elajnsan.blogg.se

En ärlig text om vad som faktiskt hänt under de fyra månader jag hittills har spenderat inom sjukhusets väggar

Publicerad 2017-03-30 22:56:21 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa, Ätstörning,

Vad är jag? Vem är jag? De känns som att de är mycket som händer nu och mycket som pågår i mitt huvud. Väldigt mycket, mycket funderingar ja massor, men saker som jag inte är redo att berätta än. Sen pågår ju min utslussning och tanken var ju att jag skulle sova hemma tills idag, men NEJ, så vart inte fallet utan, de hade inte ordnat upp allt med medicinerna, jag hade ordnat min del, ett medicinskåp, men de hade inte ordnat sin del och de var att prata och informera mobilastödteamet och när de pratade med chefen samma dag som jag skulle åka hade de inga tider som var lediga de kunde komma och ge medicin på, så den vart inställd, så alltså inte förrän på måndag får jag nattperm, till tisdag då och sen ska jag träffa läkaren och vi ska se vad som händer, beroende på hur de har gått, längtar så sjukt mycket till måndag och önska att den dagen kunde komma snabbare bara, men nej, de ska typ gå så extremt sakta..blir less. Just nu önska jag bara att jag var i min säng, hemma och kunde bara njuta av att vara för mig själv, i min egen säng, de skulle vara så fantastiskt underbart så de är inte sant. Men än är den drömmen inte inne utan trots att jag plågat mig igenom fyra månader som jag inte alls hade stått ut med utan de stöttande ur personalen, de stöttande som jag fått, och att de stått ut med mig och tagit sig tid och pratat mig mig, bara de är ju helt otroligt och betytt otroligt mycket för mig. Alla gillar jag inte, men de är många som hjälpt mig väldigt mycket och tagit sig tid, och ibland har de väl inte varit så glada på mig, okej rent arga, men de var en annan femma. De har gjort mycket mot min vilja och jag har kämpat och gjort motstånd, fast jag nu såhär i efterhand förstått att de gjort så av omtanke, gjort så för att rädda mig, rädda mitt liv. Jag har kämpat emot, men all den kraft jag haft, blivit fasthållen, blätad ett flertal gånger, fått så många tvångsinjektioner att jag tappat räkningen och mina händer räcker inte ens till för de. De har varit en dramatisk inläggning, tror den mest dramatiska hittills om jag säger så. Jag menar, jag har skadat mig så mycket, gjort så många försök till att dö att jag blivit hotad med rättspsyk och då är de illa och jag är så himla glad att jag inte hamna där. Jag har förändrat väldigt mycket, väldigt mycket. Jag fick mig en tankeställare sist jag låg på ava och vart tvångsmatad med kol genom sond och sen uppkopplad till dropp och massa sladdar. Tanken slog mig, vad gör jag egentligen? Vad håller jag på med? Vad är de för liv jag lever? Ett liv bakom låsta dörrar, ett liv bakom psykiatrins låsta dörrar, under tvång. De är inget liv jag vill leva. Jag bestämde mig där och då för att leva. Jag ringde min syo, jag bestämde mig för att skapa en mening med livet och valde att ta upp studierna och fortsätta min utbildning till att bli uska. Få en framtid, för de är ett steg till att vilja leva. Sen började jag kämpa, de kom dagar då jag bara ville skrika rakt ut, jag började prata ännu mer med personalen och säga hur jag kände, fast de var svårt. Så småningom, okej över en månad senare började jag få permissioner själv och de gick bra, jag skadade mig inte, visst hände de lite saker, okej, en del. Men jag tog mig igenom de med och jag har gjort de jag kunnat. Jag har accepterat de och inte lagt så stor vikt över de. Jag fortsätter och jag menar, jag ska ju på nattperm på måndag och de planeras för utskrivning väldigt snart och de är väl på tiden efter mer än fyra månader inskriven. De känns så skönt, jag ska få en KP och förhoppnings vis min person som KP, mobilastödteamet fungerar väldigt bra och jag tycker de är skönt att de kommer. Saker börjar ordna upp sig. Jag fick bekräftat idag att jag ska få byta terapeut, när vet jag inte, men så snart som möjligt, de känns bra. Jag gick inte heller på de inbokade mötet jag hade idag, för jag ville inte och jag visste att de inte skulle ge något, så jag stannade hemma och plugga istället. Och fick in uppgiften som skulle in idag. Folk kanske inte vart så glada på mig, men vad skulle jag göra? Jag ville inte de och speciellt inte när hon fått reda på att jag inte vill gå hos henne mer, de kändes mest bara jobbigt för mig att gå dit och hon ringde, men jag svarade inte, hon ringde igen, jag lyssnade igenom meddelandet och insåg att de har tur att jag inte gick de, för hon ville prata om de jag fruktande mest, varför jag vill byta. Hon vill att jag kommer på måndag, men jag vägrar att gå, så jag kommer att skippa de då med och jag vet också att mobilastödteamet kommer ungefär den tiden och helt ärligt träffar jag hellre dom. Sen har jag blivit förkyld som toppen på allt och ja. Men helt ärligt mår jag faktiskt helt okej och känner mig mer glad än vad jag gjort på länge och de är ju bra ellerhur? Har mindre ångest, mycket mindre ångest och de är så skönt, jag kan njuta av dagen, jag kan känna mig glad och jag får saker gjorda och de är så skönt. Blir så motiverad och jag har bestämt mig för att gå vidare att sluta leva i de som hände då, inte fastna utan jag har accepterat att allt hänt (då pratar jag om övergreppen) visst jag behöver en teaumabehandling, men de ska inte varken nu eller efter den behandlingen få hindra min vardag, inte längre, nu har jag fått nog, jag ska börja leva mitt liv och uppfylla mina drömmar jag har och jag accepterar att tills en början kanske jag behöver mer hjälp och stöd samt mediciner, de är okej. Jag vill verkligen inte tillbaka hit en gång till, jag önska verkligen att jag klarar av de den här gången, att jag kan hålla mig ute i de friska och leva med hoppet om att få ett bra liv, ett friskt liv och framförallt att faktiskt bli friskförklarad. Jobba, tjäna egna pengar och slippa leva på bidrag jämt och ständigt, för jag hatar de, man kan aldrig göra de man vill, man måste alltid tänka, köper jag dehär, då måste jag skippa dehär osv. De är alltid att man måste vända på minsta lilla krona för att gå runt och man vill ju hitta på roliga saker också, unna sig något, som att köpa nån tröja, gå på bio, ta en fika med en kompis, utan att behöva tänka, om jag gör de här, kommer jag ha råd med mat resten av månaden? De är alltid de tänket jag måste ha och kanske de är därifrån mitt matproblem delvis kommer ifrån, att jag inte äter, för att jag känner att jag inte har råd, och att jag då slipper och äter, samt äter väldigt lite och oregelbundet, då blir man sugen på mer sötsaker och de Kanske är därför jag pendlar så i vikt, går upp och ner och aldrig håller en jämn vikt. Och spyr upp maten för att jag sen mår dåligt över att jag ätit de, kapar bort de, och sen de och så fortsätter de bara så. Sen min självkänsla och min syn på min kropp spelar nog väldigt stor roll och är en stor del av min ätstörning, min skeva bild över mig själv. Men ska jag berätta nå positivt, jag har lagat mat och jag har ätit när jag varit på perm. Sen har jag faktiskt inte heller spytt upp maten på flera dagar utan faktiskt behållt den, allt för att visa att jag fixar de här, jag kan ta ansvar och gör de jag måste och jag hanterar ångesten utan att skada mig och bara de är helt otroligt. Sen måste jag även tacka flera ur personalen som jobbar här på 32:an för all hjälp och stöttning jag har fått under min långa vistelse här, då menar jag enda sen i somras, för jag har ju trots allt bara varit ute i 6 veckor totalt, så jag har ju helt klart varit inlagd mer än vad jag varit ute och personalen har inte gett upp, fast att jag gjort de många gånger, så har de trott på mig och funnits där och när jag behövt prata har de ställt upp och tagit sig dit, visst har jag oroat många under min resa, vänner, familj, personal, ja alla som faktiskt bara försökt hjälpa mig, men jag har inte förrän för två månader sen varit mottaglig för någon hjälp och faktiskt börjat kämpa för ett friskt liv. Jag vet att jag inte är utskriven än, men jag vet att de är nära och de är speciellt 5 ur personalen jag vill tacka för all stöttning, min person, en annan fantastisk skötare, min sjuksköterska som då inte jobbar på avdelningen, men som har jobbat med mig och stöttat mig, sen två andra sjuksköterskor L och U som jag pratat väldigt mycket med, stöttat mig i de absolut jobbigaste stunderna, känt förtroende för och berättat precis hur jag känt. Ena av dom (L) har pratat med mig och övertalat mig att berätta vad jag tagit för överdoser, skötaren och sjuksköterskan L har följt med mig och hållit min hand i en av dom jobbigaste situationer jag varit i. Sen har min person och skötaren övertalat och de har varit med mig och tillsammans har vi pratat med mamma. De har känts så himla bra och all den hjälp jag fått är jag så otroligt tacksam för och att jag överlevt allt jag utsatt min kropp för. Och ja, de tog ett tag innan jag börja acceptera allt och ett tag innan jag förstod varför de gjorde som de gjorde. Jag vill tacka mina vänner, familj och L, min person, A, U och J ur personalen. Nu tänkte jag sova och få natten att gå så de fortare blir måndag och jag får sova min första natt i lägenheten på som sagt över fyra månader. 

En hopp om framtid

Publicerad 2017-03-28 20:55:36 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

Så ser Wilson ut efter fyra månader av hårt jobb
 
go kväll, 
ligger i sängen på sjukhuset och sover min ja, kanske sista natt, för imorgon ska jag på min första nattperm på 3 månader och den gick ju inge bra, sen har jag inte heller sovit i min lägenhet på fyra månader...vet ni hur länge de är?! De är seriöst 1/3 av ett år och de är inte lite och totalt sen den 14 juli har jag varit utskriven 6 veckor, så ja jag har då varit inskriven och på Lpt mer än vad jag varit ute o de fria de senaste 8/9 månaderna, shit vad hemskt de lät, men så är fallet och något mådet göras åt de och de är inte att komma tillbaka på ytterligare ett LPT utan de blir att hålla sig kvar på utsidan, sova, äta och hålla sig skadefri, de är mitt mål och de är de jag ska försöka med. Jag flyttar om en månad och snart måste jag börja packa för de också, de känns konstigt, men de känns bra att få sitt eget. Nu tar jag i alla fall hem det mesta, vilket innebär typ allt som ryms i min bag, lämnar bara kvar lite ifall jag måste stanna kvar på sjukhuset inte imorgon men på torsdag, jag känner inte alls för de, jag hoppas att jag kan få mer perm eller bli utskriven om de går bra, vilket jag ska se till att de faktiskt gör, för jag vill att de ska gå bra, jag har så många planer jag vill förverkliga så ja, jag ska ge livet en chans och se till så att allt ordnar upp sig och jag kan börja leva ett friskt liv. Med spår efter allt jag gjort och då menar jag ärren som jag mer än någonsin önska att jag kunde ta bort, för jag hatar allt stirrande och alla frågor jag får, jag hatar de. Men jag vet atr jag åter på nytt måste acceptera dom. En sak jag hoppas på, de är att de blir en bättre plan runt mig, helst igår innan jag ska på permen, men de är försent för de, så jag vill bara att de ska göras fler besök än ett och att de stannar den tid det är sagt, fast de innebär att bara prata och de kanske inte alltid är de lättaste, men jag måste prata med personalen här imorgon och bygga upp en plan som jag kan framföra till personalen i mobila stödteamet. Nu tänkte jag i alla fall sova och hoppas på att min förkylning försvinner som jag dragit på mig över natten.

Juste one moment to live

Publicerad 2017-03-27 19:25:08 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

Jag pratade med psykologen idag och jag ska nu när jag kommer tillbaka till avdelningen be personalen skriva ut utredningen och jag ska få läsa den. För de vill jag. Ja, PTSD var den enda som var en självklar diagnos och sen ångestsydndrom om jag förstod de rätt. De var de jag hade. Hon har tagit bort en diagnos som jag aldrig heller riktigt kopplat mig till, vilket kändes skönt. De är den diagnosen som motstått mig mest. Och att hon menar på efter att ha pratat både med mamma och syrran hur jag har förändrats osv, visst jag har ju blivit äldre och blivit vuxen. Men de var som att något hände under min första inläggning någonsin. Men i alla fall så tror hon att många diagnoser som satts på mig av olika läkare är mitt mående, min ångest som är boven. Är annars rätt så trött och är tillbaka på avdelningen, känner direkt när jag kommer hit att jag bara vill härifrån.  Men får jag de? Nej. Men men snart så, de lät som att de skulle fixa och dona så att utslussningen inte dras ut på så mycket och att läkaren inte tyckte att jag skulle vara kvar här till första maj, vilket kändes skönt att ja kanske nästa vecka eller veckan därpå att jag blir utskriven, vilket kändes bra, för då vet jag att något händer i alla fall, men de beror mycket på hur min nattperm som äger rum onsdag till torsdag går osv. Sen har jag även fått veta att de är äntligt upptaget och att de är gjort något åt att jag vill byta KP på Närpsyk. Vilket kändes väldigt skönt och jag ser också att jag inte heller kan gå på de samtalet med henne på torsdag för att mobilastödteamet kommer då och de får jag då helt ärligt mer med utav än samtalen med min behandlare. Så ja. Jag vet inte. Sen har de väl inte sagts så mycket mer utan jag skulle vilja ha ett möte tillsammans med någon annan vuxen och mobila stödteamet för att göra upp en plan för hur ofta de ska komma osv. Vad de är de ska komma för och ja allt sånt, men jag vet inte om man ska vänta med de, eller om man kan ta de nu. För att tanken efter vårdplaneringen var ju att de skulle komma flera gånger under dagen och inte bara en, att de ja då såklart skulle komma Vid medicinerna (vilket inte går nu) men sen även över måltiderna för att jag skulle få stöttning med dom och jag vet inte om jag vill de eller ej, jag kanske skulle behöva de, men jag vet inte om jag vill, för jag vill kunna reglera de själv, när, vad, hur jag ska äta och okej, de finns egentligen inget om men ändå. Jag måste få någon ordning på de, så helt ärligt är de ju, men hur? Behandling ja, men hur ska jag få de osv. 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela