Jag visste inte hur nära de var...

...vad som kunde ha hänt. Hur illa de kunde ha gått, hur rädd jag gjorde personalen och min rumskamrat när jag två gånger knappt kunde andas. Eller jag kunde inte de. Jag höll på att kvävas, två gånger. De höjde rösten både gångerna och jag förstår nu att de inte var av ilska utan av rädsla, för jag hade kunnat dö eller ännu värre..bli en grönsak. Nät jag satt på vårdplaneringsmötet pratade en sjuksköterska och en skötare med mig efteråt och förklarade de jag höll på med, de jag inte förstått själv. Skötaren som stått mig nära och hjälpt mig väldigt mycket fick till och med tårar i ögonen och de var då jag förstod hur mycket skada de hade kunnat gjort. De var tur de hittade mig i tid. Jag vill inte skada någon bara mig själv. Men de är de jag även försöker få bort och då är de bra att de förklarar såhär, att de berättar allvaret i de jag gör, för de har jag inte förstått själv. Jag behövde höra de hon sa till mig. De båda sa till mig, de gav mig mod och insikt, precis vad jag behövde. Jag har skrämt många där med alla mina försök. De har tagit bort allt, jag har inte ens fått haft ett papper på rummet. Så illa och sån liten tillit har de haft. Senast i fredags tror jag de var som jag hade vak när jag duscha, för att de inte lita på mig. De har kommit rusande in i mitt rum flera gånger dragit bort mig från toan, stoppat handen i mig och magpumpat mig två gånger, jag har kunnat se deras oro, men ändå har jag fortsatt. De är inte förrän jag fick de förklarat för mig som jag verkligen förstått och tur var väl de, annars hade jag kanske lyckats med att kväva mig eller ännu värre bli en grönsak. Jag vet att jag även oroar min familj och mina vänner och de är inte meningen, anledningen till att jag lever idag är för att jag inte vill utsätta dem för samma helvete som jag själv är i och de är väl ändå en rätt bra motivation. Nog för att jag vet att ingen litar på mig, de är inte konstigt. Men jag försöker och hittills fast det varit tufft har jag lyckats hemma. Jag har inte skadat mig och för mig är de ett stort framsteg, ett framsteg som även jag ser vilket för min del är viktigt.


Kommentarer
Postat av: A

Hej! Du känner inte mig. Jag känner inte dig. Jag trillade av en händelse in på din blogg via "bloggspaning" där en självskadebild (på plåster visserligen) drog min uppmärksamhet och har läst igenom en bit tillbaka. Och jag vill vara tydlig med min intention. Jag menar nu INTE att döma eller på annat vis tillrättavisa, men jag kände med min erfarenhet och mitt egna i allra högsta grad aktiva självskadebeteende att jag inte kunde låta bli att slänga en kommentar. Att sådana bilder triggar. Jag tror inte att det är din mening eller avsikt. Men jag tänkte att jag, en sargad själ som gör allt för att stå emot det destruktiva och klara av livet på något jävla sätt, ville öppna ögonen för dig att det du gör är jobbigt. Med plåster och tydliga beskrivningar, antal stygn och bilder på knappt läkta sår. Det är jobbigt att se. Tufft att läsa. Så jag tänker för min självbevarelsedrift inte titta in här igen. Inte för att jag tycker att du gör något fel, men jag vill att du ska veta hur fel det kan tolkas. Jag mår inte bra av det och kände mig "tvungen" att kommentera. Hoppas du mår bättre snart och att DBT:n ska hjälpa dig, för det finns något annat (säger de). Du besitter en styrka du kanske inte ens reflekterat över. Lyssna. Jag tänker såhär, att kan man självskada kan man fanimej göra vad som helst! Att gå emot den mänskliga impulsen, att gå förbi människans natur att rygga vid smärta genom att skada sig själv, frivilligt. Då besitter man en styrka få har. Det ger mig hopp. Och jag hoppas att det kanske inskiper lite hos dig med. Kämpa på!

Svar: Jag vet att de kan trigga, men de är inte min mening med att lägga upp bilder, jag vill visa att det inte är något fel med att ha sår och ärr och inte att man ska behöva dölja de, men triggande kan jag ändå förstå att det är, för mig är det inte de, men de kan nog va de för andra, men jag tänker inte riktigt så när jag lägger upp en bild. Men jag ska tänka på de. Tack. De hoppas jag med. Jo jag vet, så är de lite, för de är en dålig styrka man har att kunna skada sig, för vem som helst kan inte de.. men tack för dina ord och de ska jag, ha de bra och fortsätt kämpa du med!
Elina Haarala

2016-11-23 @ 19:44:32
URL: http://hellochange.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0