En strävan efter frihet

Hallå! 
Nu har jag ätit middag, ingen fin middag delux här inte, utan de vart hederlig Svens pytt. Gott var det i alla fall och skönt med något snabbt. Har tidigare städat lite, diskat ja osv, även pluggat och sen har jag haft besök av Helena och vi har pratat på och de var så roligt att träffa henne, bjöd på kaffe och bulla, sen så fick jag även en flaska rosé och lite te plus en supergullig tesil av henne i present och inflyttningspresent. Så nu på kvällen ska jag ta och lyxa till pluggandet med ett glas rosé och lite gott te samt slå på en film att plugga till, för de är alltid lättare då om jag säger så. De är väl min dag/kväll eller vad man nu säger. Känns som en väldigt bra lördag. Lugn och skön. Jag mår annars bra, de är som lugnt och skönt inom mig, de känns som att jag är fri på något sätt. Något jag inte berättat är att jag börjat gå på FREDA-mottagningen och prata. Var första gången där i tisdags. De var rätt skönt, de är en mottagning för de som varit med om våld i nära relationer eller befinner sig i de och de känns riktigt bra. Eftersom jag nu inte har någon kontakt på närpsyk, så känns detta som ett bra alternativ och de är dessutom gratis. Och hon jag började prata med verkar riktigt bra, bättre, mycket bättre än hon på närpsyk och de säger mycket. Väntar ju på en kontakt där och de kan ju va bra att ha, men då måste jag få någon som jag faktiskt kan prata med. Så jaah. Ska i alla fall ringa på måndag och höra hur långt de har kommit med att hitta en ny, sen ska jag även fråga en annan sak och de är när jag ska börja få ha mina mediciner själv, för de har gått två månader och jag har inte på över två månader haft en tanke på att varken skada mig eller för den delen ta en överdos och de är det som är så befriande, trodde aldrig denna dag skulle komma om jag säger så, trodde aldrig jag skulle känna så som jag känner och de går inte med ord att beskriva hur skönt det faktiskt är. Så jag känner mig nog säker och trygg och jag känner att jag äntligen kan lita på mig själv med mediciner igen, de gör jag verkligen och den dagen har jag längtat efter. Så ska fråga hur de finns möjlighet att göra med den saken. För de måste ju kunna lita på mig igen, kan ju inte behöva ha den här låstheten för alltid. För de går inte och om jag någonsin ska kunna känna mig helt frisk måste jag även få ha hand om medicinerna själv. De är så jag känner, i början var det en trygghet, men nu känns de bara jobbigt och jag känner mig för frisk för att faktiskt ha det. Och ja, de är detta alla egentligen oroar sig för och de är om jag kommer ta dom eller ej och de kommer jag, de vet jag, för de lilla jag faktiskt har de, de kan jag acceptera att jag har och de är egentligen bara en medicin och den vet jag att jag behöver, och även den ska trappas ner, så bara de känns väldigt lovande om jag säger så. Så jag vet att för att må helt bra, behöver jag den medicinen och när jag inte har så mycket känns det inte heller lika motigt att ta dom utan mer okej på något vis, om ni förstår hur jag menar?  De mediciner har jag alltid tyckt va okej att ta. Jag har faktiskt varit skadefri från allt i 68 dagar och utskriven i 53 vilket är det längsta jag varit utskriven på ett års tid och dessutom utan de mörka tankarna och de är de jag längtat efter och det är detta jag strävar efter. Inget annat, jag strävar efter min egen frihet.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0