Ett litet tillägg till de jag faktiskt lyckas med och ger mig glädje och energi, för så länge jag vill, så är ingenting omöjligt

Idag kollade jag igenom mina sista sopsäckar som jag rensat skräp ifrån och som jag sedan ska packa in i byrån när jag får den, men till saken som jag tänkte komma till. Jag fastnade där, jag hittade en bok jag skrivit i och vad fann jag inte där? Jo, ett avskedsbrev till mina vänner och familj som jag hade tackat dom och förklarat varför jag tagit mitt liv. Sen hittade jag även ett papper på hur jag ville att min begravning skulle se ut, vilken färg kistan var, vars jag skulle begravas, vilka sånger som skulle sjungas osv. Jag grät, de är inte ofta jag gråter, men då föll tårarna. De var så hemskt. Jag trodde inte jag hade kvar dom papprena, men tydligen hade jag de och jag vet inte vad jag ska säga, finner som inga ord. De är bara tomt. Jag förstår varför jag gjorde de, för jag vet hur jag tänkte då, jag tänkte att jag måste dö. Och då ville jag verkligen de, jag minns också hur jag bara ett tag efter de tog en överdos och med tur överlevde jag. Tror detta var 2015? Jag minns hur jag grät, hur jag magpumpades, hur de tvinga mig att dricka kol, hur jag nätt och jämt kunde andas. Och framför allt hur rädd jag var. Jag hade kunnat dö, men jag återhämtade mig och överlevde. Okej, jag har haft tur alla överdoser och senast i vintras har jag haft sån tur att de märkte på mig att jag hade tagit något, annars kanske jag hade somnat in. De var i alla fall så hemskt att läsa och de fick mig påmind om hur jag verkligen tänkte då. Jag är glad att jag överlevt allt jag utsatt min stackars kropp för. För nu, nu vill jag inte dö, jag vill leva, jag vill ha min framtid med mina vänner och familj, kanske träffa någon som kommer älska mig och jag kommer älska den personen. Skaffa familj, få ett jobb jag drömmer om och de är att hjälpa andra som varit i samma sitts som mig. Jag vill jobba med barn och ungdomar inom sjukvården, för deras glädje och där vet jag att man kan finna riktigt hopp, barns kämparglöd, de är väl ändå den bästa? Så att jobba på en barnavdelning, BUP eller somaavdelningen, de spelar ingen roll. De är dit jag strävar. Jag vet i vissas ögon kan de låta hemskt att se barn dö och lida, men barn är ofta glada på ett annat sätt in till sista antedag och ger energi på ett annat sätt. De är därför jag blev så ledsen när jag läste de, för de är hemskt. Men jag vet också att de inte var så länge sedan jag mådde sådär dåligt, men nu mår jag så mycket bättre, jag har ingen behandlare, ingen som kollar upp mig, de enda jag har är någon som kommer och ger mig medicin. Jag klarar mig, fast ibland känner jag att de skulle vara skönt att ha någon att gå och prata med. Men jag väntar ju på en behandlare och jag hoppas på att få en snart, jag menar nu har jag gått en månad utan att få höra något om de, så ja, man får väl se när de händer. Men jag mår så himla mycket bättre, de går inte med ord att beskriva, jag känner inte en enda tanke på att skada mig, jag känner inte en enda tanke på att ens försöka ta mitt liv igen, för de är det sista jag vill. Jag har inte heller någon tanke på att kräkas längre, 47 dagar helt skadefri. De är väldigt stora framsteg och något jag är solt över att jag lyckats med. Just nu njuter jag bara av min tillvaro och att jag får tillbringa den med dom som jag äskar som mest. Sen skolan, jag har läst igenom hela min psykiatribok och jag bara längtar tills jag ska få börja skriva, tills jag får se uppgifterna och de är på måndag, då startar kursen, jag älskar min skola, jag älskar upplägget, jag älskar att få bidra med något till samhället igen att tillslut få bli en person som hjälper och behandlar andra, på just de sätt jag kan. Att jag få ge mitt bidrag. Jag har tillbringat så många dagar inom slutenvården, så många långa månader, jag har fått uppleva så mycket, som jag hatat, men varit bra för mig. Andra har hjälpt mig och nu vill jag hjälpa andra. Jag är så glad och tacksam för de jag fått, jag har fått en andra chans till livet och de är jag så glad över, idag är jag glad över att jag överlevde alla överdoser, de var jag inte då, men de är jag idag. De jag har som mest att jobba med nu är att acceptera mig som jag är, min kropp, mina ärr, de jag varit med om, de har hänt, men jag kan inte göra något åt de, utan att jag ska blicka framåt och se på de som kommer att hända och de är precis de jag gör. Visst behöver jag en bearbetning av allt, men tills dess lever jag här och nu. INTE då, ut NU. Jag jobbar med mig själv och ser varje lag som ett lyckandes. Allt jag gör för mig själv är ett steg närmare att bli FRISK och FRI. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sofia Kihlström

Minns också hur jag skrivit avskedsbrev, testamente och planerat begravning, så oerhört tragiskt. Förstår att det fick fram tårarna. Men så fint att läsa om din livsgnista nu. Om du har klarat det här klarar du allt! Kram <3

2017-05-07 @ 11:42:56
URL: http://sofffiak.blogg.se/
Postat av: Sofia Kihlström

Minns också hur jag skrivit avskedsbrev, testamente och planerat begravning, så oerhört tragiskt. Förstår att det fick fram tårarna. Men så fint att läsa om din livsgnista nu. Om du har klarat det här klarar du allt! Kram <3

Svar: Jaa de är verkligen tragiskt <3 tack, jag måste säga att de är så himla skönt! kram <3
Elina Haarala

2017-05-07 @ 11:42:56
URL: http://sofffiak.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0