Plötsligt gav kanske allt en klar bild, men samtidigt vet jag inte, för de är så grymt svårt

Sitter faktiskt hemma i min lägenhet och väntar in mobila stödteamet som kommer närsom. Tillslut efter mycket prat fick jag ändå permisen som innebar att jag fick åka och möta upp dom i min lägenhet, de kändes så bra, vart så himla glad. Sen är det massa annat jag måste ta itu med, som ja, att ringa om en ny kontaktperson på närpsyk, fixa så jag får komma till ätstörningsenheten på något vis eftersom ingen verkar vilja hjälpa mig dit, eftersom de inte ser de som något akut problem. Sen ja checka så jag får perm imorgon med, men de är egentligen bara de, imorgon hoppas jag på att få sån perm så jag hmm, i alla fall kan vara iväg en sväng och kanske plugga lite i alla fall, nu hinner jag ju inget sånt utan de är som bara för mig att träffa dom och sen skynda mig med en buss tillbaka till sjukhuset, vilket är fruktansvärt tråkigt, men jag förstår varför och de var ju bara med ren tur tack vare  personalen på avdelningen som lyckades övertala läkaren att jag skulle få åka och träffa dom, så de hade jag som tur över. Annars idag har jag surrat lite med personalen och även pluggat lite medicin, yeey, måste även kolla med läkaren (hade behövt prata med henne personligen) så jag kan få åka till syon och få lägga upp de sista jag har kvar av utbildningen och diskutera hur jag ska göra med allt, för jag har bara denna kurs och sen psykiatri 1 och sen är de bara fördjupning kvar och de är väl lite där skon klämmer, för de innebär praktik igen, och jag vet helt ärligt inte om jag orkar med nå praktik i dagsläget, jag vet att de inte kommer vara akuellt förrän kanske i juni, men ändå, de är fortfarande inte långt bort och jag vet ju inte hur jag mår då, och jag vet inte om de är så bra att ha praktik när de varit så ostabilt så länge nu och sen juni/juli har jag endast varit utskriven i 6 veckor och de är inte alls mycket så ja, jag vet inte riktigt helt ärligt. Och de är väl lite sånt vi ska diskutera, om de är så att man kan läsa nå teoretiska kurser först som inte innebär praktik, just för att dra ut på de och vänta till kanske absolut sista kursen innan jag kan titulera mig som undersköterska. Men de är väl lite sånt jag ska prata med henne om och höra vad hon tycker osv, vad som är bäst att göra och hur många poäng fördjupning man måste ha osv. Nu ska jag i alla fall göra mig klar och kuta till bussen, älskar att jag skrev början av inlägget innan mobila stödteamet kom och resten efter de varit här, känns som lagomt stabilt, men aja, känner i alla fall mig lite gladare idag och jag börjar lättare hantera de som hänt trots allt och till och från funderar jag på att dra tillbaka polisanmälan, för jag vet helt ärligt inte om jag orkar med den evigt långa processen som jag kommer att ställas inför, så jah, samtidigt är jag inte heller helt säker på om man kan dra tillbaka en anmälan, och om de är så bra, för egentligen ska han ju sitta inlåst och inte alls vara på utsidan, för jag vet också vad han utsätter andra, dessutom minderåriga barn för och sånt måste man få stopp på, de ska inte förekomma tycker jag. Att bli utsatt sexuellt skulle jag säga är det värsta som kan hända en, för de lämnar spår, osynliga spår, beteenden, ja en hel del som nog aldrig kommer försvinna utan något man måste lära sig att leva med och acceptera och de är inte de lättaste. Vet ni vad de sjukaste av allt är? Att jag tyckte de kändes värre att bli misshandlad än själva övergreppet, att de påverka mig mer, för övergrepp, de är något jag är van vid, men att bli misshandlad är jag inte alls van vid på samma sätt och när jag skriver de ser jag hur sjukt det egentligen är, men de är också de som är den tuffa sanningen. Jag vet egentligen hur fel de är, hur sjukt de är att man kan vara van vid något sånt, men så är det och de är väl därför misshandlet har tagit hårdare på mig än själva övergreppet. 
Till något roligare, nu måste jag skynda mig och hinna med bussen haha och avsluta här, ha de! 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0