elajnsan.blogg.se

Att lyfta fram den fruktansvärda sanningen

Publicerad 2017-05-31 21:42:00 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

 

Jag vet inte vad jag ska säga, blir så ledsen. Jag har vetat att jag haft den tanken i år, men inte redan 2011. De är så sjukt, de ska inte behöva vara så och jag vet ju varför jag hade just den tanken då, samma anledning som alltid. Men de är så tråkigt, de ska inte behöva vara så. Och att jag skrev de såhär...de trodde jag aldrig. Tänker på de lilla barn jag var då. Att ingen gjorde nå, men de var ju bara ek tanke, jag försökte ju aldrig. Men nu när allt kommer upp, minns jag att jag var nära på. Men att ingen såg de då? Förstå så många år av lidande jag kanske hade sparat? De rann en tår när jag kom ner till dessa inlägg. För nej, jag skrev de inte för uppmärksamhet, de var precis det jag ville, jag skrev som jag känner. De värsta är att de börjar komma tillbaka minnen från då och de är så hemska minnen, ett barn ska inte behöva känne så, inte alls. Men ändå är de allt fler och fler tonåringar som gör de och de är det som är så synd.

 

Och detta är något som man måste se allvarligt på, för vet ni vad den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar i Sverige är? Jo de är just de, självmord. De är så hemskt, de ska inte behöva vara så, men de är sanningen. Jag tänker inte släta ut de, för jag säger som de är och jag berättar sanning. Och att självmord ska vara den vanligaste dödsorsaken i Sverige, de är så tragiskt. De är fler som tar sitt liv än vad som dör i cancer. Och ändå ser man än idag inte psykisk ohälsa som en så värst allvarlig sjukdom. Men hur kan de då komma sig att de är den vanligaste dödsorsaken om den inte är allvarlig? Jag blir bara så ledsen, jag ser fler och fler som dör pga självmord, läser fler och fler atiklar om de, men ändå känns det som att det inte händer så mycket. De pratas massa om att de måste ske förändringar, men vad är de för förändringar som verkligen sker? Ungefär 1500 personer VARJE år tar sitt liv, och bland ungdomar ökar desvärre siffran för varje år och de är så hemskt, så ska de verkligen inte behöva vara. Och hur många blir inte en grönsak, varje år för att de försökt ta sitt liv men misslyckas och hamnar, ja, jag skulle säga i ett värre tillsånd än döden, för vem vill ha en hjärna som fungerar, men man kan inte göra något annat själv, varken prata, äta, inget, någon som får byta blöja på dig varje dag, du kanske ligger uppkopplad för att du inte ens kan andas själv. Få tårar i ögonen bara jag tänker på det.

 

Jag vet att jag hade kunnat bli en av dom där 1500 personerna, jag vet att de hade varit jag som hade kunnat bli den där grönsaken. Men jag överlevde och de är jag så himla glad över idag, de finns inte med ord hur tacksam jag verkligen är för de. Jag vill inte längre dö. Jag vill leva. Idag har jag inte suicidtankar och de är så befriande. De är som att vara fri från är evighets börda. De är hemskt att jag har behövt dras med dom tankarna i så många år. Okej, första gången jag sa att jag ville dö var jag inte gammal, då var jag bara ett litet barn, jag minns också att jag försökte styrpa mig själv för första gången när jag var 6/7 år gammal, jag minns till och med vars jag var. Så om jag säger så, helt ärligt har jag haft dom tankarna nästan hela mitt liv och då kanske ni kan förstå vilken befrielse de verkligen är för mig? Ibland tänker jag, tänk om de hade märks då? Tänk om någon hade sett något teckan redan då? Jag sa de högt, men jag var ju bara ett barn, så då var de ingen som tog mig på allvar. Kanske jag hade sparat många år av lidande. Men så ska jag inte tänka. Fast jag tänker så ibland. Om någon bara hade orkat fråga, för jag vet att när jag var tonåring fanns det tecken på att jag inte mådde bra. Men idag är jag så tacksam att min kurator på gymnasiet förstod att de var något och lät mig ta den tid jag behövde för att tillslut berätta. För de räddade bokstavligt mitt liv. Och jag är är så tacksam för de än idag. Sen är jag så himla glad över att jag kommit så långt påvägen i kampen mot att övervinna min psykiska ohälsa.

 

De är små pusselbitar som fortfarande ska på plats, men allt kommer eftersom och för varje dag som går blir jag allt mer stabil och säkrare i mig själv. Jag jobbar med de bitarna som fortfarande ska på plats, och de är främst min bearbeting av min PTSD och den håller jag på sitt vis på med på FREDA-motagningen och de är både jobbigt och skönt. Så allt kommer, men jag låter de samtidigt ta den tid de tar, för jag vill inte stressa, för då vet jag också att det inte blir bra. 

 

Sen träffade jag även min person idag för en fika på stan och de var så trevligt och så himla roligt att få träffa henne igen, vart så glad och de var så skönt att prata med henne och de var verkligen så himla länge sedan. Så ja, vart bara så himla glad och de gav så mycket positiv energi om jag säger så. 

Att visa upp att man är med i kampen och inte ger upp

Publicerad 2017-05-30 19:30:38 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa, Ätstörning,

Go kväll, 
Fick ett armband idag i posten och ett fint litet brev till. Av min älskade vän Sofia och vart så glad, de armbandet har jag velat ha så länge. Som kommer från feather collection. Men vad står de för? Jo ätstörning, kampen mot ätstörning, att bli frisk och fri. Den står för något fint, och ek kamp som är ett helvete att vinna över, men de går. Jag har levande bevis på det. Och jag är nära att målet ta, jag äter och jag äter allt, men de är den där sista biten, att fullt ut acceptera min kropp som den är och vara stolt över den. För just nu skäms jag bara över den, fast jag vet att jag inte ska, för de är inget man ska, man ska vars stolt över sin kropp. Jag åker och badar, jag visar mig i bikini, men bara för de betyder de inte att jag är bekväm i min kropp, men de är ett sätt att jobba med att bli bekväm i den. För de är mitt mål. Att bli fullt frisk och fri och detta armband stödjer även frisk och fri och de är så fint, de står för ätstörning, en kamp som är rena helvetet. Men värd att ta sig igenom. För kontrollen, den är brutal och all självhat är lika så. Nu bär jag ett sånt armband för att stödja kampen mot ätstörningar. För en ätstörning, de önskar jag ingen, inte ens mitt värsta fiende. Dessutom är de väldigt fint. Nu har jag två armband som stödjer olika former av av psykisk ohälsa. Och dom bär jag för att visa att jag är med i kampen och för att minska den fruktansvärd tabun som ligger över. 

Stadiumet att börja läsa

Publicerad 2017-05-28 22:28:20 i Allt å Inget,

Jaha, då var även denna dag slut, i skrivande stund ligger jag i sängen och ser på greys. Har idag varit ut en sväng idag, trots det kalla dåliga vädret. Sen har jag faktiskt varit hmm...hemma, och sett på sagan om ringen, nu på 2,5 dagar har jag sett både hobbiten som är i 3 delar och över 2 h närmare 2 h långa, sen även alla sagan om ringen filmerna som är på närmare 4 h långa varje film och samtdigit pluggat och tro det eller ej, men de har faktiskt varit effektivt måste jag säga. Jag har skrivit allt ur anteckningar från läraren och jag har skrivit ner alla uppdrag, så nu återstår det bara lite korta viktiga saker ur boken, sen är det dags att börja plugga in allt inför slutprovet. Sen så har jag pratat med melinda och smsat som lite pauser. Min hjärna är ganska död och jag har ont i vänster hand från allt skrivande, men de är väl fullt normalt antar jag. Sen har jag även grattat mamma och Åsa på morsdag och ska även skriva till systeryseter och gratta henne. De är så skönt att komma upp på fötter igen och få saker gjorde och sakar som i slutendan kommer ha en mening. Ser nu att de är två vänner som tagit examen som SSK igår och de är sjukt bra gjort. Ibland tänker på om jag skulle söka in eller inte, men jag vet helt ärligt inte om jag vill. För de är två olika jobb och jag vet inte riktigt om jag vill göra allt som en SSK gör, sen om jag ens orkar plugga 3 år till och de är dessutom på högskola. Och sen vet jag att jag inte kommer in, men de är en annan sak. För trots att jag har C/D i de mesta så räcker inte det till för att jag ska komma in tyvärr. Men jag tror helt ärligt att jag kommer trivas som USKA, eller jag vet, för de arbete jag gjort hittills har jag älskat, visst det kanske inte har den bästa lönen, men vad gör de när man får utföra ett arbete man älskar? Då spelar inte längre lönen någon roll om jag säger så. Jag är nöjd med min utbildning hittills. Och jag vet helt ärligt inte om jag skulle vilja byta, de finns dom som säger, men nog ska du väl plugga vidare och få en bättre lön. Då förklarar jag att de jobb som en SSK gör är inte desamma som en USKA och de finns vissa delar som jag inte vill göra, som att hålla koll på alla mediciner och ge injektioner bl:a. Sen så finns det saker som jag älskar med att bli USKA och de är speciellt patientkontakten, för mig betyder den mycket. Speciellt där jag så småningom vill jobba, jag skulle ju främst villa jobba på barn medicin eller BUP, men jag vet inte, de känns som på något vis som att de är där jag skulle höra hemma och det är dit jag vill läsa kurser för att hamna. Så det är dit jag siktar. Och jag har räknat och de är inte så många månader kvar tils jag är färdig USKA, utan de beror helt enkelt på hur många kurser jag väljer till att läsa, måste läsa minst två till, sen tänkte jag kolla om jag behövde nå med inriktat mot barn, som kan vara bra att ha osv, så även de ska jag kolla på. Jag vet att de är ett tufft arbete jag har framför mig, och allt plugg är inte lätt om jag säger så och kräver mycket tid och jag har fått höra att många uppgifter jag har är svårare än vad de hade varit om jag gjort de när jag gått gymnasiet. Men nu valde jag ju inte de utan jag valde ju natur, vilket jag idag ångrar, men men, de tar jag igen nu istället och jag känner mig ju faktiskt mer motiverad nu än vad jag gjorde när jag gick in för att börja gymnasiet om jag säger så och de är ju en fördel för att lära sig och att jag nu faktiskt vill lära mig det jag läser till skillnad från då, då jag absolut inte ville de, utan gjorde de bara för att jag var tvungen och inget annat. Och vad hade en SSK varit utan sin USKA? 
 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela