Två nätter till

Jag ligger i sängen, ser på björnbröder och läser ur psykiatriboken. Pratade igår med min person och även Elin. Idag har jag pratat med Marie i över 3 timmar, helt normalt.  Sen har jag pratat med Anna och jag har sett film. Ätit billys pizza och nudlar. Packat lite och ja typ de. De har varit en lugn och skön varlborgsafton. Jag vet, alla hittar på saker, går på majbrasor och allt, äter god mat och umgås med familj och vänner. Men jag kände inte behovet av de, jag hade dom på telefon och de gjorde mycket. Jag mår bra och har mycket med flytten att göra, jag menar på tisdag bär de av och allt är inte ens packat än, så jag måste ju prioritera de och imorgon blir de att packa de sista och eventuellt vara med Malin. De känns både bra och dåligt att flytta. Skönt med nystart, men jobbigt att de är en bit bort bara och att bussarna inte går som här. Men dom går i alla fall varje timme och de är ju något i alla fall. Men de är lugnt. De är ett boende och ett boende jag får vara kvar i tills dess att jag får en egen lägenhet. Jag söker ju hela tiden, så jag hoppas att så småningom få ett förstahandskontrakt och inte ett under soc eller ett nytt andrahandskontrakt, de skulle vara så skönt. De är det jag ser fram emot. Men att börja om på nytt i en lägenhet med noll dåliga händelser. Och de är skönt. 


Jag kunde faktiskt le

Go kväll? 


Har lagt mig i sängen, är helt slut, fast jag knappt gjort nå, min andning är på ja typ noll. Nä inte direkt så men nästan. Har varit på hälsocentralen idag och fått inhalera för att jag haft så tungt och om de nu inte blir bättre måste jag ringa till  veckan, för att bli andfådd av att bara gå från typ vardagsrummet till köket, eller att ha tungt att andas hela tiden, de är som ett lock som täpper igen i halsen..väldigt jobbigt. Annars har jag igår och alla dagar innan  pluggat inför slutprovet som ägde runt igår via datorn. De gick bra, och hon tyckte jag svara på hennes frågor utförligt och att mina uppgifter jag lämnat in till henne var väldigt bra, så de kändes bra. De enda som saknades är HRL-utbildningen och den ska jag gå på onsdag i Pite, så de känns bra, de ska bli bra, känns bara lite jobbigt att gå den, har redan gjort den några gånger, men de har gått för långt tid så den har gått ut, så måste göra den på nytt och efter de så kan hon sätta betyg och de ser lovande ut i alla fall. Sen har jag fullt upp med packning inför flytten som bär av på tisdag då jag får hjälp av Malin med den, vi ska kämpa, svettas och bära på allt tungt och ta helt slut på oss, hur vi ska orka allt, de vet jag inte, men de är en annan femma. De går nog. Har nu handlat så jag ska klara mig tills jag flyttar och har tänkt så att jag klarar mig med så lite disk som möjligt hehe (köpt nudlar) och lite annat, som kräver lite disk. För har typ packat ner allt och har bara lite kvar, har lite glas och sånt kvar, annars är jag faktiskt helt klar, ska bara gå en såndär checkrunda så att jag inte glömt något, men annars så är jag faktiskt klar och de känns så skönt. För finns de nå värre än att packa ner allt när man ska flytta?  


Annars då? Mitt psykiska mående, hur är de? Jo de är helt okej, jag känner som glädje med allt och livet känns så mycket lättare. Förövrigt har de ringt och jag ska få träffa en person från brotsofferjouren på torsdag, så ja nån får jag då prata med. Väntar på att ny behandlare, vill bara få igång allt igen, så att de händer lite på del fronten med. Men de känns ändå stabilt och jag klarar mig utan de, så de går som bra. De är som bara en underlig känsla, en känsla jag inte  är van att ha, känslan är livslust och glädje. De är positiva känslor, och de känns så himla bra. Jag är glad. Igår efter att jag pluggat med Malin och ätit middag hos henne så ringde Marie när jag satt i bilen hem och hon ba "vars är du??? Jag står och plingar på din dörr" haha och hon gick till Konsum, vi köpte vindruvor och gick hem till mig och prata om allt möjligt innan hon fick hämtning och jag gick och la mig. Nu ser jag på lejonkungen och ska sova snart. 


A moment a live

Jag vet att jag inte varit inne här. Men de har varit mycket. Plugg. Tankar. Tankar som jag inte vill ska vara där. Känslor. Vänner. Tatuering. Mat. Massa mat. Greys. Musik. Jaa, helt enkelt en hel del. Jag pluggar inför sluttentan, jag oroar mig för ekonomin, tillslut fick jag i alla fall CSN och de innebär att jag måste börja jobba direkt efter att jag blivit färdig uska och de vet jag inte om jag klarar av, jag vet att de är flera månader kvar, men jag vet inte om jag fixar att jobba, för om jag jobbar måste jag jobba 100% för att få en inkomst som jag kan leva på och kunna betala av studielån. Fast jag fått en lägenhet, måste jag leta en ny, för de är bara en övergångslägenhet. Jag skrev på kontraktet idag och fick veta allt dehär. Jag känner att jag mår bra, min ångest är väldigt låg och jag känner glädje i de jag gör. Jag får energi av de. Och de var länge sen jag fick de. De är inte de att jag inte ser fram emot att tjäna mina egna pengar och ha råd med mer. Jag orkar med 100% studier, så jag borde ju klara de. Men jag är rädd att ta de steget, de kan jag inte förneka, de känns främmande och osäkert. Men jag är inte där än och jag ska egentligen inte tänka på de just nu. Jag har ingen behandlare för tillfället, för jag väntar på en ny. Så ja. Just nu pluggar jag mest. Och har inte tid med så mycket mer. 


Jag visste var du gick

Nu är jag själv och ligger i sängen. Har pluggat idag och sovit. Ja det är de jah gjort. Jag har varit så trött, de vart sent igår och tidigt upp, men idag blir de en tidig kväll, så jag får sova några timmar innan de kommer för att ge morgonmedicinerna..lämnade även av Anna idag efter att ha haft en supertrevlig helg här i Lule med henne. Vi har gått på stan, vi har sett greys och ätit massa gott. Imorgon ska jag väl ringa min handläggare och jag ska plugga, plugga massor innan Marie kommer och vi ska äta god mat och packa. För jag måste packa. Jag hat packat typ allt utom köket och jag måste göra resten också. Samtidigt som jag måste plugga, de känns stressigt, men jag måste för på torsdag har jag mitt slutprov och jag har fortfarande inte skrivit klart allt och jag har en hel bok att plugga på över 500 sidor. Så de är mycket. Och mycket att proppa in i huvudet som vad alla kroppens stora ben heter osv. Så de är mycket, men de ska gå. Tänkte faktiskt plugga lite nu, för jag känner ändå att jag orkar och känner lite att jag måste. Nu ska jag äta en avokado och koka två ägg. 


Skönheten och odjuret

Måste bara säga de, så underbar film en av de finaste jag sett, varmt rekommenderar den och helt ärlig, ja de kom någon tår. 


Flera dagar i en

Jag har tant anna här på besök. Och hon hämtade jag upp igår. Vi har hunnit med en hel del som mat på waldorf och en massa annat. Handlat lite osv. Annars så har jag varit i Skellefteå med Melinda. Sen har jag inte gjort så mycket mer, jo har pluggat. Och de måste jag även göra imorgon typ. Annars är mitt mående varit stabilt och jag mår faktiskt helt okej måste jag säga och de känns så himla skönt. Är så tacksam för de, väldigt tacksam för de. De har gått så bra, och har varit ute 17 dagar, 17 dagar utskriven, de är helt sjukt! De har gått så fort och att de känns så bra som de faktiskt gör efter tre veckor, de är overkligt. Sist gick de inte ens två veckor innan jag började må mycket sämre och nu har de gått tre och jag känner mig bara mer och mer stabil och de känns så fruktansvärt skönt. Håller mig skadefri, jag äter, jag pluggar och umgås med mina vänner, de är precis som de ska vara. Är så glad och är så stolt över mig själv. Nu ska vi göra oss klara för att åka på bio och se skönheten och odjuret. Först ska jag bara få min medicin. 


Somliga kommer

Ja, nu kikar jag äntligen in här. De har varit fullt upp med påsk och plugg. Hade en supertrevlig påsk med familj och gårdagen vart ännu bättre med bästa Melinda som jag inte träffat på över ett år och jag vart bokstavligt påflugen när jag mötte henne på flygplatsen igår och de var så roligt att träffa henne och de var som att de var igår vi sågs, de kändes så skönt. Sen har vi varit iväg. Vi har myst på och bara njutit. Eftersom att hittills varje perm har jag varit inlagd och inte fått gå ut så har jag inte haft möjlighet att träffa henne och de har varit så synd. Nu är jag så glad att vi har flera planer. Nu sitter jag hos Malin och ska plugga, men är så sjukt trött att jag knappt får något gjort, men jag försöker i alla fall och de går ändå helt okej måste jag säga. De känns i alla fall skönt att jag ändå bara har plugget till slutprovet kvar som dock är om en vecka, men ändå..de känns så segt och gruvar mig rent för de, för de är så sjukt mycket att plugga måste jag säga och de känns så jobbigt, just nu håller jag på att skriva ner de viktigaste så jag kan börja plugga in de och skriva för hand, de är inte ofta man gör de...


Påskafton och jag pluggar

Jag vet att jag varit dålig på att uppdatera här, men har haft så mycket att göra. Varit hos mormor och morfar, pluggat, träffa moster och hennes sambo, syrran med familj, mamma och hennes sambo, ja de flesta ur min släkt helt enkelt. De var varit så trevligt och roligt. Som idag har vi varit i stugan och haft de trevligt, ätit påsk buffé och bara umgåtts, åkt lite madrass, nej man blir aldrig för gammal för det, så är de bara. Sen har jag även umgåtts med kompisar och ja sen min lediga tid har jag pluggat, igår, idag och imorgon ska de pluggas. Måste få in sista uppgiften så jag kan börja plugga till slutprovet som är den 24, inser att de inte är länge kvar och de är mycket jag ska kunna också, så de är bara för mil del att sätta igång. Sen måste jag även gå den dör HRL utbildningen och få intyg på de så att jag kan lämna in de till kursen att jag gått en sån, och måste göra den till veckan så jag kan lämna in uppgiften. Hoppas bara de går en kurs så, känner att jag får lite panik över de. Sen kommer ju Melinda upp och när jag för ovanligheten är ute i de fira, ja jag kallar det de. Så vill jag umgås så mycket som möjligt med henne, för har inte heller träffat henne på över ett år och på tisdag ska jag möta upp henne på flygplatsen. Nu tänkte jag sova, så att jag orkar upp imorgon för att plugga. Sen är jag också väldig trött. Mitt mående är ändå stabilt känner jag, i alla fall så stabilt de kam vara efter att endast snart varit utskriven i 2 veckor. Så de känns skönt och dagarna flyter ändå på och jag håller mig skadefri och de är ju det absolut bästa av allt tycker jag. 


En dag med mycket i huvudet

*pust* De har varit en dag i full rulle, med massor att göra. Ett möte som jag inte ville gå på, men tvingade dit mig och fick då ett avslut med min KP på närpsyk, eftersom jag ska byta. Sen så vart det en lunch paus på stan innan jag tog mig vidare ut till porsön, där hade jag möte med studievägledaren och vi kom fram till massa bra saker, som att jag nu har lagt upp kurser fram till 1 september, kurser som jag, inte alla av dom behövde läsa, men för att få pengar under sommaren. Sen har jag även sökt in till bla akutsjukvård på plats, eftersom den inte går på distans, och där är de inte säkert att jag kommer in, utan de får jag först veta till hösten, så ja, in i agusti kommer jag få gå och vänta på besked om jag kommer in på kursen eller inte, så de blir spännande tycker jag. De är väl den kursen jag som mest sett fram emot. Sen ska vi komma fram till om jag måste göra ett nytt gymnasiearbete eller ej, de är beroende på vilken examen jag vill ha, om jag vill ha en NA eller VO examen och eftersom jag har bäst betyg i VO-ämnena så lutar de ändå mot att jag väljer att göra om GY-arbetet. Men jag får se, de är väldigt mycket som krävs då och jag minns hur mycket arbete och tid jag la ner på förra arbetet, så jag får se. Sen har jag pluggat med Malin och jag har pratat i tele med Melinda som förövrigt kommer upp snart. Sen har jag även hälsat på mamma en snabbis innan jag åkte hem, okej har faktiskt nyss kommit hem, men de var en annan sak. Nu är jag sjukt trött och skulle gärna gå och lägga mig redan nu, men måste minst sitta uppe till de kommer med medicinen, sen kan jag lägga mig i sängen och se på greys, för de är ungefär de jag kommer göra, har inte mer planer än så för dagen och de känns så skönt, tänker inte heller plugga nå mer idag, för nu är min hjärna och kropp tömd på all energi och de jag skulle ha skrivit nu, de skulle jag ändå inte lärt mig något av och då är de ju faktiskt ingen idé. Så nu avslutar jag detta inlägg och slår på ett avsnitt av greys innan dom kommer. 
 

Ett steg i taget, då kan de bli bra

Jag sitter på bussen mot stan, ska möta upp min äskade vän Marie och vi ska och simma, de känns bra. Att träna. Jag trodde inte den dagen skulle komma, inte på flera år, men de känns bra. Vi ska börja med att simma en gång i veckan, bara för att få röra på sig inge mer, för hälsans skull. Vi ska fortsätta så och sen övergå till promenader när de blir mer vår och sommar. De känns bra att ha gjort upp en liten plan och hur vi ska göra. De är ju ett steg påvägen för mig. För jag måste ta dehär steget att börja träna igen. De måste jag, de känns lite läskigt, för jag vet hur de har slutat, men jag tänker att de ska gå, jag känner mig redo, redo att testa, redo att ge träning ett nytt försök. Sen annars idag har jag inte gjort nå, pratat med mobila och med Malin en stund. Har inte pluggat nå idag, de har som inte funnit någon motivation för de, eller jag har helt enkelt varit för trött, för jag har inte orkat, hur mycket te och kaffe jag än druckit, så har inte energin funnits där, men kanske imorgon, att jag har mer energi då. För måste börja med nästa uppgift, de måste jag, för jag måste göra dessa uppdrag som jag har kvar, så fort som möjligt, för att ha mycket tid på mig att plugga till slutprovet, jag behöver allt tid jag bara kan få, för de är så sjukt mycket och inte alls många veckor kvar. 


Okej, ännu ett steg

Jag krigade och gjorde klart uppgiften, min lärare han till och med rätta den och jag lyckades få ett A, vilket var väldigt väldigt länge sen jag fått de, tror psykologi var sist jag fick de. Kvällen spenderades med kaffe och ett stycke Malin, vi pluggade och pratade på, samt drack massa kaffe. Om någon timme är de ny vecka och de ser jag fram emot. Nog för att denna vecka har varit riktigt bra, jag menar, jag har fått umgås med fantastiska vänner. Blivit utskriven och med gott samvete har jag tackat dom som hjälpt mig
lite extra med hjälpen under föregående vecka, då jag hade min magkänsla om att jag skulle bli utskriven, en känsla som bara jag haft. Så ja, de har känts bra och de viktigaste av allt, de har ju faktiskt gått bra när jag varit hemma. Tagit medicinen, fixat med ekonomin, bokat tid hos studievägledaren och pluggat. Ätit och hålla mig skadefri har jag också gjort. Imorgon ska jag ringa två samtal och sen hoppas jag på att få en ny samtalskontakt så fort som möjligt, så att jag faktiskt kan påbörja en behandling, fast jag vet att de kan ta tid...visst har jag fortfarande ångest, den försvinner ju inte bara för att jag blivit utskriven, utan den kommer vara där, till och från ett tag och de är bara något jag får acceptera som jag precis håller på att göra. En sak jag kom att tänka på, när många får en ångestattack så tror många att de är en hjärtinfarkt, för symtomen är så lika, de är många som åker till akuten för att de tror de fått en hjärtinfarkt fast de bara är ångest de handlar om och de fick mig en tankeställare. Eftersom jag är så van att få ångestattacker och de är väldigt lika symtom som hjärtinfarkt, kommer jag nog ha svårt att avgöra vad de är och därför inte åka in, för jag kommer att tänka de är "bara" ångest och de är ju inte farligt. Så för att jag är så van vid ångest och vet symtomen man kan få av de, gör de att om jag någon gång faktiskt får en hjärtinfarkt, gör de att jag inte åker in och om de är de, så kan de vara farligt att inte åka in och de kan riskera mitt liv. Men man vill ju inte heller få panik i onödan och åka in och så är de ångest och inget annat. Ja menar, de är ju onödigt. Men jag vet de som inte är van och får en ångestattack och får symtom som en hjärtattack tror att de är de och åker akut in, jag förstår dom, man kan bli rädd. De gäller bara att lära känna sin ångest, men när man inte är van är de ett helvete och de är något man måste lära sig och arbeta med, för ångest är inte farligt, väldigt obehagligt, men inte farligt och de är något även jag själv måste påminna mig om till och från, när man känner känslorna, så får man tänka, de gör över, de är här nu, men de försvinner och jag dör inte av dom om jag då inte gör något destruktivt, som jag inte ska göra, för de är inte farligt och den går faktiskt över hur svårt det än kan vara att tro i den stunden.


En dag, en dag, ett steg framåt

Jag är trött, de är söndag och jag hade helst av allt legat i sängen hela dagen, känner mig verkligen helt slut. Ska försöka göra klart detta uppdrag idag. Har annars idag hälsat på mormor och morfar, där även syrran, syrrans sambo och min systerdotter var, satt och prata där en stund och drack kaffe. Sen tog jag och mamma oss visare till maxi och handla mat. Nu ser jag greys och ska eventuellt träffa Malin. Nu ska jag äta lite. Igår lagade jag middag med Marie och annat gott. Annars i veckan har jag pluggat och pluggar umgåtts med vänner, de är väl de och jag är så glad att äntligen vara ute inget fria igen.


En dag i taget

Jag sitter och pluggar och inväntar att mobila stödteamet ska komma och ge mig medicin. Sen ska jag lägga mig och se greys innan jag somnar. Idag har jag annars pluggat, sett greys, lagat mat, ja jag har faktiskt lagat mat, jag har blivit jätteduktig på den fronten, att faktiskt äta utan att någon säger åt mig att jag måste äta, de känns bra, men ovant, trodde aldrig jag skulle fixa de själv. Men jag har ju min morot, äter jag, håller jag mig ifrån att skada mig håller jag mig också ifrån 32:an och de är ju de jag vill, jag ska fan inte tillbaka dit igen. Helt ärligt har jag inte ens kännt en impuls för att skada mig och de känns så skönt, tryggt på något vis och jag vet ju att jag haft höga impulser tidigare och jag har stått emot. Sen maten, den känner jag bara att jag måste klara och jag vill klara den, för jag vet att om jag inte äter, då hamnar jag på ruta ett och då ifall jag skulle få impulser så skulle jag ha svårare att stå emot. Men jag ser inte något behov att låta bli att äta och de känns inte heller så jobbigt och jag känner inte något behov att skada mig och allt känns så bra och overkligt. De är verkligen ett bevis på att de har hänt en hel del inom mig de senaste fyra månader, både känslomässigt och tankemässigt. Och jag är tacksam att jag låtit de ta den tid de faktiskt tagit att bli friskare och mer stabil för att klara mig själv med stöd och hjälp på sidan om. Och att de inte stäppte ut mig direkt jag började vara lite piggare. Utan att de såg mig stabiliseras en månad, sen börja smått med dagspermissioner, okej hann ju faktiskt bara ha en nattpermission innan jag sen vart utskriven men ändå, allt funkade, så jag såg inte heller problemet med att vara hemma, när jag faktiskt har folk som kommer till mig 3 gånger om dagen. 
 

125 dafar senare, 125 dagar med mycket innehåll

125 dagar, 125 dagar i någon annans händer, 125 dagar i psykiatrins händer. Och ja nu är de färdigt, idag har jag klippt bandet, idag har jag blivit UTSKRIVEN, ja ni läste rätt jag är UTSKRIVEN!!!! De är helt otroligt, jag har inte förstått de själv än, de känns fortfarande som att jag måste tillbaka från permission, jag kollade per automatik på klockan och bara shit måste ta bussen nu för att hinna till avdelningen halv 8 sen kommer jag på mig själv att jag inte behöver åka tillbaka dit, att jag faktiskt aldrig mer behöver komma tillbaka dit, den tanken känns både konstig och skön. Ja, har fortfarande inte vant mig vid tanken, men jag ska göra allt för att faktiskt hålla mig borta från de gula, fula, tråkiga väggarna och allt som hör till de, de låsta dörrarna, bältningarna, tvångsinjektionerna, kan göra listan lång, sen att dela rum, övervak, alltså att varken kunna skita eller pissa ifred. Sen ja helt enkelt, ska jag ta tag i allt, inte ge upp så lätt utan att fast de blir jobbigt och fast jag får ångest, fast jag får impulser att skada mig, så ska jag låta bli! Jag ska stå emot, de kan va så lockande att skada sig när den där värsta ångesten kommer, men jag ska stå emot och kämpa emot impulsen och inte ställa tillbaka räknaren på noll igen och riskera att hamna på 32:an. Så, plugga, va med vänner, familj, ta medicin, se en framtid, bygga en framtid, hålla mig skadefri, ja de är min nya vardag. En sak som att vara själv, de känns konstigt, att ha haft massor av folk runt omkring mig de senaste 4 månaderna och alltid haft någon ur personalen att prata med när de känts jobbigt och nu poff bara vara hemma själv, de känns konstigt, men de går bra, jag klarar dehär. Jag har fått otroligt mycket hjälp av personalen och allt de gjort och kämpat för mig när inte jag orkat, de har betytt så mycket för mig, fast jag inte visat de, har sagt tack osv, men många gånger har jag gjort allt annat än visat tacksamhet för hjälpen. Jag har blivit arg, skrikit, kämpat emot, sagt emot, ja gjort allt. Men nu i efterhand är jag tacksam för allt de gjort och vill främst av allt tacka min person, L och A för all hjälp jag fått av dom och så många gånger de tagit sig tid och pratat med mig, lugnat ner mig och hjälpt mig. Så mycket har hänt och denna gång känns de som sagt annorlunda och vet ni va??! Jag fick till och med en kram av läkaren efter samtalet, en kram??!!! De är helt sjukt!! Kan inte riktigt fatta de. Hon gav mig även ett leende, hon frågade om utskrivning, när jag ville och jag fråga om de gick idag och de gick bra, så hon ställde lite frågor och jag svarade ärligt och ja sen åt jag min sista måltid på sjukhuset och sen gick jag där ifrån med ett leende på läpparna och i en liten chock. Nu väntar jag på Malin som ska komma och vi ska ha de trevligt och sen tänkte jag sova, för måste som vanligt upp tidigt, för de kommer ju och ger mig medicinen och ja, så alarmet på igen för andra gången på över fyra månader och de känns också konstigt. Nu ska jag återgå till att se greys. Ha en fortsatt trevlig kväll! 


en stund att leva

över 3 månader sedan får jag min första nattperm och över 4 månader sedan får jag sova min första nat i lägenheten och de känns hur bra som helst. Var lite struligt på avdelningen tidigare idag, eller ja, jag gick runt och trampa och vänta på att få åka. Men allt ska ju ta sån tid. Pratade med T vi gjorde upp ett schema och ett matschema. Sen pratade jag även ett bra tag med min sjuksköterska där medan jag väntade på besked. Hann äta lunch och måste säga att de var länge sen jag åt en måltid på avdelningen. Sen for jag och ska vara tillbaka imorgon vid halv 12..sen får jag se vad som händer om de blir fortsatt nattperm eller utskrivning. De beror som på hur de går och vad läkaren och jag kommer fram till, för hon ska jag träffa imorgon. Jag tror att de kommer gå bra, de känns så i alla fall och jag vill att de ska gå bra, för jag vill klara av dehär över 120 dagar inlåst, jag är redo, jag känner mig redo, jag kommer klara mig, jag kan va hemma och jag vet att jag har sagt det här varje inläggning och då menar jag VARJE inläggning att jag inte ska tillbaka in på ännu ett LPT och så hamnar jag där åter på ett LPT, men nu har jag varit där i över 4 månader och de har hänt och fixats mer runt omkring mig och de har behandlats mer runt mig, så de känns på ett annat sätt denna gång, jag vet inte hur jag ska förklara de, eller beskriva de, men de känns annurlunda denna gång, de är något som är förändrat, men jag kan inte sätta fingret på vad riktigt, men något är det. Jag vet inte vad som är skillanden från alla andra inläggningar, ja menar, redan efter min första inläggning 2014 sa jag, aldrig mer, sen några månader senare hämtades jag med polis och jag hamna på LPT, jag vart utskriven och de gick bara några månader till och jag hamna åter på LPT och sen vart jag utskriven, ja ska åter att jag aldrig med skulle in igen, men vad hände? Jo ännu ett LPT, jag vart åter utskriven och var ute nån månad och sen poff var jag på LPT igen, ja och så har de sett ut för mig. Sen hände nå och jag hade min längsta period utanför de låsta dörrarna, jag pluggade, skrattade, gjorde min första praktik, jag fick jobb, jobbade och sen poff så var jag på ett nytt LPT. Sen utskriven och jag hann bara sätta foten utanför så hamna jag på ett nytt LPT och inskriven 8 veckor ute 4 och inskriven efter ja, jag vet inte vilken gång, med de vart som vanligt en åktur med polisen dit och ett LPT skrevs efter att de sytt mig och pratat i timmar med mig. Ja och nu är vi här 4 månader senare och jag slussas ut, och imorgon kanske jag faktiskt skrivs ut, men vad ska vara skilladen denna gång? från alla gånger innan? från varje gång jag har sagt att jag inte ska hamna på sjukhus igen? jag har ändå gjort de. Och jag HATAR de. de är hemskt, ingen inläggning ha varit kort direkt heller, kortaste var en månad. SÅ ja. Men de är som att de har tagit allt på allvar denna gång, på något vis, som att de insätt att detta är ett problem som man inte längre kan blunda för utan faktiskt måste ta tag i. Och de känns som att de gjorts de från bådas sidor, jag gör allt för att hålla mig skadefri och säger till när något inte känns rätt och jag har faktiskt gjort de och en sak, jag ska ju få byta KP på närpsyk och bara de är ett framsteg att jag vågat sätta ner foten där. Sen har jag sagt när de inte känts rätt, de är sant, jag brukade, förut hålla allt för mig själv och inte säga nå, men nu har jag börjat öppna mig mer och säga saningen, för alla är ju trots här och gör allt för att hjälpa mig och de  vet jag, fast de ibland inte kännts så utan mer som att de velat jävlas med mig. Sen de gör sin sak, de har ordnat så jag inte har medicinerna själv, de har fixat så att nån kommer och hälsar på mig varje dag, de har fixat så att jag fått en lägenhet, de har fixat så att jag ska få en kontaktperson via kommunen också. De enda som jag inte vet om de är fixat än är de där förbaskade läkarutlåtandet så jag får pengar..Sen har ju jag även fixat att jag börjat ta tag i framtiden, jag menar, jag har ju tagut upp studierna igen och bara de är ju hur bra som helst tycker jag. Så, ja de känns som att de hänt mer denna gång och att de varit okej att de fått tagit över 4 månader för att ordna allt, för jag vill ju att de ska bli bra och att de ska funka hemma så jag faktiskt slipper hamna där igen. Så nu håller jag bara tummarna och jag tror på mig själv och de hoppas jag att alla runt omkring mig också gör, för jag vill inte ha ett liv på en sjukhusavdelning med låsta dörrar, de är inget liv jag vill leva, jag ser en framtid och bara de är ett väldigt stort framsteg. Så ja, de känns bra, de känns faktiskt bra. Helt otroligt att jag skriven dom orden, men de är sant och nu ska jag springa till bussen och möta upp Marie, ha de !
 

En gång, ett liv, en chans till livet

Jag funderar på mycket, väldigt mycket, vem är jag? Vad gillar jag? Vem gillar jag? Hur ska allt gå? Kommer jag klara de? Sen tänker jag, de spelar ingen roll. Jag är jag, jag gillar den jag gillar, de ska inte ha någon betydelse. Jag vet att de kommer gå, på något vis kommer allt ordna upp sig. Jag kommer klara de, de liv jag lever nu, ett liv som spenderas mer bakom låsta dörrar mer än vad de spenderas ute i de fria. De är inget liv, de är inget liv som jag som snart 22 åring vill leva. De senaste åren har jag varit mer inlåst än vad jag faktiskt gjort nytta. Än vad jag levt. De senaste åren, ja jag pratar åren, så har jag varit mer inlåst än ute och levt ett liv. De har varit långa inläggningar den kortaste har varit en månad och ja detta är väl den längsta, på över fyra månader. Jag vill inte ha ett sånt liv, jag vill inte åka in och ut från psyket, de är inget liv jag vill leva och de är nog därför jag försökt ta mitt liv så många gånger, för att de liv jag levt, de är är inget liv värt att leva. Jag har haft många stunder att tänka igenom allt. Många samtal, både bra och dåliga. Men allt jag gjort för att släcka mitt liv, de har gett mig många stunder att faktiskt tänka efter, vad jag egentligen gör. Jag måste själv bestämma vad jag ska göra med mitt liv, hur de ska se ut, de är min uppgift. Och jag drömmer om de liv mina vänner har, att jobba, utbilda sig, skaffa familj, resa och ja bara leva livet, alla har ups and downs, men man måste bara lära sig att hantera dom på ett annat sätt än Vad jag gjort hittills. Jag vill resa, jag vill leva ett liv med mina vänner, jag vill skaffa familj, jag vill få en utbildning, jag vill få ett jobb, helt enkelt vill jag skaffa mig en framtid och ett liv. Jag har kanske bara en natt kvar på 32:an, för sen har jag nattperm och sen hoppas jag på att bli utskriven, för det är de jag redo för och jag tänker INTE åka tillbaka på ännu ett LPT, de gör jag inte, nu ska de fan va bra! Jag accepterar de som har hänt, jag kan inte göra något åt de, de som har hänt, fast de är hemskt, så kan jag fortfarande inte göra något åt de, övergreppen har hänt, misshandlet har hänt, visst jag har varit gravid, allt HAR hänt och de är något jag måste lära mig att leva med, jag ska få göra en PTSD behandling, jag ska få byta kontaktperson på Närpsyk, jag ska prata om de, men jag får inte fasta i de, jag måste gå vidare, jag får inte leva i de som hänt. Utan i de som händer just nu. Visst jag kanske inte mår toppen hela tiden, men de är okej, för de är normalt. Just nu känner jag bara att jag vill bli fri och leva mitt liv. Okej jag tycker fortfarande inte om att ta mediciner, men jag tar dom och jag kommer inte få ha dom själv längre utan någon kommer att ge mig dom morgon, som kväll och de är som en liten trygghet. För helt ärligt, är jag inte redo att ta hand om mina mediciner själv, de är för lockande och då ska dom vara inlåsta, för jag vill inte göra nå dumt, jag vill ordna upp mitt liv och skapa de liv jag faktiskt vill leva, hitta någon att älska, älska mina vänner och familj, skratta, resa och så småningom när allt ordnat upp sig och de varit stabilt ett bra tag, skaffa en familj att leva för. Jobba och göra klart min utbildning, precis de jag håller på med nu. 


En mening, de finns en mening

Jag kanske inte är den jag önskar vara, jag kanske inte har de liv jag önskat mig när jag var liten, jag kanske inte ser ut som jag önskar att jag gjorde, har den kropp jag önskar att jag hade, men jag är jag, detta är mitt liv och jag ska göra de bästa för att få allt så bra som möjligt. Nu sitter jag i soffan i min lägenhet, de är april och exakt en månad kvar tills jag flyttar ut på landsbygden, något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag drömmer om mycket. Jag sitter i lägenheten och tänker att jah, jag ska lida igen förhoppningsvis bara två nätter till bakom sjukhusets och avdelning 32:s låsta dörrar. För måndag ska jag sova hemma, jag ska sova hemma i lägenheten och om allt går bra så kanske jag blir utskriven på tisdag, eller fortsat perm, så de känns ju bra, tycker jag. För jag har varit över 120 dagar där, jag vill inte mer, jag känner att jag bara får ångest med tanken på att åka tillbaka till avdelningen, blää. Igår pratade jag med A (en skötare) och vi hade et bra samtal och idag går de att diskutera med med och man kan få fram vettiga saker ur mig, de gjorde det inte för 120 dagar, då gick det knappt att prata med mig. Så en stor förändring har verkligen skett, jag insåg då också eftersom att hon inte skulle jobba förrän den 7:e att jag kanske var utskriven och inte skulle få träffa henne nå mer, så när vi avslutade samtalet så fick jag en kram och vi sa hejdå, för min plan är att göra allt som står i min makt för att inte komma tillbaka på ännu ett LPT, så jah. De kändes bra att få en kram och hejdå, lycka till osv, ett bra avslut på en tuff början, speciellt från min sida när jag inte var så mottaglig till vården. Nu måste jag avsluta och springa till bussen, ha de!  
Jag och min smothie som jag tänkte ta med mig, som jag faktiskt gjort.

RSS 2.0