En gång, ett liv, en chans till livet

Jag funderar på mycket, väldigt mycket, vem är jag? Vad gillar jag? Vem gillar jag? Hur ska allt gå? Kommer jag klara de? Sen tänker jag, de spelar ingen roll. Jag är jag, jag gillar den jag gillar, de ska inte ha någon betydelse. Jag vet att de kommer gå, på något vis kommer allt ordna upp sig. Jag kommer klara de, de liv jag lever nu, ett liv som spenderas mer bakom låsta dörrar mer än vad de spenderas ute i de fria. De är inget liv, de är inget liv som jag som snart 22 åring vill leva. De senaste åren har jag varit mer inlåst än vad jag faktiskt gjort nytta. Än vad jag levt. De senaste åren, ja jag pratar åren, så har jag varit mer inlåst än ute och levt ett liv. De har varit långa inläggningar den kortaste har varit en månad och ja detta är väl den längsta, på över fyra månader. Jag vill inte ha ett sånt liv, jag vill inte åka in och ut från psyket, de är inget liv jag vill leva och de är nog därför jag försökt ta mitt liv så många gånger, för att de liv jag levt, de är är inget liv värt att leva. Jag har haft många stunder att tänka igenom allt. Många samtal, både bra och dåliga. Men allt jag gjort för att släcka mitt liv, de har gett mig många stunder att faktiskt tänka efter, vad jag egentligen gör. Jag måste själv bestämma vad jag ska göra med mitt liv, hur de ska se ut, de är min uppgift. Och jag drömmer om de liv mina vänner har, att jobba, utbilda sig, skaffa familj, resa och ja bara leva livet, alla har ups and downs, men man måste bara lära sig att hantera dom på ett annat sätt än Vad jag gjort hittills. Jag vill resa, jag vill leva ett liv med mina vänner, jag vill skaffa familj, jag vill få en utbildning, jag vill få ett jobb, helt enkelt vill jag skaffa mig en framtid och ett liv. Jag har kanske bara en natt kvar på 32:an, för sen har jag nattperm och sen hoppas jag på att bli utskriven, för det är de jag redo för och jag tänker INTE åka tillbaka på ännu ett LPT, de gör jag inte, nu ska de fan va bra! Jag accepterar de som har hänt, jag kan inte göra något åt de, de som har hänt, fast de är hemskt, så kan jag fortfarande inte göra något åt de, övergreppen har hänt, misshandlet har hänt, visst jag har varit gravid, allt HAR hänt och de är något jag måste lära mig att leva med, jag ska få göra en PTSD behandling, jag ska få byta kontaktperson på Närpsyk, jag ska prata om de, men jag får inte fasta i de, jag måste gå vidare, jag får inte leva i de som hänt. Utan i de som händer just nu. Visst jag kanske inte mår toppen hela tiden, men de är okej, för de är normalt. Just nu känner jag bara att jag vill bli fri och leva mitt liv. Okej jag tycker fortfarande inte om att ta mediciner, men jag tar dom och jag kommer inte få ha dom själv längre utan någon kommer att ge mig dom morgon, som kväll och de är som en liten trygghet. För helt ärligt, är jag inte redo att ta hand om mina mediciner själv, de är för lockande och då ska dom vara inlåsta, för jag vill inte göra nå dumt, jag vill ordna upp mitt liv och skapa de liv jag faktiskt vill leva, hitta någon att älska, älska mina vänner och familj, skratta, resa och så småningom när allt ordnat upp sig och de varit stabilt ett bra tag, skaffa en familj att leva för. Jobba och göra klart min utbildning, precis de jag håller på med nu. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0