En ärlig text om vad som faktiskt hänt under de fyra månader jag hittills har spenderat inom sjukhusets väggar

Vad är jag? Vem är jag? De känns som att de är mycket som händer nu och mycket som pågår i mitt huvud. Väldigt mycket, mycket funderingar ja massor, men saker som jag inte är redo att berätta än. Sen pågår ju min utslussning och tanken var ju att jag skulle sova hemma tills idag, men NEJ, så vart inte fallet utan, de hade inte ordnat upp allt med medicinerna, jag hade ordnat min del, ett medicinskåp, men de hade inte ordnat sin del och de var att prata och informera mobilastödteamet och när de pratade med chefen samma dag som jag skulle åka hade de inga tider som var lediga de kunde komma och ge medicin på, så den vart inställd, så alltså inte förrän på måndag får jag nattperm, till tisdag då och sen ska jag träffa läkaren och vi ska se vad som händer, beroende på hur de har gått, längtar så sjukt mycket till måndag och önska att den dagen kunde komma snabbare bara, men nej, de ska typ gå så extremt sakta..blir less. Just nu önska jag bara att jag var i min säng, hemma och kunde bara njuta av att vara för mig själv, i min egen säng, de skulle vara så fantastiskt underbart så de är inte sant. Men än är den drömmen inte inne utan trots att jag plågat mig igenom fyra månader som jag inte alls hade stått ut med utan de stöttande ur personalen, de stöttande som jag fått, och att de stått ut med mig och tagit sig tid och pratat mig mig, bara de är ju helt otroligt och betytt otroligt mycket för mig. Alla gillar jag inte, men de är många som hjälpt mig väldigt mycket och tagit sig tid, och ibland har de väl inte varit så glada på mig, okej rent arga, men de var en annan femma. De har gjort mycket mot min vilja och jag har kämpat och gjort motstånd, fast jag nu såhär i efterhand förstått att de gjort så av omtanke, gjort så för att rädda mig, rädda mitt liv. Jag har kämpat emot, men all den kraft jag haft, blivit fasthållen, blätad ett flertal gånger, fått så många tvångsinjektioner att jag tappat räkningen och mina händer räcker inte ens till för de. De har varit en dramatisk inläggning, tror den mest dramatiska hittills om jag säger så. Jag menar, jag har skadat mig så mycket, gjort så många försök till att dö att jag blivit hotad med rättspsyk och då är de illa och jag är så himla glad att jag inte hamna där. Jag har förändrat väldigt mycket, väldigt mycket. Jag fick mig en tankeställare sist jag låg på ava och vart tvångsmatad med kol genom sond och sen uppkopplad till dropp och massa sladdar. Tanken slog mig, vad gör jag egentligen? Vad håller jag på med? Vad är de för liv jag lever? Ett liv bakom låsta dörrar, ett liv bakom psykiatrins låsta dörrar, under tvång. De är inget liv jag vill leva. Jag bestämde mig där och då för att leva. Jag ringde min syo, jag bestämde mig för att skapa en mening med livet och valde att ta upp studierna och fortsätta min utbildning till att bli uska. Få en framtid, för de är ett steg till att vilja leva. Sen började jag kämpa, de kom dagar då jag bara ville skrika rakt ut, jag började prata ännu mer med personalen och säga hur jag kände, fast de var svårt. Så småningom, okej över en månad senare började jag få permissioner själv och de gick bra, jag skadade mig inte, visst hände de lite saker, okej, en del. Men jag tog mig igenom de med och jag har gjort de jag kunnat. Jag har accepterat de och inte lagt så stor vikt över de. Jag fortsätter och jag menar, jag ska ju på nattperm på måndag och de planeras för utskrivning väldigt snart och de är väl på tiden efter mer än fyra månader inskriven. De känns så skönt, jag ska få en KP och förhoppnings vis min person som KP, mobilastödteamet fungerar väldigt bra och jag tycker de är skönt att de kommer. Saker börjar ordna upp sig. Jag fick bekräftat idag att jag ska få byta terapeut, när vet jag inte, men så snart som möjligt, de känns bra. Jag gick inte heller på de inbokade mötet jag hade idag, för jag ville inte och jag visste att de inte skulle ge något, så jag stannade hemma och plugga istället. Och fick in uppgiften som skulle in idag. Folk kanske inte vart så glada på mig, men vad skulle jag göra? Jag ville inte de och speciellt inte när hon fått reda på att jag inte vill gå hos henne mer, de kändes mest bara jobbigt för mig att gå dit och hon ringde, men jag svarade inte, hon ringde igen, jag lyssnade igenom meddelandet och insåg att de har tur att jag inte gick de, för hon ville prata om de jag fruktande mest, varför jag vill byta. Hon vill att jag kommer på måndag, men jag vägrar att gå, så jag kommer att skippa de då med och jag vet också att mobilastödteamet kommer ungefär den tiden och helt ärligt träffar jag hellre dom. Sen har jag blivit förkyld som toppen på allt och ja. Men helt ärligt mår jag faktiskt helt okej och känner mig mer glad än vad jag gjort på länge och de är ju bra ellerhur? Har mindre ångest, mycket mindre ångest och de är så skönt, jag kan njuta av dagen, jag kan känna mig glad och jag får saker gjorda och de är så skönt. Blir så motiverad och jag har bestämt mig för att gå vidare att sluta leva i de som hände då, inte fastna utan jag har accepterat att allt hänt (då pratar jag om övergreppen) visst jag behöver en teaumabehandling, men de ska inte varken nu eller efter den behandlingen få hindra min vardag, inte längre, nu har jag fått nog, jag ska börja leva mitt liv och uppfylla mina drömmar jag har och jag accepterar att tills en början kanske jag behöver mer hjälp och stöd samt mediciner, de är okej. Jag vill verkligen inte tillbaka hit en gång till, jag önska verkligen att jag klarar av de den här gången, att jag kan hålla mig ute i de friska och leva med hoppet om att få ett bra liv, ett friskt liv och framförallt att faktiskt bli friskförklarad. Jobba, tjäna egna pengar och slippa leva på bidrag jämt och ständigt, för jag hatar de, man kan aldrig göra de man vill, man måste alltid tänka, köper jag dehär, då måste jag skippa dehär osv. De är alltid att man måste vända på minsta lilla krona för att gå runt och man vill ju hitta på roliga saker också, unna sig något, som att köpa nån tröja, gå på bio, ta en fika med en kompis, utan att behöva tänka, om jag gör de här, kommer jag ha råd med mat resten av månaden? De är alltid de tänket jag måste ha och kanske de är därifrån mitt matproblem delvis kommer ifrån, att jag inte äter, för att jag känner att jag inte har råd, och att jag då slipper och äter, samt äter väldigt lite och oregelbundet, då blir man sugen på mer sötsaker och de Kanske är därför jag pendlar så i vikt, går upp och ner och aldrig håller en jämn vikt. Och spyr upp maten för att jag sen mår dåligt över att jag ätit de, kapar bort de, och sen de och så fortsätter de bara så. Sen min självkänsla och min syn på min kropp spelar nog väldigt stor roll och är en stor del av min ätstörning, min skeva bild över mig själv. Men ska jag berätta nå positivt, jag har lagat mat och jag har ätit när jag varit på perm. Sen har jag faktiskt inte heller spytt upp maten på flera dagar utan faktiskt behållt den, allt för att visa att jag fixar de här, jag kan ta ansvar och gör de jag måste och jag hanterar ångesten utan att skada mig och bara de är helt otroligt. Sen måste jag även tacka flera ur personalen som jobbar här på 32:an för all hjälp och stöttning jag har fått under min långa vistelse här, då menar jag enda sen i somras, för jag har ju trots allt bara varit ute i 6 veckor totalt, så jag har ju helt klart varit inlagd mer än vad jag varit ute och personalen har inte gett upp, fast att jag gjort de många gånger, så har de trott på mig och funnits där och när jag behövt prata har de ställt upp och tagit sig dit, visst har jag oroat många under min resa, vänner, familj, personal, ja alla som faktiskt bara försökt hjälpa mig, men jag har inte förrän för två månader sen varit mottaglig för någon hjälp och faktiskt börjat kämpa för ett friskt liv. Jag vet att jag inte är utskriven än, men jag vet att de är nära och de är speciellt 5 ur personalen jag vill tacka för all stöttning, min person, en annan fantastisk skötare, min sjuksköterska som då inte jobbar på avdelningen, men som har jobbat med mig och stöttat mig, sen två andra sjuksköterskor L och U som jag pratat väldigt mycket med, stöttat mig i de absolut jobbigaste stunderna, känt förtroende för och berättat precis hur jag känt. Ena av dom (L) har pratat med mig och övertalat mig att berätta vad jag tagit för överdoser, skötaren och sjuksköterskan L har följt med mig och hållit min hand i en av dom jobbigaste situationer jag varit i. Sen har min person och skötaren övertalat och de har varit med mig och tillsammans har vi pratat med mamma. De har känts så himla bra och all den hjälp jag fått är jag så otroligt tacksam för och att jag överlevt allt jag utsatt min kropp för. Och ja, de tog ett tag innan jag börja acceptera allt och ett tag innan jag förstod varför de gjorde som de gjorde. Jag vill tacka mina vänner, familj och L, min person, A, U och J ur personalen. Nu tänkte jag sova och få natten att gå så de fortare blir måndag och jag får sova min första natt i lägenheten på som sagt över fyra månader. 


En hopp om framtid

Så ser Wilson ut efter fyra månader av hårt jobb
 
go kväll, 
ligger i sängen på sjukhuset och sover min ja, kanske sista natt, för imorgon ska jag på min första nattperm på 3 månader och den gick ju inge bra, sen har jag inte heller sovit i min lägenhet på fyra månader...vet ni hur länge de är?! De är seriöst 1/3 av ett år och de är inte lite och totalt sen den 14 juli har jag varit utskriven 6 veckor, så ja jag har då varit inskriven och på Lpt mer än vad jag varit ute o de fria de senaste 8/9 månaderna, shit vad hemskt de lät, men så är fallet och något mådet göras åt de och de är inte att komma tillbaka på ytterligare ett LPT utan de blir att hålla sig kvar på utsidan, sova, äta och hålla sig skadefri, de är mitt mål och de är de jag ska försöka med. Jag flyttar om en månad och snart måste jag börja packa för de också, de känns konstigt, men de känns bra att få sitt eget. Nu tar jag i alla fall hem det mesta, vilket innebär typ allt som ryms i min bag, lämnar bara kvar lite ifall jag måste stanna kvar på sjukhuset inte imorgon men på torsdag, jag känner inte alls för de, jag hoppas att jag kan få mer perm eller bli utskriven om de går bra, vilket jag ska se till att de faktiskt gör, för jag vill att de ska gå bra, jag har så många planer jag vill förverkliga så ja, jag ska ge livet en chans och se till så att allt ordnar upp sig och jag kan börja leva ett friskt liv. Med spår efter allt jag gjort och då menar jag ärren som jag mer än någonsin önska att jag kunde ta bort, för jag hatar allt stirrande och alla frågor jag får, jag hatar de. Men jag vet atr jag åter på nytt måste acceptera dom. En sak jag hoppas på, de är att de blir en bättre plan runt mig, helst igår innan jag ska på permen, men de är försent för de, så jag vill bara att de ska göras fler besök än ett och att de stannar den tid det är sagt, fast de innebär att bara prata och de kanske inte alltid är de lättaste, men jag måste prata med personalen här imorgon och bygga upp en plan som jag kan framföra till personalen i mobila stödteamet. Nu tänkte jag i alla fall sova och hoppas på att min förkylning försvinner som jag dragit på mig över natten.

Juste one moment to live

Jag pratade med psykologen idag och jag ska nu när jag kommer tillbaka till avdelningen be personalen skriva ut utredningen och jag ska få läsa den. För de vill jag. Ja, PTSD var den enda som var en självklar diagnos och sen ångestsydndrom om jag förstod de rätt. De var de jag hade. Hon har tagit bort en diagnos som jag aldrig heller riktigt kopplat mig till, vilket kändes skönt. De är den diagnosen som motstått mig mest. Och att hon menar på efter att ha pratat både med mamma och syrran hur jag har förändrats osv, visst jag har ju blivit äldre och blivit vuxen. Men de var som att något hände under min första inläggning någonsin. Men i alla fall så tror hon att många diagnoser som satts på mig av olika läkare är mitt mående, min ångest som är boven. Är annars rätt så trött och är tillbaka på avdelningen, känner direkt när jag kommer hit att jag bara vill härifrån.  Men får jag de? Nej. Men men snart så, de lät som att de skulle fixa och dona så att utslussningen inte dras ut på så mycket och att läkaren inte tyckte att jag skulle vara kvar här till första maj, vilket kändes skönt att ja kanske nästa vecka eller veckan därpå att jag blir utskriven, vilket kändes bra, för då vet jag att något händer i alla fall, men de beror mycket på hur min nattperm som äger rum onsdag till torsdag går osv. Sen har jag även fått veta att de är äntligt upptaget och att de är gjort något åt att jag vill byta KP på Närpsyk. Vilket kändes väldigt skönt och jag ser också att jag inte heller kan gå på de samtalet med henne på torsdag för att mobilastödteamet kommer då och de får jag då helt ärligt mer med utav än samtalen med min behandlare. Så ja. Jag vet inte. Sen har de väl inte sagts så mycket mer utan jag skulle vilja ha ett möte tillsammans med någon annan vuxen och mobila stödteamet för att göra upp en plan för hur ofta de ska komma osv. Vad de är de ska komma för och ja allt sånt, men jag vet inte om man ska vänta med de, eller om man kan ta de nu. För att tanken efter vårdplaneringen var ju att de skulle komma flera gånger under dagen och inte bara en, att de ja då såklart skulle komma Vid medicinerna (vilket inte går nu) men sen även över måltiderna för att jag skulle få stöttning med dom och jag vet inte om jag vill de eller ej, jag kanske skulle behöva de, men jag vet inte om jag vill, för jag vill kunna reglera de själv, när, vad, hur jag ska äta och okej, de finns egentligen inget om men ändå. Jag måste få någon ordning på de, så helt ärligt är de ju, men hur? Behandling ja, men hur ska jag få de osv. 


is it always gonna be this way?

Hej, 
Sitter i soffan hemma i lägenheten, syrran och kevin har gått på en promenad, jag har tryckt i mig lite lunch. Är trött, vill helst sova, vet att jag borde plugga, men de känns så sjuk jobbigt och känner mig inte alls taggad för de, verkligen inte alls. Men, får se vad de blir av de. Ska sen åka in till stan, köpa någon slags middag och sätta mig någonstan där det är öppet och äta den. Jag har tänkt en hel de på dedär med maten, okej väldigt mycket. Hur blir man frisk? När är man frisk? Blir man frisk när man ser den förändring man vill ha? Eller blir man bara mer sjuk, för att de går ännu längre? Hittar man stoppet? Svaret på den frågan är nej, de gör man inte, de spelar ingen roll hur mycket man går ner i vikt så vill man ändå gå ner ännu mer, man blir aldrig nöjd och de gör egentligens heller inte ens uppfattning om kroppen bättre. Att va smal, man blir inte lyckligare för de. Jag får panik om jag måste väga mig, jag vill inte veta vad jag vägar, för om jag skulle veta de, för de är något som är så sjukt triggande och jag skulle bara få ännu mer panik, siffrorna på vågen skrämmer mig, fast jag vet att de bara är siffror, de är bara siffror, men ändå skrämmer de mig så sjukt mycket. Att titta i en helkroppspegel, de gör mig bara äcklad, jag vet att de inte borde de, jag vet, jag måste lära mig att acceptera min kropp precis som den är. Men de är så mycket som triggar, och gör att de inte går. Jag vill gå ner i vikt, men jag kan inte, för om jag märker att jag går ner mycket, då kan jag inte sluta, för jag blir aldrig nöjd. Jag kan inte träna, för där finner jag inget stopp. Jag vet att om jag skippar måltider och äter oregelbundet och spyr upp maten, går jag upp i vikt, de skrämmer mig. Jag vet att de bästa vore att äta regelbunet och inte spy upp maten, för då behåller man sin vikt och även kan gå ner. Men de får jag också panik av. Jag vet att jag måste acceptera min kropp som den är, jag försöker, men de är så himla svårt. Jag känner mig aldrig fin i nå kläder, när jag provar nya kläder blir jag mest äcklad, jag hatar att stå i en provhytt, de är bland de värsta jag vet. Och att folk pratar med mig om, ät de, skippa de, ät de istället, gör si gör så, de gör de hela inte bättre utan de triggar mig bara ännu mer till att gå ner i vikt. Jag ser mig som tjock och överviktig, som något man blir äcklad av. Men samtidigt vet jag att de inte är så. Jag måste bara få en bättre bild över mig själv, men när jag ser att jag går ner i vikt, de gör det inte lättare, för de får mig bara att vilja fotsätta och jag vet att jag inte har något stopp för hur mycket jag skulle gå ner, för jag vet att jag aldrig skulle bli nöjd, de är de som gör mig sjuk, de är mitt synsett, tänk och handlingar som gör mig sjuk i en ätstörning. En diagnos som jag vill bli frisk från, ett beteende jag vill bli kvitt ifrån. Jag vet bara inte längre hur. Jag ska sova i lägenheten onsdag till torsdag, jag ska börja vara borta hela dagar, vilket innebär att de blir å äta själv, och hur jag ska fixa de, ja de är en fråga jag själv knappt kan svara på, okej, jag kan inte de, för jag vet helt ärlig inte. Men de är väl ett av ställerna mobila stödteamet ska komma in i. Men samtidigt vet jag att den delen kommer nog inte igång förrän sen när jag blir utskriven. Jag vet inte, jag vet inte längre. De är så svårt. Jag önska jag kunde flytta nu och att allt skulle kunna komma igång på riktigt och att de inte skulle vara så osäkert allt. 
 

Ett ord om inget alls

Jag tänker ofta "jag orkar inte" De är ord som ofta snurrar i mitt huvud. Jag vet att de inte är sanna, för jag vet att jag orkar. Jag är bara så van att tänka den tanken och den far lätt upp i skallen, speciellt vid minsta lilla hinder, som jag vet att jag tar mig igenom. De har hänt mycket och händer mycket. Idag pratade jag med en skötare där ett bra tag, gjorde mig klar osv. Sen fick jag veta att jag skulle behöva träffa läkaren innan jag åkte för att träffa mobila stödteamet. Sen skulle de även göras upp en planering och vad jag skulle göra på dagarna osv. Bara de känns bra. Men den planeringen hann vi inte heller göra utan den ska göras ikväll när jag kommer tillbaka istället då hon inte fick tag i chefen för mobila stödteamet, så jaja, känner ändå att jag behöver en planering om vad jag ska göra dessa väldigt många timmar utanför avdelningen så ja. Känner att jag behöver mer struktur, fast att jag vet att jag sällan följer schemat, så är de bra att ha. Just nu är jag även så trött så att jag inte alls orkar tänka, allt bara snurrar och jag vet varken ut eller in känner jag, har för den delen bara legat och vridit och vändligt mig inatt utan något resulat till att somna, så en sömnlös natt har de varit för mig och denna dag har tack vare de kännts vääldigt lång..Men nu är den snart över och nu hoppas jag får sova. De sa vi även med läkaren att vi ska testa i helgen utan någon medicin men om de inte blivit bättre till måndag så ska de tas upp igen. Sen pratas de även om nattperm??!!! vars vet jag inte, antar i min lägenhet, men vet inte alls, jag antar de, för de är ju där de ska fungera. De höll på att bli redan i helgen, men de ville ordna upp så jag har mer stöd innan. Känns konstigt, har inte sovit hemma på över fyra månader och har endast haft en nattperm och den gick ju som den gick. Så ja, jag vet inte vad jag ska säga, de känns skönt, men omgivningen ifrågasetter, de litar inte på mig, så ska jag lita på mig då? Läkaren sa ja, sjuksköterskorna sa nej, så ja. Jag vill lita på mig och något som gör mig twistad är att jag inte vet om jag blir många veckor till här, enligt soc blir jag de, men inte enligt läkaren och de gör mig så sjukt förvirrad. Och jag hatar när allt är så oklart, de gör mig bara irriterad och de har jag varit nog idag, sa ifrån ordentligt till en annan patient idag när hon kom förnära in på mig och la sig i. Annars har de inte hänt så mycket mer, pluggat lite och fått bort lite skola, men annars försöker jag bara hålla mig vaken. Nu ska jag återgå till att se greys.
 

Plötsligt gav kanske allt en klar bild, men samtidigt vet jag inte, för de är så grymt svårt

Sitter faktiskt hemma i min lägenhet och väntar in mobila stödteamet som kommer närsom. Tillslut efter mycket prat fick jag ändå permisen som innebar att jag fick åka och möta upp dom i min lägenhet, de kändes så bra, vart så himla glad. Sen är det massa annat jag måste ta itu med, som ja, att ringa om en ny kontaktperson på närpsyk, fixa så jag får komma till ätstörningsenheten på något vis eftersom ingen verkar vilja hjälpa mig dit, eftersom de inte ser de som något akut problem. Sen ja checka så jag får perm imorgon med, men de är egentligen bara de, imorgon hoppas jag på att få sån perm så jag hmm, i alla fall kan vara iväg en sväng och kanske plugga lite i alla fall, nu hinner jag ju inget sånt utan de är som bara för mig att träffa dom och sen skynda mig med en buss tillbaka till sjukhuset, vilket är fruktansvärt tråkigt, men jag förstår varför och de var ju bara med ren tur tack vare  personalen på avdelningen som lyckades övertala läkaren att jag skulle få åka och träffa dom, så de hade jag som tur över. Annars idag har jag surrat lite med personalen och även pluggat lite medicin, yeey, måste även kolla med läkaren (hade behövt prata med henne personligen) så jag kan få åka till syon och få lägga upp de sista jag har kvar av utbildningen och diskutera hur jag ska göra med allt, för jag har bara denna kurs och sen psykiatri 1 och sen är de bara fördjupning kvar och de är väl lite där skon klämmer, för de innebär praktik igen, och jag vet helt ärligt inte om jag orkar med nå praktik i dagsläget, jag vet att de inte kommer vara akuellt förrän kanske i juni, men ändå, de är fortfarande inte långt bort och jag vet ju inte hur jag mår då, och jag vet inte om de är så bra att ha praktik när de varit så ostabilt så länge nu och sen juni/juli har jag endast varit utskriven i 6 veckor och de är inte alls mycket så ja, jag vet inte riktigt helt ärligt. Och de är väl lite sånt vi ska diskutera, om de är så att man kan läsa nå teoretiska kurser först som inte innebär praktik, just för att dra ut på de och vänta till kanske absolut sista kursen innan jag kan titulera mig som undersköterska. Men de är väl lite sånt jag ska prata med henne om och höra vad hon tycker osv, vad som är bäst att göra och hur många poäng fördjupning man måste ha osv. Nu ska jag i alla fall göra mig klar och kuta till bussen, älskar att jag skrev början av inlägget innan mobila stödteamet kom och resten efter de varit här, känns som lagomt stabilt, men aja, känner i alla fall mig lite gladare idag och jag börjar lättare hantera de som hänt trots allt och till och från funderar jag på att dra tillbaka polisanmälan, för jag vet helt ärligt inte om jag orkar med den evigt långa processen som jag kommer att ställas inför, så jah, samtidigt är jag inte heller helt säker på om man kan dra tillbaka en anmälan, och om de är så bra, för egentligen ska han ju sitta inlåst och inte alls vara på utsidan, för jag vet också vad han utsätter andra, dessutom minderåriga barn för och sånt måste man få stopp på, de ska inte förekomma tycker jag. Att bli utsatt sexuellt skulle jag säga är det värsta som kan hända en, för de lämnar spår, osynliga spår, beteenden, ja en hel del som nog aldrig kommer försvinna utan något man måste lära sig att leva med och acceptera och de är inte de lättaste. Vet ni vad de sjukaste av allt är? Att jag tyckte de kändes värre att bli misshandlad än själva övergreppet, att de påverka mig mer, för övergrepp, de är något jag är van vid, men att bli misshandlad är jag inte alls van vid på samma sätt och när jag skriver de ser jag hur sjukt det egentligen är, men de är också de som är den tuffa sanningen. Jag vet egentligen hur fel de är, hur sjukt de är att man kan vara van vid något sånt, men så är det och de är väl därför misshandlet har tagit hårdare på mig än själva övergreppet. 
Till något roligare, nu måste jag skynda mig och hinna med bussen haha och avsluta här, ha de! 
 

Ett leende av falskhet, men ändå ett försök till ett äkta

Jag vet helt ärligt inte vars jag ska börja. Allt känns så himla kaos just nu, eller ja de är väl precis vad de är, men de är väl en annan femma. De är en hel del saker som hänt som jag inte just nu i alla fall tänker ta upp här, för de är något jag känner att de behöver inte alla veta och att jag själv väljer vilka som ska få veta de, jag funderar även till och från att åter stoppa ett lösenord här, för att göra den mer privat, just för att kunna skriva av mig och välja själv vilka som får läsa den och ej. Min person, som även nu kanske ska bli min kontaktperson tycker de och jag antar att hon har rätt, för helt ärligt har hon oftast de, men de var en annan femma. Sen är jag väl rädd att en viss person ska läsa och de vill jag inte, när jag skriver väldigt personliga saker som händer ibland, så känner jag, ja vet inte, de är väl inte alltid så bra, men jag tycker om att skriva och ha kvar den känner jag att jag ändå vill. Men jag vet inte. Jag vill kunna skriva ut vad som hänt, men jag känner att jag vill hålla de för mig själv och bara låta dom närmaste få veta. Men jag får se. Så på ett sätt kanske de är bäst så, helt ärligt vet jag inte längre vad som är bäst, mina permissioner är indragna pga måendet och de ska ta upp de imorgon igen och se om jag kan få åka eller ej, kanske om jag har med min sjuksköterska att jag får åka, känner verkligen att jag hade behövt de, komma härifrån. De känns som de jag behöver just nu, men ändå får jag inte de, jag blir så frustrerad, jag har inte gjort nå och ändå får jag inte åka, idag drogs min perm in precis innan jag skulle gå till bussen och man kan säga att jag vart sur och irriterad, men de hjälpte inte. Pratade även med min person idag som var hit och de gjorde jag även igår och de var så himla skönt. Sen hade även jag, hon och hon från soc möte idag och vi tog upp de om kontaktperson och de skulle bara göras en liten utredning osv, så skulle de vara grönat att hon kunde bli min KP. Sen så tackade jag även ja till lägenheten och nu ska de bara skrivas kontrakt osv, de känns bra och de gör mig glad. På ett sätt ska de även bli skönt att komma ut på landet, jag kan bara inte beskriva hur. Igår hade vi även ett samtal, jag min person, en annan som jobbar här och mamma och de kändes bra och vi tillsammans berättade lite vad som hänt osv, så de var bra. Nu kan jag tyvärr inte skriva nå mer, för just nu, så länge jag har den öppen känner jag inte att jag kan skriva ut vad som hänt, och jag kommer inte heller berätta för någon förutom de jag själv väljer, så de är ingen idé att någon ens frågar. 
Kram Elina
 

jag kunde faktiskt de, utan att jag egentligen visste hur, de enda jag visste var att de gick och att de inte var omöjligt

I skrivande stund sitter jag på espresso house och filosoferar, eller ja..snarare sitter och ser greys och väntar på att stan skaöppna. För måste fixa en sak, sen ska jag åkta till mamma, om jag orkar fixa de idag det vill säga, jag vet inte, orkar nog inte, tar nog de imorgon, för annars mpste jag vänta jääätteee länge på stan och de orkar jag inte. Ska ju ändå iväg imorgon, ska träffa mobila stödteamet och allt, så ska ju ändå iväg då, men jag får se hur jag gör helt enkelt, jag får se. Inatt har jag i alla fall sovit bra och igår satt jag och pratade ett tag med en ur personalen och både var nog lika trötta, för de var mer svammel än prat. Hade en bra dag igår, var och kika på lägenheten och jag ska tacka ja, jag ska bli antnäsbo, jag ska flytta ut på landet, de trodde jag aldrig skulle hända, jag hoppas jag kommer trivas. Vet inte hur jag ska förklara, men de var som ett radhus, med altan på både framsidan och baksidan, så de jag tänkte fixa till den lägenheten är att kolla med soc om bofonden om de finns möjlighet att den tapetseras om, för de var inte så fina tapeter och jaa, de var lite slitna, så de hade jag tänkt mig, mer än så vet jag inte. Sen ska jag köpa tvättmaskinen som var där och annars ska jag bara fixa lite smågrejer. Så imorgon ringer jag soc, jag pratar med dom och hör mig lite för. De enda som var ett litet minus var att de var så lite bänkyta i köket, men de funkar ändå, jag överlever, de var väl de enda, man får väl lösa de med nå skåp eller nå. Sen var de som ett litet förråd i lägenheten och sen ett brevid, så då ska jag fixa till där och göra de fint, känns som att de kommer bli många småprojekt för att jag ska få de så att jag ska trivas, sen hoppas jag även på att in soffa ska rymmas, de är väl där skon klämmer, men ändå, vi får se. Måste även börja packa snart lite smått för att de är ju bara ungefär en månad kvar tills jag får lägenheten. 
glad tjej som älskar och njuter av de timmar hon har i de fria

On my way

Sitter i kulturenshus och tar de bara som sådär lugnt, väldigt lugnt. Ser ut efter fredagstrafiken och bara njuter. Har träffat mobila stödteamet idag och de gick bra, nu kommer jag inte ens ihåg vad hon heter som jag träffade, men hon var i alla fall trevligt. Här sitter jag och väntar på Marie, vi ska ha en riktig myskväll hemma hos henne, bara ta de lugnt och så ska hon lära mig allt hon kan, som hon så fint sagt. De är väl ungefär de som händer idag, är en aning trött just nu och får se vem jag får dela rum med sen när jag kommer tillbaka till avdelningen, vem de blir. För min rumskompis skrevs ut idag, och hon var dessutom bara en natt så ja, han inte få någon uppfattning om henne. Har nämligen fått perm så jag är inte tillbaka förrän kvart över tio, då bussen anländer till sjukhuset och jag måste ringa mig in och allt, känns konstigt att vara tillbaka så sent, men ändå. Dagen har i alla fall gått bra hittills och de känns skönt. Var en aning arg på personalen igår, men de var en som prata mig till ro, så de kändes bra. Imorgon ska jag åka med mamma på förmiddagen och kika på lägenheten som är i antnäs, så får se hur den ser ut och vad jag känner över den, men känner mig lite tvingad att ta den, för vad har jag för val? Om jag inte tar den, får någon annan den och vem vet när nästa lägenhet kommer lös? Och vars den kan vara? Den kan ju lika gärna vara i ersnäs eller råne och DÄR vill jag INTE bo, antnäs funkar ändå, de har ju trots allt affär och bussar går ändå helt okej, så ja. Men hur gör jag??! Jag måste ha bestämt mig innan onsdag för då ska jag träffa hon från soc klockan 1...så ja, tills dess måste jag de. Men jag tror jag tar den, för den var inte förlångt ifrån E4:an och de finns en ica affär där som inte är så tokig, sen går de ju faktsikt buss och när jag får jobb har jag ju råd med bil och de är ju ändå bara tillsvidare, tills dess att jag har råd att köpa en lägenhet och kommer få pengar från min försäkring så fort jag hållt mig skadefri ett år och då får jag för mina ärr och egentligen borde de vara en väldigt stor morot, men den har tydligen inte varit nog stor, för jag har ju fortsatt att skada mig trots allt. Men skulle gärna vilja ha min lägenhet, jag vet att de där blir min lägenhet och jag får ha den så länge som de behövs, tills jag fått en helt egen och jag vet att de blir som min, men de kommer ändå inte helt kännas som de. Men de är ju klart bättre än att hamna på gatan och den har tvättmaskin som jag får köpa osv och den var ändå 50 kvadratmeter och de är ju helt okej och de hade köpt mer garderober och de är ju bra, så när jag ändå tänker efter finns det mer fördelar med att ta den lägenheten än nackdelar, men de känns tungt att hamna ute i byn, de gör de, men ändå, de är ändå okej. Och visst det är via soc, men jag får ju inget annat, och jag har fått ovantligt snabbt har jag hört, så jag vill inte mista den chansen, så jag tar den nog, haha nu diskuterar jag här i inlägget, men de är ganska skönt att skriva om de, för de ser jag de på papper om ni förstår hur jag menar. Men men, nu ska jag se greys och njuta av min pluggfria helg, för de blir nog den sista, för på måndag börja skolan igen och fick mail idag och har faktiskt inte så mycket kvar, jag har medicin och psykiatri 1, sen är de bara fördjupningskurser kvar, de känns seriöst helt otroligt, de närmar sig verkligen nu och de känns så bra. 
 

Något att ta ställning till..

Sitter och jag ingenting i kulturenshus, har just varit på möte på närpsyk. Men helt ärligt tycker jag inte att de ger något. Vi sitter bara och pratar, hon säger "oj", "fantastiskt" typ hela tiden, och sen frågar hon vad jag vill mer prata om, ungefär hela tiden. Och så ger jag veckokortet, men de är väl de. Och jag hatar de, det är så segt och jag vill bara att tiden ska ta slut, jag kan som inte heller vara mig själv och slappna av, utan jag blir den där stela tjejen som inte kan uttrycka sina känslor och de känns inte bra för mig, inte alls. Samtalen leder ju ingenstans och jag får ju inte heller nå ut av de och om jag ska börja göra en traumabearbetning, kommer de inte gå med henne, för oftast säger jag "jag vet inte" eller "vet inte" För jag vill inte svara henne, kemin känns helt enkelt inte rätt och de känns inte bra. De kändes bättre med psykologen som jag träffa för utredningen, henne kunde jag prata med och skratta, de behövde inte vara seriöst hela tiden och de kändes mycket bättre. De var samma med min kurator i pite hon var mycket bättre och de kändes mer avslappnat. Men med henne känns allt så stelt och jag visar inte en enda känsla. Har pratat med en ur personalen på avdelningen om de och imorgon ska jag få prata med en sjuksköterska om de eller när jag kommer tillbaka till avdelningen, sen ska jag även prata med min sjuksköterska om de och se vad man kan göra, ska inte på närpsyk på två veckor, så de känns bra, men då måste man ju göra något åt de till dess, för jag tänker inte ha de såhär, då kommer jag sluta gå dit och de kommer inte sluta bra, så något måste göras, men jag klarar inte av att säga de själv, de blir för jobbigt, jag har jättesvårt med sånt och ja, nä jag klarar inte bara av att säga något sånt, så jag hoppas att jag kan få hjälp från avdelningen med de. Jag håller tummarna om jag säger så. Sen så har jag även fått en lägenhet nu via soc, har inte tackat ja till den än, vill se den först, den är dock ute i antäs, men de är en lägenhet i alla fall och jag tror jag ska tacka ja ändå, för att ha något tills jag kan få något helt eget, alltså köpa, eller få något när jag har en inkomst, som faktiskt räknas som en inkomst. Så ja första maj får jag flytta in dit och de är väl bra, de var inte så hög hyra och jag får köpa tvättmaskinen och de som var i lägenheten av gamla hyresvärden och de är ju bra bara de. Så ja då blir jag förmodligen antnäsbo, något jag aldrig trodde jag skulle bli. 
 

Ett steg i rätt riktning och närmare mitt mål

*PUST* Jag kan andas ut, jag har nu gjort den muntliga examinationen och de kändes faktiskt riktigt bra, de är nog första gången jag har gjort denna examination och de känts så bra. Pratade på och de var som upplagt på ett helt annat sätt, inte massa fakta som man skulle rabbla upp rakt upp och ner och de gillar jag, när jag kan få tänka utifrån mig och inte bara massa fakta som man ska proppa in i skallan och sen glömmer man den för att man i panik bara proppat in massa fakta. För sån var jag hela natur, kommer inte ihåg nå förutom lite biologi, om människan. De är väl ungefär de jag kan från 4 år på natur, okej, gick inte helt fyra år och jag skolkade och var inlagd en hel del av tiden. Men de var en annan femma. Kanske om jag skulle börja plugga sånt igen att jag skulle komma ihåg de efter ett tag, men de är inget jag tänker och de är inget jag vill. Om inte jag hade haft så fina klasskompisar som jag hade, hade jag aldrig stått ut, tror inte ens en termin. Men i alla fall, de är lite dehär jag gruvar mig inför medicin som jag ska läsa, för de är ju så sjukt mycket fakta, bara en massa fakta och de går inte riktigt ihop för mig, men kanske att de går lättare nu när jag läst den en gång (fick inge slutbetyg för att jag inte gjorde slutprovet, då jag vart inlagd) Kanske att jag kommer ihåg lite i alla fall och jag tycker ju de är intressant och då brukar ju mer fastna, men jag ska läsa den på 7 veckor, 150p och de innebär att de är mer än 100 % i fart, så ja de gäller att verkligen ligga i, hoppas de är 4 uppgifter som är uppdelade på 6 veckor och sen en veckas plugg till slutprovet, de hoppas verkligen jag, för de skulle vara så himla skönt, verkligen jätteskönt. Men jag får väl helt enkelt se. Sen måste jag säga att de är så skönt att fått permission igen, igår fick jag ju ingen (för en aning sur för de) Men idag fick jag och de tackar jag för, för att komma ut från avdelningen är typ de bästa och jag hoppas att utslussningen går fortare och jag får komma hem snart, för jag vill inget annat än komma hem. Nu känns det i alla fall som att jag är påväg dit när jag ska få börja åka hem lite och att mobila stödteamet sätts in, och vi tar den här veckan först, sen tar vi nästa vecka och jag ska planera upp den tillsammans med min sjuksköterska på måndag, ska även träffa henne på fredag och ta en härlig promenad, vilket känns skönt tycker jag. De är så skönt att prata med henne, var väl inte så glad över de korta permissionerna som hon satt in åt mig, vilket hon såg, men jag förstår, så jag accepterar de. Är mest nyfiken hur hon planerar upp nästa vecka, hur den ska se ut och hur länge mitt matvak ska vara, för de är sjukt jobbigt och frustrerande, men jag förstår, jag förstår varför, för att svimma kan vara jättefarligt och inte okej, jag förstår att de vill hålla koll på mitt ätande och att de kommer fortsätta med de sen genom att mobila stödteamt ska ta efter de. Sen idag kommer i alla fall mamma och hälsar på och jag tänkte åka till henne på lördag och hälsa på. Nu måste jag springa till bussen, ha de! Så hörs vi! 
SÅ HELT FANTASTISKT VÄDER DE ÄR!!!
 

Just one day in one night

Jag pluggar och pluggar, pratar, pluggar, känner mig irriterad och ja ungefär de. De har hänt en hel del det senaste dagarna och de har inte varit nå lätta dagar, men mitt skadefria siffra står fortfarande på över 50, de är helt sjuk, jag kan inte fatta att jag varit skadefri så många dagar, de är ju nästan två månader och så länge skadefri, okej jag har inte varit skadefri såhär länge på ja nästan ett år. Så de är helt sjukt. Men tillbaka till kaosdagarna, så lyckades jag hantera dom och pratade med personalen om de och de kändes som bra, fast de fick sina konsekvenser. Jag svimmade nämligen i söndags på stan på toaletten i kulturenshus och jah, jag slog huvudet och fick en lättare hjärnskakning. Jag kom tillbaka och de såg att de var nå, så de satte sig ner med mig och prata med mig och jah, de hände ganska mycket då. Jag fick instoppat matvak, jag var på en skiktrönken, de vart kontroller av puls och blodtryck varje timme, vilket innebär även hela natten, så den natten som jag väl inte så mycket om jag säger så. Så nu har jag matvak och måste äta med någon ur personalen för att de nu insåg att "Oj, hon kanske inte äter så mycket ändå" Sen hade jag väldigt låg puls och idag har jag varit på ett EKG och de visade fortfarande att jag hade låg puls, så jag vet inte vad de ska göra åt den saken, om de inte är så att jag då äter för lite och dricker dåligt som gör de, förmodligen, men ändå, de är ju fortfarande inte bra. Så nu håller de koll på de med...sen berättade jag om mitt slarvande med mediciner igår och jah, vad ska jag säga, jag vart frusterad och de vart väl oroliga. Men men. Så idag fick jag ingen perm, nix. Men då har jag fått mycket annat gjort istället, som träffat läkaren tillsammans med min sjuksköterska, de gick ändå bra, vi pratade på och de ska sänka och trappa ur en medicin, den jag även får på dagen, så de känns väl bra antar jag. Sen så pratade jag med min sjuksköterska om allt som hade hänt, vi gjorde ett schema och nu sitter jag med de framför mig och är lite bitter över de korta permissioner jag fått denna vecka, sen ska även mobila stödteamet komma igång och på fredag ska jag träffa dom i min lägenhet och sen ja de fortsätter väl så. Frukost, lunch, middag på avdelningen med matvak, permission emellan dom och ja, de är väl de. Ungefär de som hänt sen sist. Nu ska jag återgå till att plugga inför imorgon då jag ska skriva denna jobbiga slut examinationen. 
 

för att jag kan

Har haft en fantastisk dag med Marie, de där med plugg tar jag imorgon, nu ska jag bara ta de lugnt, dricka te och se greys eller nå. Jag och Marie har umgåts, pratat, fikat, ätit middag och kikat på kläder åt henne osv, sen tog vi en dyr men god middag på friends innan vi tog oss mot bussen och sjukhuset, där drack vi te och satt och prata om allt möjligt innan hon tog bussen hem och jag satte mig och gjorde ingenting, pratade lite med personalen innan jag tog mig in på rummet, en kompis ringde och vi pratade i nästan två timmar, vilket var hur roligt som helst. Nu sitter jag med en kopp te i handen och ska sätta igång med pluggandet som inte vart av igår. Är en aning trött och var de när jag vakna i morse halv 9 efter att som vanligt vakna upp flere gånger på morgonkvisten. Men de går som bra. Jag har varit ute lite och njutit av solen som skiner så underbart och blir så himla glad när jag går ut i det härliga vädret, de gör så himla mycket. Idag har jag ett leende på läpparna och ser fram emot dagen och morgondagen. Jag bara njuter och jag lever och är tacksam över de. Jag börjar mer och mer acceptera allt och de känns så bra, jag har väntat att denna vecka ska bli över för då kan äntligen saker hända, min sjuksköterska kommer tillbaka efter semester och vi kan äntligen börja planera upp allt och ja, de känns som att om allt börjar fungera och de börjar komma igång med mobila stödteamet och de funkar, då känns det som att en utskrivning inte alls är långt bort och de känns så himla bra. Jag vill att de ska fungera och jag tror på de, de känns som att de kan finnas en plan för att de ska fungera. Nä nu ska jag inte skriva så mycket mer utan sätta fart med pluggandet så jag faktiskt blir klar med de och kan lämna in arbetet och se på greys, och bara njuta för att sen boka in slut provet och bocka av ännu en kurs på min lista. 
Jag ser så himla mycket piggare ut än vad jag gjort på VÄÄÄLDIGT länge

never stops turning

Sitter på KH och försöker och gör allt för att plugga, men de är mycket som pågår inom mig. De har varit två lite jobbigare kvällar på rad nu, men de är också nu jag kan se den stora förändringen som jag gjort. De är egentligen helt sjukt, min ångest har varit på 8/9 av 10 de senaste två kvällarna. Annars har den typ legat på 2/3. Men tillbaka, om de hade varit i typ januari, vi behöver inte gå längre tillbaka än så, så hade jag skadat mig eller gjort ett självmordsförsök. Men nu är jag inte där, utan här. Det skedde två olika händelser som påverkade mig ganska mycket. Men jag andades och jag tog mig igenom ångesten utan att skada mig, de är helt sjuk och jag kan inte riktigt tro på det själv, men jag gjorde de var att fokusera på något annat och bara andas ut den tills den tillslut försvann, för ångest är inte farligt, de är fruktansvärt brutalt jobbigt, men inte farligt och den går över, de kan ta tid men den går över, jag har under denna inläggning lärt mig att acceptera den, att den kommer finnas där ett tag framöver och att det kommer komma mer intesivt till och från, men jag ser också nu att jag kan hantera den, vilket fan är helt otroligt. Jag har snart varit skadefri i 50 dagar och de är nästan halva min inläggning. Så är ganska stolt över mig själv måste jag få säga. Nu fortsätter jag mest att bygga på denna resa och kämpa vidare, nu ska jag gå ner och möta upp min bästi Marie och umgås med henne!! 
 

100 dagar i någon annans händer

Hej, 
Sitter på bussen nu efter, vad tror ni? En dag i stan! De börjar bli min vardag nu i alla fall. Är påväg tillbaka till avdelningen nu i all fall. Ska äta min middag där idag igen, de är alltså som vanligt. Eller de har blivit de vanliga. Idag har jag varit på möte på Närpsyk och träffat min kontaktperson där, vi pratade om lite allt möjligt och om ångest och vad som ger mig mest ångest just nu osv. Sen har jag suttit på KH och pluggat samt sett nått avsnitt av greys, inte så illa de ändå. Tänkte faktiskt fortsätta att plugga när jag kommer till avdelningen. Idag pratade jag med en på avdelningen om senaste vårdplaneringen och vad hon och min sjuksköterska pratade om efteråt och de var framförallt kontaktperson och vem som skulle kunna tänka sig de och vem de skulle kunna tänkas vara och jag har några jag skulle kunna tänka mig att de skulle kunna vara, eller okej 3 personer, som känner mig väl och jag kan lita på. Men då måste man bara ta upp de med dom och se vad dom tycker samt vad socialen säger om de osv. De skulle vara så mycket lättare också om de var någon som redan kände mig och visste allt om mig än om jag ska behövs förklara allt på nytt och berätta allt på nytt. Men vi får väl se. Jag får hålls tummarna att någon av dom vill osv. Sen en sak till, idag har jag varit inlagd 100 dagar och de är seriöst de längsta jag någonsin varit inlagd, bara så ni vet. Och de är helt sjukt att se redan gått 100 dagar, fattar ni hur länge de är? Jag har snart varit inlagd 4 månader och de känns inte alls som de, de har gått fort, de har hänt mycket, väldigt mycket, jag har gjort flertal självmordsförsök och nästan lyckats, min person som suttit på mig och tvingat ut de jag höll på att svälja (de glömmer jag aldrig) jag har skadat mig på massor av olika sätt, blivit bältat ett flertal gånger och fått så många tvångsinjektioner att jag tappat räkningen. De är helt sjuk egentligen, tror denna inläggningen har varit den mest dramatiska och jobbigaste hittills och JAG har förändrats så himla mycket, jag vill mer nu, jag vill bli bättre, på något vis på ett annat sätt som jag inte velat förut, jag tror på min behandling som jag får och den hjälp jag kommer få. Jag pluggar, för att få en mening med livet, något att göra och för att bygga en framtid. Jag är mer öppen än vad jag var tidigare och säger nu nät något inte känns rätt, vilket jag faktiskt inte gjort förut. Och bara de är ett stort framsteg. Jag har blivit påmind om de framsteg jag faktiskt gjort och inte sett själv. Jag har kunnat skratta och de har varit ett äkta skratt och jag kam säga att de är okej och jag faktiskt menar de. De är så skönt, och de känns så himla overkligt på något vis, de är svårt att tro på de själv, men de känns också så himla skönt, måste jag säga. De känns som att de håller på att äntligen vända för mig, som att jag äntligen kommer få ett liv värt att leva. De kommer sättas in mycket, de kan kännas jobbigt, vissa av dom sakerna, men jag vet att allt är för att hjälpa mig och jag har själv insett att jag behöver hjälp. Och litar på den hjälp jag sen kommer få, fast den inte är helt klar än. 


Om de vore lättare

Sitter och tar de lugnt på espresso house, har ätit kvarglunch och dricker te, fryser och försöker få upp värmen. Ska vara duktig och sätta igång med pluggandet igen, har som tagit en liten paus från de och ätit, nu önskar jag att jag var klar med uppgiften, att klockan tickade snabbare och att de kunde bli nästa vecka, så jag vet att de händer nå. Måste dock äta middagen på avdelningen och vara tillbaka till 18 just för att äta middag.............de sparar i alla fall den och jag slipper vara tillbaka till halv 5, så de är ju skönt de i alla fall. Helt ärligt vet jag dock inte riktigt vad jag ska göra i 4 h till..känns trögt att plugga så länge i alla fall, så får se vad jag gör. Måste bara ha internet och de har jag här, men de är kallt och jag ska snart hämta mer te och när jag drukit upp de, så jah, måste jag försriva tid utan nå att få värme i sig med. Hade behövt plugga nu, men känner mig som inte alls sugen på de, det kan rent bli så att de blir morgondagens uppdrag eller nå, får helt enkelt se. De är svårt när man inte har någon motivation att faktiskt få något gjort, ska fråga om en kompis kan komma in och tillsammans kanske vi får något gjort, att jag går den vägen, nä nu tänker jag bara och drar ut på detta inlägg. Annars är mitt mående ganska stabilt, de håller då i sig och jag har motivation till livet. Har läst en hel del gamla inlägg och märkt hur mycket som hänt bara på de senaste halvåret och hur mycket jag har ljugit för mig själv och andra. 
 

Nyttig dag

Sitter hos mamma på LTU och pluggar samt att jag varit hos syon med mamma och där rättat upp lite så att jag kan börja mina studier helt, har sökt medicin på 150 poäng som jag kommer läsa på 7 veckor och den börjar 20 mars. De är väl ungefär de, sen löste vi de som att jag har sökt hela VO-pogrammet och då validerar bort de kurser jag redan har betyg i så att jag slipper söka nya hela tiden, så de känns bra och hon verkade bra och klok hon jag prata med. Ska snart ta mig till unik med mamma och hennes sambo för att äta lunch, sen blir det att åka in till stan och där blir de diagnosutredning (fortsättning hos psykologen) Sen blir det att sätta sig någonstan och plugga flitigt, de är tisdag, men tänkte försöka göra klart uppgiften snarast så jag kan börja plugga ordentligt inför de muntliga slutprovet som jag ska boka in nästa vecka hade jag tänkt, men de brukar inte vara så svårt, problemet är bara att jag inte riktigt vet vad de handlar om, men de var en annan femma, de brukar vara lite mer grundläggande i vad jag gjort för uppgifter, så ska nog plugga lite på de och lite mer om de olika funktionsnedsättningar jag skrivit om och hoppas på att jag pluggar på rätt saker. Igår kom min person och hälsade på medan jag gjorde mig klar inför att åka iväg, så halvsminkad, svart under ena ögat gick jag ut och pratade med henne en stund och vi bestämde en eventuell (jag hoppas) träff på måndag inne i stan, vilket jag ser fram emot. Sen annars igår så pluggade jag med omväxling att läsa igenom gamla blogginlägg och få lite inblick hur de senaste åren faktiskt har varit. Och såklart kollat på gamla bilder. Och alla oändliga hårfärger jag har haft och frisyrer. De är väl ungefär de jag gjort igår, kom tillbaka sen till avdelningen till 7 och då var jag lite social och så innan jag la mig för att försöka somna och jobbigt som de är har de tagit bort min insomningstablett, så de tog väl till halv 1 innan jag somna och vaknade 7, gick upp vid halv 8 (20 i 8) och då gick jag för att äta frukost och satt och pratade ett tag med personalen innan jag fick stressit att duscha och göra mig klar för att hinna med bussen som gick 20 över 9, men hann! Nu ska jag avsluta och gå och äta på UNIK, mömsigt. 
 

En dag i rörelse

Hej, 
Sitter på Waynes, har köpt kläder till namngivningsceremonin så jag i alla fall är lite fin! Hittade en fin klänning på hm och köpte även leggings där, sen gick jag på jakt efter en kofta och de var lättare sagt än gjort, men hittade en tillslut som inte var lång och så himla tjock på Cubus och de sved ska jag säga. Men kände att de skulle bli för bart att bara gå i klänningen då den inte hade nå armar, så vad skulle jag göra? Nu känner jag mig i alla fall lite fin med lite färg i allt, då klänningen var rosa. Hade svårt att somna igår, så vid halv 1 när jag ringde på klockan och fina sköterskan kom med en till insomningstablett lyckades jag somna, vart dock väckt 8 så var inte lika pigg då. Har varit inne i stan sen 11 käkat lunch och pluggat lite, men den är så sjukt svår denna uppgift så kom inte nån längre värt, men ska sätta mig och plugga sen efteråt också inne i stan, för fick vara borta enda till 7, så jag menar, de måste man ju ta vara på ellerhur? Att vara borta från avdelningen och vara runt annat folk gör mig så himla mycket friskare och de är också så himla skönt, man känner sig bara mer sjuk på avdelningen och att göra "friska" saker är alltid lika skönt och bra för mig. Men något jag verkligen hatar, de är att prova kläder och känna sig bekväm i dom, för de är sällan jag gör de, jag lyckad alltid hitta något fel och mycket spelar nog in på min förvridna bild över mig själv, som jag måste öva upp och varje gång jag går in i ett provrum övar jag upp den, och ångest får jag, men jag vet att den går över och att den inte är farlig. 

Jag i min nya klänning


En blick bakom ovan och en återblick till den eviga rädslan som befann sig då

Tänkte dela med mig av ett inlägg som jag skrev den 8 oktober 2012 
 
"Jag vet att det finns en plats för alla, de gäller bara att finna den platsen. Jag funderar och funderar, vad ska jag egentligen ta mig till? jag har ingen aning, dörren är stängd till mitt rum, har käkat upp B&J som jag hade kvar sen igår, försöker å försöker plugga, men de går som vanligt som de går, känner mig ändå nöjd, för har lyckas plugga lite till grammatikprovet som vi har i engelska på onsdag.
 
Jag satt över på skolan idag och fördrev tid, först med Ida innan hon skulle dra sig mot bussen, sen även med adde och Johanna, efter ca en timma gick adde och jag satt kvar med Johanna, kändes så otroligt skönt, att inte behöva gå hem och mötas av de jag absolut inte vill, att sitta där kvar på skolan till 5, kändes så bra, de låter konstigt, men jag gör nästan vad som helst för att slippa vara hemma. Slippa vara hemma och möta de som faller en in i tankar jag inte alls vill komma åt just nu. Om jag ska vara ärlig, vet jag inte om jag skulle vilja ha lov, behöva vara hemma, timme efter timme. Jag är så otroligt glad för att jag har mina vänner, som alltid finns där och ställer upp. Dom gör mitt liv så otroligt mycket lättare, tror inte ens dom kan förstå hur mycket lättare dom gör mitt liv, genom att bara finnas där för mig. Tack. Jag hoppas ni vet att jag alltid finns där för er, oavsett vad som än händer. 
 
vart inte alls någon bra sömn natten till idag, hade så otroligt svårt att sova, låg vaken i sängen fram mot två då jag först somna, hade ont i magen, så mycket på hjärnan som inte ville försvinna, stoppade på musik, men de ville inte heller hjälpa mig att somna, tillslut lyckades jag, men sov ändå inge vidare, när väckarklockan ringde kvart i 7, kändes det som om jag inte ens hade sovit överhuvudtaget, kändes som om jag bara somnat och sedan vaknat. Har haft så till och från, eller för det mesta, har nu förtiden och ett tag tillbaka, haft väldigt jobbigt med min sömn och de har inte direkt blivit bättre sen skolan börja, nästan motsattsen. Min matlust försvinner, äter mycket mindre än förrut, är hungrig och så, men är nästan mätt på en gång, vad är det som händer? Jag vill kunna sova normalt, som jag gjorde för 6 månader sedan, de är för mycket som snurrar i mitt huvud, men osäkerhet, ilska, arghet, besikelse, tårar, tankar, jobbiga tankar. Jag skulle göra vad som helst för att få vara ovetande till viss del, till viss del hade de varit riktigt skönt och till andra inte, om jag hade varit ovetande, kanske jag hade kunnat fokusera mer på skolan, få saker lättare gjorda, de är de som är så jobbigt, jag har aldrig haft så svårt att få skolarbeten bortgjorde som jag har nu. 
 
Förlåt, men jag behövde skriva, skriva av mig, de är viktigt för mig, hoppas ni kanske kan förstå. Nu ska jag ta och försöka plugga en stund till, eller försöka somna in till en film. Jag njutar att jag faktiskt har sovmorgon imorgon, för det innebär att jag är själv hemma, något som jag aldrig njutit så mycket av som nu förtiden, dom kan åka iväg, nästan över allt, och jag stannar häldre hemma. "
 
Jag tänkte dela med mig av just detta inlägg, för detta var nog de första inlägget jag öppnade mig i och skrev hur jag verkligen mådde och kände, jag minns hur tårarna rann när jag skrev de, hur rädd jag var dagarna ut och in, hur annorlunda allt var. Jag tänker ofta på hur mitt liv hade sett ut om jag inte berättat, hade jag levt då? Hur hade jag mått? Vad hade jag gjort? Men min största fråga är, HADE JAG LEVT? De vet jag inte helt ärligt, jag har många gånger pendlat på tråden mellan liv och död. Men känslan jag kände när jag skrev detta inlägg, ja de var inte mycket kvar av mig då. Denna eviga rädsla, usch hatade den, den tog slut på mig. Hur jag flydde på olika sätt och de är jag så tacksam över att jag inte behöver göra idag. Nä usch, de var hemskt och att hela tiden behöva vara på sin vakt och aldrig veta vad som skulle hända just den dagen, om de skulle hända nå eller ej. Nä fy vill knappt tänka på de, får rysningar av bara tanken. Jag är räddad idag, men ändå kämpar jag för att överleva, men nu från att överleva från mig själv och inte någon annan. Jag har de fortfarande tufft idag, men jag behöver inte längre känna den där eviga rädslan som jag gjorde då och de är jag så tacksam över. Kämpa, de kommer jag nog få göra ett tag framöver, men de är det värt, för vad som väntar mig på andra sidan, de vet jag ingenting om, de kan jag bara drömma om. Och dagen jag blir frisk, den dagen, den längtar jag efter och nu tänkte jag sova, för att ta mig igenom, så att jag kan vara en dag närmare min dröm, att bli frisk. De är många som drömmer om att ex resa, skapa kärriär, flytta och skapa sitt eget boende, visst jag drömmer också om sånt, men min högsta önskan just nu är faktiskt att bli just de, frisk.

En dag i det fria

Herrugud vad jag har pluggat idag! De var som en lättnad att jag fick komma ut från sjukhuset själv. De känns så himla skönt att dom litar på mig så pass. Och får så mycket mer gjort när jag sitter bland folk sådär för mig själv och vet att jag har ingen annan än mig själv att ta hänsyn till. Jag kan sitta där i min värd, har inget annat jag kan göra än att faktiskt plugga, när jag är på sjukhuset finns det så mycket mer att göra, som att prata med personalen, vandra runt, se tv, prata med andra patienter osv, men när jag sitter där är det jag, mitt kaffe och musiken. Och med min dåliga koncetration är de så bra, från att knappt ha börjat med uppgiften till att rent slutföra den och skicka in den, så de känns jättebra. Tänkte idag försöka påbörja nästa uppgift, för den verkar riktigt jobbigt, de är som att uppgifterna bara blir svårare och svårare för varje gång, sen måste jag även samtidigt börja plugga inför den muntliga tentan som jag måste boka in till veckan eller veckan därpå. Har även bokat in en träff med studievägledaren så att jag kan lägga in nya kurser och ta upp de kurser jag har behövt avbryta och för att se hur mycket kurser jag verkligen har kvar att göra innan jag faktiskt är färdigutbildad undersköterska. Jag längtar verkligen tills den dagen jag kan titulera mig som USKA, tills jag faktiskt får en tittel och så småningom kan börja jobba och känna att jag gör någon nytta. Men först måste jag bli frisk och stabil och inte ha massa behandlingar, för de går inte, för jag vet nu att jag måste fokusera på en sak åt gången och plugg och behandling, jobba 100% och plugga 100% funkar ej, inte heller jobb och behandling, för de blir nog för påfrästande. Sen kan jag ju säga att jag har gjort en intresseanmälan på två lägenheter på porsön via rikshem, som jag har lite större chans att få lägenhet via, så jag får se, jag håller tummarna att jag i alla fall får komma på visning av någon av lägenheterna, men man får väl se helt enkelt. Sen kom Marie och överraska mig och dök upp på espresso house där jag satt och hade precis lämnat in uppgiften och satt och prata med Anna. Så vi satt och prata sen tog vi oss till ica, köpte varsin sallad och tog bussen mot sjukhuset och här satt vi och tröck i oss den samt prata om allt möjligt innan hon nyss tog bussen hem. Så nu har jag pratat med Anna och tänkte att jag kunde kika in här och uppdatera er lite, nu ska jag nog försöka lista ut lite av uppgiften och fundera vidare på vad jag ska hitta på imorgon, om jag åker iväg nå eller ej. Pratade faktiskt även med Helena idag och de var riktigt trevligt och kanske om jag bestämmer mig för att åka imorgon så blir jag hämtad av henne. Men jag får se hur jag gör, måste ju även plugga, men kanske åker på kalaset en stund och sen sätter mig inne i stan och pluggar och bara tar de lugnt och få andas annan luft en sjukhusluft och äta annat än sjukhusmat. 
 

Jag vill

Hej, 
Sitter på bussen, de är strålande väder ute och jag vill bara vara ute och njuta, funderar på om jag ska gå ett varv på isen med syster och Jolie innan mamma kommer och vi ska äta lunch med henne, de ska bli riktigt roligt. Bara njuter nu, de är mars, de är vår i luften och de är bara underbart! Ska i alla fall ta en promenad när jag kommer tillbaka och hoppas på att solen fortfarande lyser. Igår var det vårdplanering och jag vet inte vad jag ska säga om den förutom att jag vart helt slut. Mobilastödteamet ska prata ihop sig och planera in hur de ska se ut runt mig, sen ska vi på avdelningen göra en krisplan tillsammans med dom och ja, på 1,5 h så var det ungefär de jag uppfatta av allt och helt ärligt vet jag inte om de vart så mycket mer sagt. Förutom att de ska vara ett till möte då allt ska vara klart. De känns bara så unrsäkta språket, jäkla jobbigt att inget blir klart, jag har varit här i snart 13 veckor och fortfarande vet dom inte helt klart hur dom ska göra för att ha mig på utsidan, vilket känns så irriterande, blir så less, jag är less. Jag förstår att de inte vågar släppa ut mig som de ser ut nu, att jag fortfarande inte är nog stabil för att klara mig själv, och de gör jag ju inte. Och med allt som hänt bara under denna inskrivning så förstår jag att man är rädd, för vad som kan hända. Men de man måste förstå att mina tankar är inte på samma ställe som de var för bara en månad sen då jag låg på AVA och de sondmata mig med kol. Jag har inga sånna planer, jag kan ha tankar ibland, men planer har jag faktiskt inte och de är stor skillnad på dem två. Jag har fortfarande självskadeimpulser, men jag skadar mig inte, för jag vill inte (okej de ville jag inte innan heller, men jag tror ni förstår vad jag menar) Jag kan stå emot impulserna jag får, jag har jobbat på de och 40 dagar skadefri är väl ett bevis på de? de är det längsta jag varit skadefri hittills, på väldigt länge. Så jag är inte samma tjej, jag vill leva, jag vill plugga, jag vill få en utbildning, så jag kan få ett jobb. De är de jag vill och det är de jag strävar efter. Jag vill kunna vara en bra förebild och tillslut kunna hjälpa andra som varit i min sits, för jag kan förstå, på ett annat sätt som många andra inte gör och de tror jag är viktigt. Så ja, jag har framtidsplaner, jag har byggt upp dom och jag känner mig någrolunda stabil. Jag är på HSL och de säger väl allt? Att jag faktiskt vill. Och de är viljan man ska luta sig mot, de är där de positiva kommer ifrån och eftersom jag nu faktiskt får fara själv och så, så har de ju en tillit till mig, som de inte haft tidigare och de känns bra. Jag och min sjuksköterska pratade om allt detta idag medan hon följde mig till bussen och de kändes så bra. Sen ska jag eventuellt också få en kontaktperson, vilket jag hoppas på. Nu ska jag kliva av bussen, vi hörs! 
 

RSS 2.0