Imorgon var en ny dag

Hejsan,
Jag kikar in här när jag nu för ovanlighetens skull är vaken och inte kan sova vilket är jobbigt, men vad ska man göra? Har haft mormor och morfar på besök, mamma och min barndomsvän Elin på besök samt att jag pratat med Åsa i telefon i nästan 1,5 h. Så på de sättet har de varit en bra dag. Men samtidigt har den varit tung emellanåt. Men sen har jag även fått tillbaka anafranilet som de tog bort och jag vart ju mycket sämre då och hade bara tankar på överdos och nu har jah äntligen fått berätta varför och de är pga alla jävla och äckliga minnesbilder. Jag ska ta mer om de i ett annat inlägg, inte nu. Men de är dom jag inte står ut med och de är därför jag är här, för att jag hade tänkt ta mitt liv men vart juh hindrad för de. Men känner så blandar just nu vilket är så frustrerande, ena sekunden vill jag leva och andra vill jag bara ta en överdos för att jag inte står ut..nu har jag babblat på färdigt och tänkte avsluta för att kanske lyckas sova..

Fick detta av ruff (mitt ena fosterstsyskon) de kom med post hit och vart så himla himla glad. Vart rent tårögd.


Jag finner inga ord

De senaste dagarna har varit kaos. Okej igår var jag kaoset men ändå. Har haft jättemycket ångest och minnesbilder som har skapat ångesten. Har vandrat och vandrat, pratat med personalen och skapat en oro bland dom igår, mer på de tänkte jag inte gå in på. Har fått varit ut å gått med dom flera gånger speciellt igår och pratat om allt och de var så skönt. Berättade precis vad som pågick inom mig och varför de är såhär jobbigt eller de jag vet varför. Sen misstänker de att de delvis kan ha med att läkaren tvärsluta med anafralinet som jag inte alls gillade att ta och vart rent glad, men de har ju inte gått så bra sen dess så. Men hatar att ta injektioner så jaa...och hade gärna sett mig utan som nu, men de gör inte dom och ska nog få träffa läkaren idag och få veta vad dom tänker om mig eftersom jag är på LPT och har inget att sägs till om, men börjar bli van vid de nu så. Hur går de med maten då? Ja vad ska man svara på de? Två tuggor? En halv yoghurt? Ungefär de. Det är jättejobbigt med maten, får ingen hjälp, då och då, men de är sällan jag får de. Och är tacksam varje gång jag får de,


En liten del av allt de som snurrar

En väg med mera möten. Har haft två besök ett idag och ett tidigare under veckan. Har varit väldigt trevligt och behövligt. Gjort klart och lämnat in första skoluppgiften i den nya kursen. Annars med mig är de tungt. Jag pratar mycket och spelar bort de dåliga måendet. Igår gjorde jag en skattning och visade hur jag mådde å skakade. Idag pratade jag med en sjuksyster om allt och de kändes bra, jobbigt men bra, berätta igen hur jag kände, vad av allt som snurrar runt i min skalle. Vilket är ganska mycket men jag önska att jag snart har någon att dela allt med och bolla allt med, önska jag kunde få en psykolog att dela alla minnesbilder med å prata med dom om.


De kan ha tänds ett ljus

Dagarna går, inte fort men de går fortfarande.. Får tvångsinjektioner och gör inte så mycket mer än ligger i sängen då jag inte har så mycket till ork, sitter upp emellanåt, ungefär de. Idag åt jag mina första bitar mat och dryck sen i torsdags, så känner mig stolt. Hade först ett bra samtal med min kontaktperson på ätstörningsenheten och sen ett bra samtal med sjuksyster som jobbar ikväll, ett långt och bra samtal som jag känner kom nytta av och jag fick någon hjälp och stöttning av. Och fick nå ut av de också vilket kändes bra, de kändes verkligen som att hon förstod mig och de var så skönt. De var precis de här jag behövde. Så nu kanske jag kommer en bit påvägen. De vart i alla fall en början till rätt hjälp


Då var det de där med LPT igen

Då suckar man igen och har ett LPT i handen...direkt efter många långa samtal med min kontaktperson på dagvården igår styrde taxin hit, var här vid två fick besked om ett eventuellt LPT fick sitta och vänta till fem innan jag träffa en annan läkare som skrev vårdintyget och jag vart inlagd på PIVA. Låg där tills 1 halv 2 idag innan de togs nytt beslut om de och de faststod med LPT och jag kom in på 32:an här ligger jag nu och andas, inga friheter och tillsyn. Min kontaktperson från dagvården ringde även idag och vi pratade ett tag och de kändes så skönt. Hon tyckte de var bra att jag sa allt, men jag visste också att de hade bara varit att läsa i datorn. Hon vart glad att jag vart inlagd, men de är inte jag. Hade gärna varit hemma, men icke de. Okej alla tycker de förutom jag, men men.


Vars gick de nu snett?

De var ju första dagen igår på behandlingen som jag berättade om och idag andra..men min kväll var inte direkt som planerad...fick en panikattack igår vid 6 tiden och skar mig. De vart väldigt djupa sår och de slutade inte blöda, över en timme hann gå..chatta med mina fantastiska vänner och beslutade att ringa 1177 och där skicka de mig med taxi till jourcentralen. Fick komma in i ett rum direkt och sjuksköterskans första uttryck var oj, de behöva sys. Hon lindade de och jag fick sätta mig å vänta på läkaren. Gick typ en timme sem fick jag komma in...de första han sa, du ska till 32:an om jag ska sy. Mitt svar då var, då åker jag hem då. Men de fick jag inte såklart. Han gick iväg och jag fick sitta där, hade någon där, väntade ett tag sen kom han in och beslutade för att sy och hans första uttryck var oj, du borde egentligen skrika av smärta, men jag tyckte de inte gjorde så ont antagligen för min smärta av ångest. De tog över en timme å sy allt och sen fick jag inte gå därifrån för han skulle då ringa polis å skriva vårdintyg. Så jag låg där i över en timme och bara vänta, för jag visste att de skulle stoppa mig om jag gick. Polisen kom, jag vägrade gå med, de fick ta tag i mig och dra mig fram till bilen å tvinga mig att sätta mig å spänna fast mig, den kvinnliga polisen satte sig bak med mig och jag fick ha händerna ovanpå knäna hon höll i mig och vi började prata och jag berättade min livshistoria om vad jag varit med om, de var ganska skönt. Och hon var duktig på att lugna ner mig vilket var skönt. Berättade att jag har haft handräckning tidigare när jah bodde i Pite. Vi var framme och de fick hota med våld om jag inte klev ut, så de höll i mig hårt och jag gick ut och vi gick in för att vänta på läkaren och jag hamna på LPT med övervak. De satt vid min säng, höll i händerna så att jag inte kunde skada mig. Sömn vad är de? De vart ingen för min del, de tvingade i mig tabletter för en eventuell sömn, men icke, all personal sa att jag skulle behöva stanna längre, klockan 9 på morgon tvinga de i mig Theralen, men de hjälpte mig inget. Sen vid 11 kom en stafettläkare in som skulle bedöma mitt LPT, han skrev ut mig. Fast jag sa att jag hade kunnat ta bort mig och man brukar aldrig gå från övervak till att bli utskriven...men jag blev de och fick en taxi till behandlingen. Min kontaktperson vare chockad att jag blivit utskriven. Jag vinglade en hel del, då jag hade näringsbrist, men jag skulle ju äta mat med henne och en annan de gick inge vidare...fick inte i mig nå av maten så de vart två näringsdrycker...satt och pratade med henne sen och berättade exakt vad som hade händ kvällen å natten och hon tyckte de var mer å mer konstigt. Var så yr sen så hon ledde mig till soffan där jag halv låg. Jag fick inte vara själv så medan hon skulle ringa 32:an så satt jag med en annan ur personalen. Andades och skakade, frös och fick ett täcks över mig. Hon kom tillbaka och han hade bedömt att jag klarar mig själv sen hemma och ja hittills har de ju gått, men att sova, de känns som en helt ny utmaning. Men jag ska försöka, de är tufft, men jag kämpar och andas, så de måste bara gå. Börjar imorgon klockan kvart över 8, så lite sömn önskar jag mig.

 

Första dagen avklarad av

Ja...då var första dagen av behandlingen 8 veckor avklarad! Helvete vad tufft de var. Jag fixade frukosten med illamående och massor med ångest. Mellamålet lika så. Lunchen där tog de stopp. Fick i mig någon tugga, sen vart de näringsdryck för min del, slapp dricka två, vilket jag nog inte hade klarat av alls. Sen var jag gråtfärdig och skakade i hela kroppen av ångest, satt kvar med en ur personalen ett tag innan jag gick på ostadiga ben ut för att sätta mig i soffan. Innan jag sen tog bussen hem. Så en tuff start, men jag ska inte ge upp, jag fortsätter att kämpa och hoppas att de blir lättare eftersom. Men frisk å fri vill jag bli. Dock har jag en liten oroan..men har pratat om de, så jag får hoppas på de bästa.


Imorgon börjar allt

Har haft en underbar dag med min familj från Pite. De kom och hälsade på och vi pratade å hade det trevlig fick kramar och insåg hur mycket jag sakna dom. Har även hunnit färga mitt hår så nu är de rött. Imorgon börjar jag min behandling. Är så himla nervös och rädd för att misslyckas. Jag vill var redo och jag ska kämpa och de ska gå. Men imorgon är första dagen Av många veckor behandling. Klockans ställd och nu gäller de bara å ta sig upp och ta sig till bussen. Nu ska jag återgå till att prata med Melinda i mobilen.

Blött men rött


En vandrande väg, en vandrande kamp och ett vandrande hopp

Varför varar allt så svårt? Varför är allt så himla jobbigt att genomföra? Kan de inte få gå någon lätt minut? Varför ges varje andetag så tufft? Men jag skiter i de. Än har jag inte gett upp i alla fall. Fast jag har gett upp många gånger, så ger jag inte upp nu. Nu ger jag allt ett försök. Ett försök till en början i alla fall. Jag gruvar, samtidigt som jag kan se fram emot måndag. Jag vet inte varför, men jag ser det som ett nytt försök till att bli kvitt en sak i alla fall. Idag flyttar jag även hem. Jag har inte bott hemma sen den 13 juli. Alltså väldigt länge sen. Så bara de blir en kamp. För sist jag bodde hemma slutade de ju med ett besök av ambulansen. Men till skillnad från då, så kommer jag ha hjälp på utsidan. Och de hade jag inte haft om de inte var för mitt LPT på 32:an, så tack vara personalen där och de såg hur de verkligen stof till mig, då hade jag aldrig fått denna chans till vård. Samtidigt vet jag inte heller om jag hade suttit här och skrivit om de inte var för att ambulansen hade kommit och hämtat mig. De känns så skönt att jag ska få ta tag i mina två problem, de jag velat ta tag i sen dess att jag var 17,5. Och efter en lång inläggning på 32:an och samtal och läkare, syrror och skötare som såg allvaret i allt och att de ringde närpsyk/öppenvården. De känns så bra för jag vill ju bli frisk och fri och då behöver jag hjälp på utsidan av de som kan saken och vård på utsidan, de behöver jag, för de var de jag tappade när jag flyttade och tror de var de som gjorde att jag föll och hamnade under tvång. Men måndag då börjar den ritkiga hjälpen/behandlingen och jag ska ge den ett försök, de ska jag verkligen för jag tror som sagt inte att jag får en sånhär hjälp igen, så jag ska inte gå miste om de hur helvetes jobbigt det en kommer att vara. Sen står jag i "kö" för att få en behandlare från närpsyk och jag hoppas att det inte heller dröjer så länge. Nu ska jag återgå till pluggandet av sista uppgifterna i medicin 1 och sen kommer mamma efter hon slutat och så ska vi fixa lite blommor till lägenheten. 
På måndag skriver jag på ett kontrakt och då är de slut på de destruktiva och då pratar vi allt destruktivt.

De kan bli värt allt jag ser

Sitter med en kopp kaffe, pluggar och funderar. Har varit på ätstörningsmottagningen idag för ett intruduktionsmöte, min kontaktperson har gått igenom allt, berättat hur de kommer gå till och vad man måste göra osv. De kommer bli tufft, väldigt tufft. Men jag ska ge det en chans och detta ska bli min chans att bli frisk och fri. Jag är jätte nervös. Måndag kvart över 8 sitter jag där och äter en normal frukost, med hjälp och stöttning av personal samt två till som går samma dagvård som mig. Jag blundar. Det skriker inom mig. Men förra behandlingen var ju ett fjasko på klar svenska. Jag tror på denna behandling de gör jag. De ska pussla ihop allt de innebär även en kontakt på närpsyk som jag nämnt tidigare. De som också känns skönt är att de hjälper mig med mitt minne, vilket jag aldrig trodde skulle få hjälp med. Men de kommer förklara allt lite extra för mig och påminna mig. Och min dåliga meningsbyggnad får ni som sagt stå ut med. Jag kommer ju få hjälp där med maten, men att äta och laga mat sen hemma, middag, de är det som kommer bli värst. De är där den största hindret är. För där har jag ju någon som ser till att jag får i mig mat och om jag inte får i mig allt så väntar två näringsdrycker på mig. Men hemma, då är det jag och maten. De är då jag inte vet om de kommer att komma i mat inom mig eller inte, men jag ska försöka i alla fall. Nu ska jag gå tillbaka till pluggandet, som jag faktiskt kan få göra där om det finns tid för de, vilket känns bra, för de har jag också att göra och snart börjar nya kursen. 
 
 

RSS 2.0