en lång väg att vandra

Yes, nu sitter jag i min lägenhet, fortfarande ett LPT hängande över mig, men på perm tills på torsdag för att utverdera och se hur de går. Jag ska göra allt för att de ska gå. Vart i chock när de ska att jag skulle få åka till min lägenhet, de trodde jag aldrig. Men vart glad och även personalen som jag berättade de för som kom in innan jag åkte med bussen hem. Nu ska jag snart och kriga mig till affären för att handla mat med mamma och sen bara ta de lugnt hemma, kanske se en film eller nå. Men ja de känns fortfarande konstigt. Fattar inte att trots mina beteende sista veckan så får jag ändå åka på perm, de går inte ihop, men de litar tydligen så mycket på mig, fast de inte ens vill ha en öppen dörr där borta en h efter varje mål samt direkt jag säger de är jobbigt så låser dom dörren så ja. Men att jag ska få åka hem på perm de går de med på, fast de har ju något team som kommer och hälsar på mig på onsdag samt ringer mig imorgon för att kolla läget med mig och hur de går. Men jag vill att de ska gå bra, jag vill visa att jag kan bo själv hemma, att jag kan klara mig själv, att de törs släppa hem mig för alltid. Ska ju få boendestöd samt kontaktperson via soc, håller tummarna för DBT samt att jag fick veta att en ansökan för behandling ska göras, så jag håller tummarna för att de ska vända och gå åt mitt håll nu för en gång skull. Har ju varit inlåst i 6,5 vecka så att få se lägenheten känns rätt så skönt måste jag säga och allt är i behåll. Jag mår ändå sådär, men de är bättre än vad jag gjorde förra veckan de är därför de känns som att det ändå kan gå trots allt och de är de jag siktar mot och kämpar för.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0