Att lyfta fram den fruktansvärda sanningen

 

Jag vet inte vad jag ska säga, blir så ledsen. Jag har vetat att jag haft den tanken i år, men inte redan 2011. De är så sjukt, de ska inte behöva vara så och jag vet ju varför jag hade just den tanken då, samma anledning som alltid. Men de är så tråkigt, de ska inte behöva vara så. Och att jag skrev de såhär...de trodde jag aldrig. Tänker på de lilla barn jag var då. Att ingen gjorde nå, men de var ju bara ek tanke, jag försökte ju aldrig. Men nu när allt kommer upp, minns jag att jag var nära på. Men att ingen såg de då? Förstå så många år av lidande jag kanske hade sparat? De rann en tår när jag kom ner till dessa inlägg. För nej, jag skrev de inte för uppmärksamhet, de var precis det jag ville, jag skrev som jag känner. De värsta är att de börjar komma tillbaka minnen från då och de är så hemska minnen, ett barn ska inte behöva känne så, inte alls. Men ändå är de allt fler och fler tonåringar som gör de och de är det som är så synd.

 

Och detta är något som man måste se allvarligt på, för vet ni vad den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar i Sverige är? Jo de är just de, självmord. De är så hemskt, de ska inte behöva vara så, men de är sanningen. Jag tänker inte släta ut de, för jag säger som de är och jag berättar sanning. Och att självmord ska vara den vanligaste dödsorsaken i Sverige, de är så tragiskt. De är fler som tar sitt liv än vad som dör i cancer. Och ändå ser man än idag inte psykisk ohälsa som en så värst allvarlig sjukdom. Men hur kan de då komma sig att de är den vanligaste dödsorsaken om den inte är allvarlig? Jag blir bara så ledsen, jag ser fler och fler som dör pga självmord, läser fler och fler atiklar om de, men ändå känns det som att det inte händer så mycket. De pratas massa om att de måste ske förändringar, men vad är de för förändringar som verkligen sker? Ungefär 1500 personer VARJE år tar sitt liv, och bland ungdomar ökar desvärre siffran för varje år och de är så hemskt, så ska de verkligen inte behöva vara. Och hur många blir inte en grönsak, varje år för att de försökt ta sitt liv men misslyckas och hamnar, ja, jag skulle säga i ett värre tillsånd än döden, för vem vill ha en hjärna som fungerar, men man kan inte göra något annat själv, varken prata, äta, inget, någon som får byta blöja på dig varje dag, du kanske ligger uppkopplad för att du inte ens kan andas själv. Få tårar i ögonen bara jag tänker på det.

 

Jag vet att jag hade kunnat bli en av dom där 1500 personerna, jag vet att de hade varit jag som hade kunnat bli den där grönsaken. Men jag överlevde och de är jag så himla glad över idag, de finns inte med ord hur tacksam jag verkligen är för de. Jag vill inte längre dö. Jag vill leva. Idag har jag inte suicidtankar och de är så befriande. De är som att vara fri från är evighets börda. De är hemskt att jag har behövt dras med dom tankarna i så många år. Okej, första gången jag sa att jag ville dö var jag inte gammal, då var jag bara ett litet barn, jag minns också att jag försökte styrpa mig själv för första gången när jag var 6/7 år gammal, jag minns till och med vars jag var. Så om jag säger så, helt ärligt har jag haft dom tankarna nästan hela mitt liv och då kanske ni kan förstå vilken befrielse de verkligen är för mig? Ibland tänker jag, tänk om de hade märks då? Tänk om någon hade sett något teckan redan då? Jag sa de högt, men jag var ju bara ett barn, så då var de ingen som tog mig på allvar. Kanske jag hade sparat många år av lidande. Men så ska jag inte tänka. Fast jag tänker så ibland. Om någon bara hade orkat fråga, för jag vet att när jag var tonåring fanns det tecken på att jag inte mådde bra. Men idag är jag så tacksam att min kurator på gymnasiet förstod att de var något och lät mig ta den tid jag behövde för att tillslut berätta. För de räddade bokstavligt mitt liv. Och jag är är så tacksam för de än idag. Sen är jag så himla glad över att jag kommit så långt påvägen i kampen mot att övervinna min psykiska ohälsa.

 

De är små pusselbitar som fortfarande ska på plats, men allt kommer eftersom och för varje dag som går blir jag allt mer stabil och säkrare i mig själv. Jag jobbar med de bitarna som fortfarande ska på plats, och de är främst min bearbeting av min PTSD och den håller jag på sitt vis på med på FREDA-motagningen och de är både jobbigt och skönt. Så allt kommer, men jag låter de samtidigt ta den tid de tar, för jag vill inte stressa, för då vet jag också att det inte blir bra. 

 

Sen träffade jag även min person idag för en fika på stan och de var så trevligt och så himla roligt att få träffa henne igen, vart så glad och de var så skönt att prata med henne och de var verkligen så himla länge sedan. Så ja, vart bara så himla glad och de gav så mycket positiv energi om jag säger så. 


Kommentarer
Postat av: Sofia Kihlström

Så himla fruktansvärt! Du var ju knappt fyllda 16 år... ❤️ Men väldigt bra inlägg ❤️

Svar: Jaa, knappt 16 år, de är hemskt ❤️ tack så mycket ❤️❤️
Elina Haarala

2017-06-01 @ 14:32:17
URL: http://sofffiak.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0