Ett leende av falskhet, men ändå ett försök till ett äkta

Jag vet helt ärligt inte vars jag ska börja. Allt känns så himla kaos just nu, eller ja de är väl precis vad de är, men de är väl en annan femma. De är en hel del saker som hänt som jag inte just nu i alla fall tänker ta upp här, för de är något jag känner att de behöver inte alla veta och att jag själv väljer vilka som ska få veta de, jag funderar även till och från att åter stoppa ett lösenord här, för att göra den mer privat, just för att kunna skriva av mig och välja själv vilka som får läsa den och ej. Min person, som även nu kanske ska bli min kontaktperson tycker de och jag antar att hon har rätt, för helt ärligt har hon oftast de, men de var en annan femma. Sen är jag väl rädd att en viss person ska läsa och de vill jag inte, när jag skriver väldigt personliga saker som händer ibland, så känner jag, ja vet inte, de är väl inte alltid så bra, men jag tycker om att skriva och ha kvar den känner jag att jag ändå vill. Men jag vet inte. Jag vill kunna skriva ut vad som hänt, men jag känner att jag vill hålla de för mig själv och bara låta dom närmaste få veta. Men jag får se. Så på ett sätt kanske de är bäst så, helt ärligt vet jag inte längre vad som är bäst, mina permissioner är indragna pga måendet och de ska ta upp de imorgon igen och se om jag kan få åka eller ej, kanske om jag har med min sjuksköterska att jag får åka, känner verkligen att jag hade behövt de, komma härifrån. De känns som de jag behöver just nu, men ändå får jag inte de, jag blir så frustrerad, jag har inte gjort nå och ändå får jag inte åka, idag drogs min perm in precis innan jag skulle gå till bussen och man kan säga att jag vart sur och irriterad, men de hjälpte inte. Pratade även med min person idag som var hit och de gjorde jag även igår och de var så himla skönt. Sen hade även jag, hon och hon från soc möte idag och vi tog upp de om kontaktperson och de skulle bara göras en liten utredning osv, så skulle de vara grönat att hon kunde bli min KP. Sen så tackade jag även ja till lägenheten och nu ska de bara skrivas kontrakt osv, de känns bra och de gör mig glad. På ett sätt ska de även bli skönt att komma ut på landet, jag kan bara inte beskriva hur. Igår hade vi även ett samtal, jag min person, en annan som jobbar här och mamma och de kändes bra och vi tillsammans berättade lite vad som hänt osv, så de var bra. Nu kan jag tyvärr inte skriva nå mer, för just nu, så länge jag har den öppen känner jag inte att jag kan skriva ut vad som hänt, och jag kommer inte heller berätta för någon förutom de jag själv väljer, så de är ingen idé att någon ens frågar. 
Kram Elina
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0