125 dafar senare, 125 dagar med mycket innehåll

125 dagar, 125 dagar i någon annans händer, 125 dagar i psykiatrins händer. Och ja nu är de färdigt, idag har jag klippt bandet, idag har jag blivit UTSKRIVEN, ja ni läste rätt jag är UTSKRIVEN!!!! De är helt otroligt, jag har inte förstått de själv än, de känns fortfarande som att jag måste tillbaka från permission, jag kollade per automatik på klockan och bara shit måste ta bussen nu för att hinna till avdelningen halv 8 sen kommer jag på mig själv att jag inte behöver åka tillbaka dit, att jag faktiskt aldrig mer behöver komma tillbaka dit, den tanken känns både konstig och skön. Ja, har fortfarande inte vant mig vid tanken, men jag ska göra allt för att faktiskt hålla mig borta från de gula, fula, tråkiga väggarna och allt som hör till de, de låsta dörrarna, bältningarna, tvångsinjektionerna, kan göra listan lång, sen att dela rum, övervak, alltså att varken kunna skita eller pissa ifred. Sen ja helt enkelt, ska jag ta tag i allt, inte ge upp så lätt utan att fast de blir jobbigt och fast jag får ångest, fast jag får impulser att skada mig, så ska jag låta bli! Jag ska stå emot, de kan va så lockande att skada sig när den där värsta ångesten kommer, men jag ska stå emot och kämpa emot impulsen och inte ställa tillbaka räknaren på noll igen och riskera att hamna på 32:an. Så, plugga, va med vänner, familj, ta medicin, se en framtid, bygga en framtid, hålla mig skadefri, ja de är min nya vardag. En sak som att vara själv, de känns konstigt, att ha haft massor av folk runt omkring mig de senaste 4 månaderna och alltid haft någon ur personalen att prata med när de känts jobbigt och nu poff bara vara hemma själv, de känns konstigt, men de går bra, jag klarar dehär. Jag har fått otroligt mycket hjälp av personalen och allt de gjort och kämpat för mig när inte jag orkat, de har betytt så mycket för mig, fast jag inte visat de, har sagt tack osv, men många gånger har jag gjort allt annat än visat tacksamhet för hjälpen. Jag har blivit arg, skrikit, kämpat emot, sagt emot, ja gjort allt. Men nu i efterhand är jag tacksam för allt de gjort och vill främst av allt tacka min person, L och A för all hjälp jag fått av dom och så många gånger de tagit sig tid och pratat med mig, lugnat ner mig och hjälpt mig. Så mycket har hänt och denna gång känns de som sagt annorlunda och vet ni va??! Jag fick till och med en kram av läkaren efter samtalet, en kram??!!! De är helt sjukt!! Kan inte riktigt fatta de. Hon gav mig även ett leende, hon frågade om utskrivning, när jag ville och jag fråga om de gick idag och de gick bra, så hon ställde lite frågor och jag svarade ärligt och ja sen åt jag min sista måltid på sjukhuset och sen gick jag där ifrån med ett leende på läpparna och i en liten chock. Nu väntar jag på Malin som ska komma och vi ska ha de trevligt och sen tänkte jag sova, för måste som vanligt upp tidigt, för de kommer ju och ger mig medicinen och ja, så alarmet på igen för andra gången på över fyra månader och de känns också konstigt. Nu ska jag återgå till att se greys. Ha en fortsatt trevlig kväll! 


Kommentarer
Postat av: Anonym

❤️

Svar: Vill du ses? ❤️
Elina Haarala

2017-04-24 @ 22:06:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0