Varför vore allt så enkelt, men ändå så svårt?

Söndag. Dagarna rullar på mer, har köpt mig en ny mobil. En rosa. Nöjd och glad. Den heter iPhone SE och ser ut som iPhone 5s men är lika bra som en iPhone 6s.

Är jättenöjd. Den är lite mer rosa än vad jag fick den på bild. Nu idag har jag duschat och sitter bara uppe. Igår var Marie och Therese här och hälsade på och de gjorde min dag. Fick sockar och många skratt! Ska skriva nå mer. Men nu orkar jag inte. Idag kommer även Helena på besök så de blir trevligt. Nu ska jag tvinga i mig min näringsdryck som jag fått.


En bakgrund av svart och vitt

Hejsan,
De är onsdag. Jag har fått ECT igen. Jag vet inte vad jag ska tyckta om de. Jag känner igen skillnad. Tycker mest de är obehagligt. Att somna in och inte veta vad dom gör. Eller jag vet ju vad dom gör, men inte minnas något är obehagligt. Igår var Marie här hälsade på igen. Blir så himla glad när hon kommer förbi !! Fick en mindfullness bok av henne och lite annat, så nu kan jag pyssla på smått å gott. Fick även dropp igår och idag väntar jag på beslut om de eller ej. Vill inte ha det. Men samtidigt så äter jag eller dricker jag ej. Så kan väl inte förvänta mig så mycket. Just nu sitter jag uppe å bara väntar på att få gå in på rummet igen.


Jag vände mig aldrig helt bort

Vadå? Vad? Hur? Varför? Ja, många frågor, få svar. Å en trött tjej. Jag börjar bli en aning less på att vara här. Men kommer jag härifrån? Nej. Jag har ju mitt LPT. Jag fixar inte att äta en. Jag har inte ätit på 2 veckor. De enda jag fått i mig är de jag fått via dropp. Vilket inte är mycket. Trots jag ej ätit/druckit (förutom de lilla typ 1.5dl) de tvingat i mig så är det inget, men har sluppit dropp. Sen får jag även en tvångsbehandling, de så kallade ECT. Något jag tänker skriva ett inlägg om mer sen. Men jag är starkt emot de och vill inte. Men val, vad är de?! LPT = tvång = bedömmer de att jag ska ha de så Kommer jag inte undan de. Sen tappas jag. Och har även varit med om två bältningar sen sist jag skrev. Hemskt. Men de händer när jag vägrar få dropp och de ska sticka mig...så Aah. Nu försöker de bara få i mig näring på annat sätt än dropp. Men antar att de snart blir aktuellt då jag inte äter än.

 

Tvång och LPT

Yes, ni läser rätt... Är här igen..nu på 32:an då eftersom jag är skriven här i Lule. Tuppade av under onsdagskvällen och de ringdes efter ambulans och jag fick då åka till psykakuten med dom, samtidigt som massa prover togs.. De stödje mig in, höll på att falla ihop hela tiden, satt med en sköterska och väntade på läkaren..fick LPT för självsvält. Rullades in till ett rum, har legat där, knappt sovit. Sen i torsdags tuppade jag av två gånger under dagen när jag skulle ställa mig upp och de satte då in tvångsdropp och där började allt tvång. De höll i mig, tvingade in en nål, och höll i mig i händerna under hela droppet. Gav mig en tvångsinjektion och ja, jag bara andades tungt. Igår så tvångstappades jag (de tömmer en på urin när man inte kan gå på toa) vägrade, för de är sö obehaglig, men de gick ju inte ens att sitta upp längre så..sen på eftermiddagen fick jag tvångsdropp igen...samma procedur igen. Sen hade jag övervak natten. Och ja nu har du rullat in mig på själva avdelningen. Har suttit å pratat med en väldigt bra sköterska ett tag. Har nu varken ätit eller druckit på ja 5 dagar eller nå ...så de ska tvångsdroppas idag med och om de inte får in en nål kan de bli sond om läkaren sätter den jävliga sidan till. Sen ska jag få tvångsinjektion igen med någon ny medicin som jag inte vill ta. Så jag gruvar mig mest för dagen om man säger så... De är en uppdatering om vad som händer just nu för mig.


Var det en jag såg gå?

Jag tänker på mycket. Jag är trött, men ligger i alla fall i sängen och försöker sova. Fått ett brev för någon dag sen om att jag ska på någon hälsokontroll? Eller ta massa prover och sånt för medicinerna? En årlig kontroll...har tagit de mesta i över ett år, bara ökat och ja lagt till en som jag redan tar prover för. Så de känns fel? Har aldrig gjort de förr så. Jag vet vad de är för prover osv, vilket skrämmer mig...jag vill inte att de ska ta dom proverna för då kan de se resultat som jag inte vill de ska se...typ mina värden.. Samtidigt tänker jag att de kanske är bra ändå. Jag vet inte. Är för seg för att ens orka grubbla vidare. Okej, jag tänker på brevet jämt och vet inte om jag ska få panik eller ej. Jag känner mig som maktlös och de där med att tänka funkar sämre. Plugget, ja..de går än. Jag håller de uppe och jag får in uppgifterna. De blir inte lika välskrivna. Men de blir gjorde. Men jag vet ju varför kraften inte räcker till och varför en tanktefuntion minskar och där ser man resultatet i plugget då. Jag orkar cykla än. Eller ja, så långe de går nerför och/eller bara svakt uppför. Nog för att energin tog slut för någon dag sen och jag föll av cykeln och tvingades vila och gå sista biten hem i tårar och frustration. Jag vet att kroppen är i svält. Och att den varit de ett bra tag nu. De märks på mig. Jag måste pausa på jobbet mer. De känns så hemskt och förnedrande. Men jag gör allt för att orka. För jobbet är trots allt de stället där jag finner mitt vardagliga skratt. Där jag trots allt får energi, inte fysiskt, men psykiskt och de är ju de viktigaste för mig i alla fall. Jag trivs med det, de gör jah. Utom att stiga upp före fan på morgonen, men annars så! Sen hatar jag all ångest jag får av cykelturen dit å hem. Men jag måste. För de är inte så mycket att hurra för de bussar som går tyvärr. Men ska i alla fall vara glad att de går någon de dagar de är allt för kaos. Nu ska jag försöka att sova igen och ladda upp med en ledig dag.


En mindre dag med mat

Då börjar jag kika in här igen. De har hänt en hel del. Flytt. Jobb.Långvik.Läkarbesök.spekulationer.Avslut.
Vars ska jag börja?
Kan ju säga att de är ok. Maten. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta längre. Den går så långt ifrån bra som möjligt. Jag orkar knappt cykla till jobbet. Okej, jag orkar inte, men jag gör det ändå med risk för att jag tuppar av. Men hur går de att jobba om man inte har någon energi? Svar nej, de går egentligen inte, men jag måste. Och jag vill. Jag äter knappt nå, och de jag äter kan ses som väldigt nyttigt och utåt väldigt hälsosamt. Men om de är mitt enda mål om dagen? Är de hälsosamt då? Är det nyttigt då? De saknar massor som jag bör få i mig. Medan andra säger, de är bara äta. Och nej de är inte 'bara' att äta. Om de vore så enkelt skulle nog allt vara rena drömmen. Ja verkligen en dröm. Men jag har bett om hjälp ännu en gång. Och jag ska få behandling. Och jag ska inte hoppa av. Okej de var inte så konstigt att jag hoppade av min förra ätstörningsbehandling. Men i alla fall. Jag har aldrig blivit tagen på allvar helt om mina "problem" med maten. Men direkt jag nämnde de till läkaren här i Luleå så vart det fullt stå. Och nu har jag då remis till ätstörningskliniken (eller vad det nu heter här i Lule) de pratas om massa olika, bland annat DBT för de. Så jag gör så gott jag kan. Förklarat för mins kollegor så de förstår. Varför jag måste sätta mig ner emellan åt och varför det tar sån lång tid att äta min mat om jag äter den dagen. Har varit riktigt nära på att svimma på jobbet. Jag har trillat av cykeln för att mina ben inte orkade trampa mer. Men de går. Jag kämpar och de ska lyckas. Jag vill bli frisk från min ätstörning som de tror har utvecklats ännu mer (okej de vet jag att de har den) jag vill inte ha det som de är nu. De gör mig så arg, frustrerad osv. Okej, de gör mig allt. Ibland vet jag inte ut eller in och jag hatar mig själv för att det blivit såhär. Men jag har i alla fall tagit ett steg mot att bli frisk och det är att faktiskt be om hjälp. Ska tydligen snart till läkaren igen på öppenvården här i Lule fick jag veta när det ringde och då hoppas jag på att få veta mer. Men i alla fall annars är det väl helt ok som sagt och ja.


RSS 2.0