Släktträffen i Övertorne ❤️

måste bara dela med mig av bilder på min fantastiska släkt på mormors sida. Ni ser syskon, kusiner och småkusiner. Samt två töntar till hundar i en husbil med mig där bak. 


En dag i gryningen

Hallå! 


Sitter ute på bron och filosoferar i väntan på mamma. Har hunnit med att prata med Marie i tele nu på morgonen och fyndat skor i min egen skogömma. Inte illa alltså! Hunnit dricka kaffe och ätit en skål yoghurt ute i solen och sett vänner. Kan väl inte klaga på den starten eller? En väldigt mysig morgon om jag får säga de själv. Har igår pluggat och även lämnat in min skoluppgift, så de klagar jag inte på. Är annars rätt trött och har sovit nu till typ 10 några dagar i rad och somnat vid 11. Så har alltså sovit 11 H och de känns inte bra, de känns som för mycket sömn om jag säger så. Vet inte varför om de är för att de varit massa nätter med sämre sömn som de krävs denna sömn, jag vet inte. Är som rätt så kluven. Men vet inte, kanske behöver denna sömn? De kanske är bra. Jag vet inte. Men till och från har jag jättesvårt att somna och nästa sekund har jag hur lätt som helst att somna. Jag fattar inte. De är som oklart och jag gillar de verkligen inte. Men vet som inte vad jag ska göra...annars idag ska jag plugga och vet inte, bara ta det lugnt. Känner mig fortfarande rätt så trött och vet inte hur riktigt jag ska få energi i kroppen. Eller jag är trött i ögonen, men kroppen är pigg om ni förstår hur jag menar? Imorgon ska jag i alla fall in till stan och träffa min KP och sen färga fransar och bryn och efter det blir det nog att träffa Marie eller nå på stan. Så de ser jag fram emot. Dock önska jag mina ögon kunde vara piggare, men de var en annan femma. De låter lockande med att vila, men de känns verkligen inte bra. De är inte det jag borde göra. Ska nog koka kaffe och något ägg och sen inte göra så mycket mer. 


En dröm och andra massa tankar

Godmorgon, 
Sitter hos mormor och morfar och ska sätta igång med pluggandet snart igen, har tagit en liten paus från de. I alla fall så hade jag ett intensivt och långvarit samtal igår om läkare som vi båda träffat och hur få bra det faktiskt finns, som lyssnar på en och gör rätt saker för sig. Jag har träffat en och min kompis med. Vilket är väldigt illa med tanke på hur många läkare jag faktiskt har träffat inom psykiatrin de senaste åren. De är helt sjukt och när man ser tillbaka kan man se hur mycket fel det egentligen blivit. Sen prata vi om mediciner, hur vi både blivit så kraftigt övermedicinerade (fick till och med det bekräftat av den bra läkaren som jag träffa senast i maj)  vi har varit, tankeförmågan har varit seg, talet kan ha varit otydligt. De har även gjort så att jag har fått haft katet och inte kunnat tömma blåsan osv. Vilket verkligen inte har varit roligt. De är mycket som har hänt i kroppen när jag under perioder har varit så kraftigt övermedicinerad bara för att jag skulle hållas lugn. De är sjukt. Men de är sanningen. Jag fick träffa en läkare som inte alls förtod varför jag hade alla dessa mediciner som jag hade eftersom att ingen av dom hörde ihop med min diagnos PTSD. Utom en och de var en antidepressiv medicin som jag behöll. Jag träffade en psykolog som inte förstod vars de fått alla diagnoser ifrån, som jag inte ens visste att jag hade. Och hon tog bort alla utom en och de var PTSD och med detta innebär det att jag har en diagnos och en medicin, precis som de ska vara. Efter att ha träffat en bra psykolog som verkligen gjort en riktigt diagnosutredning, alltså inte bara satt en diagnos utan att jag ens visste om de och en läkare som istället för att proppa på mig massa medicin och som faktiskt lät mig prata istället för att bara kolla i journalen, han lät mig berätta min historia om vars ifrån min psykisk ohälsa kom ifrån och vad jag varit med om, de var de första han gjorde innan han ens kollade på vad jag hade för mediciner. Han fråga hur jag upplevde att jag mådde istället för att titta i journalen och se vad den sa. De var så skönt. Jag kände mig för första gången verkligen hörd av en läkare och första gången som någon inte såg mediciner som en lösning i mitt fall utan de var samtal med en medicin, en antidepressiv medicin. De var så skönt. Och jag mår bra idag. Jag har sängt dosen på setralinet som jag tar och jag känner mig så levande. Jag är inte helt avtrubbad, jag kan känna mig jätteglad och jag kan känna mig väldigt ledsen och de är så skönt, för innan kunde jag inte känna, jag hade en känsla, men jag kunde inte ge uttryck för den som jag kan nu, vilket var väldigt frustrerande. 
 
Nu har jag drömmar, jag har mål, jag ser en framtid och de är så fantastiskt och underbart. Jag har inte långt kvar av utbildningen och sen har jag hittade en utblidning inom undersköterska som jag drömt om att gå. Barnspecialistundersköterska. Jag har alltid velat jobba med barn inom sjukvården och igår kväll googlade jag på utbildningar och då hitta jag den och de är precis vad jag drömt om. Det finns en i sundsvall och en i stockholm på två olika yrkeshögskolor. De är verkligen en dröm om jag en dag skulle ta mig in på de. De krävs minst 1600 arbetstimmar inom sjukvården som färdig undersköterska så om 1,5 år kan jag testa söka in på den utbildningen och vem vet? Kanske jag kommer in. Nu ska jag verkligen sattsa ännu mer på skolan och försöka på de sista ämnena att få högre betyg än C som jag fått på alla vårdämnen innan. För den utbildningen är något jag verkligen vill och de är mitt mål och något jag kommer sträva och kämpa för att komma in på. Igår sökte jag även för att få göra ett nytt gymnasiearbete så att jag istället för att få en examen i natur, får en examen efter jag läst religionen får en examen i vård och omsorg istället, för de betygen är så mycket bättre och de skulle göra mig så mycket bättre för att jag skulle ha en större möjlighet att söka in barnspecialistundersköterska och få ännu en utbildning och vara specialiserad på något jag verkligen vill jobba med och få extra kunskap inom de, för de är något som aldrig är fel. Så på tal om de ska jag här och nu avsluta detta inlägg och försöka komma igång med första skoluppgiften i socialpedagogik. Ha en fortsatt bra dag! 
 

Just another night

Hej, 
De var ett tag sen, men de har varit ganska mycket. Har hunnit med fika med syster och moster, hunnit träff en av mina kusiner, ätit goda middagar. Varit hos mormor och morfar några dagar. Hmm...hunnit med Ikea, men mamma, syster och syrrans sambo plus lilltösen. Hunnit varit hemma och inte gjort nå. Träffat Melinda två gånger. Ätit mat. Sett vänner. Svettats i min kvava lägenhet. Fått ta in fläkten för att ens kunna sova. Hunnit fått bytt lås på dörren. Pratat med mamma, svamlat med Melinda. Ja de är väl ungefär de. Känns som att jag gjort ek hel del fast det ändå känns som att jag inte gjort nå om ni förstår hur jag menar? Jag önska i alla fall det kunde åska så att de fick vara lite friskare luft och inte så kvav luft ute, men men de är ju vad jag önskar så...imorgon blir det att träffa min kontaktperson och idag Melinda. Känns som väldigt bra om jag säger så. Annars har jag varit väldigt trött de senaste dagarna och som rätt så förkyld. Men de börjar ordna upp sig. Har varit lite känslokaos till och från efter begravningen som innan men de är nog så de alltid kommer vara, stunder då jag saknar henne extra mycket. Nu ska jag göra mig klar för att om en timme ungefär åka in med bussen mot stan. Borde även äta lite frukost nu, men de är en annan femma. 


Sofia, jag saknar dig så mycket att de gör ont

Sofia, jag skriver till dig, för jag vet att du kan se dehär. Idag var det din dag, din begravning och den var så fin, den finaste jag varit på. De spelade din favorit ur Buffy på fiol och de var så vackert, något jag vet du hade älskat. De skön en av dina favoriter ur psalmboken. Prästen talade så fint och din Emma, hon höll ett sånt fint avskedstal till dig. Tårarna rann och jag fick ta mitt farväl till dig och de var så skönt. Du låg där i kistan under alla blommor och de såg så fridfullt ut. Sen spelade dom även en låt av Melissa horn och tårarna rann ännu mer. Att se alla där, och se hur tårar rann, man förstod hur mycket du har betytt och berört så många människor. Alla texter, alla ord, alla Kramar, alla skratt. Vi har gått skola tillsammans och du var en av mina första klasskompisar. Jag att känt dig i 17 år, du var den kompisen jag känt som längst. Du var en av mina närmaste vänner och en av mina bästa vänner. Du fanns alltid där, fast vi båda var inlåst på två olika ställen, men ändå fanns du bara ett samtal bort och vi hjälpte varandra på ett sätt som var så speciellt. Sofia, du betydde så mycket för mig. Jag saknar dig så himla mycket. Jag fick ett brev av dig och de var så fint, glad så glad samtidigt som jag blev så ledsen. De var så fint och de är något jag kommer bära med mig för alltid. Du har haft ett helvete, ditt liv fart kort, men minnet av dig kommer jag bära med mig in i graven. Jag älskar dig vännen och jag vet att du hat det bra nu, jag vet att du kan se ner på oss, håller koll på oss, vakar över oss. Du kan göra allt du älskat för nu är du fri. Du känner inte denna jävla ångest som plågat oss båda. Jag ska fortsätta kämpa och kämpa för dig, jag ska leva för dig och bli frisk, för jag vet att du hade velat de. Jag lever och jag kommer leva för dig med, jag lever inte bara för mig, utan även för dig. Din begravning var ett skönt avslut och ett sista farväl. Tack för att du har varit en sån fantastisk vän till mig och för allt du gjort för mig, de har betytt så mycket. Har så underbara minnen tillsammans med dig och de glömmer jag aldrig. Sov nu så gott och att veta att du nu har de bra efter så många år av kämpande är en sån lättnad, jag önska bara att du hade stannat kvar hos oss. Älskar dig vännen och vila i frid. För alltid inom mig och för alltid i mig hjärta. Jag saknar dig och de kommer jag alltid att göra. Du har lämnat dina spår inom mig som jag kommer ha med mig hela mitt liv. Idag föll mina tårar för dig.  


Jag älskar dig vännen och saknar dig så❤️

Jag pratade med dig dagen innan och än idag spelas de samtalet upp i mitt huvud som om de var igår, vi pratade, vi skratta, jag sa att du var min älskade vän och att jag älskar dig. Vi kämpade på två olika håll och jag ska kämpa för dig. Du lever inom oss. Jag tänker ofta på dig. Elin och dina föräldrar. Du var min älskade vän Sofia och jah saknar dig så. På torsdag är din begravning och jag ska kämpa ett armband från suizaid zero och bära med mig de varje dag som ett minne av dig och ett minne av vad du kämpade för. Och de jag kämpar för.  Ditt armband som jag fick av dig, de bär jag med mig varje dag. Som en påminnelseo och de är något från dig. Må du vila i frid världens vackraste ängel. 


Vackra Spanien ☀️

Skriv inläggstext 


RSS 2.0