Att lyfta fram den fruktansvärda sanningen

 

Jag vet inte vad jag ska säga, blir så ledsen. Jag har vetat att jag haft den tanken i år, men inte redan 2011. De är så sjukt, de ska inte behöva vara så och jag vet ju varför jag hade just den tanken då, samma anledning som alltid. Men de är så tråkigt, de ska inte behöva vara så. Och att jag skrev de såhär...de trodde jag aldrig. Tänker på de lilla barn jag var då. Att ingen gjorde nå, men de var ju bara ek tanke, jag försökte ju aldrig. Men nu när allt kommer upp, minns jag att jag var nära på. Men att ingen såg de då? Förstå så många år av lidande jag kanske hade sparat? De rann en tår när jag kom ner till dessa inlägg. För nej, jag skrev de inte för uppmärksamhet, de var precis det jag ville, jag skrev som jag känner. De värsta är att de börjar komma tillbaka minnen från då och de är så hemska minnen, ett barn ska inte behöva känne så, inte alls. Men ändå är de allt fler och fler tonåringar som gör de och de är det som är så synd.

 

Och detta är något som man måste se allvarligt på, för vet ni vad den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar i Sverige är? Jo de är just de, självmord. De är så hemskt, de ska inte behöva vara så, men de är sanningen. Jag tänker inte släta ut de, för jag säger som de är och jag berättar sanning. Och att självmord ska vara den vanligaste dödsorsaken i Sverige, de är så tragiskt. De är fler som tar sitt liv än vad som dör i cancer. Och ändå ser man än idag inte psykisk ohälsa som en så värst allvarlig sjukdom. Men hur kan de då komma sig att de är den vanligaste dödsorsaken om den inte är allvarlig? Jag blir bara så ledsen, jag ser fler och fler som dör pga självmord, läser fler och fler atiklar om de, men ändå känns det som att det inte händer så mycket. De pratas massa om att de måste ske förändringar, men vad är de för förändringar som verkligen sker? Ungefär 1500 personer VARJE år tar sitt liv, och bland ungdomar ökar desvärre siffran för varje år och de är så hemskt, så ska de verkligen inte behöva vara. Och hur många blir inte en grönsak, varje år för att de försökt ta sitt liv men misslyckas och hamnar, ja, jag skulle säga i ett värre tillsånd än döden, för vem vill ha en hjärna som fungerar, men man kan inte göra något annat själv, varken prata, äta, inget, någon som får byta blöja på dig varje dag, du kanske ligger uppkopplad för att du inte ens kan andas själv. Få tårar i ögonen bara jag tänker på det.

 

Jag vet att jag hade kunnat bli en av dom där 1500 personerna, jag vet att de hade varit jag som hade kunnat bli den där grönsaken. Men jag överlevde och de är jag så himla glad över idag, de finns inte med ord hur tacksam jag verkligen är för de. Jag vill inte längre dö. Jag vill leva. Idag har jag inte suicidtankar och de är så befriande. De är som att vara fri från är evighets börda. De är hemskt att jag har behövt dras med dom tankarna i så många år. Okej, första gången jag sa att jag ville dö var jag inte gammal, då var jag bara ett litet barn, jag minns också att jag försökte styrpa mig själv för första gången när jag var 6/7 år gammal, jag minns till och med vars jag var. Så om jag säger så, helt ärligt har jag haft dom tankarna nästan hela mitt liv och då kanske ni kan förstå vilken befrielse de verkligen är för mig? Ibland tänker jag, tänk om de hade märks då? Tänk om någon hade sett något teckan redan då? Jag sa de högt, men jag var ju bara ett barn, så då var de ingen som tog mig på allvar. Kanske jag hade sparat många år av lidande. Men så ska jag inte tänka. Fast jag tänker så ibland. Om någon bara hade orkat fråga, för jag vet att när jag var tonåring fanns det tecken på att jag inte mådde bra. Men idag är jag så tacksam att min kurator på gymnasiet förstod att de var något och lät mig ta den tid jag behövde för att tillslut berätta. För de räddade bokstavligt mitt liv. Och jag är är så tacksam för de än idag. Sen är jag så himla glad över att jag kommit så långt påvägen i kampen mot att övervinna min psykiska ohälsa.

 

De är små pusselbitar som fortfarande ska på plats, men allt kommer eftersom och för varje dag som går blir jag allt mer stabil och säkrare i mig själv. Jag jobbar med de bitarna som fortfarande ska på plats, och de är främst min bearbeting av min PTSD och den håller jag på sitt vis på med på FREDA-motagningen och de är både jobbigt och skönt. Så allt kommer, men jag låter de samtidigt ta den tid de tar, för jag vill inte stressa, för då vet jag också att det inte blir bra. 

 

Sen träffade jag även min person idag för en fika på stan och de var så trevligt och så himla roligt att få träffa henne igen, vart så glad och de var så skönt att prata med henne och de var verkligen så himla länge sedan. Så ja, vart bara så himla glad och de gav så mycket positiv energi om jag säger så. 


Att visa upp att man är med i kampen och inte ger upp

Go kväll, 
Fick ett armband idag i posten och ett fint litet brev till. Av min älskade vän Sofia och vart så glad, de armbandet har jag velat ha så länge. Som kommer från feather collection. Men vad står de för? Jo ätstörning, kampen mot ätstörning, att bli frisk och fri. Den står för något fint, och ek kamp som är ett helvete att vinna över, men de går. Jag har levande bevis på det. Och jag är nära att målet ta, jag äter och jag äter allt, men de är den där sista biten, att fullt ut acceptera min kropp som den är och vara stolt över den. För just nu skäms jag bara över den, fast jag vet att jag inte ska, för de är inget man ska, man ska vars stolt över sin kropp. Jag åker och badar, jag visar mig i bikini, men bara för de betyder de inte att jag är bekväm i min kropp, men de är ett sätt att jobba med att bli bekväm i den. För de är mitt mål. Att bli fullt frisk och fri och detta armband stödjer även frisk och fri och de är så fint, de står för ätstörning, en kamp som är rena helvetet. Men värd att ta sig igenom. För kontrollen, den är brutal och all självhat är lika så. Nu bär jag ett sånt armband för att stödja kampen mot ätstörningar. För en ätstörning, de önskar jag ingen, inte ens mitt värsta fiende. Dessutom är de väldigt fint. Nu har jag två armband som stödjer olika former av av psykisk ohälsa. Och dom bär jag för att visa att jag är med i kampen och för att minska den fruktansvärd tabun som ligger över. 


Stadiumet att börja läsa

Jaha, då var även denna dag slut, i skrivande stund ligger jag i sängen och ser på greys. Har idag varit ut en sväng idag, trots det kalla dåliga vädret. Sen har jag faktiskt varit hmm...hemma, och sett på sagan om ringen, nu på 2,5 dagar har jag sett både hobbiten som är i 3 delar och över 2 h närmare 2 h långa, sen även alla sagan om ringen filmerna som är på närmare 4 h långa varje film och samtdigit pluggat och tro det eller ej, men de har faktiskt varit effektivt måste jag säga. Jag har skrivit allt ur anteckningar från läraren och jag har skrivit ner alla uppdrag, så nu återstår det bara lite korta viktiga saker ur boken, sen är det dags att börja plugga in allt inför slutprovet. Sen så har jag pratat med melinda och smsat som lite pauser. Min hjärna är ganska död och jag har ont i vänster hand från allt skrivande, men de är väl fullt normalt antar jag. Sen har jag även grattat mamma och Åsa på morsdag och ska även skriva till systeryseter och gratta henne. De är så skönt att komma upp på fötter igen och få saker gjorde och sakar som i slutendan kommer ha en mening. Ser nu att de är två vänner som tagit examen som SSK igår och de är sjukt bra gjort. Ibland tänker på om jag skulle söka in eller inte, men jag vet helt ärligt inte om jag vill. För de är två olika jobb och jag vet inte riktigt om jag vill göra allt som en SSK gör, sen om jag ens orkar plugga 3 år till och de är dessutom på högskola. Och sen vet jag att jag inte kommer in, men de är en annan sak. För trots att jag har C/D i de mesta så räcker inte det till för att jag ska komma in tyvärr. Men jag tror helt ärligt att jag kommer trivas som USKA, eller jag vet, för de arbete jag gjort hittills har jag älskat, visst det kanske inte har den bästa lönen, men vad gör de när man får utföra ett arbete man älskar? Då spelar inte längre lönen någon roll om jag säger så. Jag är nöjd med min utbildning hittills. Och jag vet helt ärligt inte om jag skulle vilja byta, de finns dom som säger, men nog ska du väl plugga vidare och få en bättre lön. Då förklarar jag att de jobb som en SSK gör är inte desamma som en USKA och de finns vissa delar som jag inte vill göra, som att hålla koll på alla mediciner och ge injektioner bl:a. Sen så finns det saker som jag älskar med att bli USKA och de är speciellt patientkontakten, för mig betyder den mycket. Speciellt där jag så småningom vill jobba, jag skulle ju främst villa jobba på barn medicin eller BUP, men jag vet inte, de känns som på något vis som att de är där jag skulle höra hemma och det är dit jag vill läsa kurser för att hamna. Så det är dit jag siktar. Och jag har räknat och de är inte så många månader kvar tils jag är färdig USKA, utan de beror helt enkelt på hur många kurser jag väljer till att läsa, måste läsa minst två till, sen tänkte jag kolla om jag behövde nå med inriktat mot barn, som kan vara bra att ha osv, så även de ska jag kolla på. Jag vet att de är ett tufft arbete jag har framför mig, och allt plugg är inte lätt om jag säger så och kräver mycket tid och jag har fått höra att många uppgifter jag har är svårare än vad de hade varit om jag gjort de när jag gått gymnasiet. Men nu valde jag ju inte de utan jag valde ju natur, vilket jag idag ångrar, men men, de tar jag igen nu istället och jag känner mig ju faktiskt mer motiverad nu än vad jag gjorde när jag gick in för att börja gymnasiet om jag säger så och de är ju en fördel för att lära sig och att jag nu faktiskt vill lära mig det jag läser till skillnad från då, då jag absolut inte ville de, utan gjorde de bara för att jag var tvungen och inget annat. Och vad hade en SSK varit utan sin USKA? 
 

En strävan efter frihet

Hallå! 
Nu har jag ätit middag, ingen fin middag delux här inte, utan de vart hederlig Svens pytt. Gott var det i alla fall och skönt med något snabbt. Har tidigare städat lite, diskat ja osv, även pluggat och sen har jag haft besök av Helena och vi har pratat på och de var så roligt att träffa henne, bjöd på kaffe och bulla, sen så fick jag även en flaska rosé och lite te plus en supergullig tesil av henne i present och inflyttningspresent. Så nu på kvällen ska jag ta och lyxa till pluggandet med ett glas rosé och lite gott te samt slå på en film att plugga till, för de är alltid lättare då om jag säger så. De är väl min dag/kväll eller vad man nu säger. Känns som en väldigt bra lördag. Lugn och skön. Jag mår annars bra, de är som lugnt och skönt inom mig, de känns som att jag är fri på något sätt. Något jag inte berättat är att jag börjat gå på FREDA-mottagningen och prata. Var första gången där i tisdags. De var rätt skönt, de är en mottagning för de som varit med om våld i nära relationer eller befinner sig i de och de känns riktigt bra. Eftersom jag nu inte har någon kontakt på närpsyk, så känns detta som ett bra alternativ och de är dessutom gratis. Och hon jag började prata med verkar riktigt bra, bättre, mycket bättre än hon på närpsyk och de säger mycket. Väntar ju på en kontakt där och de kan ju va bra att ha, men då måste jag få någon som jag faktiskt kan prata med. Så jaah. Ska i alla fall ringa på måndag och höra hur långt de har kommit med att hitta en ny, sen ska jag även fråga en annan sak och de är när jag ska börja få ha mina mediciner själv, för de har gått två månader och jag har inte på över två månader haft en tanke på att varken skada mig eller för den delen ta en överdos och de är det som är så befriande, trodde aldrig denna dag skulle komma om jag säger så, trodde aldrig jag skulle känna så som jag känner och de går inte med ord att beskriva hur skönt det faktiskt är. Så jag känner mig nog säker och trygg och jag känner att jag äntligen kan lita på mig själv med mediciner igen, de gör jag verkligen och den dagen har jag längtat efter. Så ska fråga hur de finns möjlighet att göra med den saken. För de måste ju kunna lita på mig igen, kan ju inte behöva ha den här låstheten för alltid. För de går inte och om jag någonsin ska kunna känna mig helt frisk måste jag även få ha hand om medicinerna själv. De är så jag känner, i början var det en trygghet, men nu känns de bara jobbigt och jag känner mig för frisk för att faktiskt ha det. Och ja, de är detta alla egentligen oroar sig för och de är om jag kommer ta dom eller ej och de kommer jag, de vet jag, för de lilla jag faktiskt har de, de kan jag acceptera att jag har och de är egentligen bara en medicin och den vet jag att jag behöver, och även den ska trappas ner, så bara de känns väldigt lovande om jag säger så. Så jag vet att för att må helt bra, behöver jag den medicinen och när jag inte har så mycket känns det inte heller lika motigt att ta dom utan mer okej på något vis, om ni förstår hur jag menar?  De mediciner har jag alltid tyckt va okej att ta. Jag har faktiskt varit skadefri från allt i 68 dagar och utskriven i 53 vilket är det längsta jag varit utskriven på ett års tid och dessutom utan de mörka tankarna och de är de jag längtat efter och det är detta jag strävar efter. Inget annat, jag strävar efter min egen frihet.  


Jag såg dig ändå gå

Nu är jag hemma efter en natt hos mormor och morfar. Har myst och promenerat med hundarna, ätit god mat, pluggat och umgåtts med dom. Idag har det även varit kalas där för dom. Sen annars har jag umgåtts med Linnea och Malin, pluggat massa och ätit sushi. De har varit trevligt och nu kämpar jag med att plugga inför slutprovet som jag ska göra muntligt den 8 juni. Nervös och därför pluggar jag redan nu. Sen åker jag ju även till Stockholm den 5 juni och stannar till den 9:e hos moster och hennes sambo. De blir kul och ska se till att ha gjort så mycket som möjligt innan de, så jag bara behöver repetera då. Sen annars rullar de på. Måste bara och handla mat någon dag nu, för nu börjar jag sakna massa och de är dyrt att handla här i antnäs...tycker de borde vara billigare än vad de är... känner mig annars ganska trött, så tänkte att de ska få bli en tidig kväll för min del och orka upp som vanligt imorgon, men mer plugg idag, de orkar jag inte. 


Just nu en annan värld

Sitter och pluggar. Har skrivit om sucid, känns som ett passande ämne för mig, jag vet inte riktigt, kan i alla fall mycket om de, saker som man egentligen inte bör kunna, men i alla fall. De har gått bra och nu håller jag på att skriva om anorexi och självskadebeteende, jag ska göra upp en behandlingsplan för de, åtgärder, omvårdnad, vad man bör tänka på när man har just anorexi och ett självskadebeteende, känns som sådär lagomt passande för mig. Men jag kan i alla fall även här väldigt mycket om de, om jag just inte själv har varit i kontakt med just anorexi, så har jag ju trots allt haft/har en ätstörning. Och vänner som haft anorexi, så jag har trots allt varit väldigt insatt i de. Sen håller jag även på att skriva hur man ska förebygga allt och ja, där kan listan göras lång känns det som, de är som tur inte bara fakta som behövs utan även egna åsikter vilket är bra, för de betyder att jag kan babbla på ännu mer, vilket jag inte klagar på om jag säger så. Sen är jag i alla fall klar med detta uppdrag och kan börja med nästa. Ska även försöka göra klart de så fort som möjligt för att hinna plugga så mycket som möjligt inför slutprovet och för att jag ska hinna boka det i tid, så att jag hinner göra det så att jag inte behöver förlänga min kurs, för de är som sagt väldigt svårt att få en tid för de just nu. Annars flyter dagarna på, de består av plugg, plugg, lite pussel och så trycker jag in att umgås med vänner bland allt. Imorgon ska jag bland annat umgås med Malin och Linnea, vilket blir roligt. Okej är med malin även idag, men nu är vi duktiga att plugga, ska även sätta igång med lite kreativitet också, för vad säger jag inte, och jag hoppas på ett bra resultat. var så himla länge sedan jag satte min kreativa sida till och pysslade lite, så de ska bli roligt, har som bara inte orkat och har även haft tomt på idéer, när jag mått som sämst och som inte känt någon lust, men när jag gick på clase ohloson, så kände jag hur de kliade i fingrarna, de är tur att jag har lite pengar just nu, så jag inte kunde köpa allt som jag faktiskt ville, men funderar faktiskt om jag har färg att måla något ikväll eller imorgon, de skulle vara så roligt och jag hade så lust att köpa mer svart och vit, för har för mig att de var typ slut, men avstod från de, kanske svänger in där imorgon, efter att faktiskt ha kollat hur de ligger till med färger osv. 
frukost ute i morgonsolen

Mitt sätt att fly in i något som inte är en verklighet, men en egen värld så gott som en annan verklighet

Harry potter, en annan verklighet. De är en ny värld, en värld som skiljer sig från den verkliga, men samtidigt hör ihop med den. De har varit mitt sätt att fly undan verkligheten och när jag har läst dem, har jag försvunnit in i en annan värld och de har varit en sån befrielse. De har inte direkt varit en värld av rosor och blåa fluffiga moln. De var varit en värld, men bekymmer precis som här. En värld uppbygt från skratsh. Som lever inuti 7 böcker, plus några extra utöver de som jag även läst och för den delen också. Men de var en annan femma. Hon har skapat en värld man han vara i, fly undan till när man behöver en paus, eller bara någon annan stans att vara. De har hjälpt mig så många gånger, skapat meningar. De har varit så skönt att ha den världen på sidan om. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara de helt ärligt. Men jag gillar att glo in mig i dom böckerna och de är så mycket mer jag egentligen skulle vilja veta, men vet samtidigt att jag inte finner nå svar. I alla fall har de varit min räddning, när allt har känt som mest hopplöst. Och jag kommer fortfarande ihåg första gången jag själv lästa ur första harry potterboken och jag minns fortfarande sista gången jag såg sista delen av sista filmen på bio. 
built from pices, one to one

Som fågeln viskade i mitt öra

En text jag skrivet och tänkte dela med mig av, något så självklart för vissa, men så oklart för andra. 


En vandring i mina tankar från blåbär till smultron

Halloj, 
Klockan tickar klockan tickar, jag sitter halvdruknad, HA! Ett nytt ord! Okej tillbaka till de jag skulle säga,tiden tickar och de är bara 2 timmar kvar och den ska in då, så ja egentligen borde jag inte sitta och skriva här, men ändå gör jag de. Har haft ganska fullt upp de senaste dagarna, med plugg och sen har jag simmat med Marie, sovit hos Anna, städa ur lägenheten på brörx osv. Så nu sitter jag här sista minuten och pluggar och fick just ett mail om slutbetyg i medicin 1 och såg då att jag fick ett C, vilket jag är så himla glad över måste jag säga, de känns som att de går så himla bra för mig och jag känner mig stolt. Om jag får säga de över mig själv? JO, man får vara stolt över sig själv också. Så de gjorde mig glad, nu är de bara att kriga på med psykiatrin nu och jag tycker de är så roligt, samtidigt kommenterar jag för Malin som sitter mitt emot mig om de jag inte tycker stämmer överrens med de som står i boken och de jag har för erfarenheter med psykiatri och allmänt psykisk ohälsa. Men de är tur att jag får skriva egna åsikter i frågorna så jag får med de jag själv har som egna efarenheter. Men de är ändå roligt, får se bara vad läraren säger om mina åsikter. Har även fått en stockholmsresa så den 5 juni drar jag dit och ska nu försöka få så mycket gjort så möjligt, så jag inte har så mycket då. SÅ nu kanske jag ska avsluta mitt babbel här och börja plugga istället, en sak jag känner är att jag är mycket mer acktiv och mer energi nu när dom håller på att sänka dosen och även att jag kan känna känslor på ett annat sätt. De är så sköööönt!! Kan inte beskriva känslan, sen pratade jag även med Åsa idag och de var så roligt, förövrigt var även min andra familj alltså Åsa plus fostersyskonen och hälsade på och de var så himla roligt att träffa  dom igen, har saknat dom så himla mycket och få ge dom en kram och bara att dom kom gjorde allt tusen gånger bättre, nä nu måste jag avsluta och plugga! 
 

Min historia av ECT

ECT, jag har totalt fått 10 behandlingar. 6 i somras och 4 i höstas. 
Mitt minne ja. Det är de som påverkas så otroligt mycket. Och de har inte hjälpt mig nå, jag vet att de gjorde det i hopp om att jag skulle bli bättre i desperation när inget annat hjälpte. Jag pratade med Anna om min ECT. Och hon berättade om att när jag pratade med henne i telefon, kom jag inte ens ihåg hennes namn, eller nå. Hemskt, så hemskt. I början kom jag nästan inte ihåg nu. Hur jag skulle gå hem från bussen, hur jag hade cyklat till jobbet varje dag. Att jag varit i Prag, eller Nice. Mitt närminne var helt borta. Jag kom inte ihåg mina före detta kollegors namn. Eller vad jag gjort med mina vänner den närmaste tiden. Ja, jag kom knappt ihåg vad jag hette. De var hemskt och frustrerande. Efter jag hade fått all ECT och vänner och familj pratade om olika händelser, var de så frustrerande att jag inge kom ihåg dom. De har fått påminna mig om saker och gett minnena tillbaka, men de är ändå inte desamma. Jag har fått kolla igenom gamla bilder i mobilen och datorn för att komma ihåg lite av dom. De har varit så jobbigt och jag tycker fortfarande att de är jobbigt att jag inte kommer ihåg allt. För jag vill minnas, men allt är fortfarande så tomt. Mitt minne är inte desamma som innan. Jag har inte samma minne, de försvinner och de tar längre tid innan jag kan komma ihåg nå, som en väg, något till ett prov i skolan, ja kunskap, ja allt. De jag önskade att den kunnat slå ut var övergreppen, men nej, de är kvar, men de är ändå lugnt. De hade varit bättre att de slagit ut de, än alla underbara minnen med vännerna och familjen som ECT suddat ut. Jag önska ibland att jag kunde uppleva dom igen, men tyvärr kan jag ju inte de. Jag kom inte ens ihåg att Anna ex hade varit och hälsat på i somras när hon ringde och jag frågade när hon skulle komma fast de då tydligen bars gått någon dag. Eller att andra varit och hälsat på mig osv. ECT vet jag hjälper andra, men mig har den inte hjälpt utan bara suddat ut sånt som jag vill minnas. Men något jag minns var hur ja kämpade och vägrade att ta den behandlingen, hur de hotade med bältning om jag inte gick med på de, hemskt. Bara jag tänker på det än idag blir jag full av avsky. Jag har fått mycket hjälp på 32an. De som hjälpt mig mest och fått mig upp på fötter är L, A och min person. Och alla tre, har även räddat mitt liv. Och de är jag så tacksam över. Något Anna mer berättade var att i somras var de hon som ringde ambulans, när jag inte kunde stå på benen längre, om hon inte tagit modet och gjort de, ja hade nog inte levt om de inte vore för henne. Jag var så arg då, de minns jag, men idag är jag är är evigt tacksam för de, de går inte med ord att beskriva hur tacksam jag är, hur hon räddade mig och den fantastiska vän hon faktiskt är, älskar henne och hon är en av de bästa vänner man kan ha. 


Grattis till mig själv på 22 års dagen

Jaa! Då var man 22 då..vad ska jag säga om de? De känns väl inge direkt speciellt, bara en siffra mer på pappret och ett år klokare och ett år av mer erfarenheter. De är väl ungefär de. De har ju hänt en hel del under de året jag varit 21 och jag har förändrats en hel del. De är framförallt min syn på livet som har förändrats och de är jag så glad över. Nu bygger jag Harry Potter pussel och inväntar att stoppa på att stoppa på första omgången kaffe. Ja det är väl de. För om 40 min börjar släktingar att halka in och då kommer de bjudas på tårta och annat fika såklart. Har sminkat mig, duschat och dekorerat tårtan nu på morgonen och tro det eller ej, men de gick faktiskt riktigt bra! Sen kommer Marie, de lutar mot sushi till middag med henne och sen kommer de några fina vänner till mig och då blir det ännu mer tårta och ska även bjuda på lite rosé för den som vill ha. Så helt enkelt en myskväll som pricken över i:et på min dag. Gjorde ett tappert försök till att måla naglarna, men de blev som de blev. Nä nu ska jag fortsätta med mitt pussel som var en liten present till mig själv! Ha de! 


Dett bästa samtalet på länge

Go kväll, 


Har gjort lite allt i allo idag. Har städat, jag bakat, jag har byggt pussel och jag har pluggat. Så en hel del har jag hunnit med. Imorgon, är det den 13 maj och jag blir 22 år. De känns okej ändå måste jag säga. De är även en lördag och även lördag den 13 maj 1995 så föddes jag, lite coolt ändå. Vad mer? Jo igår var jag på de bästa läkarsamtalet någonsin.  Vi pratade i 1,5 timme! Yes, de är helt sjukt. Jag fick berätta om mig, min barndom, hur de kommer sig att jag sitter framför honom. Jag berättade om mina senaste inläggningar, han frågade om mina mediciner och varför jag hade just dom, för han tyckte de var så konstigt att jag hade dom medicinerna när jag inte hade en diagnos som medicinerna skulle hjälpa, han läste anteckningar om att jag var för medicinpåverkad för att motta en behandling. Och han förstod de när han såg på min medicinlista. Jag förklarade mina symtom och då bestämde han sig för att trappa ur två mediciner och ta bort två, sen lägga till en till natten. Så nu håller jag på att trappa ur och de känns så skönt och om en månad kommer jag endast ha två mediciner!!! De är seriöst helt amazing!! Trodde aldrig de skulle hända. Sen skulle han även se till att de snabbar på så jag för en terapeut så att jag får börja med PTSD-behandling. Sen visade jag en bild på mig från i julas och han bara oj, du ser verkligen helt medicinskpåverkad ut. Ja bara jo, berättade vad mina kompisar hade sagt osv. Sen kollade han igenom en lista på alla möjliga diagnoser och uttalande som de sagt om mig från 32:an som inte alls stämde överens och ja fråga han om mitt självskadebeteende och jag sa att jag varit skadefri i över 50 dagar och han sa även att din ätstörning och självskadebeteende som jag blivit kvitt själv är en biverkning av min ptsd. Och sen sa att att jag var så olik alla andra han träffa, jag var så tillmötesgående och de gick att diskutera med mig och att jag var så positiv och hade sånt sunt tänkande. Sen att jag studerade och ville göra nå fast jag mått så dåligt. Så de kändes så bra, han var väldigt trevligt och tillmötesgående och han visste vad han pratade om. Han ska även följa upp mig när han kommer upp nästa gång, alltså i slutet av juni. Sen kom de in en annan som jobbade där ( som tidigare tydligen jobbat på 32:an)  och han pratade så positivt om mig, han berättade för den andra vad jag varit med om och att jag nästan konstant legat inne sen i juli till 4 april och att jag slopa aktivitetsersättning och sökt CSN som att de inte ens var nå konstigt för mig. Att de bara var helt naturligt, vilket de också var. Sen visade han alla mediciner jag hade och han svara oj och att de inte hör ihop med min enda diagnos. Och de var så roligt att höra att någon prata så imponerat om mig. Att jag gjorde så friska saker och ja, jag vart så himla glad, för jag har inte hört någon prata om mig på de sättet på väldigt läge, de har alltid pratat om den så sjuka Elina. Och nu om en nästan frisk och positivt inställd tjej till livet och min vilja att få den där behandling så jag kan bli helt frisk och då kan bli av med den diagnosen och vara helt diagnosfri. För de längtar jag till att bli fri från min PTSD, sen som har satt botten för allt. Nä så detta var helt klart de bästa läkarsamtalet jag haft på jaa, jag kan inte minnas sist jag haft ett sådant bra läkarsamtal. Och inte ens han tyckte om den andra läkaren, så han ville inte att jag skulle träffa henne utan att jag ska träffa honom, för till och med han sa att hon inte förstår denna typ av diagnos och de var så skönt att höra och jag vet att de är många som inte förstår sig på PTSD, för de är inte direkt den vanligaste diagnosen och de är få som vet hur man ska medicinerna en med den diagnosen och vad den kan ge för bieffekter. Så glad var jag, de går inte att säga annat. Nu ska jag typ se en film och sen sova, för ska upp tidigt och göra klart allt som är kvar imorgon och göra mig i ordning, alltså sminka mig, duscha och ta det första obligatorisk 22års fotot. Ha de bra och så hörs vi! 


En förvandling värd att se

Go kväll go kväll! 


Torsdagen är snart över, jag har tagit mig till Anna på förmiddagen och nu ligger jag i soffan och ska sova över här. Vi har hunnit med en sväng till backen, köpt uteblommor åt henne, handlat massa mat och lite annat sen for vi in till stan och gick runt i affärer osv. De var trevligt, sen for vi hem till henne här då i Pite (allt gjorde vi i Pite) packa in allt i lägenheten, sen åt lite smörgås och sen tog vi oss till frissan och jag satt där och titta på medan hon klippte sig, sen så for vi till henne och jag instruera henne i hur vi skulle plantera allt och jag var snäll och planterade om jordgubbarna och smultronen. Sen hjälpte jag till att så frön. Vi har packat in däcken i förrådet och städat ur hennes bil. sen starta vi de stora projektet att färga mitt hår, först blekte vi de, lät de torka åt pizza och sen fortsatte vi med att stoppa in själva färgen i mitt hår och resultatet vart riktigt bra måste jag säga! De vart som mörkblont om man säger så. Vill kanske ha lite ljusare, men jag vet inte om jag skulle passa i så mycket ljusare. Nu ligger vi och ska försöka sova. Eller vi ligger och småpratar. De var så skönt att komma hemifrån, har inte sovit borta sen före min inläggning sista november, så de kändes så skönt. Och jag fick till och med mig medicin, vilket jag först inte trodde, men de litar på mig och de är så himla skönt, att någon faktiskt litar på mig, och nu gäller de ändå mediciner, något INGEN har litat på mig med, vilket jag förstår, men de är så skönt att någon kan ge de förtroendet igen och genom att jag nu visar att jag kan ta de ansvaret och ta dom. För jag har insett att jag faktiskt behöver dom just nu för att må som jag mår nu. Sen imorgon ska jag träffa läkaren på Närpsyk och då ska jag ta upp dedär om mediciner, för propavanen som jag har som är för sömnen, dom känner jag ändå inte att jag behöver, för de hjälper mig ändå inte att jag ska somna, för kan vara vaken flera timmar efteråt och de enda jag blir är att jag blir trött dagen efter, så jag skulle vilja ta bort dom eller i alla fall sänka dosen. För hatar att vara så trött hela tiden, de är så drygt. Jag vet ju inte om de hjälper mot ljupsömnen, men de är något jag får fråga läkaren imorgon. Som tur är som jag kanske nämt tidigare ska jag få träffa en annan läkare och de är jag så tacksam över måste jag säga, hoppas bara han är bra! Sen hoppas jag på att jag ska få veta nå mer om när jag ska få en ny behandlare, när jag nu får veta de är ju en annan femma. Men mående är stabilt och mer stabilt än vad de varit på ett år och de är fan, ursäkta språket amazing!! De är så skönt, visst har jag en rädsla att falla tillbaka, men jag gör allt för att inte göra de, jag försöker göra friska saker, som plugga och ha CSN istället för pengar från flrsäkringskassan, umgås med mina vänner och familj. Göra saker som glädjer mig istället och att se mig själv göra framsteg, de gör allt så otroligt mycket bättre. Nu ska jag sova! Godnatt! 

Ser ni skillnaden??! Den undre bilden är från i somras när jag först vart inlagd, den övre är från i december när jag vart inlagd och den stora är från ja bara någon dag sen, alla är utan smink för att ni verkligen ska se den förändring som skett.

Och detta är från nu när jag färgat håret mitt, resultatet av de ! 


50 dagar skadefri👏🏻✌🏻

Yes, nu är jag uppe i femtio dagar. Och där räknas även in att jag varit kräkfri och så länge helt skadefri, ja..de är typ ett års sen sist. De är så skönt. Sån befrielse om ni förstår hur jag menar? Jag har inte haft en tanke på att varken skada mig eller kräkas, eller någon form av själmordtankar och att vara helt fri från allt de, det är en sån enorm lättnad så jag vet inte vad. Är så himla glad nu. Har pratat med Anna och imorgon ska jag till Pite och hälsa på där, eventuellt sova över om jag nu får med mig mediciner. Men de borde jag, för de har jag ju fått förr så. Men är så glad! Allt känns så himla bra, livet allt, visst de är en utmaning, men det är de ju för alla så. Fast på olika sätt såklart. Nu ska jag om ett tag sova, tänkte sova tidigt, för att jag ska ju upp tidigt imorgon, duscha, göra mig klar och redo för att hoppa på bussen mot Pite.  Idag har jag annars handlat mat inför lördag, då de blir både släktkalas och sen kalas/inflyttningsfest för mina älskade vänner. Vad jag längtar!! Dock måste jag baka på fredag och de är inte riktigt min starka sida, men de ska nog gå, laga mat kan jag, men baka..njaa..men de ska nog gå! Tänkte bara baka nå enkla saker, känner inte för avancerat direkt. sen måste jag även plugga en del, så de har jag också att göra, men allt går bara man vill om jag säger så och dom orden tror jag verkligen på. 


Hej och hå vandrande på

Hejsan, 
Ligger i soffan och ser Harry Potter. Har ätit lite. Haft besök och ringt om försäkringar, bytt hemförsäkring osv. Så lite vuxenpoäng har jag även samlat på mig idag, vilket inte är så dåligt. Så nu har jag även samlat mina försäkringar hos en och samma. Sen har jag köpt större krukor till två blommor och ja de är väl min dag, pratat i 2 timmar med Marie också vilket var välbehövligt och igår pratade jag över två timmar med Melinda. Samt även annapanna. Så mycket pratande i telefon när man inte kan ses. Sen har jag även läst igenom uppgifterna för denna vecka som jag även börjat att svara på lite lätt. Men har haft ganska fullt upp med annat idag och inte haft någon större koncentration till de idag. Annars har de inte hänt så mycket. Snart kommer de och ger mig medicin och sen är de bara någon timme innan jag kryper ner i sängen för att sova, tänkte göra en tidig kväll nu när de blivit några sena ett par dagar, sova ut lite och upp för att plugga imorgon. Yes, nu är pausen över och dags att ta och sätta igång på riktigt igen. Ganska skönt egentligen. Om de inte hade varit så kallt idag, hade jag nog trots allt tagit en skön promenad, men nu känns de inte så lockande för de, när de blandas med snö i luften. 


Ett litet tillägg till de jag faktiskt lyckas med och ger mig glädje och energi, för så länge jag vill, så är ingenting omöjligt

Idag kollade jag igenom mina sista sopsäckar som jag rensat skräp ifrån och som jag sedan ska packa in i byrån när jag får den, men till saken som jag tänkte komma till. Jag fastnade där, jag hittade en bok jag skrivit i och vad fann jag inte där? Jo, ett avskedsbrev till mina vänner och familj som jag hade tackat dom och förklarat varför jag tagit mitt liv. Sen hittade jag även ett papper på hur jag ville att min begravning skulle se ut, vilken färg kistan var, vars jag skulle begravas, vilka sånger som skulle sjungas osv. Jag grät, de är inte ofta jag gråter, men då föll tårarna. De var så hemskt. Jag trodde inte jag hade kvar dom papprena, men tydligen hade jag de och jag vet inte vad jag ska säga, finner som inga ord. De är bara tomt. Jag förstår varför jag gjorde de, för jag vet hur jag tänkte då, jag tänkte att jag måste dö. Och då ville jag verkligen de, jag minns också hur jag bara ett tag efter de tog en överdos och med tur överlevde jag. Tror detta var 2015? Jag minns hur jag grät, hur jag magpumpades, hur de tvinga mig att dricka kol, hur jag nätt och jämt kunde andas. Och framför allt hur rädd jag var. Jag hade kunnat dö, men jag återhämtade mig och överlevde. Okej, jag har haft tur alla överdoser och senast i vintras har jag haft sån tur att de märkte på mig att jag hade tagit något, annars kanske jag hade somnat in. De var i alla fall så hemskt att läsa och de fick mig påmind om hur jag verkligen tänkte då. Jag är glad att jag överlevt allt jag utsatt min stackars kropp för. För nu, nu vill jag inte dö, jag vill leva, jag vill ha min framtid med mina vänner och familj, kanske träffa någon som kommer älska mig och jag kommer älska den personen. Skaffa familj, få ett jobb jag drömmer om och de är att hjälpa andra som varit i samma sitts som mig. Jag vill jobba med barn och ungdomar inom sjukvården, för deras glädje och där vet jag att man kan finna riktigt hopp, barns kämparglöd, de är väl ändå den bästa? Så att jobba på en barnavdelning, BUP eller somaavdelningen, de spelar ingen roll. De är dit jag strävar. Jag vet i vissas ögon kan de låta hemskt att se barn dö och lida, men barn är ofta glada på ett annat sätt in till sista antedag och ger energi på ett annat sätt. De är därför jag blev så ledsen när jag läste de, för de är hemskt. Men jag vet också att de inte var så länge sedan jag mådde sådär dåligt, men nu mår jag så mycket bättre, jag har ingen behandlare, ingen som kollar upp mig, de enda jag har är någon som kommer och ger mig medicin. Jag klarar mig, fast ibland känner jag att de skulle vara skönt att ha någon att gå och prata med. Men jag väntar ju på en behandlare och jag hoppas på att få en snart, jag menar nu har jag gått en månad utan att få höra något om de, så ja, man får väl se när de händer. Men jag mår så himla mycket bättre, de går inte med ord att beskriva, jag känner inte en enda tanke på att skada mig, jag känner inte en enda tanke på att ens försöka ta mitt liv igen, för de är det sista jag vill. Jag har inte heller någon tanke på att kräkas längre, 47 dagar helt skadefri. De är väldigt stora framsteg och något jag är solt över att jag lyckats med. Just nu njuter jag bara av min tillvaro och att jag får tillbringa den med dom som jag äskar som mest. Sen skolan, jag har läst igenom hela min psykiatribok och jag bara längtar tills jag ska få börja skriva, tills jag får se uppgifterna och de är på måndag, då startar kursen, jag älskar min skola, jag älskar upplägget, jag älskar att få bidra med något till samhället igen att tillslut få bli en person som hjälper och behandlar andra, på just de sätt jag kan. Att jag få ge mitt bidrag. Jag har tillbringat så många dagar inom slutenvården, så många långa månader, jag har fått uppleva så mycket, som jag hatat, men varit bra för mig. Andra har hjälpt mig och nu vill jag hjälpa andra. Jag är så glad och tacksam för de jag fått, jag har fått en andra chans till livet och de är jag så glad över, idag är jag glad över att jag överlevde alla överdoser, de var jag inte då, men de är jag idag. De jag har som mest att jobba med nu är att acceptera mig som jag är, min kropp, mina ärr, de jag varit med om, de har hänt, men jag kan inte göra något åt de, utan att jag ska blicka framåt och se på de som kommer att hända och de är precis de jag gör. Visst behöver jag en bearbetning av allt, men tills dess lever jag här och nu. INTE då, ut NU. Jag jobbar med mig själv och ser varje lag som ett lyckandes. Allt jag gör för mig själv är ett steg närmare att bli FRISK och FRI. 
 
 

Jaa, vad ska man egentligen säga? Skadefri i 47 dagar och inte en tanke på att skada mig (detta innebär även kräkfri)

Jag har varit duktigt såhär en lördagsmorgon, har sökt bostadsbidrag och jag har ätit kladdkaka till frukost, känns som en bra start på dagen, okej nu är klockan halv 12 och jag ska göra mig redo, men att slå på de senaste avsnittet av greys och sen kanske utforska lite genom en promenad eller bara ta de lugnt hemma och inte göra nå speciellt alls, njuta av de sista lediga dagarna innan jag sätter igång med psykiatri 1, vilket är på måndag. Men de ska bli roligt. Men de har varit skönt med ett litet break. Eftersom de har varit sånt intensivt pluggande, varje dag hela dagarna, men de har ju faktiskt gett goda resultat, så de känns ju bra. Nu ska jag känna värmen ute om de går att sitta ute. Sen göra mig lite lunch som pricken över i:et. 

Detta är min lägenhet i bilder.

Och så här ser jag ut efter en dag i solen i början av maj, hur ser de då inte ut i juni/juli? Min underbara gingerhud 


Jag drömmer, jag lever här och nu

Hej, 
Sitter i solen och avnjuter en smoothie och lite annat gått samtidighet som jag lyssnar på musik och läser ur psykiatriboken. Sitter i T-shirt och svättas, kollade temperaturen och i solen är de hela 17 grader och de är bara femte maj, hur skönt? Lite senare kommer mamma och då ska vi fixa en byrå till min klädkammare så att jag får i ordning där inne också, sen även slänga lite skräp okej typ fyra sopsäckar med saker som jag anser att jag inte behöver, skor, kläder och småsaker som jag ändå inte använder. De var skönt och så skönt att se att jag få är plats med allt. På måndag börjar officiellt min psykiatri 1 kurs och då börjar pluggandet på allvar, men de har varit skönt med en liten paus också! Efter väldigt intensivt pluggande av medicin. När jag läser i boken, ja de känns som att jag kan en hel del av de och vissa saker vill jag ändra av de som står där, för de håller jag inte med om och då tar jag av egna erfarenheter. Sen finns det saker som jag så väl känner igen mig i och att tillägga lite också. Men men, de ska bli en rolig kurs att läsa i alla fall och jag ser så fram emot den här kursen, de ska bli intressant. Sen annars mår jag bra och jag funderar på att ta en cykeltur och svättas lite till. Jag planerar och om en vecka fyller jag 22 och de blir de tårta och kalas. Dagarna rullar på och jag umgås med mina vänner och familj samt studier. De är så skönt och de är så roligt! Jag ser som fram emot allt och jag har framförallt mål och de vet ni nog alla vad de är, bli färdig uska, så en gymnasieexamen och få ett jobb och tjäna egna pengar, så jag har råd med saker och kan spara undan pengar och inte alltid gå plus minus noll. Och göra nå roligt. Som att resa eller nå. 


underbara sol

Sitter och avnjuter min lunch i solen inne i stan och de är så himla himla skönt. Stötte på en som betytt mycket under min inneliggande tid, som hjälpt och stöttat mc mycket. Satt på espressohouse och avnjöt en kaffe medan jag vänta på bussen till björx för att få en injektion. Vi satt och prata en stund och jag visa henne lite saker och jag fick även veta en sak, som jag nästan hade förstått. Sen åkte jag ut och tog injektionen hann med nästa buss in till stan. Fått massa vuxenpoäng då jag köpt blommor för 400kr och sen lite lunch och de är så himla skönt här i solen, bara njuter. Har annars hunnit flytta, de gick jättebra fick hjälp av familjen. Sen så körde jag även lastbil, yes Elina körde lastbil för första gången och de gick helt okej. Sen har jag hunnit vara på HRL-utbildning i Pite och fått de bortgjort. Träffat Anna där för lunch. Sen har jag packat upp, de är faktiskt bara sovrummet kvar och tavlor att hänga upp, så de är ju faktiskt inte så mycket ändå. Blir nog klar idag. Sen måste jag köpa tavelkrokar för att hänga upp fler tavlor, annars är jag klar. Nu ska jag promenera bort på möte. Ha de!


ett irritationsmoment

Jag tänker mycket på min kropp. Jag får höra, ät inte de, vad onyttigt du äter, senast idag fick jag höra en kommentar om vad onyttigt jag åt. De tar på mig, de kan jag inte förneka. Jag menar, när man försöker att acceptera sin kropp precis som de är. Att man får tungt att andas när man går för att jag aldrig rör mig, när jag vet att jag har tungt att andas hela tiden just nu och att de inte brukar vara så jobbigt att gå eller cykla för den delen. Att få höra pikar hela tiden från vuxna, de gör ont. Och när man själv försöker ta sig ur en ätstörning och är på väldigt god väg, men att hela tiden få höra saker om sin kropp, vad man äter om att jag bör äta nyttigare och om att jag måste träna. Jag äter de jag väljer att äta, jag rör mig de jag väljer att röra mig, om de så bara är en promenad eller cykeltur till affären så är jag nöjd, om de är att simma, så är det de. Jag försöker acceptera min kropp precis som den är, jag vet att jag kanske går upp i vikt, men då får jag göra de, för de är väl ändå viktigare att jag accepterar mig som jag är, än att jag blir en tändsticka och blir inlagd pga de. Jag försöker och kämpar varje dag med att få en acceptans och jag äter de jag känner att jag kan äta för just de dagen och om jag är sugen på en chokladkaka just den dagen så är jag de och låt mig äta min chokladkaka utan att få kommentarer om de. Jag blir så less, så irriterad och de gör ont. Jag är jag. Jag ser ut som jag gör. De är okej och låt de stanna på de. Låt mig vara den jag är. Jag har hinder, börjar jag gå ner i vikt exempel och jag märker de, de triggar mig till att gå ner ännu mer i vikt och då kanske jag inte kan stanna. Jag kan inte träna, för jag har svårt att stoppa allt på en så kallad lagom nivå. Utan de blir hets. Se de framsteg jag gör, istället för att ge pikar på de jag inte gör, för de tar på mig och jag gör framsteg varje dag. Jag menar, jag har hållit mig skadefri (de menas även kräkfri) i 42 dagar och de är så himla stora framsteg. Och jag har varit utskriven i 27 dagar de är ett nära ett rekord sen i somras. Och sist jag låg på 27 dagar utsrkiven skadade jag mig och fick vara och sy hela tiden, jag var plåstrad, hela min arm var som ett stort plåster och 2 dagar senare åkte jag in på LPT. Nu skrattar jag, jag ler, jag har inte ens en tanke på att skada mig på något vis. Men att hela tiden få höra massa pikar, de gör ju inte mitt tillfrisknande bättre, utan bara svårare. Att leva med en äströrning, de är inte enkelt och att ta sig ur den är ett rent helvete, men de vitkigaste steget för att bli frisk från sin ätstörning är att acceptera sin kropp och att hela tiden få massa pikar på sig, som i omvägar egentligen att de det vill ha sagt är att de tycker att jag är tjock. Och ja de är jobbigt att få pikar om vad jag äter/hur jag ser ur/ hur jag rör mig. De är väldigt jobbigt, jag är på en hälsosam vikt, så sluta snälla att ge mig pikar och låt mig sköta mig själv på den frånten, de viktigaste är väl ändå att jag får i mig näring? och att jag faktiskt inte spyr upp den? De skulle jag säga är det viktigaste, de är det i alla fall för mig. 
 
sen en sak till, jag saknar verkligen min andra familj och jag älskar dom så otroligt mycket. 
 

RSS 2.0