elajnsan.blogg.se

Att förstå hur sjuk man verkligen varit

Publicerad 2017-08-26 22:49:49 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

Att höra orden "du är sjuk" och förstå dom är två helt olika saker. Att i stot sett tas ifrån alla ens rättigheter och tvingas till saker man inte vill. Att sen återuppleva de på två olika sätt, de är något helt annat. När jag var liten togs jag ifrån mina rättigheter, jag tvingades till saker jag inte ville. Jag utsattes för psykiskt våld. Jag utsattes för fysiskt våld, jag utsattes för våldtäckter. Jag togs ifrån bland de värdefullaste man har, jag togs ifrån min oskuld. Samtidigt togs jag ifrån min rättighet över min egen kropp. Att vara fyra år och inte ens förstå vad som händer, vad ens pappa egentligen gör, bara ha vetskapen om att de gör fruktansvärt ont, just de han gör. Att tro att de ens pappa gör, som gör så ont, att de är något normalt och händer alla, de var min vardag. Min vardag redan som en 4 åring. Jag slets sönder i bitar utan att ens veta om det. Den där känslan, ni vet rädsla? De kan vara ganska obehagligt, men att känna den rädslan varje dag i 14 år, de är brutalt. När jag vart äldre, kanske 10 började jag förstå att det inte var okej de pappa gjorde. De sexuella han gjorde. Första gången jag minns, jag var fyra och duschade, de är den gången som är den starkaste av alla minnen jag har. För smärtan som nästan gjorde att jag svimma, den finns det inga ord för. Men jag minns också hur "försiktig" han blev sen. Jag menar, efter de tafsade han ju bara, tror han vart rädd. Men detta gjorde något med mig, jag tappade det viktigaste, tilliten, tilliten till andra vuxna, den som man behöver som mest när man är barn, den var borta. Jag levde, fast jag samtidigt inte levde, jag hade tagits ifrån rättigheten över min egen kropp. 10 år och den där smärtan kom tillbaka, 10 år och han våldtog mig igen. Men nu började det bli en rutin. Jag lärde mig att lyssna, följa med, göra som han sa, va stilla och framför allt tyst. För att vara tyst betydde att jag skulle komma undan lindrigare. De hade jag redan som 10 åring lärt mig. Jag visste redan när jag kom hem efter min träning vad jag kunde vänta mig eller om jag kunde vara lugn. Sånt hade jag lärt mig att läsa av. Bråk, skrik, de var en vardag för mig. Utan att en dag innehöll minst ett bråk mellan mig och pappa, de var en dag som var unik, men då var jag också extra rädd. 14 år och köpa sitt första gravtest, inte efter att ha varit med sin kille, utan för att pappa hade våldtagit än och jag inte hade fått min mens på ett tag. Den rädslan när de visade positivt. Den var brutal, så rädd har jag nog aldrig varit. Paniken och inte veta vad jag skulle göra, avslöja allt? Våga berätta? Vem skulle jag vända mig till? Att lita på folk, de existerade inte. Jag lät de var, och kroppen tog hand om de, de visste att detta var något jag inte skulle ha inom mig. Missfallet kom, smärtan, blodet, känslan. Jag var kaos. Allt var kaos. 15 år, och måendet dala allt mer, jag tränade för att fly, fly från den plats jag skulle känna mig trygg på, men för mig var det bara en plats där pappa tog ifrån mig min rättighet över min kropp. Jag vart fysiskt sjuk och inlagd i några dagar på AVA. Jag träffade en bra sjuksköterska där som satt mycket och prata med mig när hon hade tid. Jag minns de, de var något i mig som gjorde att jag ville berätta, men de tog stopp och jag vågade inte. Inget kom ur mig och jag bara log och låssades som inget. Jag menar, jag visste ju vad som skulle hända om jag berätta, men ibland tänkte jag att de hade varit bättre än de jag utsattes för av min egen pappa. 17 år och saningen kom fram, jag var inte ensam, de fanns andra barn, som också hade tagits ifrån sin rättighet över sin kropp av samma man, av han som skulle kalla sig min pappa. Jag bröt ihop totalt. Nu ville jag dö. Men för första gången såg någon mig och jag vart hörd, kuratorn på skolan. Hon förstod, jag sa inget, men hon förstod att jag bar på något, en hemlighet, men hon lät mig ta den tid de fick ta att berätta. 17,5 år var jag och jag berätta. Jag vart fri, trodde jag. Fri från våldet, men inte fri från mig, inte fri från de som kom att bli min PTSD och psyiska ohälsa. Nu hände det igen, fast på ett annat sätt. Psykiatrin tog emot mig och tvångsinläggningar blev min vardag. Jag togs åter igen ifrån min rättighet, rättigheten över mig själv. Jag tvingades åter igen till saker jag inte ville, de handlade återigen om att göra saker mot min vilja. Jag togs ifrån min egen fria vilja återigen, men denna gång för att bli räddad från mig själv. Men att bli fasthålla av många, män som kvinnor, att få nedraget byxor för att kunna ge en spruta, att vrida och vända på sig för att de inte skulle kunna ge mig denna sprutan, de var som att åter kämpa mot pappa. De var som att åter bli våldtagen hemma i sängen av pappa. De var hemskt, de var brutalt. Jag vart tvingad till de jag inte ville. Att bli nersövd mot sin vilja och få ECT, för att sen inte komma ihåg vad som hänt, de kändes som ett övergrepp, precis som när jag var barn. Att bli fasthållen, människor som håller i mig, att tvinga mig till en bältning, istället för att prata. Att släpa, att dra, att hålla i, att spänna fast mig och jag maktlös inte kunna göra något Bara ligga där, få ont, tårar som rinner, och ha en rädsla som få förstår. Att återigen få den där sprutan, som skulle få mig lugn, när jag själv vet, att om man gett sig tid och pratad, så hade jag lugnat ner mig. Att istället för att hålla fast mig, prata och få mig lugn, hetsa upp mig och få mig tillbaka i känslan av en våldtäkt av min egen pappa. De var brutalt. Jag kan förstå att de kan ha varit nödvändigt, men varje gång? Var det nödvändigt varje gång? Behövde jag ha den där sprutan? Behövde jag bli fasthållen av vad som kändes som tio pers? Behövde jag verkligen de? De ni trodde skulle göra mig bättre, de ni trodde var för mitt eget bästa, de gjorde mig illa, jag fick samma känsla av maktlöshet, samma känsla som när jag var ett barn och vart våldtagen av min pappa. Var det verkligen nödvändigt med all medicin jag fick? De går och få mig lugn på annat sätt än mediciner, att göra mig neddrågad, de var som att ta bort min personlighet och mig själv. De var som att ta bort mina känslor, som jag egentligen behövde få känna. De var jag, jag var sjuk, men jag var fortfarande en person. En person som redan som 4 åring fick borttaget sin rättighet över sin egen kropp. De som brukade få mig lugn, de kändes som inte som ett alternativ längre, de tog ju för lång tid och var kanske en jobbigare process att genomgå, men den hade varit så mycket enklare för mig, då hade jag sluppit känna samma sak, som den där lilla flickan kände varje gång hennes pappa våldtog och förgrep sig på henne. Hur ska de gå? Hur ska man förstå? att bara för att de är enkelt, behöver det inte vara den bästa utvägen. Jag har två saker att ta och bearbeta i min PTSD-behandling som jag ska få, övergreppen av pappa och de som kändes som samma övergrepp varje gång jag hölls fast för att något skulle åter hända mot min vilja. 
 

disney

Publicerad 2017-08-19 15:08:00 i Allt å Inget,

Finns det nå bättre än att se en fin disney film en mulen/regning dag? Jag älskar disneyfilmer, de har faktiskt väldigt fina budskap och dom är också mysiga att se. Jag älskar dom, de går inte att bortse ifrån. Oj vad många kvällar jag har suttit framför tv:n och sett på härliga disneyfilmer, när jag bara fördrivit tid och behövt lite uppmuntran. Jag gillar just disneys filmer, de är som något annat, för den dela typ alla disneys filmer om jag säger så. De är något speicellt med dom. Vet inte riktigt hur jag ska besrkiva de, men tycker de är välgjorde på något vis och filmer man kan se om och om igen. Just nu ser jag på lejonkungen 2, simpas skatt. För någon dag sen såg jag första och nu ser jag andra. Annars idag har jag inte gjort så mycket, kodat lite på bloggen och fixat där i färger och tagit mig tid och fixat de som blivit fel. Men nu är allt ordnat och jag behöver inte bli lika frustrerad varje gång jag ser det. Imorgon går jag in på min sista dag av ledighet. Jag har kollat över och det ser ut som att jag måste..ja..vad ska man säga..dukomentera en dag på en arbetsplats typ, vara med och hjälpa till, se hur de arbetar osv. Så mamma ska fråga sin granne som är läkare på norra hamns hälsocentral om jag får vara där med en undersköterska under en dag. Så jag får väl se, måste bara komma på lite fler detaljer om vad jag vill ha ut av det, men de kan jag dessvärre inte heller göra förrän jag får uppdragen. Så de blir spännande hur allt slutar, men helt ärligt verkar de lättare men jobbigare än förra jag gjorde. Men hoppas de går bra, de är i alla fall inte jättemycket att skriva som sist, här är det mer planering osv, vilket inte heller alltid är så roligt, men ändå. Måste bara komma på specifikt vad jag ska få ut av de, vad jag vill ha fram med dagen osv. Sen en uppdrag i religion på de varje dag, samt ett prov som ska göras varje dag, sen är det en hel dag med akutsjukvård och sen vill man ju hinna vara social och umgås med folk också, men de ska nog gå bra trots allt. Jag menar, när jag väl ser de framför mig, blir det nog inte så svårt. Jag har ju viljan att de ska gå, så jag menar varför inte. Sen har jag en plan, den tänker jag inte berätta nå om, inte förrän om ett bra dag, då jag är 100% säker att jag ska göra så eller om den ens kommer gå igenom. Men en plan om framtiden i alla fall och vem vet, de kanske går. Men inom sinom tid kommer jag berätta, men inte just nu i alla fall. Nu ska jag återgå till mitt disney! Ha en fortsatt trevlig lördag! 
en annan del av disney, min söta systerdotter 

Den tjejen jag är nu, då var jag någon helt annan

Publicerad 2017-08-17 15:25:34 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

Jag tittar tillbaka, jag läser, jag drömmer, vad gjorde jag för ett års sen, vad skrev jag? Hur mådde jag? Vad tänkte jag? Jag var inlagd, såklart vad annars. De är ju under tvångslagen jag varit i stort sett hela tiden från juli till april i i år, med några inge vidare veckor utskriven. Jag minns att jag var i den svängen som jag fick mest ECT under, hemskt, verkligen hemskt. Jag minns att jag var i den svängen då jag knappt åt något utan fick tvångsdropp. Jag minns hur jag inte ens brydde mig om jag var död eller levande. Jag brydde mig inte om nå. Från då till idag. De är som att öppna en ny bok och se en helt annan person gå efter samma väg, men samma bakgrund. Att inte äta, inte dricka, få sy fram och tillbaka, inte ta medicin, låta livet falla emellan springorna. Att ständigt ha tanken om att dö, att varje dag planera sin död, hur jag på bästa sätt att lyckas till att sen inte ha en självmordstanke/plan sen april, att inte ha skadats sig på 150 dagar. Att ha helt enkelt tagit tag i livet, de jag skulle gjort för länge sedan, men inte haft orken till, jag har låtit allt falla. I februari hände något, eller egentligen efter överdosen där i januari/februari. Då hände något, jag var rädd. Jag sondmatades med kol. Jag överlevde. De väcktes något inom mig och jag kan inte riktigt sätta ord på vad, jag höll på att förlora allt, verkligen allt. Jag tog ett beslut där och då, när jag låg på AVA uppkopplad till dropp, jag tog beslutet om att leva. Och jag visste att för att jag skulle leva, så måste jag ha något mål, som gör att jag fortsätter med allt. De vart skolan och att uppnå min dröm och få jobba på sjukhuset. Jag ringde syon, jag fick permission med mormor/mamma minns inte vem, vi gjorde upp en plan, sökte kurser och de var satt, veckan efter började jag mina studier. De fick mig motiverad och positiv. Jag hade något som gjorde att jag behövde kliva upp varje morgon. Jag hade en speciell kontaktperson där, vi gjorde saker tillsammans, de planerades, de planerades om och om igen. Allt flöt på och inom mig skedde en stor förändring, de var som att en låga tändes på nytt, de var som att hela jag vaknade till liv igen. De var så mycket som hände, skolan gick över förväntan trots att vissa dagar var ett rent helvete. Jag fick lätta på mitt hjärta, en börda flög i väg. Mitt LPT vart ett HSL och från att inte ens få vara på mitt rum i 2 månader förutom när jag skulle sova till att få komma in dit, få gå på promendarer med personal, till att få persisson med kompisar till att få 20 mins egen frihet till att hamna under frivillig vård och gå med på att stanna kvar tills jag vart mer stabil och de hölls stabilt, man ville se att jag var stabil ett tag innan de skrev ut mig den 4 april. De hände saker som påverkade mig lite, jag tog ett steg tillbaka och sen flera steg fram igen. Men de är ju så det fungerar. Jag fick nattpermisson själv. Helt otroligt. Jag skrattade mer än vad jag någonsin gjort, jag var glad trots att jag behövde åka dit och sova. Jag växte som person och jag skapade ett liv. Ångesten minska, jag höll mig skadefri, jag fick bevisa för alla att jag var en annan person, en person som gick att lita på. Skolan var min livslina, mina vänner och familj var min livsglädje. Utan skolan, utan den motivationen till livet, för den gjorde så att jag såg att något faktiskt hände, den gjorde mig frisk, för att gå i skola på 100% fast jag låg inne, de var ett friskhetstecken jag så länge sökt, men inte hittat. Mina vänner/familj och speciellt två ur personalen, de hjäpte mig, de brydde sig, de tog emot mig när jag inte orkade mer och allt var svart. För första gången någonsin såg jag en framtid i mig själv, en framtid som jag faktiskt ville finnas och leva i. Den dagen jag längtat efter kom och jag blev utskriven, jag fick kram efter kram, jag åt min sista måltid där och med stadiga steg gick jag ut genom avdelning 32:s dörrar, de stängde igen efter mig, jag tittade tillbaka och tänkte på när jag kom dit med polisen, skakade på huvudet och vände mig om gick mot bussen med stadiga steg, träffade A och sa hejdå och tackade henne. Jag log, hela jag svävade på moln, de var som att jag inte trodde att denna dag var sann,att den faktiskt hade kommit, äntligen kommit. Jag hade inte en tanke på att skada mig, inte en tanke på att ta mitt liv. Nu ville jag bara leva. Skolan fortsatte, de pluggades väääldigt mycket, men de gick så bra och jag trodde inte riktigt att de var sant, jag har hittills fått de betyg jag strävar efter och de gör mig så stolt. Jag har Åsa och syskonen där, jag har mamma, syster, moster och mormor och morfar samt resten av släkten som står bakom mig, jag har mina älskade vänner som jag inte skulle klara mig utan en enda dag. Jag kan prata i timmar med dom, skratta, gråta, skrika allt och de är så äkta. Nästan alla mina mediciner är borta och jag känner mig mer levande än någonsin, jag har en medicin plus två vidbehov, en till natten och en under dagen. Jag kan för första gången känna mig sådär riktigt glad och då även riktigt ledsen, förut har jag bara varit någonstans i mitten, egentligen inte kännt så mycket alls. Dom vid behov tar jag nästan aldrig. Jag äter, jag håller på att acceptera min kropp allt mer och mer. De kom ett nerfall, en av mina bästa vänners död. Jag ljuger om jag säger att den inte tog hårt på mig, men de tog länge, väldigt länge innan jag verkligen förstod att de var sant, att de hade hänt. De gjorde mig skör, men trots det stod jag upp. Ostadigt men jag stod upp, trots att detta ofatbara hände så stod jag emot allt, för jag tänkte allt jag kämpat för de senaste månaderna, de ska inte vara förgäves. Utan att ha någon att prata om det med, så valde jag att kämpa vidare och inte ge upp, hade det varit i januari, hade jag gett upp. Men de ville jag inte nu. För jag bestämde mig för att leva för mig och för henne. För jag visste att de var det hon ville, att jag skulle fortsätta kämpa och inte ge upp. Så trots att vissa dagar kan vara piss och tårarna faller i saknad, så fortsätter jag, jag fortsätter andas, för det är de jag vill. Jag vill inte minsta mer av mitt liv, jag har kastat bort så många år av mitt liv och de vill jag inte längre göra. Jag har valt att ta tag i det. Och då är det också de jag ska göra. Jag har valt den svåra vägen, vägen mot att leva. Nu kommer nästa utmaning i mitt liv. Jag ska börja med en PTSD-behandling, jag har fått min psykolog, äntligen, nu kan jag äntligen ta tag i det som har gjort att jag från första början hamnade och fick kriga mig genom psykisk ohälsa och de som lett till så mycket inom den, den som gjort att jag nästan dött. Jag går in på sista banan mot att bli friskförklarad. Jag går in i sista delen mot att bli frisk och fri. Skolan, den kommer bli en utmaning, jag går in på min sista termin i skolbänken. Jag går in på min sista termin innan jag kan titulera mig själv som undersköterska och börja jobba med det jag älskar och brinner för, att hjälpa människor. För de ger mig energi och den energin är vitkigt, den behöver alla. Jag kan se slutet av tunneln. Jag är nästan där och bara de är helt obegripligt, de trodde jag aldrig för ett år sedan, när jag satt på sjukhusängen och fick ECT. Jag är så stolt över min resa jag gjort hittills. Jag går in på nästa del och de är att bli friskförklarad från PTSD:n, de kommer vara tufft. Men har jag klarat allt hittills, då klarar jag fan de. De vet jag. Skolan och psykologbehandling, de känns bra, dessutom en hel dag med akutsjukvård, en hel onsdag i skolan med klasskompisar, en hel dag med akutsjukvård som ämne, de blir roligt. Jag närmar mig även en gymnasieexamen vilket jag längtar efter. De är så mycket som får mig så motiverad och de är det som gör att jag klarar av de. Varje dag bär jag med mig mitt halsband där det står "det finns inget, du inte klarar av" Och med allt tid som gått, de ser jag allt mer och mer att dessa ord stämmer och dessa ord ger sin motivation och dom har jag även fått av någon som betyder allt för mig, nämligen Åsa. Sammanfattning av allt, de är mycket som har hänt, jag kan helt ärligt säga att jag är en helt annan person än vad jag var för ett år sedan. De är omöjligt att jag är samma. För inom mig är det så mycket som har hänt och jag har byggt upp en ny och friskare tjej. Jag tar dagen som den kommer och jag låter inget stoppa mig. Jag vill, jag kan och de är det som krävs för att lyckas. Jag ser framsteg och de ger mig ännu mer motiavtion. Jag har ett annat synsätt på de mesta som handlar om livet, för allt jag har gått igenom, de har gett mig ett nytt perspektiv. De är klart, att göra denna resa jag gjort under ett år, utan att förändras, de är omöjligt. Jag är stolt och jag låter mig också vara de. Jag kan skaka på huvudet och gå vidare. Jag är fri och de gör mig så lycklig. Mitt liv idag, består inte av LPT:n, idag består det av skola, skola, plugg, plugg, vänner, långa telefonsamtal, resor, mina familjer, skratt, tårar, livsglädje och nu tar jag ihop sista pusselbiten mot att bli frisk. Jag kan säga att jag mår bra, inte varje dag, men mairoteten av dagarna. Och de är ju så det är för alla, ingen mår toppen alla dagar i veckan, de är normalt att känna sig nere då och då. Och de är där jag ser de största, jag kan ha en dålig dag, som vem som helst, men bara för de så behöver jag inte åka in till akuten och sy, jag hamnar inte på ett nytt LPT, jag accepterar de och tar det därifrån och de blir bättre, att hantera saker, där har det skett något stort, något som behövdes för att jag ska få leva ett liv utanför sjukhusets väggar. Att le, skratta och gråta, de är den bästa kompon. Jag äskar förändringen jag gjort i mitt liv, både på utsidan och insidan. När jag skriver hela detta inlagg, då inser jag hur jävla långt jag har kommit, att det saknas en pusselbit till för att bli helt friskförklarad och att den kommer hamna på sin plats nu, när jag äntligen ska få börja bearbeta allt. Jag är så lycklig, allt som hänt mig, de har gjort mig till den jag är idag. Och den jag är idag, de är den jag vill vara. Hon som lever på CSN, vrider och vänder på varje krona, köper ibland mer än vad hon har råd med, gör saker utan att inte alltid tänka efter. Hon som pluggar och vill ibland slita av sig allt hår för att komma fram till de rätta svaret i skoluppgiften. Hon som kan prata med sina vänner i timmar i telefon om allt och skratta så hon gråter. Hon som får umgås med sin familj i timmar. De är den tjejen jag drömt om att få vara och de är den tjejen jag är nu. 
 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela