En hopp om framtid

Så ser Wilson ut efter fyra månader av hårt jobb
 
go kväll, 
ligger i sängen på sjukhuset och sover min ja, kanske sista natt, för imorgon ska jag på min första nattperm på 3 månader och den gick ju inge bra, sen har jag inte heller sovit i min lägenhet på fyra månader...vet ni hur länge de är?! De är seriöst 1/3 av ett år och de är inte lite och totalt sen den 14 juli har jag varit utskriven 6 veckor, så ja jag har då varit inskriven och på Lpt mer än vad jag varit ute o de fria de senaste 8/9 månaderna, shit vad hemskt de lät, men så är fallet och något mådet göras åt de och de är inte att komma tillbaka på ytterligare ett LPT utan de blir att hålla sig kvar på utsidan, sova, äta och hålla sig skadefri, de är mitt mål och de är de jag ska försöka med. Jag flyttar om en månad och snart måste jag börja packa för de också, de känns konstigt, men de känns bra att få sitt eget. Nu tar jag i alla fall hem det mesta, vilket innebär typ allt som ryms i min bag, lämnar bara kvar lite ifall jag måste stanna kvar på sjukhuset inte imorgon men på torsdag, jag känner inte alls för de, jag hoppas att jag kan få mer perm eller bli utskriven om de går bra, vilket jag ska se till att de faktiskt gör, för jag vill att de ska gå bra, jag har så många planer jag vill förverkliga så ja, jag ska ge livet en chans och se till så att allt ordnar upp sig och jag kan börja leva ett friskt liv. Med spår efter allt jag gjort och då menar jag ärren som jag mer än någonsin önska att jag kunde ta bort, för jag hatar allt stirrande och alla frågor jag får, jag hatar de. Men jag vet atr jag åter på nytt måste acceptera dom. En sak jag hoppas på, de är att de blir en bättre plan runt mig, helst igår innan jag ska på permen, men de är försent för de, så jag vill bara att de ska göras fler besök än ett och att de stannar den tid det är sagt, fast de innebär att bara prata och de kanske inte alltid är de lättaste, men jag måste prata med personalen här imorgon och bygga upp en plan som jag kan framföra till personalen i mobila stödteamet. Nu tänkte jag i alla fall sova och hoppas på att min förkylning försvinner som jag dragit på mig över natten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0