en stund att leva

över 3 månader sedan får jag min första nattperm och över 4 månader sedan får jag sova min första nat i lägenheten och de känns hur bra som helst. Var lite struligt på avdelningen tidigare idag, eller ja, jag gick runt och trampa och vänta på att få åka. Men allt ska ju ta sån tid. Pratade med T vi gjorde upp ett schema och ett matschema. Sen pratade jag även ett bra tag med min sjuksköterska där medan jag väntade på besked. Hann äta lunch och måste säga att de var länge sen jag åt en måltid på avdelningen. Sen for jag och ska vara tillbaka imorgon vid halv 12..sen får jag se vad som händer om de blir fortsatt nattperm eller utskrivning. De beror som på hur de går och vad läkaren och jag kommer fram till, för hon ska jag träffa imorgon. Jag tror att de kommer gå bra, de känns så i alla fall och jag vill att de ska gå bra, för jag vill klara av dehär över 120 dagar inlåst, jag är redo, jag känner mig redo, jag kommer klara mig, jag kan va hemma och jag vet att jag har sagt det här varje inläggning och då menar jag VARJE inläggning att jag inte ska tillbaka in på ännu ett LPT och så hamnar jag där åter på ett LPT, men nu har jag varit där i över 4 månader och de har hänt och fixats mer runt omkring mig och de har behandlats mer runt mig, så de känns på ett annat sätt denna gång, jag vet inte hur jag ska förklara de, eller beskriva de, men de känns annurlunda denna gång, de är något som är förändrat, men jag kan inte sätta fingret på vad riktigt, men något är det. Jag vet inte vad som är skillanden från alla andra inläggningar, ja menar, redan efter min första inläggning 2014 sa jag, aldrig mer, sen några månader senare hämtades jag med polis och jag hamna på LPT, jag vart utskriven och de gick bara några månader till och jag hamna åter på LPT och sen vart jag utskriven, ja ska åter att jag aldrig med skulle in igen, men vad hände? Jo ännu ett LPT, jag vart åter utskriven och var ute nån månad och sen poff var jag på LPT igen, ja och så har de sett ut för mig. Sen hände nå och jag hade min längsta period utanför de låsta dörrarna, jag pluggade, skrattade, gjorde min första praktik, jag fick jobb, jobbade och sen poff så var jag på ett nytt LPT. Sen utskriven och jag hann bara sätta foten utanför så hamna jag på ett nytt LPT och inskriven 8 veckor ute 4 och inskriven efter ja, jag vet inte vilken gång, med de vart som vanligt en åktur med polisen dit och ett LPT skrevs efter att de sytt mig och pratat i timmar med mig. Ja och nu är vi här 4 månader senare och jag slussas ut, och imorgon kanske jag faktiskt skrivs ut, men vad ska vara skilladen denna gång? från alla gånger innan? från varje gång jag har sagt att jag inte ska hamna på sjukhus igen? jag har ändå gjort de. Och jag HATAR de. de är hemskt, ingen inläggning ha varit kort direkt heller, kortaste var en månad. SÅ ja. Men de är som att de har tagit allt på allvar denna gång, på något vis, som att de insätt att detta är ett problem som man inte längre kan blunda för utan faktiskt måste ta tag i. Och de känns som att de gjorts de från bådas sidor, jag gör allt för att hålla mig skadefri och säger till när något inte känns rätt och jag har faktiskt gjort de och en sak, jag ska ju få byta KP på närpsyk och bara de är ett framsteg att jag vågat sätta ner foten där. Sen har jag sagt när de inte känts rätt, de är sant, jag brukade, förut hålla allt för mig själv och inte säga nå, men nu har jag börjat öppna mig mer och säga saningen, för alla är ju trots här och gör allt för att hjälpa mig och de  vet jag, fast de ibland inte kännts så utan mer som att de velat jävlas med mig. Sen de gör sin sak, de har ordnat så jag inte har medicinerna själv, de har fixat så att nån kommer och hälsar på mig varje dag, de har fixat så att jag fått en lägenhet, de har fixat så att jag ska få en kontaktperson via kommunen också. De enda som jag inte vet om de är fixat än är de där förbaskade läkarutlåtandet så jag får pengar..Sen har ju jag även fixat att jag börjat ta tag i framtiden, jag menar, jag har ju tagut upp studierna igen och bara de är ju hur bra som helst tycker jag. Så, ja de känns som att de hänt mer denna gång och att de varit okej att de fått tagit över 4 månader för att ordna allt, för jag vill ju att de ska bli bra och att de ska funka hemma så jag faktiskt slipper hamna där igen. Så nu håller jag bara tummarna och jag tror på mig själv och de hoppas jag att alla runt omkring mig också gör, för jag vill inte ha ett liv på en sjukhusavdelning med låsta dörrar, de är inget liv jag vill leva, jag ser en framtid och bara de är ett väldigt stort framsteg. Så ja, de känns bra, de känns faktiskt bra. Helt otroligt att jag skriven dom orden, men de är sant och nu ska jag springa till bussen och möta upp Marie, ha de !
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0