett stort frågetecken

Varför ska de vara så svårt? Att låta bli och skada mig. Nu har jag till och med fått börja med antibiotika för att jag har en infektion i ett sår. Sen har jag fått en ny medicin...en dipå injektion..som de fick hålla fast mig för att ge eftersom jag inte ville ha den. Och nu har jag jätteont där de har stuckit mig. Jag riskerar att inte ens få perm på julafton om jag fortsätter som jag gör och samtidigt kan jag inte sluta vilket är jättejobbigt för jag försöker verkligen. De lugnar mig lite med bollen och snuset, de har minskat tycker jag, men ändå. Samtidigt vet jag inte om jag orkar med någon perm, samtidigt som jag bara vill bort härifrån. Vill inte att mamma ska behöva vakta mig hela tiden eftersom jag inte ens kunde hålla mig från att skada mig på senaste permen.
Känns som att jag mår för dåligt för de, att jag inte kommer fixa de. Eftersom jag inte ens fixar de nu. 


Lite rörigt och tvång

Mitt leende som jag försöker ta fram 

Kaos, kaos och ännu mera kaos. Jag skadar mig, jag får tvångsinjektion efter injektion. Jag har fått de nu flera nätter i rad. Och inatt hotade dom med bältning, men som tur är så lugnade jag ner mig efter att de hållit fast mig och gett mig injektion, så jag slapp bältning. Så jag hoppas att de lugnar sig snart. De funkar på dagarna, då skadar jag mig inte utan distraherar mig ned Wilson och snus. men när jag blir trött och har kämpat hela dagen faller allt och jag gör illa mig. Idag ska de i alla fall vara en ny vårdplanering så får se vars de leder, sen har de även skickat en remiss till kirurgen så ja, vad mer kan hända? Att jag hamnar på rättpsyk som de hotats med...


Timmar av permission

Go kväll, 
Då har man varit på perm både igår och idag. Igår var jag med mormor och morfar. Sen kom även Åsa på besök och även Elin så de var trevligt. Sen vart kvällen/ natten lite mer kaos och även igår fick jag en tvångsinjektion...Sen vart de lugnare med tvången och ilskan och jag kunde somna. De är som att jag håller ihop mig under dagen och slappnar av på kvällen och då hjälper nästan inget. Jag blir lite lugnare då jag tar en snus och skadar mig inte lika drastisk som jag annars hade gjort, men fortfarande, jag skadar mig och de är ju de jag ska bort ifrån. Men tro mig, jag försöker, annars skulle jag ha skadat mig hela dagen, okej inte hela, men ni kanske förstår vad jag menar. 
Idag var jag med mamma vi var på stan käkade sushi, köpte ett par nya jeans, sen var vi hem till mig och städade och sen åkte vi till mamma var där en stund innan vi åkte mot mormor och morfar för att äta middag. Och nu säger jag att hittills har jag inte skadat mig, men vågar inte säga mer än så, för kvällen är inte slut än, men jag ska verkligen försöka och göra mitt bästa för att faktiskt få en skadefri dag. För isfall är de rekord, för hittills har jag skadat mig minst en gång per dag. 
 

En dag med både ont och gott

Hej, 
Igår var en väldigt blandad dag. Den var tuff och samtidigt lätt. Skadade mig inte på hela dagen utan höll på med min bästis Wilson (stressbollen) som en sjuksköterska så fint döpte den. Samt att jag tog en snus för att lugns ner mig. Men på kvällen spåra de ur totalt och jag börja dunka huvudet i väggen, allt för att få ut all ilska som jag kände, då funkade inget. Så de sluta Med att de höll fast mig och gav mig två tvångsinjektioner för att jag skulle lugna ner mig, vilket inte var roligt, sen fick jag vak och de tog ett tag innan jag vart lugn. Men de prata med mig och tillslut kunde jag somna. Fick även veta igår att jag inte kommer ha nå mer samtal på Närpsyk för att de ska avvakta ifall jag får komma på ett behandlingshem som jag inte vet nå mer om än, men nu har de tagits upp med cheferna. Så jag får väl se, har inte gett upp hoppet för de än i alla fall. Men har dock fortfarande mina mörka tankar och planer som inte försvinner...sen har jag fått nån ny medicin och sen ska de även kallas till en ny vårdplanering, så får se vad som händer med den och när den blir samt vad dom bestäms då om jag får komma hem snart eller inte. De får vi allt se, annars får jag nog timpermissioner vid julen i alla fall, känns som att jag blir kvar. Med tanke på allt.


när världen vände om

Hej,
Idag har varit en blandad dag, fått min hand rönkad och nu smörjer de in den tre gånger om dagen och jag kyler den samt att jag tar värktabletter, men de gör inget, för de är ju mig själv jag får skylla. Men de var så jag fick ut ilskan och de hjälpte, men inget bra sett. Nu har jag trots att de tog emot köpt snus som ska ta när ångesten kommer och jag känner att jag vill skada mig, för de är något som funkat tidigare och de lugnar mig samt att jag ska prata med personalen och bli bättre på de. Sen har  jag även köpt en stressboll som jag kan hålla på med. Fått en tvångsinjektion nu på kvällen med någon ny medicin och lyckat av allt så spydde jag som biverkning vilket inte var så trevligt, satt i soffan så snällt och fint då jag inte kunde sova och så hann jag ingenstans utan de bara kom, har fått sprita händerna som tur är, jag vet inte vad de är men de är lättare att kräkas när man tvingar upp de än när de bara kommer, mindre obehagligt. Annars har jag haft en bra perm med mamma och har fått vara på närpsyk och prata med min kontaktperson där och vi har pratat lite om övergreppen, hoten osv, vilket var tufft, väldigt tufft...och ja hela eftermiddagen har varit tuff och jobbig och hade helst bara vilja fly undan den. Men de var en annan femma. 
Min fina hand, som är mycket bättre än vad den var på morgonen. fast den ser hemsk ut.

En dag i sänder

Då har man fått vara på sin första timperm och de gick bra, nu är jag trött och orolig och vill bara att denna dag ska vara över. Imorgon ska jag på perm med mamma och ska på Närpsyk på samtal och sen ska vi till mig och jag ska fixa med BankID och sånt då jag köpt ny mobil då min är trasig och garantin borta. Nu ska dom även ringa primärjouren för att de ska kolla på min hand...


Om de ändå kunde stå på något annat än noll

Så less, så, nä jag vet inte längre vad. Räknaren står på noll och de har den gjort nu flera dagar i sträck. Min hand ser ut som en jag vet inte vad, kan knappt röra den och de värker, men jag får skylla mig själv, de är ju jag som rår för allt smärta och de är lite de som är meningen, för när de gör riktigt ont då minskar ångesten...Allt är så frustrerande. Känner mig så arg hela tiden och de är därför jag skadar mig, för jag vet inte hur jag ska få ut mina känslor längre, vill bara skrika, vill låta tårarna falla, men de går inte, hur mycket jag än vill så faller inga tårar, jag kan va ledsen, men inga tårar faller. Sen om jag börjar skrika på personalen så bältar de mig och de vill jag verkligen inte, känner inte för att bli bältat ytterligare en gång, nää. För de är hemskt, kämpa för sitt liv och försöka komma låss samtidigt som de spänner fast en och man bara skriker rätt ut i stort sett. Vet inte längre vad jag ska göra för de enda jag vill är på behandlingshem eller bort från ytan, problemet är att jag till och med vet hur jag skulle göra och jag vet att jag skulle göra de som de första när jag kommer ut härifrån. Jag har inte längre något hopp, de är som försvunnet, jag har som gett upp, samtidigt som jag inte vill skada mina nära och kära som jag redan gör..

 

En dag och inte fri

De var någon dag sen, en sak jag vet är att jag måste sluta skada mig, de enda är att jag inte vet hur. Jag försöker, men de enda jag gör är att skada mig mer, idag vart de djupt och de fastna en plastbit som de fick ta ut. Idag har varit en extra jobbig dag och önska mest att den bara kunde va över så jag fick börja om från början. 

Dagens tidiga luciatåg 


när de inte är okej

Hejsan, 
Vilka dagar de har varit...Igår på kvällen fick jag ett utbrott som slutade med att fem skötare, en sjuksköterska och en vakt höll fast mig och trots de lyckades de inte få i sprutan utan de hämtade läkaren och bältessängen och hur mycket jag än vred och vände mig när dom lyfte över så tog jag mig ingenstans, de satt på mig och spände fast mig. Där låg jag fastspänd och de gav mig en tvångsinjektion, sen fick jag ligga där och kämpa i 4h innan de släppte lös mig, men från sängen fick jag inte gå utan var tvungen ligga kvar i bältessängen de resterande få timmarna som var kvar av natten. Somnade någon timme, sen har jag då såklart harft vak och de var inte så att de hjälpte så mycket, fortsatte med att skada mig, så de låg över mig och gav mig en tvångsinjektion till och denna gång somnade jag och vaknade klockan 3 och för inte så länge sen så släppte vaken och jag känner mig lite friare, sen har de även tagit bort stygnen så nu är jag äntligen stygnfri. Idag är jag så trött och tänkte faktiskt gå och lägga mig snart och kolla i mobilen lite innan jag somnar.
Ser förövrigt väldigt trött ut och de är precis såhär jag känner mig, helt slut efter att ha gjort allt för att göra mig illa. 

Resultat av en planering som jag hoppas gå igenom

Då var de torsdag och jag har haft vårdplanering. Den gick bra och de ska råddas med över över läkaren och boka möte med honom om behandlingshem, till och med min läkare tyckte de och vi brukar aldrig va på samma sida. Sen de där med boende var en fråga för sig och kvar blir jag dock ett tag till...lät som ett bra tag tills jag blir utskriven, känns som att julen kommer firas här, för mina tankar och planer har inte förändrats nått alls utan är desamma som innan jag kom och planer börjar mer och mer växa fram...Så jaa, vet som inte vad jag ska säga riktigt utan att jag hatar maktlösheten jag är i nu och samtidigt som jag bara vill dö så hoppas jag på att jag ska få komma in på ett behandlingshem och börja jobba med allt erlände, att dom väljer att satsa pengar på mig så jag kan få den dygnetruntvård jag behöver, inte bara vandra omkring här på LPT och försöka komma på sätt att skada sig på samt hoppas in i det sista på att jag får en perm för att göra de jag tänkt. Men de tror jag knappast att jag får. Har i alla fall fått hit målarbok så nu har jag börjat roa mig lite med de vilket känns lite lättare. 

 

En att tacka

Idag fick jag äntligen besök av henne och de var så skönt, kunde prata om de jobbiga och de var nästan att en tår föll. Men de betydde så mycket att hon ville komma och hälsa på mig fast hon inte jobba idag, de gjorde min dag. Fick även en kram sen och har även lyft det jobbiga, varför just den här dagen är så extremt jobbig för mig och har skadat mig igen. Sen så berättade jag även för en sjuksköterska vad jag gjort och varför denna dag speciell är så jobbig så hon förstod och tyckte de var bra jag att jag sa till. Så att de fick en förståelse varför de senaste dagarna varit som de varit.

Tar fram ett leende trots att allt skriker emot de.


En Skada skedd

Hejsan,
Är som vanligt utlåst från rummet så sitter i dagrummet och fördriver tid. Nu har jag äntligen fått ut med personal så imorgon får jag ta mig ut på en promenad!!! ÄNTLIGEN. Efter en vecka inlåst. Har varit på rönken idag och rönkat handen, inget brutet som tur är, men fått en strumpa för att lätta trycket så att de kompenserar lite. Sen har jag fått veta att på torsdag ska jag ha vårdplanering klockan 1 så då får jag se vad som händer efter den. Pratade även med min behandlare och även hon säger att jag inte kan bo hemma och att vi ska jobba för behandlingshem, vilket känns jättebra!


En mindre lugn dag

Hejsan,
Ligger i sängen och försöker sova, men de går inge vidare. Har varit en tuff dag, de upptäckte att jag skadat mig själv lite genom att min hand var svullen...sen har jah även fått sår där jag bitit mig. Sen har jag pratat med mamma och de ska kallas till ett vårdplanerings möte och där ska ses tas upp och höra om behandlingshem, mamma ska göra allt för att jag ska få komma in på ett hem, räkna kostnader med att jag åker in och ut osv, sen tagit fram ett hem som jag tyckte lät väldigt bra! Ja de var massor hon skulle göra inom den ramen innan mötet och hon har fått hjälp av någon kollega som jobbat med just sånt som sagt vad som kan va bra och förberedas med osv. Så de känns verkligen jättebra, ska få veta mer om när mötet blir imorgon. Annars har jag varit utlåst från rummet heeeellaaa dagen från de att jag steg upp.


Vars tog all energi vägen?

Idag har varit en lugnare dag, inga tvångsåtgärder heller, vilket innebär att jag har skött mig. Förutom att jag knappt ätit å druckigt.. men de är mer som vanligt. Sen är jag fortfarande väldigt trött från alla injektioner jag fått så den tiden jag fått vara inne på rummet har jag mest sovit..vilket visserligen varit skönt och säkert behövligt. Har annars pratat med syrran i mobilen och fått höra hur de var med henne och hört Jolie i bakgrunden, de var mycket trevligt. Sen imorgon kommer ju hon ur personalen på sin lediga dag för att hälsa på mig och för mig betyder de så otroligt mycket och visar hur mycket hon bryr sig.

Ser seriöst drogad ut på bilden men men...


Flera dagar av kaos

Nu har jag haft några riktiga kaos dagar...i torsdags så kom de massor med folk i in till mig och tillslut fick de ut de jag höll på att svälja, sen så fick jag en tvångsinjektion där säkert fem pers höll i mig, har ingen koll alls för jag var så uppe i varv. Jag hade många som skrek på mig. Sen så fick jag inte vara på rummet längre utan de låste ut mig med vak igen..sen så lugna de ner sig lite mot eftermiddagen och de gick å prata med mig..så hon som alltid stöttat mig satt på golvet fast hon fått gå hem och såg till så jag fick i mig några skedar yoghurt, sen sa hon även att hon skulle komma på måndag och hälsa på mig, fast hon är ledig, hur gulligt/snällt är inte de?! Jag skulle dock försöka få ut med personal så vi kunde gå ut härifrån, men de får jag se hur de för med de...sen igår sov jag typ hela dagen plus att jag fick en tvångsinjektion för att jag höll på att bita mig, idag har jag bara blivit utslängd ur rummet och de har tvingat upp min käka och tagit ut de jag hållt på att svälja så jaa...nu ligger jag här i soffan...ont i höftena och käken och är bara allmänt sur på personalen...


RSS 2.0