ett irritationsmoment

Jag tänker mycket på min kropp. Jag får höra, ät inte de, vad onyttigt du äter, senast idag fick jag höra en kommentar om vad onyttigt jag åt. De tar på mig, de kan jag inte förneka. Jag menar, när man försöker att acceptera sin kropp precis som de är. Att man får tungt att andas när man går för att jag aldrig rör mig, när jag vet att jag har tungt att andas hela tiden just nu och att de inte brukar vara så jobbigt att gå eller cykla för den delen. Att få höra pikar hela tiden från vuxna, de gör ont. Och när man själv försöker ta sig ur en ätstörning och är på väldigt god väg, men att hela tiden få höra saker om sin kropp, vad man äter om att jag bör äta nyttigare och om att jag måste träna. Jag äter de jag väljer att äta, jag rör mig de jag väljer att röra mig, om de så bara är en promenad eller cykeltur till affären så är jag nöjd, om de är att simma, så är det de. Jag försöker acceptera min kropp precis som den är, jag vet att jag kanske går upp i vikt, men då får jag göra de, för de är väl ändå viktigare att jag accepterar mig som jag är, än att jag blir en tändsticka och blir inlagd pga de. Jag försöker och kämpar varje dag med att få en acceptans och jag äter de jag känner att jag kan äta för just de dagen och om jag är sugen på en chokladkaka just den dagen så är jag de och låt mig äta min chokladkaka utan att få kommentarer om de. Jag blir så less, så irriterad och de gör ont. Jag är jag. Jag ser ut som jag gör. De är okej och låt de stanna på de. Låt mig vara den jag är. Jag har hinder, börjar jag gå ner i vikt exempel och jag märker de, de triggar mig till att gå ner ännu mer i vikt och då kanske jag inte kan stanna. Jag kan inte träna, för jag har svårt att stoppa allt på en så kallad lagom nivå. Utan de blir hets. Se de framsteg jag gör, istället för att ge pikar på de jag inte gör, för de tar på mig och jag gör framsteg varje dag. Jag menar, jag har hållit mig skadefri (de menas även kräkfri) i 42 dagar och de är så himla stora framsteg. Och jag har varit utskriven i 27 dagar de är ett nära ett rekord sen i somras. Och sist jag låg på 27 dagar utsrkiven skadade jag mig och fick vara och sy hela tiden, jag var plåstrad, hela min arm var som ett stort plåster och 2 dagar senare åkte jag in på LPT. Nu skrattar jag, jag ler, jag har inte ens en tanke på att skada mig på något vis. Men att hela tiden få höra massa pikar, de gör ju inte mitt tillfrisknande bättre, utan bara svårare. Att leva med en äströrning, de är inte enkelt och att ta sig ur den är ett rent helvete, men de vitkigaste steget för att bli frisk från sin ätstörning är att acceptera sin kropp och att hela tiden få massa pikar på sig, som i omvägar egentligen att de det vill ha sagt är att de tycker att jag är tjock. Och ja de är jobbigt att få pikar om vad jag äter/hur jag ser ur/ hur jag rör mig. De är väldigt jobbigt, jag är på en hälsosam vikt, så sluta snälla att ge mig pikar och låt mig sköta mig själv på den frånten, de viktigaste är väl ändå att jag får i mig näring? och att jag faktiskt inte spyr upp den? De skulle jag säga är det viktigaste, de är det i alla fall för mig. 
 
sen en sak till, jag saknar verkligen min andra familj och jag älskar dom så otroligt mycket. 
 

Kommentarer
Postat av: Sofia Kihlström

Att folk bara inte kan hålla sina åsikter hos sig själva?! Åh jag blir så arg på sådant här! Förstår att det blir mycket svårare för dig att gå mot den friska vägen, men försök strunta i dem och kämpa på genom att gå emot ätstörningen, det går, jag lovar - trots att det blir så sjukt mycket svårare när andra hela tiden ska komma med pikar. Jag tror på dig. Kram <3

Svar: Men ellehur??!! Jag med, tycker de är så sjukt dåligt! Ja de blir ju de, man mår ju inte direkt bättre av att höra sånna k
Elina Haarala

2017-05-02 @ 09:20:00
URL: http://sofffiak.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0