De som var min vardag och uppväxt

Om jag går tillbaka till de att jag var fyra år, upplyften i duschen för att tvingas till samlag. Jag visste inte ens vad de ordet var, hade nog aldrig hört det då heller. Men att lyftas upp av sin egen pappa som sedan försöker trycka in sin penis i mig för att han ska få njutning och han är kåt, att utsätta en fyra åring för de, då är man sjuk. Jag svimmade, antar av smärta, de jag minns idag är en fruktansvärd smärta och att allt vart svart och att jag sen vakna upp i pappas famn fortfarande i duschen. Därav gissar jag att jag svimmade av smärtan som jag utsattes för. Brutalt, ja, men jag kunde inte själv förstå då att detta var nå fel. De jag har förstått i efterhand var att pappa vart rädd, efter min första våldtäckt som jag minns som var denna insident i duschen, så har jag förstått att han vart rädd och tog de försiktigt sen och vart "snällare". För han vågade inte göra om det igen just nu, utan nu smekte han mig och tvingade mig att suga av honom. Han kunde säga godnatt och i samband med de stoppa handen under täcket och under mina trosor och smeka mig mellan benen och pilla. Jag var inte rädd just då, för detta var ju min vardag och helt normalt. Sen att jag var väldigt ilsken av mig hemma och vad jag förstått idag ett försök till att strypa mig själv på skolgården under lågstadiet där ingen annan såg. De var mitt sätt då som barn att få ut allt jag kände, när jag inte vågade och visste hur jag skulle sätta ord på allt jag kände.
 
Och att sen vid 8 års ålder så började alla våldtäckter om, nu gick han över från smek, till att försöka stoppa in sin penis i mig igen. Jag lärde mig hur jag lättast skulle hantera smärtan, att ligga stilla, koppla bort sig från kroppen och slappna av, de vart mitt sätt att hantera den smärta och obehag jag kände då. Nu var jag bara en kropp, en lealös kropp som pappa kunde göra vad han ville med. Jag trodde detta var normalt, samtidigt som jag förstod att de var på långa vägar från normalt och att detta behövde inte alla barn utsättas för, men ändå tvingades jag till de. De var ju min vardag, jag visste inget annat. Men samtidigt kom hot om att han skulle döda mig om jag berättade för NÅGON. Så medans allt hände skapade han också en väldigt stor rädsla inom mig, som fick gro. För tro det eller ej, men för mig var döden värre när jag var barn än de jag utsattes för, de våldtäckter jag utsattes för av min egen pappa. Trots allt som hände, så var det fortfarande min pappa, som jag älskade. Under alla hår kunde jag säga högt att jag ville ta mitt liv, men då sa jag att jag kunde gå och dö. Ingen förstod, inte ens jag. Jag ville ju leva, men jag ville bort från de pappa utsatte mig för. Samtidigt som jag sa de, var jag rädd för att berätta för då kanske pappa skulle ta livet av mig. Bland allt det här hade jag gymnastiken som jag brann för och där jag fick utlopp för alla mina känslor. Där kunde jag få vara den jag var och de barn jag faktiskt var. Och jag var duktig, jag fick medalj efter medalj, fick åka söder och tävla och de var så roligt. Jag vart äldre, jag önska att allt skulle upphöra, men allt fortsatte precis som de gjort hela uppväxten. 13,14 år och jag började må dåligt, jag kände att jag inte ville leva, jag visste att de pappa gjorde var så mycket fel som en förälder kunde göra och även brottsligt.
 
Men jag älskade fortfarande min pappa och jag var rädd för honom, han hade byggt upp en rädsla inom mig, en rädsla som hade fått gro i flera år och gjorde mig rädd för att berätta för någon. Ingen visste, inte ens mina närmaste vänner. Jag tyckte de började synas allt mer att jag började må dåligt, men försökte fortfarande dölja det så gott jag kunde, ingen skulle få se att de var något med mig. 14,15 år och jag pissade possitivt på en gravsticka. Paniken då, tror jag aldrig i hela mitt liv har varit så rädd som då. För vad skulle jag göra? Var jag nu tvungen att berätta? veckor gick, jag fick mer panik. Hur skulle jag förklara om jag gick på undomsmottagningen och sa att jag var gravid, de skulle ju fråga med vem, hur skulle jag förklara att det var med min pappa? Där var min panik, skulle nån ens tro mig? Jag har en bild från en gammal mobil där jag har ett tajt linne där man kan se en liten liten mage, (tror egentligen det är bara jag som kan se det eftersom jag vet vilket tidspann och allt och vet att jag då faktiskt var gravid) men jag vet inte hur många veckor eller nå jag var i, men missfall fick jag. De är en sak som jag är säker på. Jag minns hur jag googlade på allt, vad jag skulle göra och hur ifall jag fick missfall eftersom jag inte visste hur långt gånget jag var. Jag var i alla fall gravid med pappas barn. Pappa visste inget och han skulle aldrig få veta något, våldtäckterna fortsätte som tidigare utan uppehåll förutom de vanliga att han då var borta med jobbet. 15,16 minns jag att detta påverkade mig en hel del, men jag var också duktig på att förtränga allt han utsatt mig tidigare för. Jag var stressad, de var mycket i skolan, var orolig över nationella proven som skulle komma, om jag skulle klara de och få börja gymnasiet. Jag minns att jag flera gånger försökte hitta på saker för att få prata med min mentor, för att kanske skulle nån förstå att de var något och fråga, för själv fick jag inte fram ett ord. Jag tog grundskoleexamen och började gymnasiet, natur. De var tufft. Väldigt tufft. Jag tränade för att fly, jag var rädd och undrade allt mer och mer om de föralltid kommer att vara såhär, skulle jag ens överleva de? Den 14 maj, dagen efter min födelsedag.
 
Pappa hade inte kommit hem från happis, mamma fick inte tag i honom och hon var orolig att det hänt nå allvarligt. De var jag också, men av fler anledningar. Tillslut ringde hon polisen och fick bekräftat att han var där, men inge mer info, förutom att han satt i häktet. Då började tankar snurra inom mig och en rädsla som aldrig kommit förut dök upp, kunde han ha våldtagit något annat barn eller tjej? Dagen efter gick jag till skolan, för jag skulle skriva nationella prov i engelska och jag ville komma bort hemifrån. Så jag åkte in, skrev första delen, fick inte ner mycket på pappret, gick ut, ringde mamma, nu visste hon, men kunde inte berätta, tårar rann och hon bad mig gå till kuratorn, två klasskompisar ledde mig dit och jag var i chock, inne hos kuratorn satt jag i forsterställning medan hon prata med mamma, skolsköterskan kom in och de pratade med varandra, men jag, jag satt där på ett hörn, mina tankar var jag själv med. Varför kunde ingen berätta? Sen kallades vi till ett akut BUP möte och kuratorn följde mig dit. Där satt jag med mamma, syster och faster, alla visste förutom jag. De berättade, jag hörde vad de sa, men samtidigt inte. En 11 åring, en 11 åring hade han förgripit sig på. De jag tänkte då var, varför räckte det inte med mig? Varför var han tvungen att ta fler? Utsätta fler? Efter de började jag må väldigt dåligt och flyttade i en period till mormor och morfar, innan vi var tvungna att komma hem, antar för att allting skulle se normalt ut, uttåt sett, jag vet inte, de är bara vad jag gissar. Så som ni kanske förstod, pappa kom hem och jag flydde bort till mormor och morfar tills de tvingade hem mig och här upphörde våldtäckterna. Antar att de var för att han var rädd, rädd för att jag kanske skulle berätta, vem vet. Eller rädd för att bli påkommen. Har ingen aning. Jag pratar regelbundet med min kurator, säger saker som att hamnar han i fängelse flyttar jag, samtidigt som jag inte vågar berätta min hemlighet jag burit på. Jag minns att vi vart kallade till soc, eftersom att vi var omyndiga och de han vart häcktad för handlade om brott mot barn, så de ville fråga om vi varit utsatta. Men vågade jag berätta då? Mamma var i ett annat rum och syrran i samma? Svaret är nej, jag lät de försvinna i det tysta. Sommarlovet gick och skolan började om, jag mådde piss, vi flyttade, typ för att fly problemen..Jag var borta sent, i skolan sent, fikade ofta med kompisar, gick till skolan onödigt tidigt på morgonen, ja jag ville helt enkelt inte va hemma. Jag valde sen där i november att söka upp kuratorn.
 
Jag gick till henne och den 26 november valde jag att berätta hemligheten jag kapslat in och gått och burit på. Jag sa väldigt lite, men så pass mycket att det förstod att de var allvar och jag tor att min kurator förstod mer än vad jag berätta. Jag vart inbokad flera möten den veckan och hon ville kolla så allt var okej med mig, fast hon samtidigt visste att de inte var det, men typ så att jag levde. Fredag den 30 november vart jag kallad till ett möte klockan 10, de ringde även min syster på morgonen och sa att de ville att hon skulle komma, (vi var själv hemma, mamma och pappa var i stockholm) Jag bad henne stanna hemma och sa att om det är viktigt så ringer jag henne. Jag gick till skolan, satte mig utanför kuratorns rum, såg fler människor än de brukar vara utanför vid rektorn och såg även min kurator prata med rektorn där, sen hämtade kuratorn mig och följde mig in till de rummet istället, där satt två från soc, samma som hade pratat med mig tidigare under sommaren. Jag hade panik, skulle allt komma ut nu? Skulle pappa få veta att jag berättat? Svar ja. Men de var även där för att omhänderta mig och min syster på LVU (lagen om vård av barn) Så de ringde dit min syster och jag bad att de inte skulle berätta då exakt varför de skulle omhändeta oss. Och där satte vi oss i en bil påväg till pite, till ett familjehem, till en familj som kommer att bli en extra familj. 12.00 var vi i pite och utanför de som kom att bli min fostermamma. Under allt så var jag i chock och kände panik. Samtidigt som jag här kom ifrån ett helvete och var fri och visste att jag aldrig mer skulle behöva träffa min pappa och att jag nu var trygg. Så började ett annat helvete. Allt som jag tryckt undan, de började komma upp till ytan, samtidigt var det möten med soc, adovkater och polis. Samt BUP. Jag ville ta mitt liv, min forstermamma Åsa, gjorde allt för att skydde mig, men hon fick inte mycket hjälp och jag var i väldigt dåligt skick, dagen före nyårsafton ville jag ta mitt liv, minns inte om jag försökte eller nå, de är väldigt suddiga minnen. Men jag låg på golvet i halen och ville bara dö, hon ringde jour, bup akuten, men ingen hjälp. Vi fick tabletter på vanliga akuten som jag vart drogad av och jag fick åka hem. Åsa fick klara allt själv. Hon vågade inte lämna mig själv, hon visste inte om hon gick till affären om jag skulle va död när hon kom tillbaka. Så dålig var jag. Jag pendlade mellan pite och lule för att gå skola, gick på BUP möten i pite, men de gjorde inte mycket. Sommaren kom och hösten och jag började i pite 3:e året. Sjukskriven på 50% och sämre började jag må. De var samverkansmöten mellan skolan, soc och BUP, inte mycket vart egentligen sagt. Jag hade fyllt 18, jag var mydig och bestämde själv, och här slussades jag även över till vuxen psykiatrin. Och fler och fler ämnen plockades bort, jag flyttade ut i egen lägenhet och jag hade även börjat skada mig. Tillslut belv jag inlagd i 3 månader. De hände egentligen inte så mycket förutom att jag missade studenten.
 
Jag började 4:e året till hösten, de gick bättre, men hamnade även då på LPT för att jag samlat tabletter för att ta överdos. Jag fick permission och tog en överdos hemma. Sen forsatte de på ungefär samma sätt, LPT, självskador, samlande av tabletter och LPT igen. Gymnasiet var klart och ett halvår senare böjrade jag plugga till undersköterka, de gick ganska bra, jag höll masken, flyttade tillbaka till lule från pite, pluggade hade praktik och fick jobb. Sen krascha jag, åt inte, sov inte, drack knappt och tog inte min medicin. Vilket slutade med att min kompis rädda mitt liv och ringde ambulans. Och jag hamnade på inläggningen som skulle vara från juli till april, men två olika pauser hemma på totalt 6 veckor. Som ni vet, tvångsdropp, bältningar, tvångsinjektioner, tvångs ECT, flertal intockser, självskador på olika sätt. Som tur var hitta jag tillbaka till plugget. Jag hade fått droppen vid en överdos där i januari/februari. Nu skulle de vara nog. Antingen visste jag att jag skulle bli kvar här inne, bli grönsak pga misslyckade intockser, förmodligen inte dö. Så jag valde att kämpa mot den sista överdosen där de hade sondmatat mig på tvång med KOL. Och jag sökte kurser jag saknade och tog upp studierna till undersköterska och till att få en färdig gymnasieexamen i vård och omsorg. Jag har familj, vänner och några skötere och sjuksköterskor att tacka för att jag lyckades tillsammans med mig själv. Jag vart utskriven och de var lycka. Jag flyttade, vilket inte var lika roligt, men jag hade inget val. Jag höll kontakten med två skötare, genom sms och telefonsamtal, samt pratstuder över en fika. Som jag fortfarande än idag har kontakt med. En av mina närmaste vänner tog sitt liv här, den vän jag känt som längst försvann. Vilket har skapat ett tomt hål inom mig, som jag försöker fylla igen med minnen av henne.
 
Hösten kom, jag fick tillslut en psykolog, men istället för att ta beslut om hur min behandling skulle se ut så som ni vet vart jag friskförklarad från min deppresion samt PTSD:n, vilket jag aldrig trodde. Jag började trappa ur den sista medicinen, jag började praktiken som slutade med som ni vet jobb som timvikarie. Jag fick även en gymansieexamen och undersköterkeexamen och har sökt in till sjukesköterska. Jag ska nu få mitt sista betyg för att kunna söka till fler avdelningar och få ihop timmar på 100% och väntar fortfarande på besked om jag kommer in eller inte. Så just nu lever jag i en dröm som nu mera inte bara är en dröm utan verklighet och det är de som är så himla fantastiskt och underbart. Jag har speciellt två skötare L och A att tacka för allt, för de har gjort mer än vad som behövt och de har räddat mitt liv, funnits där på insidan och även på utsidan sen jag blev utskriven. De har gjort saker för mig som jag aldrig hade kunnat räkta mer, tagis sig mer tid för mig än många andra skulle ha gjort för att bara vara deras patienter. De är jag tacksam för och jag är tacksam för att jag har kvar dom i mitt liv än idag. Så förutom all stöttning från vänner och familj så har jag fått så otroligt mycket från dessa två fantastiska personer som är så grymt bra och borde verkligen ha en eloge för allt de gjort för mig. Jag önska det fanns mer än ett tack att säga. Helt ärligt finns det inte ord som kan yttrycka den tacksamhet jag känner. 
 

Missfallet som räddade mig och barnets liv

Tänk sähär....jag var gravid när jag var 14 år med min pappa. De var alltså en våldtäckt. Jag fick som tur var missfall. Men tänk också vad hade hänt om jag inte fått det? Hade jag behövt föda mitt pappas barn? Nej, för vi har möjlighet till att göra abort här i Sverige. Och de är något ingen ska få ta i från oss kvinnor. Att få missfallet trots att de var min pappas barn var psykiskt jobbigt. Jag såg liksom hur de höll på att bildas ett foster, ett barn inom mig. De var jobbigt att se. Men samtidigt visste jag att jag inte kunde visa, eller berätta för någon om det. För vem skulle tro mig? Jag hade turen med mig och fick missfall. Men tänk såhär, vad hade hänt om jag inte fått de? Hur hade allt sett ut då? Jag hade då behövt berätta, för att få egendom min rättighet, att få göra abort. För ingen ska behöva föda ett barn som inte är önskat till värden. Eller i mitt fall kom till genom våld och tvång. Att göra en abort, de är aldrig enkelt. Oavsett det är frivilligt eller ofrivilligt. De spelar ingen roll. För det är lika jobbigt oavsett. Man väljer att göra abort av olika skäl och ingen ska tvinga en att ha  kvar ett barn som man inte kan ha av olika anledningar. Att bli gravid efter en våldtäckt de är det värsta tänkbara och då även att veta att det är ens pappas barn, de är rena mardrömmen. Tänk er, ni är själva, ingen att prata med, för vem skulle tro er? Ingen att dela oron när ni ser pluset på stickan.  Missfallet räddade mig.  Men samtidigt som de var en lättnat var det också psykiskt jobbigt. Hur hade allt sett ut om jag berätta, om de hade slutat med att jag var tvungen att berätta? Om jag inte hade fått de, för att föda pappas barn, de var aldrig ett alternativ. Men hade jag behövt genomgå en abort, då hade jag också behövt berätta, nu spolade jag bara ner allt i panik och stängde locket för att glömma allt. Men hur hade jag berättad det? För vem? Hade de trott mig? Vad hade hänt då? Hade jag blivit omhändertagen redan då? Hade min pappa blivit åtalad då? De är mycket frågor. Som jag aldrig kommer få svar på. Men inte just nu heller vill ha svar på. Men ingen kan någonsin säga att varken abort eller missfall är enkelt. För oavsett det var min pappas barn, så var  det fortfarande psykiskt påfrestande. Fast det var en lättnad att kroppen stötte ut fostret, så var det fortfarande sjukt jobbigt att se det som 14 åring och inte riktigt fatta vad som hände, för kunskapen fanns inte. Få uppleva det med så blandade känslor och hormoner. De var kaos. Så om inte jag hade fått missfallet är jag tacksam att jag lever i Sverige och att även få min rätt till abort finns. För om jag hade blivit tvingad att föda min pappas barn. De hade varit ännu värre. Både för mig och för de som var mitt barn. Så att den rättigheten finns. För mig är det en självklarhet och ifrågasatt aldrig heller någon varför det gör en abort, ni vet aldrig bakgrunden till de. Och oavsett vad så är det sjukt jobbigt att göra de. 
(null)




Rätten att säga nej

Ni vet sådana dejtingappar? Typ tinder och badoo? En sak stör jag mig på där väldigt mycket, och blir faktiskt riktigt irriterad över de. De är att många killar (inte alla, vill inte dra alla över en kant, för det finns många bra också) förväntar sig saker som egentligen inte är okej enligt mig. Killen säger att han är sugen och förväntar sig då genast att man ska skicka en bild på sina bröst eller vagina. Främst ens bröst. För de är ju dom de blir mer kåt på. Vissa tjatar och ger sig inte. De skickar en bild på sin penis, som man inte ens frågat efter och hipps vipps förväntar de sig och det blir även då genast som att man är skyldig att skicka tillbaka. För att de skicka en utan att man inte ens ville de. Får inte vi bestämma själva? Är de vår skyldighet att så fort han är sugen ska man skicka en bild på sina bröst? Detta är något som gör mig irriterad. Killen säger att han är sugen och direkt förväntar han dig att vi tjejer ska skicka bilder på våra nakna kroppsdelar. De är fel. Är det det vi är till för att tillfredställande när killen är sugen? Vars är våran rätt? När hörs vårat nej? Varför är det så svårt att ta ett nej? De är samma vid våldtäckter, varför är det så himla jäkla svårt att lyssna på ett nej? Ett nej är ett nej, att tjata och inte acceptera ett nej, de är inte rätt.  Vi har också en rättighet och vi ska ha vår rättighet att få säga nej. Varför är det så svårt och jobbigt att få ett nej bara för att ni är kåta? Ger det er rätten att inte lyssna på ett nej? Jag fattar inte.  Varför är det så jobbigt när nån säger nej? Varför ska det fortsätta tjatas? Ett nej är ett nej och de ska räcka. Vi har också rättigheter och i detta läga är vår rättighet att säga nej och att de ska räcka. Nu drar jag inte alla över en kant, kom ihåg det. Det finns så otroligt många fantastiska bra killar där utan som kan ta och lyssna på ett nej. Men det finns också många killar som  inte lyssnar och accepterar ett nej.  Våldtäcket ökar, jag jobbar på en gyn avdelning och många nätter jag har jobbat har jag hört om minst ett fall nästan varje natt.. där en tjej som har kommit  in till akuten och blivit topsad efter en våldtäckt.  De är hemskt, så fruktansvärt. Men det är också sanningen och den ska man inte sopa över.  För den måste fram, folk måste förstå hur illa de är. Hur vanligt och allvarligt de är. Denna tjej ni nu tagit rättigheten ifrån och inte lyssnade på nej:et hon sa.  Vet ni hur myclet ni förstört hos denna tjej? Ni har skapat ett trauma hos den tjej. Något hon kommer få leva med resten av sitt liv, något hon under år kommer få lära sig Att leva med, för detta är inget som försvinner, de kommer finnas där inom henne för resten av hennes liv. Är det de ni vill? Få henne att tappa tilliten till män? För det finns så många bra män där ute, ni förstör även för dom.  För  tjejen tappar tillliten till alla män, inte bara till er. Vet ni hur svårt det är att efter en vålldtäckt lita på en man igen? Vet ni hur många år det tar? Och ändå kommer inte tilliten tillbaka helt. Tro mig. Jag vet. Jag har varit utsatt för våldtäckter av min egen pappa i 13 år av mitt liv. Jag är 22 nu och fyra år när det börja. Så jag vet vad det innebär att bli ifråntagen sin rättighet att säga nej redan som barn.  Så jag vet vad jag pratar om. De är inge påhitt.  Genom att ni inte lyssnar på ett nej.  Förstör ni inte bara för tjejen, ni förstör även för alla andra män som kan och faktiskt lyssnar på ett nej.  Ni tänker på er själva, men det finns så många mer.  Alla kvinnor ska ha sin rättighet och en av dom är att de har rätten att säga nej.  Vad det en gäller, oavsett det är att ni är kåta och vill se bröst, eller att ni går en sen kväll ser en tjej i en tajt kjol och kort klänning och då tar rätten för er att våldta denna tjej. Ni gör de. Förstör för denna tjej, tar bort hennes tillit till samhället och andra män. Förstör och ger henne ett trauma som är så jäkla svårt att ta sig ur. Och ett helvete att lära sig att leva med.  De ni inte tänkte på när ni inte lyssnade på detta nej, var att ni gjorde ett stort hål och förstörde denna tjejs tilllit till andra män. Män som aldrig skulle göra något sånt, män som är lyssnar och accepterar ett nej, och set denna del av en kvinnas rättighet. På samma sätt som att ni också har den rätten att säga nej.  Ska vi kvinnor också ha den.  Att säga nej hör till allas lika värde och de är något man måste acceptera och lyssna på.  
(null)
Detta gör jag nu. Jag jobbar i vården och stöter på folk, jag hjälper andra. Jag ger tillbaka, för all hjälp jag fått av vården. Att hjälpa andra, jag har möjligheten att träffa andra som varit utsatt och få hjälpa dom. Det är de jag vill. Än har jag inte träffat nån, men den dagen jag gör det, då vill jag visa att hoppet inte är släckt att de går att ta sig ur och bli frisk, att de går att lära sig att leva med, alltid där, men ett hinder låter jag det ej att vara. 

Nattjobb i färg

4:e natten nu, har jobbat sen månad och är nu  inne på min 4:e natt, jag sa att jag var rastlös och inte hade nå och göra. Nu har jag jobbat, de har varit så roligt! Jag har dock i stort sett vänt på dygnet. Men de har varit roliga nätter att jobba.  Denna natt är nog den lugnaste av de alla.  De är så roligt att jag får jobba extra, speciellt nu när jag har så lugnt i skolan och typ inget att göra på dagarna så är det väldigt skönt att komma ut i det sociala. Annas? Mår väldigt bra och jaa vad ska jag säga? Vet knappt det. För det enda jag gör är att jobba, plugga och umgås med vänner och familj, nu egentligen mest jobb och vänner samt familjen. Dricker kaffe och äter för att hålla energin och mig själv vaken, fast det går ändå mycket lättare nu och får soca någorlunda på dagen också för att orka jobba natt, så de är ju faktiskt bra tycker jag. Nu är jag hungrig, men vet inte riktigt om jag ska äta nu eller vänta ett tag. De är ungefär på de stadiet jag är om jag säger så.  Efter jag slutat ska jag och fika med Viktoria och sen ska jag sovandes sätta mig på en buss till Pite, sen vet jag inte om jag kommer jobba ytterligare en natt eller om jg får lite ledigt och hinner vara hos Anna i helgen som är planen. 
(null)


RSS 2.0