En mening, de finns en mening

Jag kanske inte är den jag önskar vara, jag kanske inte har de liv jag önskat mig när jag var liten, jag kanske inte ser ut som jag önskar att jag gjorde, har den kropp jag önskar att jag hade, men jag är jag, detta är mitt liv och jag ska göra de bästa för att få allt så bra som möjligt. Nu sitter jag i soffan i min lägenhet, de är april och exakt en månad kvar tills jag flyttar ut på landsbygden, något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag drömmer om mycket. Jag sitter i lägenheten och tänker att jah, jag ska lida igen förhoppningsvis bara två nätter till bakom sjukhusets och avdelning 32:s låsta dörrar. För måndag ska jag sova hemma, jag ska sova hemma i lägenheten och om allt går bra så kanske jag blir utskriven på tisdag, eller fortsat perm, så de känns ju bra, tycker jag. För jag har varit över 120 dagar där, jag vill inte mer, jag känner att jag bara får ångest med tanken på att åka tillbaka till avdelningen, blää. Igår pratade jag med A (en skötare) och vi hade et bra samtal och idag går de att diskutera med med och man kan få fram vettiga saker ur mig, de gjorde det inte för 120 dagar, då gick det knappt att prata med mig. Så en stor förändring har verkligen skett, jag insåg då också eftersom att hon inte skulle jobba förrän den 7:e att jag kanske var utskriven och inte skulle få träffa henne nå mer, så när vi avslutade samtalet så fick jag en kram och vi sa hejdå, för min plan är att göra allt som står i min makt för att inte komma tillbaka på ännu ett LPT, så jah. De kändes bra att få en kram och hejdå, lycka till osv, ett bra avslut på en tuff början, speciellt från min sida när jag inte var så mottaglig till vården. Nu måste jag avsluta och springa till bussen, ha de!  
Jag och min smothie som jag tänkte ta med mig, som jag faktiskt gjort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0