UTSKRIVEN

Yes, efter 8 veckor så har mitt LPT äntligen släppts! 8 veckor av evig kamp. Tuffa veckor med blod, självmordsförsök, tvångshandlingar, veckor utan mat och vatten, tårar, pratstunder och även skratt. Blivit fasthållen, fått tvångsinjektioner, fått anafranil på tvång, samt ECT på tvång. Men jag har också lärt mig en hel del och hade ett bra möte med läkaren, hon får verkligen saker gjorda och vill de känns de som, hon ska skriva till närpsyk och få igång något där så de kändes bra, de var första gången jag kände att modet var kvar efter mötet med henne, men samstidigt förstår jag att hon har gjort de hon gjort för art hon var tvungen. Har även fått komplimanger och både skötare och sjuksköterskor har sagt att jag ser väldigt fräsch ut, sen har jag även fått kramar och massa lycka tilln. De kändes så bra att gå därifrån en sista gång och veta att jag inte behöver komma tillbaka dit. Nu ska tryggvård övergång höra av sig till mig under veckorna, jag ska hämta medicinen på vårdcentralen allt i väntan på boendestöd, kontaktperson på närpsyk, väntan på svar om jag får DBT eller inte. Så mycket väntan, men man får se. Jag vet inte, jag önska bara jag hade fått svar på allt nu och slippa vänta, jag vill komma igång med allt nu, så jag kan säga att jag blir bättre och de är de jag ska kämpa för, nu känns de mest som att jag får vandra omkring i väntan på allt. Men nu ska jag mest njuta av friheten och känslan att veta att jag slipper tillbaka och sova innanför dom väggarna.


En vanlig dag

Godmorgon,
Ligger i soffan ska snart hoppa i kläderna för att ta mig mot vårdcentralen för att hämta medicin och ta medicin såklart. Sen ska jag till mamma hämta bilen och sen hämta upp Marie i stan för att sedan köra till Boden och hänga där. Igår hade jag en jättebra dag först med Marie på stan kom hem med lite kläder och vi åt sushi och käkade även frukost där. Sen följde jag med henne hem och hjälpte henne att packa inför USA, den lyllosen som ska dit. Sen åt jag middag och efter de kom Elin och vi pratade på om allt möjligt mellan himmel och gjord innan jag gick för att la mig.

Lite kläder som jag köpte.


När man såg som var fel men inte som var rätt

Sitter i soffan hos mamma och lyssnar på harry potter medan hon jobbar. Lyckas få mig någorlunda koncentrerad på de, men som tur är har jag ju läst dom X-antal gånger så de gör inte något ifall jag missar nå eller tappar bort mig för jag vet ändå vart jag är. 
Har annars idag ätit sushi och druckit kaffe på vetenskapenshus. Ganska skön fredag om ni frågar mig. Trygg vårdövergång har även ringt mig och pratat med mig ett tag och hört hur de gått/ går för mig och de går ändå bra nu. Tagit min medicin på vårdcentralen, fått med kvällsmedicinen som jag ska ta sen allt för att de inte ska trigga mig och de känns så skönt. Sen var sjuksköterskan även där väldigt snäll och la om såret idag eftersom de inte såg så trevligt ut. Ska äta middag hos mamma och sen ska jag antingen gå hem med henne eller så skör hon hem mig mot kvällen, de får vi se sen, de är ju trots allt fredag. 

Ett steg bak och två steg fram

Sitter på esspresso house och har käkat middag/ är nu inne på min gratis påtår som alltid ingår när man tar kaffe. Kvällen igår gick väl inte som planerat, fick ett återfall eller vad man ska säga efter att inte ha sovit nå och haft ett jobbigt samtal med trygg vårdövergång, så fick åka med en inlindad arm till 32:an och sy på akuten samt att jag fick en stelkrampsspruta eftersom jag inte var så renlig av mig, sen sova över där och idag fick jag veta att jag helt otroligt nog fick perm igen till måndag, men som de sa att baksmällar kommer och man ska inte stoppa bara för de utan ställa sig upp och försöka igen. Sen var en skötare jättegullig mot mig idag, fick ett pussel av henne så nu ska jag hem och bygga om de, samma som jag hållt på med där som de packat ihop igen. Sen pratade hon med mig och hjälpte mig med ett schema där jag ska fylla i vad jag planerat för dagen samt att hon fyllt i saker jag ska göra varje dag. Sen föll tårar och fick en trötstande kram av henne och jag tackade henne och hon lyfte upp mig. Jag känner verkligen att hon är en av dom som har förstått mig och jag är så himla tacksam för de, att hon har tagit sig tid för mig har betytt så himla mycket. Sen fick jag en sista kram när hon hjälpte mig ut med sakerna till bilen när mormor och morfar kom för att hämta mig och jag han säga tack och tacka henne och hon vart så glad och de blev jag med. Ni kan inte ana hur mycket de betyder när man mår som sämst och man märker att någon bryr sig och stöttar en extra och berättar saker tillbaka i mån om att hjälpa och tro mig de hjälper verkligen. De värmer enda in i hjärtat. Att både kunna skämta, skratta, prata seriöst och att skötaren byggt upp ett förtroende för mig och vågar öppna sig betyder mycket och de gör mycket och sen säger hon saker precis som att hon tagit dom ur min mun. Sen förstålesen betyder allt. 
En sak som faktiskt känns trygt är att jag nu får hämta ut mina mediciner på hälsocentralen, så imorgon ska jag dit och ta morgon medicinen samt få med den för kvällen och de känns bra, lite jobbigt men bra för då blir jag inte triggad till att kunna ta en överdos vilket gör mig lugnare.

Sanningens ögonblick

Då håller onsdagen på att rinna ur sanden. Haft besök av trygg vård övergång och de var ett bra möte och de ska hjälpa mig och de sa klart att jag inte ska ha mediciner när jag förklara hur de kan gå om jag får en impuls och inte kan hindra den. Så de ska ordna med mediciner på något sett och prata med läkaren för att eventuellt någon ska komma med mediciner till mig eller nå, de skulle skriva och prata med dom om de så jag får väl se. Kanske de blir som när jag hade hemtjänst, fast de vill jag helst inte, men de lät inte som att ha mediciner själv var något alternativ. Men de tyckte de var bra att jag var ärlig och sa som de var och hur jag tänkte, att de var ett steg till tillfrisknande. Ska även försöka prata med läkaren om de, om jag lyckas ta mod till mig och vara så ärlig och säga precis de jag sa till dom. Men annars har de gått bra, har kunnat hindra mina impulshandlingar och inte skadat mig eller nå. De känns bra och ger mig styrka och mod fick även beröm för de och de vart glada för att jag lyckats. Så nu ser jag på Harry Potter och gör allt för att hålla koncentrationen. Sen gruvar jag mig för imorgon. Vill inte tillbaka. Vill vara hemma. Men vill ju träffa läkaren så de är väl de som drar mig tillbaka och får mig att ta bussen imorgon till 32:an.

Idag for dessa tre hem


Jag visste inte hur nära de var...

...vad som kunde ha hänt. Hur illa de kunde ha gått, hur rädd jag gjorde personalen och min rumskamrat när jag två gånger knappt kunde andas. Eller jag kunde inte de. Jag höll på att kvävas, två gånger. De höjde rösten både gångerna och jag förstår nu att de inte var av ilska utan av rädsla, för jag hade kunnat dö eller ännu värre..bli en grönsak. Nät jag satt på vårdplaneringsmötet pratade en sjuksköterska och en skötare med mig efteråt och förklarade de jag höll på med, de jag inte förstått själv. Skötaren som stått mig nära och hjälpt mig väldigt mycket fick till och med tårar i ögonen och de var då jag förstod hur mycket skada de hade kunnat gjort. De var tur de hittade mig i tid. Jag vill inte skada någon bara mig själv. Men de är de jag även försöker få bort och då är de bra att de förklarar såhär, att de berättar allvaret i de jag gör, för de har jag inte förstått själv. Jag behövde höra de hon sa till mig. De båda sa till mig, de gav mig mod och insikt, precis vad jag behövde. Jag har skrämt många där med alla mina försök. De har tagit bort allt, jag har inte ens fått haft ett papper på rummet. Så illa och sån liten tillit har de haft. Senast i fredags tror jag de var som jag hade vak när jag duscha, för att de inte lita på mig. De har kommit rusande in i mitt rum flera gånger dragit bort mig från toan, stoppat handen i mig och magpumpat mig två gånger, jag har kunnat se deras oro, men ändå har jag fortsatt. De är inte förrän jag fick de förklarat för mig som jag verkligen förstått och tur var väl de, annars hade jag kanske lyckats med att kväva mig eller ännu värre bli en grönsak. Jag vet att jag även oroar min familj och mina vänner och de är inte meningen, anledningen till att jag lever idag är för att jag inte vill utsätta dem för samma helvete som jag själv är i och de är väl ändå en rätt bra motivation. Nog för att jag vet att ingen litar på mig, de är inte konstigt. Men jag försöker och hittills fast det varit tufft har jag lyckats hemma. Jag har inte skadat mig och för mig är de ett stort framsteg, ett framsteg som även jag ser vilket för min del är viktigt.


Jag kanske glömde de

Ligger i soffan och ser på Harry Potter. Har fått skjuts av mormor och lämnat in ett läkarintyg till skolan så jag får ta en paus från den för att kunna satsa mer på den sen. Jag kan säga att jag börjar må bättre, mina tvångstankar börjar minska och kan till stor del tacka litsiumet för de, för jag har känt mig bättre sen de stoppat in de och har inte heller gjort något destruktivt sen dess, har till och med behållt maten, vilket jag mer har känt som ett tvång att inte behålla. Så de ser ljust ut. Pratade med trygg vård övergång idag och de kändes bra, de var ett bra och peppande samtal. Känner mig starkare och om de fortsätter såhär bra så kanske jag blir utskriven på torsdag, de är i alla fall min önskan efter att ha varit där nog länge då. De beror ju såklart helt på läkaren och vad hon säger. Men något jag önska man kunde göra åt är mina koncentrations svårigheter, för jag hatar de, det är så jobbigt, kan inte ens se Harry Potter utan att tappa koncentrerationen och de tror de är ett drag av adhdn, men jag vet inte. Jag börjar mer och mer acceptera att jag har de och drag av autism, de var jättetufft till en början, och allt vart bara mer rörigt. Men de tvingande mig att göra ett schema och de hjälpte mig att följa de och ja de vart lugnare inom mig då, de vart lättare att ta sig igenom dagen och nu planerar jag dagen innan vad som ska göras och de går lättare. Med tider osv. De är svårt att förklara, men att ha de strukturerat gör de lättare för mig och de är något som ska hjälpa en som har autism. Och de hjälper mig. Och de är ju trots allt de viktigaste.

Min nya jacka som jag köpt, sen har jag även kommit hem med nya jeans, ny tröja samt sockar så de var min shopping tur på stan efter att ha hälsat på hos mormor och morfar samt träffat syrran, hennes sambo och Jolie en sista gång innan de åker mot Sundsvall igen imorgon.


en lång väg att vandra

Yes, nu sitter jag i min lägenhet, fortfarande ett LPT hängande över mig, men på perm tills på torsdag för att utverdera och se hur de går. Jag ska göra allt för att de ska gå. Vart i chock när de ska att jag skulle få åka till min lägenhet, de trodde jag aldrig. Men vart glad och även personalen som jag berättade de för som kom in innan jag åkte med bussen hem. Nu ska jag snart och kriga mig till affären för att handla mat med mamma och sen bara ta de lugnt hemma, kanske se en film eller nå. Men ja de känns fortfarande konstigt. Fattar inte att trots mina beteende sista veckan så får jag ändå åka på perm, de går inte ihop, men de litar tydligen så mycket på mig, fast de inte ens vill ha en öppen dörr där borta en h efter varje mål samt direkt jag säger de är jobbigt så låser dom dörren så ja. Men att jag ska få åka hem på perm de går de med på, fast de har ju något team som kommer och hälsar på mig på onsdag samt ringer mig imorgon för att kolla läget med mig och hur de går. Men jag vill att de ska gå bra, jag vill visa att jag kan bo själv hemma, att jag kan klara mig själv, att de törs släppa hem mig för alltid. Ska ju få boendestöd samt kontaktperson via soc, håller tummarna för DBT samt att jag fick veta att en ansökan för behandling ska göras, så jag håller tummarna för att de ska vända och gå åt mitt håll nu för en gång skull. Har ju varit inlåst i 6,5 vecka så att få se lägenheten känns rätt så skönt måste jag säga och allt är i behåll. Jag mår ändå sådär, men de är bättre än vad jag gjorde förra veckan de är därför de känns som att det ändå kan gå trots allt och de är de jag siktar mot och kämpar för.
 

Vad som är rätt att tänka

Sitter i soffan i dagrummet. Dörren är låst och väntar på att få komma in i rummet om en halvtimme. Är trött och vill sova. Ska på perm även idag. Har börjat få åka på perm igen, vilket känns bra, dock bara någon timme men ändå. Igår var jag med syrran, hennes sambo samt min systerdotter. Samt mormor en snabbis. Hatar detta men kan ju inte göra nå åt saken så jaa. Hoppas på att få nå svar av soc till veckan och sen kanske få börja åka hem. Vet faktiskt inte. Vill inte va kvar här till jul, men som de ser ut nu känns de som att de blir så...


Drag av adhd och autism

Ja precis som rubriken lyder. Det är de läkaren kommit fram till efter alla möten och ifyllningar av papper. Sen var de även nå med djup depression. Sen vårdplanering och där har jag ansökt om boendestöd och kontaktperson samt att vi pratat om behandlingshem och de ska tas upp av högre makter om de. Så där får man väl se. Sen har vi pratat en hel del om mitt självskadebeteende och hur illa allt verkligen kunde att sluta av de jag gjort och de hade jag ingen aning om, om de inte fått upp de jag svalt båda gångerna hade jag kunnat bli en grönsak om de hade slutat riktigt illa. Och de visste jag inte, jag visste att jag kunde dö, men inte de sist nämnda. Sen har jag haft jättefin stöttning idag av en ur personalen, hade aldrig fixat mig igenom denna dag utan henne. Fick även en kram innan hon gick och kände mig bättre till mods efter att få höra hennes ord.

Kärlek


DBT

Då har en behandlare från närpsykiatrin varit hit och pratat om just DBT. Berättat min bakgrund, vi kom då fram till att hon jag isfall får som kontaktperson om jag blir beviljad DBT, vilket inte är 100% eftersom att alla måste vara överens om att de är en behandling jag behöver. Så nu är de bara hålla tummarna. Men måste bli utskriven först. Imorgon är de ännu ett möte för utredning och sen vårdplanering. Så då får man allt se vars de leder. Men de har varit tuffa dagar och både igår och idag har jag varit nära på att kväva mig om inte personalen hade kommit i tid.. så ja har haft vak och även hunnit med att rönka min hand igen efter att ha haft ett utbrott. Så destruktiv har jag varit och finns inget mer ord för de. Ska försöka bli bättre men de är så jävla svårt. Och hatar mig själv för vad jag utsätter mig för, men vet inte längre vad jag ska göra. Sen funderar jag på att ta en studie paus eftersom jag vill få bättre betyg, men har inte alls konsentration och ork för de.

Leendet av falskhet


Vadå panik?

Vak. Självksada. Stygn. Panik. Smärta. Hatar. Detta. Vill bara hem. NU. Vad ska jag mer säga? Ligger vaken, har inte sovit mycket och har panik/vill bara hem. Igår skadade jag mig så jag fick sy, jag levde om så mycket att jag fick vak, vad mer behövs säga för att beskriva mitt tillstånd just nu? Fick panikångest igår vilket ställde till allt och gjorde så de skapade alla problem för mig. Men innan dess hann jag klart med alla skattningar och hade det jättebra hos mormor å morfar.isag möte med läkaren, mamma å mormor samt någon personal. Sen kommer även syrran, hennes sambo och min systerdotter upp imorgon, känns så himla konstigt att säga de, men de ska bli så roligt att träffa henne /dom, har saknat alla.


En utredning av mig

Hejsan,
Sitter i bilen och väntar medan mormor å morfar tankar bilen/handlar mjölk. Vi har varit iväg på Storheden en sväng och handlat lite på classe. Har lyckats övertala mig permis tills imorgon. Helt otroligt och första permen på 5 som är över en natt. Fast jag får inte lämnas utan uppsyn men de var en annan femma. Men så himla skönt. Vill inte tillbaka men måste ju så ja. Jävla LPT, men Max 3 månader så ja. De har inte så länge på sig trots allt. För jag kommer inte få bo hemma längre utan de vill ha mig till ett boende eller behandlingshem och då hoppas jag på de sistnämnda. Men en traumabearbetning på ett eller annat sätt blir de. Möte måndag och en utredning för diagnos ska börjas. Ungefär så mycket vet jag.


LPT kvarstår

Hej,
LPT förhandlingen har varit och jag blir kvar på LPT...yes, rätten tyckte så att läkarens ord övervägde tyvärr mer. Är inte på det bästa humöret nu, men alla andra tyckte de var bra så ja de är väl bara acceptera de och njuta av permen nu istället. Fika på espresso house med moster och mormor sen mat hos mormor å morfar.

Mosters sötnöt


Barndomens värsta minne

Nu tänkte jag berätta varför jag mår som jag gör. Jag har sparat detta inlägg ett tag, men nu känner jag mig redo. Jag minns det som igår, kanske för att de kommer upp som minnesbilder, jag vet inte. Men när jag var 4 så minns jag att pappa började förgripa sig på mig.sexuellt. Jag började få leva min värsta mardröm. De var då jag börja leva i en smärta, så outhärdlig, så hemsk, så brutal att jag inte visste vars jag skulle ta vägen. Jag grät om kvällarna, jag grvudade mig för att lägga mig, för att gå in i duschen, jag visste aldrig när pappa skulle komma. Jag var rädd. Rädd hela tiden. Har även när jag var 14 år varit gravid med honom. Men som tur var fick jag missfall. Annars hade jag varit mamma åt pappas barn. Alltså att pappa hade även varit morfar samtidigt som pappa åt mitt barn. Men de var först vid 10 års ålder jag börja förstå att detta inte skedde hos alla, att de inte var normalt att gråta sig till sömns varje kväll, att vara rädd och inte veta om de skulle ske ikväll, om de skulle göra ont denna dag med. Rädsla vart en vardaglig känsla för mig och de var inge konstigt längre med de.

Jag påminns om de varje dag, genom minnesbilder och mardrömmar, de är hemskt. Men kan inte göra något åt de. Vill gå till någon och prata, mamma har hittat en privat om de inte blir så att jag får någon på närpsyk snarast, för bearbeta måste jag få göra nu, detta håller inte i längden. Jag skadar mig själv, jag tar överdoser, jag åker in och ut från Psyk, vilket inte är ett liv för mig. Maten är paj, armarna med och här fortsätter de på annat sätt. Men jag försöker sluta, men de är det enda som får mig tillbaka till verkligheten från minnesbilderna. Det är därför jag och syster vart omedelbart omhändertagna från skolan, för att jag betätta vad som skedde hemma. För från 4 års ålder till 17 års ålder skedde det sexuella övergrepp av pappa. Och därför jag ej har någon kontakt med honom idag.


En sväng bakom

Sitter uppe i soffan. Haft möte idag, eller mamma, Åsa och läkaren hade möte och jag trampade utanför. Hatar då de pratas om mig utan att jag får vara med. Men de gick bra och jag får se vad som händer, men här ska jag inte så länge till stanna hoppas jag. Men har inte alls mått nå bra de senaste dagarna, men de var en annan sak. Igår vart jag i alla fall moster till en flicka på 51 cm och som vägde 3,8 kg. Så lycklig vart jag och allt hade gått bra för syster och ett stort grattis! Nu börjar ett nytt liv för dom.


Dagen går som ingen annan

Vandrar, går, vandrar, går bort ångesten vilket inte funkar. Har tvång som gör att jag skadar mig. Jag Vet inte vad som ska funka för att få bort de. Men något måste göras. Imorgon är det ECT igen, vilket gör att jag inte alls vill vakna eller gömma mig, för vill verkligen inte. Ska försöka att undvika, men får väl se hur de går, anatar inge vidare, men jag vet inte. Pratar med personalen och de vet att jag inte vill, men de är ju läkaren som har bestämt de så de kan inte göra så mycket åt de, fast de ser det som en chans till att få må bättre vilket inte jag gör, men vem bryr sig om mina åsikter när jag är på LPT. I alla fall inte när de gäller ens behandling. Får ju fortfarande tvångsinjektioner än osv. Men har börjat å ta en medicin, alvedon för handen samt vid behovsmedicin när de blir nog jobbigt så två. Sen har jag även pluggat som ångestdämpande och de har väl hjälpt sisådär. Men fick i alla fall sista medicinuppgiften gjord och lämnade in den vilket kändes offantligt skönt.


En dag av vakande

Nu har jag haft vak i över 2 dygn, men nu är de borta. Har hunnit med två gånger på rönken för min hand och fick vak och de släpptes idag. Nu har jag bara tillsyn. Men de är nog de. Har fått min första ECT behandling idag och de hota med bältning om jag inte följde med, så motligt följde jag med fast jag inte ville och blev sövd och kommer knappt ihåg något sen och sov hela förmiddagen medan jag hade vak, nu är jag piggare och känns som de kommer bli en svår natt att sova. Men men de är väl så ibland. Jag är trött, men kan som inte slappna av. På torsdag kommer mamma och Åsa hit för möte med läkaren och en sjuksköterska så får man väl se vars de leder. Maten är lika tuff ibland behåller jag den och ibland går de inte, men jag försöker och har börjat äta mer i alla fall. Hoppas jag får komma på ätstörningsbehandling sen när jag blir utskriven, när jag nu blir de...

Så ser min hand ut nu och då ser den ändå någorlunda bra ut jämfört med vad den sett ut.


RSS 2.0