Att förstå hur sjuk man verkligen varit

Att höra orden "du är sjuk" och förstå dom är två helt olika saker. Att i stot sett tas ifrån alla ens rättigheter och tvingas till saker man inte vill. Att sen återuppleva de på två olika sätt, de är något helt annat. När jag var liten togs jag ifrån mina rättigheter, jag tvingades till saker jag inte ville. Jag utsattes för psykiskt våld. Jag utsattes för fysiskt våld, jag utsattes för våldtäckter. Jag togs ifrån bland de värdefullaste man har, jag togs ifrån min oskuld. Samtidigt togs jag ifrån min rättighet över min egen kropp. Att vara fyra år och inte ens förstå vad som händer, vad ens pappa egentligen gör, bara ha vetskapen om att de gör fruktansvärt ont, just de han gör. Att tro att de ens pappa gör, som gör så ont, att de är något normalt och händer alla, de var min vardag. Min vardag redan som en 4 åring. Jag slets sönder i bitar utan att ens veta om det. Den där känslan, ni vet rädsla? De kan vara ganska obehagligt, men att känna den rädslan varje dag i 14 år, de är brutalt. När jag vart äldre, kanske 10 började jag förstå att det inte var okej de pappa gjorde. De sexuella han gjorde. Första gången jag minns, jag var fyra och duschade, de är den gången som är den starkaste av alla minnen jag har. För smärtan som nästan gjorde att jag svimma, den finns det inga ord för. Men jag minns också hur "försiktig" han blev sen. Jag menar, efter de tafsade han ju bara, tror han vart rädd. Men detta gjorde något med mig, jag tappade det viktigaste, tilliten, tilliten till andra vuxna, den som man behöver som mest när man är barn, den var borta. Jag levde, fast jag samtidigt inte levde, jag hade tagits ifrån rättigheten över min egen kropp. 10 år och den där smärtan kom tillbaka, 10 år och han våldtog mig igen. Men nu började det bli en rutin. Jag lärde mig att lyssna, följa med, göra som han sa, va stilla och framför allt tyst. För att vara tyst betydde att jag skulle komma undan lindrigare. De hade jag redan som 10 åring lärt mig. Jag visste redan när jag kom hem efter min träning vad jag kunde vänta mig eller om jag kunde vara lugn. Sånt hade jag lärt mig att läsa av. Bråk, skrik, de var en vardag för mig. Utan att en dag innehöll minst ett bråk mellan mig och pappa, de var en dag som var unik, men då var jag också extra rädd. 14 år och köpa sitt första gravtest, inte efter att ha varit med sin kille, utan för att pappa hade våldtagit än och jag inte hade fått min mens på ett tag. Den rädslan när de visade positivt. Den var brutal, så rädd har jag nog aldrig varit. Paniken och inte veta vad jag skulle göra, avslöja allt? Våga berätta? Vem skulle jag vända mig till? Att lita på folk, de existerade inte. Jag lät de var, och kroppen tog hand om de, de visste att detta var något jag inte skulle ha inom mig. Missfallet kom, smärtan, blodet, känslan. Jag var kaos. Allt var kaos. 15 år, och måendet dala allt mer, jag tränade för att fly, fly från den plats jag skulle känna mig trygg på, men för mig var det bara en plats där pappa tog ifrån mig min rättighet över min kropp. Jag vart fysiskt sjuk och inlagd i några dagar på AVA. Jag träffade en bra sjuksköterska där som satt mycket och prata med mig när hon hade tid. Jag minns de, de var något i mig som gjorde att jag ville berätta, men de tog stopp och jag vågade inte. Inget kom ur mig och jag bara log och låssades som inget. Jag menar, jag visste ju vad som skulle hända om jag berätta, men ibland tänkte jag att de hade varit bättre än de jag utsattes för av min egen pappa. 17 år och saningen kom fram, jag var inte ensam, de fanns andra barn, som också hade tagits ifrån sin rättighet över sin kropp av samma man, av han som skulle kalla sig min pappa. Jag bröt ihop totalt. Nu ville jag dö. Men för första gången såg någon mig och jag vart hörd, kuratorn på skolan. Hon förstod, jag sa inget, men hon förstod att jag bar på något, en hemlighet, men hon lät mig ta den tid de fick ta att berätta. 17,5 år var jag och jag berätta. Jag vart fri, trodde jag. Fri från våldet, men inte fri från mig, inte fri från de som kom att bli min PTSD och psyiska ohälsa. Nu hände det igen, fast på ett annat sätt. Psykiatrin tog emot mig och tvångsinläggningar blev min vardag. Jag togs åter igen ifrån min rättighet, rättigheten över mig själv. Jag tvingades åter igen till saker jag inte ville, de handlade återigen om att göra saker mot min vilja. Jag togs ifrån min egen fria vilja återigen, men denna gång för att bli räddad från mig själv. Men att bli fasthålla av många, män som kvinnor, att få nedraget byxor för att kunna ge en spruta, att vrida och vända på sig för att de inte skulle kunna ge mig denna sprutan, de var som att åter kämpa mot pappa. De var som att åter bli våldtagen hemma i sängen av pappa. De var hemskt, de var brutalt. Jag vart tvingad till de jag inte ville. Att bli nersövd mot sin vilja och få ECT, för att sen inte komma ihåg vad som hänt, de kändes som ett övergrepp, precis som när jag var barn. Att bli fasthållen, människor som håller i mig, att tvinga mig till en bältning, istället för att prata. Att släpa, att dra, att hålla i, att spänna fast mig och jag maktlös inte kunna göra något Bara ligga där, få ont, tårar som rinner, och ha en rädsla som få förstår. Att återigen få den där sprutan, som skulle få mig lugn, när jag själv vet, att om man gett sig tid och pratad, så hade jag lugnat ner mig. Att istället för att hålla fast mig, prata och få mig lugn, hetsa upp mig och få mig tillbaka i känslan av en våldtäkt av min egen pappa. De var brutalt. Jag kan förstå att de kan ha varit nödvändigt, men varje gång? Var det nödvändigt varje gång? Behövde jag ha den där sprutan? Behövde jag bli fasthållen av vad som kändes som tio pers? Behövde jag verkligen de? De ni trodde skulle göra mig bättre, de ni trodde var för mitt eget bästa, de gjorde mig illa, jag fick samma känsla av maktlöshet, samma känsla som när jag var ett barn och vart våldtagen av min pappa. Var det verkligen nödvändigt med all medicin jag fick? De går och få mig lugn på annat sätt än mediciner, att göra mig neddrågad, de var som att ta bort min personlighet och mig själv. De var som att ta bort mina känslor, som jag egentligen behövde få känna. De var jag, jag var sjuk, men jag var fortfarande en person. En person som redan som 4 åring fick borttaget sin rättighet över sin egen kropp. De som brukade få mig lugn, de kändes som inte som ett alternativ längre, de tog ju för lång tid och var kanske en jobbigare process att genomgå, men den hade varit så mycket enklare för mig, då hade jag sluppit känna samma sak, som den där lilla flickan kände varje gång hennes pappa våldtog och förgrep sig på henne. Hur ska de gå? Hur ska man förstå? att bara för att de är enkelt, behöver det inte vara den bästa utvägen. Jag har två saker att ta och bearbeta i min PTSD-behandling som jag ska få, övergreppen av pappa och de som kändes som samma övergrepp varje gång jag hölls fast för att något skulle åter hända mot min vilja. 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

❤️

Svar: ❤️
Elina Haarala

2017-09-13 @ 04:55:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0