Bort med LPT:t

Hejsan, 


Igår var en bra dag, pratade med en sjuksköterska och de var ett riktigt bra samtal, sen pratade jag med en skötare och byggde pussel. Sen träffade jag min sjuksköterska vi satt och prata ett tag om lite allt möjligt, sen så träffade jag läkaren och vet ni vad?! De tog bort LPT!!! De är helt otroligt, de trodde jag aldrig, så nu är jag alltså på HSL och stannar FRIVILLIGT?!?!! Vänta va???! Elina frivilligt?! De är nog första gången sen ja första gången jag vart inlagd...de är helt sjukt!! Jag har fortfarande inte smällt de helt. Men de känns bra, jag kan vara här frivilligt, men de blir nog första och sista gången. De känns bra, men jag vill inte direkt vara där om jag säger så, men jag har insett att jag måste tills allt har löst sig runt omkring mig ordentligt och vi ser att de fungerar, så är de ju. För jag vill inte tillbaka, jag vill leva och kämpa för att bli frisk och fri. De vill jag. Jag vill plugga, jobba, ja göra allt normalt utan att bara behöva varje andetag kämpa för att överleva. Så de är därför jag nu sitter på bussen SJÄLV och ska till Närpsyk för att planera upp allt hur vår planering ska se ut osv, vad för insatser jag ska ha därifrån och så. De känns så sjukt bra allt. Jag gillar plugget, jag kan sitta och göra de bara för att ha något att göra, för att jag vill lära mig om de jag läser om.  De känns så bra allt bara trots allt. Vi ska ha ett möte förhoppningsvis på torsdag, om de lyckas få ihop de till då, just för att planera ur soc sida, se till så jag får en lägenhet om de inte kan göra något så jag får behålla min. De ska planeras så de täcks upp med mobila stödteamet och trots att de inte vart behandlingshem tror jag ändå att de kan bli bra. Shit alltså vilket positivt inlägg de vart idag, ovanligt för att vara mig. 


En annan del av det vanliga

Jag får äntligen röra mig utan för rummet och så himla skönt de är, måste jag säga. Är fortfarande rätt trött och slut, märkte de när jag stod upp och skulle göra flätor på två ur personalen, så märkte jag hur svag jag fortfarande var om benen, men försöker äta och bortse från hur illa jag mår efter, men så länge jag får behålla de så är de ju bra. De var ungefär min gårdag. Fick behålla allt jag åt och middagen gick faktiskt bättre än väntat, måste jag säga. Idag har väl inte hänt nå speciellt. Väntar på besked om hur man ska göra, ska på Närpsyk imorgon och måste då få klartecken om jag måste ha med mig någon eller inte. Tycker jag borde få åka själv ändå, men vad jag tycker har ju ingen betydelse i de hela. Jag hoppas nu mest på att mötet, alltså zip-mötet ska bli av så att något händer, för känner mig något less som de är nu. Vill ju kunna gör nå och inte bara sitta här. Jag vet att de finns dom som varit inlåst längre, men jag är något less nu och vill inget hellre än ut härifrån. Men imorgon ska vi i alla fall göra en planering från närpsyks del och göra upp lite där, så de känns ju bra, bara de och då får jag väl se vad jag ska börja med för olika behandlingar där till att börja med och så såklart vänta på mötet, som hoppas blir snart. Men men, jag får väl se helt enkelt. En sak är säkert och de är att något måste hända, för blir galen som de är nu.  

Fick även träffa syster och denna sötnöt igår


Snacka om att ta emot två smällar i en

Har man mer otur eller har man. Ligger i influensa, med allt möjligt inkluderat, något positivt är i alla fall att febern har börjat gå ner. Men lever på panodil och tvingar i mig vatten. Samt försöker sakta få i mig lite fil. Sen igår pratade jag med soc, fick som jag trodde, avslag. Så ja vart börjar man nu? De hade en tanke om att jag skulle börja vara hemma på dagarna, träffa boendestöd och Närpsyk, sen sova här på avdelningen. Pratade med läkaren idag och han skulle se över mina mediciner samt att han förklarade att de skulle bli som ett behandlingshem på plats, att de skulle vara bättre. De lät helt okej när han förklara, att jag som skulle slippa rivas upp på nytt, efteråt. Att man gör behandlingen här och ja så. Men fortfarande vet jag inte om jag fixar de, men kan ju alltid ge det ett försök. De ska jag i alla fall göra. Men just nu medan jag är sjuk är jag då inlåst på rummet, inte för att jag orkar röra mig så mycket från sängen, men ändå. 

Frissan och nya skor! 


Vila i frid älskade lilla zicco

Hej, 
igår somnade Zicco in, lilla vovven som blev nästan 11 år gammal, han har betytt mycket för mig, och jag har kunnat fly ut med honom, fått ett leende när de som mest behövdes, en kram. Jag älskade verkligen honom, men han vart tydligen plötsligt sjuk och igår fick han en spruta hos veterinär och somnade in, fridfullt. 
 
Idag har jag varit iväg med mormor, varit hos frissan, färgat och klippt håret, sen har vi varit och hämtat ut ett par skor på björks och älskar dom! Nu har jag ätit plättar här och om ungefär en timme ska vi börja ta oss tillbaka mot sjukhuset. Har varit en riktigt bra dag utaför de låsta dörrarna. Har fått lite nya besked idag, som att jag har 2 gånger 20 min frigång, sen slipper jag även visitering när jag kommer från mina permissioner vilket jag verkligen inte alls klagar på, och ja de var ungefär de. Sen är de bara vänta på svaret imorgon och vet inte hur jag ska lyckas sova pga all nervositet. Men de blir nog bra. Känner mig redan ganska trött, trots allt. Men har fått hört att jag ser mycket piggare ut och att jag ser ut att må bättre och de gör jag, de är verkligen så, jag mår inte bra, men jag mår okej, och de är stor framgång. Sen så ska jag få en ny rumskamrat pga av lite som gjorde att jag inte kunde dela med den förra och nu är de inte pga av mig man måste ta bort allt, utan pga av någon annan och de känns så konstigt, men skönt att de inte är jag, de sätter henne hos mig, för de vet att jag förstår och tror de kan vara bra för oss båda. Så får se hur allt går när jag kommer tillbaka vars de hett alla mina saker om de verkligen tagit bort allt, eller om jag får ha de lilla jag lämnade framme. 
 

Att veta vad, eller inte veta alls

Då har man varit 12 veckor på LPT och de enda jag får är en 20 min promenad själv och den utnyttjar jag just nu och sitter på en bänk i sjukhuset. Är trött och ska plugga när jag kommer, men först blir de som vanligt visitering...hatar de om jag ska va helt ärlig. Men men. Annars idag har jag pluggat, träffa min sjuksköterska och så. Även fått veta att på måndag ska de ta beslutet om jag får åka på behandlingshem eller ej och sen ska de va ett zip-möte till för att kunna se över, beroende på vad beslutet blir. Så är nu jättenervös! Imorgon ska jag även klippa och färga och är lite kluven på hur, vill som ha en förändring, men jag vet inte..de är så svårt! Hatar de här, ska nog rådfråga frissan lite, så de inte blir brutalt eller att de inte alls passar mig, eller ja nå sånt typ. För när jag går in och bestämmer färg, då kan de bli hemskt, eller inte alltid men de kan bli när jag gör drastiska förändringar..men bild blir de i morgon och spännande. Så nu är de två saker jag är nervös för och jag får se hur de blir eller vad de blir. Men annars har den här dagen varit helt okej, har pusslat, pratat och ja lite sånt. Har varit väldigt trött och tror jag ska lägga mig tidigt ikväll inte halv 12 som igår, men annars mår jag helt okej och dagarna går, de känns bra att äntligen få ett besked måste jag säga, fast de kan bli negativt, så känns det ändå skönt, för jag vill att något ska hända, jag vill inte bara vandra omkring här, som nu och bara vänta, de är så jobbigt och tar på mina krafter, så jag hoppas nu bara att dom meddelar mig så fort beslutet är taget, så jag vet om jag ska ställa in mig på hemgång eller faktiskt att åka iväg på behandling. Nått av de blir de ju..men de känns även bra med ett zip-möte för att veta lite mer och planera för antingen eller. Nu måste jag tyvärr återvända tillbaka för mina 20 min har snart gått. 


En steg närmare att bli frisk, är att prata om de

Vill man egentligen dö? Är det de som är meningen när man gör ett självmordsförsök? Eller är de bara att man inte orkar kämpa längre? 


Man vill dö, eller om man ska använda de rätta orden så är det att man inte orkar kämpa längre. 




Nu tänkte jag ta upp ett jobbigt ämne, som ingen nästan pratar om, självmord. Jag har försökt på ett flertal sätt, men misslyckas. Var de så att jag verkligen ville dö? Eller ville jag bara inte känna det jag kände då? De är en fråga jag många gånger ställt mig efteråt, då jag antingen vakna upp eller att nån märkt på mig, eller som då jag faktiskt försökte kväva mig. Jag skulle säga att när man gör ett försök till att dö, då ser man inget annat, man ser ingen annan utväg, för allt är så svart och man vill inte känna de man känner då. Sen när man inser att man misslyckas blir de som ett nederlag och så har jag förstått i efterhand hur tur jag haft som faktiskt överlevt utan några skador, fast jag vet att jag hade varit död om ingen hade upptäkt nå. Då tyckte jag att jag hade otur, nu såhär flera veckor senare tycker jag att jag haft tur. För jag överlevde, fast jag utsatte min kropp för en otrolig press. Jag skulle säga att jag gjort mitt sista försök till att dö, eller om man säger såhär, jag kan se en framtid nu, jag kan stå ut i smärtan att inte göra nå. För jag har ett mål, att få komma på behandlingshem och de är något jag kan se fram emot. Jag vet att jag blir kvar här tills jag får ett beslut, de pratade jag med Chefen om idag. Och att jag nog inte kommer få så mycket mer friheter än vad jag har nu tyvärr. Så tillbaka till de, när jag stod mellan valet och kvalet om att göra ett försök till att faktiskt ta livet av mig, så tänkte jag inte alls på konsekvenserna, de gör man inte, jag skulle säga att man inte tänker alls. Och att i alla fall för mig, ville jag egentligen inte dö, utan jag orkade inte längre, jag orkade inte kämpa längre, de var som att allt tog stopp och jag visste inte ut eller in. 


just saying, it is not easy

De har varit lite struligt på morgonen på avdelningen, men de har gått bra, har pusslat med en annan patient efter de att jag vakna, mer än så har jag inte gjort idag, förutom att varit på stan med mormor och där köpte jag en halsduk eftersom jag tappade bort min sist, men men. Nu är jag hemma hos mormor och morfar och har just kokat mig en kopp te. Får vara här till 7 ikväll, eller ja, då måste jag vara tillbaka på avdelningen. Så ska bara njuta att vara utanför, sen blir de väl att fördriva tiden oå avdelningen tills dess att jag får sova..Vaknade ju 3 i natt och kunde inte somna om, låg till 4 innan jag lyckades att somna, vilket gjorde att jag var så duktig att sova enda till halv 9 i morse. Måendet idag, stabilt, bara en aning trött. Eftersom vi har pusslat färdigt alla pussel jag har haft med, så skulle mamma beställa nya så att vi kan fördriva ännu mer tid på avdelningen, eller ja i alla fall jag, för de är både socialt och roligt, samt bra tidsfördriv. Och senaste pusslet vi byggde var faktiskt riktigt roligt, de var som utmanande men ändå inte för svårt, så nu bygger vi ett som jag byggt, men inte hon, så de blir bra, eller ja inte nu, för nu är jag ju på perm och tänkte se lite serie eller nå. Eller ja kanske plugga, men idag kändes de inte så lockande, har ju ändå på mig till nästa söndag så de är ju faktiskt rätt så lugnt skulle jag säga. Idag har jag även varit inlags i 80 dagar...vilket de inte alls känns som och än vågar de inte släppa på LPT och kollar mig minsta steg jag rör mig utanför sjukhuset, de har sina anledningar, men jag har också mina anledningar till att hålla mig ifrån allt sånt, så jag tycker de borde förstå, men jag känner att de inte litar på mig än, vilket känns en aning surt. Då menar jag både läkare och sjuksköterskor, så ja, de finns inte så mycket jag kan göra, förutom att kämpa för att få tillbaka tilliten. 
 

Vet inte om jag ska gilla eller inte

Sitter och fördriver tid, har beställt skor, då jag har insett att jag behöver slänga en del skor som jag haft ett tag. Så nu längtar jag tills jag får dem, men dyrt vart de! Men värt de. För de håller länge om de kostar mer, ett par Nike och ett par Adidas. Så imorgon ska jag med mormor (förmodligen) till stan och sen kanske hem till lägenheten och slänga ut lite skor så att syrran får plats med lite sånt. För imorgon flyttar ju hon upp och som jag längtar! Sen på lördag ska jag nog iväg med Elin en sväng och de blir roligt. Har ju fått 20 mina frigång, men har inte utnyttjat den än, har varit på en promis men har en hake och de är att jag måste helvisiteras efter vilket inte känns så roligt, men jag börjar bli van ändå, så ska väl ta den efter jag har tvingat i mig mat. 
Hur är de med måendet då? Jodå, de är faktiskt helt okej, känner mig mer stabil än vad jag gjort på väldigt väldigt länge och de känns skönt. Så de känns lite surt att va kvar här när man ändå känner sig någorlunda stabil, men jag förstår ju samtidigt varför. Men snart kanske jag får åka på perm själv (hoppas jag) för de känner jag att jag ändå klarar av. Så en timperm in till stan tycker jag att jag kan få själv i alla fall, kanske inte i veckan men nästa vecka i alla fall. Håller en hel del på att bygga på de nya pusslet, men vart så himla less på en som pratar konstant så blir helt galen och vet inte vart jag ska ta vägen, så ska se om jag kan gå dit senare och få lite lugn och ro. 


De känns som vår fast de fortfarande är vinter

Sitter hos mormor och morfar och umgås här. Har idag träffat läkaren, de pratades om kommunen, hon kanske skulle ringa och höra, sen att eventuellt skriva av LPT:t men tror inte riktigt hon vågade. Sen pratades de om egen frigång, men vi skulle väl börja med 20 min, från och med imorgon, så de känns riktigt bra! Då kan jag gå på en promenad och bara njuta samtidigt som jag lyssnar på musik. Så himla skönt. Jag hoppas jag får mer friheter till helgen. Då kommer i alla fall syrran eftersom att hon flyttar upp. Igår var jag med Elin och vi tog en fika på stan, sen åkte vi till mig och där kokade vi varsin kopp te, vi städade bort julen och så. De var så skönt att komma hem en stund och med en kompis var extra roligt. Sen skjutsa hon mig tillbaka och vid halv 6 kom mamma vi satt ute i centralhallen och pratade, hon kom med ett pussel som jag nu håller på att bygga och de är så roligt att få något att göra på de långa dagarna där som blir på avdelningen. Annars har de inte hänt nå speciellt och jag väntar på att få mer besked från kommun och att de blir torsdag. Vilket faktiskt är imorgon. Snart ska jag och mormor gå på en prommis med vovvsingna medan de fortfarande är ljust, så himla skönt. 


Jag i en anna värld

Hejsan, 
Sitter och pluggar och har redan, nästan gjort klar uppgiften för denna vecka och de är bara tisdag, då har jag ändå inte suttit länge och pluggat. Nu väntar jag på svar av sjuksköterskan om jag får åka på äventyr med fina Elin, jag hoppas verkligen jag får de och jag borde ju få de, har ju faktiskt skött mig nu i över 3 veckor och haft perm 3 dagar i sträck, så ja de borde ju inte vara nå problem tycker jag. Annars är de helt okej med mig, jag fördriver tid, hoppas på att få svar snart från kommunen, för jag känner att jag verkligen vill iväg nu. Jag har varit här i 11 veckor, så jag känner att jag behöver komma häifrån, men jag fixar samtidigt inte att va hemma. Och vad gör jag om de ändrar sig och säger nej? Vad gör jag då? Hur går man vidare med allt då? Måste sluta tänka så, kommunen har ju sagt ja, landstingen har sagt ja, de kollar på en ny lag och håller på med en lokal överenskommelse, så jag vet inte, de verkar ändå rätt så klart, men vågar fortfarande inte hoppas för mycket, för vill inte bli besviken. Nu ska jag fortsätta med att göra mig klar, så att jag är redo om jag får åka, men först ska jag dricka upp mitt te. 
 
 

När jag vilseledde mig själv och allt slog bakåt ett varv till

Idag har jag vaknat 4 och är så trött torts att jag har sovit typ en timme på dagen. Hade så kunnat sova mer, men de var tur att de väckte mig annars hade jag nog inte kunnat sova inatt. Jag ska försöka kriga och vara uppe ett tag för att inte somna för tidigt så jag kanske igen vaknar 4, de känner jag inte direkt för. Idag har jag annars varit och gått på isen med min sjuksköterska, sen så har jag pluggat och druckit massa te och de är väl ungefär de jag gjort idag. Alltså inte alls mycket. Mina studier har ju börjat om och jag krigar nu med första uppgiften som känns rätt så svår ändå, den kändes som bökig på något vis om jag säger så. Sen har jag även flätat lite och nu ska jag väl snart få den jobbiga medicinen. Har även pratat med Melinda i typ 1 h och de var så skönt och roligt! Har även tvättat bort sminket och är redo för sängen fast jag ska tvinga mig vara vaken till tio allt för att kanske få sova längre. För de känner jag verkligen att jag behöver. 

Jag och min fina take-away-mugg som jag nu ha åkuperat som temugg.


Ännu ett tillägg

De har varit en mycket bra dag tillsammans med Anna. Jag har köpt lite kläder och även en kalender från lagerhouse. Myskläder. Sen har vi fikat på espresso house och sen ätit middag på stan, innan vi tog oss tillbaka till sjukhuset köpte jag en kopp te att ta med så nu har jag kvar min mugg och kan dricka massor med te. Sen visiterade det mig som vanligt, fast denna gång fick jag rent byta kläder, vilket jag inte riktigt förstod varför. Men men. Så nu tvättar jag alla kläder som jag tänkt göra någon dag nu, men en sjuksköterska fick skott att stoppa i första och ja då fortsatte jag bara med nästa som jag snart ska hänga upp. Nu ska jag bara vänta in att nästa vagn med lite te kommer ut och så ska jag fördriva lite tid med att läsa i min skolbok eftersom jag faktiskt börjar med skolan imorgon. Shit alltså kan inte riktigt fatta de, men jag längtar. Imorgon ska jag och min sjuksköterska göra ett nytt schema, prata om min ätstörning och jag vet inte vad hon sa, men göra någon slags karta och sen så åker vi med bussen in till stan och där ska vi ut på isvägen och promenera och som ett plus ska de vara fint vänder. Sen längtar jag till torsdag för då kommer min person och hälsar på och de är något jag verkligen ser fram emot. 

Fick denna fina drömfrångare av Anna efter att hon varit i Indien 


"aldrig ensam"

Jag har gjort en bra sak, (haha, nu låter de som att jag aldrig gör något bra) Har köpt ett sånt där "aldrig ensam" armband, som står för att uppmärksamma psykisk ohälsa och bryta tabun. De är en organisation som jag följt länge och har tänkt köpa ett armband länge, men inte kommit till skott med det. Jag vill stötta de och de är något jag själv står för, att bryta tabun och föra kunskap och dela med mig av mina egna efarenheter och låta er följa i min kamp mot min psykiska ohälsa. Så igår trädde jag mitt armband som jag köpt och nu bär jag de med stolhet. 
Igår hade jag en jättetrevlig dag med mamma och Marie, var först med mamma, vi åkte till min lägenhet och jag vattnade blommor och sånt, sen for vi hem till mamma, där drack vi en kopp te och pratade lite till innan hon skjutsade mig till Marie, där var jag ett tag innan vi for in till stan och köka svindyr middag på friends och tog vi oss till espresso house och där tog vi varsin kopp te och bara mös på innan vi tog bussen mot sunderby sjukhus och avdeningen, där var hon med mig ett tag innan hon tog bussen hem och jag hade de så himla trevligt och njöt av att vara med både mamma och Marie. Idag blir det några timmar spenderade med bästaste Anna som jag inte träffat på väääldigt länge och jag ska se om jag lyckas få perm idag med, jag får hoppas på de, de känns ju som att de inte borde vara en omöjlighet. Så de är min dag, får se vad som händer av den, nu ska jag återgå till att läsa i min skolbok eftersom jag faktiskt börjar plugga imorgon, kan inte fatta att redan halva februari har gått. För trots att jag är här så har tiden ändå gått fort måste jag säga.

En vandrande dag, med kanske lite hopp

Gäsp gäsp. Har sovit väldigt dåligt i natt, somna inte förrän efter tolv och vaknade upp hela tiden, så har inte direkt fått någon sammanhängande sömn. Men de har varit så några nätter nu, jag har somnat tidigare, men har vaknat oftare än vad jag brukar, vilket är väldigt jobbigt och ändå har jag inte sovit på dagen. Igår hade jag det i alla all väldigt trevligt med Marie, vi satt på espresso house och pratade om lite allt möjligt och idag ska jag försöka få perm med henne igen, om de går det vill säga, de får jag se efter ronden idag, annars vet jag inte vad jag hittar på för att fördriva denna dag, men de vore så roligt om jag fick perm med henne idag igen. Sen ska även mamma komma i helgen, vet dock inte vilken dag, men tänkte höra det med henne efter ronden, eller så ringer jag henne nu. Vilket jag också gjorde hehe, men hon satt och åt frukost och skulle ringa upp sen. Annars med maten har de väl gått sådär, spydde dock upp frukosten, som jag sakta åt upp som en skötare hade gett åt mig, men jag försökte in i det längsta att behålla den, men de gick inte. Ska se om jag får i mig någon lunch, de vet jag inte, känns som att det inte är någon idé, fast det egentligen alltid är en idé att försöka. Som jag så fint lärt mig. Nu funderar jag på om jag ska se ett avsnitt av grey´s eller buffy, för att peppa upp mig lite. 
 

"Jag kan inte hindra de"

Varför är de så himla svårt? Varför kan jag inte få stopp på de? Jag försöker, jag får ingen hjälp, hur ska jag då fixa de? Antingen äter jag och så kräks jag, eller så äter jag ingenting, så hur de än är kommer jag ifrån på tom mage. De är så jobbigt, men jag är så rädd. Samtidigt som jag vet att jag gått ner i vikt, för jag kan ha en mindre storlek på byxorna än vad jag kunde för ett tag sen då dom var jättetajta och jag fick verkliga märken av dem, så känns de som att jag går upp i vikt av minsta lilla tugga jag äter. Jag är så rädd, jag känner mig inte alls bekväm och känner mig bara äcklad. De är så jobbigt, jag önska bara jag kunde säga att jag var smal. Men varför är de så viktigt? Och vad är smal? Hur långt ska jag gå då? Kommer jag någonsin bli nöjd? Jag har haft dessa tankar inom mig väldigt länge, i flera år, men har skämt för dom, men tänkte att jag nu är redo att dela med mig av dom för att få lätta lite på allt jag känner. Jag kan inte träna, för då övertränar jag, jag kan inte äta, för då spyr jag upp maten, vad ska jag då göra? Hur ska jag då göra? De finns ju bara ett sätt och de är att inte äta. Men de är ju inte heller bra? Hörn ni hur allt låter, grötigt, ologisk, men för mig är de logiskt, för mig är det de som är verkligheten. För mig är det de som är min vardag. Bland allt annat så spökar dessa tankar och jag behöver hjälpt, men jag vet inte, vet inte hur jag ska göra för att ändra på mitt tanktesätt. Jag har gått comede behandling, men den hjälpte inte, jag har börjat på ätstörningsenheten, men de gick knappt. Vad ska få mig att ändra på allt? Hur ska jag göra? Jag ser inte någon väg ut ur mitt ätstörningsmönster och tankar. Ingen lyssnar, ingen tror mig, alla säger bara att de är bara å äta, men de är inte de, de är inte "bara" att äta, de är en enda stor kamp att faktiskt få i sig mat. 


Jag vände mig dit, jag vände mig hit, men hittade ändå ingen utväg

Sitter ute i dagrummet med datorn och kollar runt. Har flätat både mig och personal på morgonen. Sen har jag bara tagit det lugn, duschat gjort mig i ordning, sminkat och sånt. Helt ärligt har de inte så mycket koll på varken om jag äter, eller om jag spyr upp maten, vilket jag inte vet vad jag ska säga eller så. Sen var jag tvungen ta min depo-inejktion idag.......vägrade, men då hotade de med att jag inte skulle få permisson om jag inte tog den och vill inte direkt offra min permisson, så med lite bök tog jag den tillslut. Jag kan ta blodprov, men sprutor, de hatar jag att ta, speciellt den här, för den gör ont, men fick nypa i andra sjuksköterskans hand medan den andra gav mig sprutan (de höll i mig lite också) men de var en annan femma. Nu vill jag bara att tiden ska springa iväg och klockan ska bli fem för då kommer Marie och jag ska på min första permisson med henne sen nyår som inte innebär att åka med personal. Så himla skönt och roligt att jag ska få spendera några timmar utanför sjukhuset med henne. Vart så himla chockad att de sa ja igår, trodde som först inte på dem, men de var så himla roligt och dagen har gått så himla sagta hittills och jaah, vad mer ska jag säga än de. 
 

En blandad dag av lite allt möjligt

Hej, 
Sitter i sängen på avdelningen och andas fortfarande ut efter en kylig promenad med massa andra. Fryser fortfarande efter den. Annars idag har de varit en helt okej dag. Har varit iväg med min sjuksköterska och vi har varit på Närpsyk och där har jag träffat psykologen som har startat en utredning med mig och hon ställde en massa frågor som jag dö fick svara på och de gick bra, men vart helt slut efter de. Sen ska hon prata med mamma och ställa frågor till henne om min uppväxt typ hur jag var osv. Sen ska jag få träffa henne igen, så antingen i slutet av nästa vecka eller veckan därpå. Så får hoppas att jag får ett helt svar om behandlingshem innan de, så man så fint chefen sa kan börja titta på olika behandlingshem osv, eftersom de tydligen nu håller på att kika på någon ny lag samt att de nu handlar om en lokal överenskommelse mellan kommun och landsting. Så ja, jag som hatar att vänta, får träna på de och vänta ut samtalet från kommunen. Sen med maten har de väl gått sådär, har krigat och har väl inte ätit nå förrän de tvinga i mig middagen som gick tungt. Sen har jag ju även varit och hämtat ut ett paket som innehöll 2 av 3 skal som jag köpt eller ett fodral med magnet som jag kan he fast de skal jag köpt på och även ha då korten där. De gillas👍🏻 nu ska jag väl ta med mig filten och ta och gå ut i dagrummet, lyssna på en pod eller bok, de får jag se. 


En annan verklighet

Hej hallå, 
Vet inte vad jag ska säga riktigt, de är riktigt jobbigt. Nu sitter de med mig när jag äter och måste äta halva portionen, och i alla fall idag sitter dom med mig. Och sen låste de toaletterna och ja nu sitter jag här med jättemycket ångest och måste härda ut. Har fått låna en bok av en annan patient som jag sitter och läser och den handlar just om ätstörningar, tankar, lösningar, fakta, vad som är rätt och fel osv. Den är riktigt bra och jag känner så väl ingen mig i tänkandet kring allt. Sen annars idag har jag varit iväg med min sjuksköterska och vi har varit hem till mig, träffat mobilastödteamet en person därifrån hon var väldigt gullig och vi tre satt och prata om lite allt möjligt. Sen pratade jag och min sjuksköterska en del om min ätstörning och vi ska göra upp lite och prata mer om de på måndag. Då vi ska göra ett schema. Så får se vad de leder och får se om vet inte om man kan säga matvak, men typ de, håller i sig om de bara var idag för att de fick rapport om de eller om de nu kommer vara så framöver. Nu tänkte jag öva upp min koncentration om de går och läsa lite. 


Rädslan att hamna på ruta ett igen, fast i detta fall är jag nästan de

"På fredag då ska jag hem. Då börjar den riktiga utmaningen, då kommer utmaningen om att äta eller ej. Om jag fixar de eller ej. Om jag låter bli från att svälta mig. En utmaning börjar på måndag och den är att prata om de. Nästa är när jag är hemma igen. För de är då jag måste se mig själv genom att äta igen." 

Jag minns när jag skrev de, hur rädd jag var. Jag är fortfarande rädd, för att jag fixar inte maten, de bara inte går och jag vet inte hur jag ska göra de. Jag äter och behåller frukosten, lunchen gör jag allt för att behålla men lyckas sällan, middagen samma sak, kvällsfikat kan jag behålla, men de är en kamp. Varje mål är en kamp som jag kämpar med själv, ångesten är en bit för sig. Jag önskar de var lättare att stå emot, men de är de inte. Ingen ser, för jag döljer de för väl, ingen vet, för jag säger de inte. De är jag mot maten och ingen annan. Jag önska jag kunde få hjälp med de också, men de får jag inte, för jag är ju inte underviktig och då är de inte lika viktigt, för då är det ju inte farligt, då är de ju bara ett litet problem. De är tyvärr så de ser ut, om ingen vet, då ser ingen, ungefär så känns de. Jag går inte heller ner i vikt och då ser ju ingen. Jag har jättesvårt med lagade mål, de är nästan omöjliga för mig, speciellt pasta, ris och potatis, de äter jag aldrig. Sen de andra kämpar jag snabbt, sätter på locket snabbt så ingen ser vad jag ätit och inte. Men de är som att ingen bryr sig, någon gång har jag sagt att jag spyr upp maten, men ingen gör något åt de, jag får ingen hjälp med de, de är som att de är mitt egna ansvar och visst har jag ett ansvar att ta i de, men jag fixar de inte, jag försöker ta de ansvaret, men de går inte, jag behöver hjälp och vet inte längre vad jag ska göra, jag får bara panik. Hemma levde jag på kräm och yoghurt, de var de jag åt, vilket inte är bra, då gick jag ner i vikt, här lever jag på mer mat och fått nya mediciner som gör att jag går upp i vikt, vilket skapar ångest bara de, men de är det ingen som förstår, hatar att de ska bero på om man är underviktig eller ej, jag har en diganos, men ändå är det ingen som tror på mig och tar mitt beteende på allvar, vilket är jättejobbigt. Men ska ta modet till mig och försöka prata med någon och förklara allt. För jag vill ha hjälp, de vill jag verkligen, men här får jag den inte. 

 

En dag i oro och ilska

Hejsan, 
Är lite arg och besviken osv. Får inte ens gå på promenad själv för läkaren, och de innebär att jag inte heller får åka in till stan och träffa någon Marie. De är så tråkigt, jag har varit här i tio veckor, skadefri i över två veckor och ändå får jag inga friheter förutom ut med personal..och de gör mig så arg, vad ska krävas mer för att jag ska få mer friheter? Förstår som inte och får inga svar heller, men ska eventuellt få träffa läkaren idag och då ska jag fråga varför jag inte får några friheter, för de tycker jag ändå jag borde få, i alla fall typ en halvtimme om dagen, de hade räckt. Får inte heller gå till IVA och hälsa på min kompis, men de har tydligen en bra anledning till det. Som jag inte får veta varför, för att de har sekritess och inte kan säga något vilket jag förstår. Nu får jag blicka framåt och försöka få med mig någon personal ut eller nå, kanske se något avsnitt av någon serie, jag vet inte vad riktigt jag ska göra, är så rastlös och vill bara krypa ur skinnet. Väntar fortfarande på svar från kommunen och jag har inte hört något än, så jag vet inte, kanske inte får något svar idag trots allt, men jag hoppas de kommer i veckan. Pratade med min sjuksköterska idag och på onsdag ska vi träffa mobila stödteamet klockan 1 och torsdag ska jag ju och träffa psykologen för att börja utredningen, så de är väl de som händer rent konkret, mer än så vet jag faktiskt inte. Veckan får väl lösa sina egna svar allt eftersom. 
min saknade lilla Marie och jag.

En dag i väntans ro och mycket energi

Sitter för mig själv, lyssnar på bok och bygger pussel. Är trött, samtidigt som jag är otroligt rastlös och vill bara gå ut och gå flera mil (okej lite överdrift, för de orkar jag inte) men de känns verkligen så. De är så jobbigt, de som kryper i hela kroppen och vill bara krypa ur den. Och de finns som inget man kan göra åt de. De ska i alla fall ta upp  om jag kan få egen frihet, så jag kan få ta promenader och så själv, för tro det eller ej, jag har insett vars jag behöver vara för att överleva just nu tills jag får komma på behandling och verkligen börja jobba med allt. Jag kan till och med gå med på att stanna här på HSL, vänta va?! Skrev jag just de, de är seriöst första gången jag kan gå med på de, men de är för att jag har insett att de är här jag behöver vara just nu, för jag klarar mig inte hemma. Men de sa på mötet att kommunen inte har rätt hjälp för mig just nu, att den de har inte är tillräcklig och om de är så, vars ska jag då vara? Jag vill inte hamna tillbaka i gamla mönster direkt, dom vill jag ta mig ur och har klarat mig skadefri nu i 14 dagar och de vill jag inte bryta. Tre veckor och jag skulle vara redo för behandlingshem. Och så länge har jag inte klarat mig skadefri på vääldigt länge. Så de siktar jag på nu! Och de är dessutom bara en vecka kvar tills jag börjar om mitt pluggande och de känns toppen! Får som fira med de och sushi med mamma. Hehe. Idag har annars mamma varit förbi, vi har fikat och sen tagit en promenad runt sjukhuset och de var så himla skönt och helt okej väder ute måste jag säga, fast solen inte lös, ska försöka locka till mig en till promenad lite senare, kanske med någon sjuksköterska, för skötarna har rätt fullt upp. De var faktiskt en som sa att om hon hade tid kunde hon gå med mig. Så jag håller tummarna för de. Sen skänker jag massa styrkekramar till min älskade barndomsvän som ligger på IVA och hoppas att du snart börjar må bättre. Nu är de typ mat och jah ska försöka tvinga i mig lite i alla fall. Oj vad detta vart tokigt, men nu är de återställt. Som sagt, känner mig mest konstigt. 


Ännu ett inlägg

Jag funderar på lite, vad som ska hända och inte. Just nu känns de inte bra när de tar sån tid att få svar och igår trodde dom jag hade tagit nå, fast jag sa att jag inte hade tagit nå och tillslut trodde dom mig och jag lovade att säga ifall jag hade gjort de. Men denna gång jag, när jag mådde dåligt och var väldigt rastlöst hade jag faktiskt inte tagit nå. För jag vill inte, jag vill leva och jag vill inte mista min chans till att faktiskt få komma på behandlingshem när båda parterna har sagt ja. Jag är inte så dum så jag mister en sån chans till att faktiskt bli bra, för vad jag har förstått är de väldigt Ovanligt att speciellt landstinget säger ja och att de går med på att betala den psykeatriska kostnaden och att då kommunen betala resten. Som jag sagt tidigare de gällde bara att de håller juridiskt så att de är juridiskt rätt att de gör så då kommunen inte varit med om de tidigare. Men samtidigt vet jag att de gjort så i andra kommuner så de borde ju inte vara något problem tycker jag ändå. Men man vet aldrig. Så nej, jag skulle inte ta någon mer intoks, för att mista min vad de känns som enda chans att bli frisk de vill jag inte. Och vill leva och fortsätta min utbildning och bli klar undersköterska och börja jobba som de. Men pratade med en sjuksköterska och utifrån de skattningar jag gjort tidigare med henne så misstänker hon att jag har adhd och de skulle verkligen förklara mina koncentrationssvårigheter och ilska. Men får se mer efter min utredning hos psykologen vad allt säger, inte för att en diagnos är allt, men de skulle ju förklara en hel del om jag säger så. Vet dock inte vilka diagnoser de ska utreda eller så men de är väl något jag får se då, tror jag. 


En dag i sänder

Hejsan, 

De senaste dagarna har jag varit iväg lite med min sjuksköterska, vi har varit hem till mig, vi har varit på Storheden och jag har även träffat en person ur mobila stödteamet tillsammans med henne. Och vi pratade lite sen så ringde min kontaktperson från Närpsyk och jag fick veta att jag ska få börja en diagnosutredning på torsdag hos en psykolog där, så de känns väl bra men nervöst. Ska dit med min sjuksköterska, så de blir väl bra antar jag, skönt att få börja en sån utredning. Har väntat på den sen november. Väntar dock fortfarande på svar från kommunen, men de kommer väl till veckan hoppas jag. Sen igår var jag väldigt väldigt rastlös och var ute och gick på förmiddagen innan jag åkte iväg, sen så gick jag i sjukhuset med personal och då hade jag så mycket energi så de var inte klokt, gjorde verkligen allt för att få bort lite energi, kunde som inte sitta still förrän jag fick stilnockten och somnade vid 10. Idag har jag byggt lite pussel med en annan patient och sen vid halv två kommer mormor och moster, vi ska gå till kafeterian och sitta där, istället för att sitta inne på avdelningen, mycket trevligare tycker jag. 


RSS 2.0