En evig saknad och något jag vet du hade älskat

ÅÅH, sofia, nu skulle du blivit glad de vet jag...Jag kan föreställa mig samtalet med dig när jag får berätta detta för dig och på något sätt känns det som att du kan läsa de här, att det är din styrka som gett mig de och gjort att mitt hopp inte slocknat. Jag har nämligen efter fem månaders väntan, när det endast skulle ta en vecka, jag har nämligen fått en psykolog. Och de känns så bra, äntligen! Jag har väntat och väntat och nu är den dagen här. De stämmer Sofia, nu ska jag på bedömning där och sen få börja en PTSD-behandling, vet du, sen ska hon se om de behövs nå mer. Sofia, du ska veta hur mycket jag har längtat efter den här dagen. Nu kan jag äntligen börja min resa mot att bli friskförklarad och de är ju trots allt dit jag vill tillslut. Har ringt både A och L från psykiatrin och meddelat dom den goda nyheten och de var så glada. Sofia, jag vet att det är precis de här du vill att jag skulle få möjlighet till att göra och nu står jag här och dagen har äntligen kommit. Jag hoppas nu bara att det är en bra behandlare, så att det kan bli något av de, någon som inte är jättegammal och kan förstå mig på ett annat sätt. Sofia, du anar inte hur mycket jag saknar dig, de är som ett tomt hål inom mig. Jag önska jag kunde få en kram av dig, jag saknar ditt leende, ditt skratt, din röst, ja hela min vän, men jag vet också att jag aldrig mer kommer få se dig, eller höra dig. De gör ont att inte få det. De är som att någon hugger mig med en kniv, varje gång den saningen kommer till mig. Minnen, bilder och ett brev, de är det jag har kvar av dig. Jag klarar inte ens av att se buffy längre, för de gör för ont, de påminner så om dig och att de var din favorit, din motivation. Jag minns hur vi gick över till varandra och såg på buffy, alla de kvällarna. De var så roligt. De gör ont att tänka på allt. Min saknad för dig sofia, de är något som aldrig kommer försvinna. Jag önska du fanns här bland oss, vi alla behöver dig. Men jag förstår dig, de gör jag, jag försöker inbilla mig att du har de bättre nu, att du är fri och får må bra. Men faktan att du lämnade oss, den smärtan, den kommer aldrig försvinna, jag försöker bara varje dag att lära mig att leva med. Vi var 3 stycken E:n och du. Att mitt sista samtal med dig, söndagen, dagen innan du dog, att de skulle bli det allra sista samtalet någonsin med dig, de kunde jag aldrig föreställa, att tänka på mitt sista samtal med dig, de gör ont, de var så fint samtal, att de var sista gången jag skulle få höra din röst, de trodde jag aldrig och bara jag tänker på det så faller det tårarna. Alla hjälpte dig på de sätt vi kunde, och du hjälpte oss på ditt speciella sätt. Jag älskar dig vännen och jag är så glad att de sista ord jag fick säga till dig var just de tre orden. Jag minns att jag sa, ta hand om dig, jag älskar dig vännen. Om jag hade vetat nå då, men jag vet samtidigt att det inte finns nå jag hade kunnat göra för att ändra på de, de vet jag, men samtidigt önska jag att de fanns de. Men du kommer alltid att leva inom mig, dig glömmer jag aldrig, de avtryck du gjort i mig,de glömmer jag aldrig. Jag saknar dig vännen och jag kommer göra dig stolt och jag ska besegra denna sjukdom och de gör jag även för dig. 
 
Annars i livet, de händer inte så mycket, jag, ja vad gör jag? Pratar och umgås med mina vänner och familj, pluggar, mest pluggar för den delen. Nästa vecka börjar jag akutsjukvården med lektioner, på torsdag får jag mitt schema. På måndag börjar även religionen som jag ska läsa på 2 veckor, sen så ska jag även göra samtidigt som de ett gymnasiearbete på 3 veckor, så nu 3 veckor framåt så kommer jag inte göra så mycket mer än att plugga om jag säger så. Sen har jag sökt in till 3 kursen till som jag kommer läsa samtidigt som jag läser akutsjuvården efter dessa 3 veckor. Allt för att få upp CSN:et och få en inkomst att leva på. Men de är ändå okej. Annars har jag inte gjort så mycket mer. De har helt enkelt inte hänt så mycket. Men att få börja en behandling, de känns overkligt och helt underbart. Nu ska jag återgå till filmen och sen krypa ner i sängen för att fortsätta se film. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0