elajnsan.blogg.se

Jag är redo

Publicerad 2017-11-26 10:45:56 i Snack och skitsnack,

De är inte ens en vecka tills jag flyttar. Jag har köpt nya möbler till köket och ett nytt soffbord. Jag ska även till frissan imorgon och klippa och färga håret. Är hos mormor och morfar och imorgon ska jag hem, efter att jag varit på stan. Har varit där och hjälpt med hundarna när de har snöat så mycket och morfar har skottat snö runt om lite över allt. Har hunnit med att fira min syster som i fredags flyllde 21.  Men de bästa av allt är nog att jag flyttar väldigt snart och att jag fått löneförhöjning då jag lämnade in mitt senaste betyg.  Jag har sökt jobb på bemaningsenheten och får se om de blir  intervju där, de sa när jag prata med dom att de behövde vikarier i alla fall och skulle då höra av sig.  Men en veckas jobb har jag i alla fall och de känns skönt. Har en inplanerad vecka i december. Sen får jag se allt eftersom och om jag får börja på fler avdelningar eller ej.  Så de är väl de som händer. Ganska mycket.  Denna vecka har jag dock sagt att jag endast kan jobba natt ifall det behövs för att hinna med flytten.  Ska bli så himla skönt att få komma närmare allt och alla och kunna ta sig till jobba nästan när som på dygnet. Och ha nära till saker och ting, inte behöva planera allt hela tiden utan bara kunna åka och veta att bussen går. Annars har jag packat de mesta och ska packa det sista nu i veckan samt tvätta upp allt större så att ifall att jag inte kan få in en tvättmaskin så slipper jag boka en tvättid det första jag gör.  Idag ska jag in till stan och träffa min underbara vän Marie! Vi ska ha en sushi dejt och ja bara ta ikapp allt.   Känner mig annars så glad och tacksam för allt.  Nu ska jag se vänner och fördriva sista timmen innan jag åker mot stan. Ha en fortsatt bra dag! 
(null)

De som var min vardag och uppväxt

Publicerad 2017-11-16 08:25:00 i Snack och skitsnack,

Om jag går tillbaka till de att jag var fyra år, upplyften i duschen för att tvingas till samlag. Jag visste inte ens vad de ordet var, hade nog aldrig hört det då heller. Men att lyftas upp av sin egen pappa som sedan försöker trycka in sin penis i mig för att han ska få njutning och han är kåt, att utsätta en fyra åring för de, då är man sjuk. Jag svimmade, antar av smärta, de jag minns idag är en fruktansvärd smärta och att allt vart svart och att jag sen vakna upp i pappas famn fortfarande i duschen. Därav gissar jag att jag svimmade av smärtan som jag utsattes för. Brutalt, ja, men jag kunde inte själv förstå då att detta var nå fel. De jag har förstått i efterhand var att pappa vart rädd, efter min första våldtäckt som jag minns som var denna insident i duschen, så har jag förstått att han vart rädd och tog de försiktigt sen och vart "snällare". För han vågade inte göra om det igen just nu, utan nu smekte han mig och tvingade mig att suga av honom. Han kunde säga godnatt och i samband med de stoppa handen under täcket och under mina trosor och smeka mig mellan benen och pilla. Jag var inte rädd just då, för detta var ju min vardag och helt normalt. Sen att jag var väldigt ilsken av mig hemma och vad jag förstått idag ett försök till att strypa mig själv på skolgården under lågstadiet där ingen annan såg. De var mitt sätt då som barn att få ut allt jag kände, när jag inte vågade och visste hur jag skulle sätta ord på allt jag kände.
 
Och att sen vid 8 års ålder så började alla våldtäckter om, nu gick han över från smek, till att försöka stoppa in sin penis i mig igen. Jag lärde mig hur jag lättast skulle hantera smärtan, att ligga stilla, koppla bort sig från kroppen och slappna av, de vart mitt sätt att hantera den smärta och obehag jag kände då. Nu var jag bara en kropp, en lealös kropp som pappa kunde göra vad han ville med. Jag trodde detta var normalt, samtidigt som jag förstod att de var på långa vägar från normalt och att detta behövde inte alla barn utsättas för, men ändå tvingades jag till de. De var ju min vardag, jag visste inget annat. Men samtidigt kom hot om att han skulle döda mig om jag berättade för NÅGON. Så medans allt hände skapade han också en väldigt stor rädsla inom mig, som fick gro. För tro det eller ej, men för mig var döden värre när jag var barn än de jag utsattes för, de våldtäckter jag utsattes för av min egen pappa. Trots allt som hände, så var det fortfarande min pappa, som jag älskade. Under alla hår kunde jag säga högt att jag ville ta mitt liv, men då sa jag att jag kunde gå och dö. Ingen förstod, inte ens jag. Jag ville ju leva, men jag ville bort från de pappa utsatte mig för. Samtidigt som jag sa de, var jag rädd för att berätta för då kanske pappa skulle ta livet av mig. Bland allt det här hade jag gymnastiken som jag brann för och där jag fick utlopp för alla mina känslor. Där kunde jag få vara den jag var och de barn jag faktiskt var. Och jag var duktig, jag fick medalj efter medalj, fick åka söder och tävla och de var så roligt. Jag vart äldre, jag önska att allt skulle upphöra, men allt fortsatte precis som de gjort hela uppväxten. 13,14 år och jag började må dåligt, jag kände att jag inte ville leva, jag visste att de pappa gjorde var så mycket fel som en förälder kunde göra och även brottsligt.
 
Men jag älskade fortfarande min pappa och jag var rädd för honom, han hade byggt upp en rädsla inom mig, en rädsla som hade fått gro i flera år och gjorde mig rädd för att berätta för någon. Ingen visste, inte ens mina närmaste vänner. Jag tyckte de började synas allt mer att jag började må dåligt, men försökte fortfarande dölja det så gott jag kunde, ingen skulle få se att de var något med mig. 14,15 år och jag pissade possitivt på en gravsticka. Paniken då, tror jag aldrig i hela mitt liv har varit så rädd som då. För vad skulle jag göra? Var jag nu tvungen att berätta? veckor gick, jag fick mer panik. Hur skulle jag förklara om jag gick på undomsmottagningen och sa att jag var gravid, de skulle ju fråga med vem, hur skulle jag förklara att det var med min pappa? Där var min panik, skulle nån ens tro mig? Jag har en bild från en gammal mobil där jag har ett tajt linne där man kan se en liten liten mage, (tror egentligen det är bara jag som kan se det eftersom jag vet vilket tidspann och allt och vet att jag då faktiskt var gravid) men jag vet inte hur många veckor eller nå jag var i, men missfall fick jag. De är en sak som jag är säker på. Jag minns hur jag googlade på allt, vad jag skulle göra och hur ifall jag fick missfall eftersom jag inte visste hur långt gånget jag var. Jag var i alla fall gravid med pappas barn. Pappa visste inget och han skulle aldrig få veta något, våldtäckterna fortsätte som tidigare utan uppehåll förutom de vanliga att han då var borta med jobbet. 15,16 minns jag att detta påverkade mig en hel del, men jag var också duktig på att förtränga allt han utsatt mig tidigare för. Jag var stressad, de var mycket i skolan, var orolig över nationella proven som skulle komma, om jag skulle klara de och få börja gymnasiet. Jag minns att jag flera gånger försökte hitta på saker för att få prata med min mentor, för att kanske skulle nån förstå att de var något och fråga, för själv fick jag inte fram ett ord. Jag tog grundskoleexamen och började gymnasiet, natur. De var tufft. Väldigt tufft. Jag tränade för att fly, jag var rädd och undrade allt mer och mer om de föralltid kommer att vara såhär, skulle jag ens överleva de? Den 14 maj, dagen efter min födelsedag.
 
Pappa hade inte kommit hem från happis, mamma fick inte tag i honom och hon var orolig att det hänt nå allvarligt. De var jag också, men av fler anledningar. Tillslut ringde hon polisen och fick bekräftat att han var där, men inge mer info, förutom att han satt i häktet. Då började tankar snurra inom mig och en rädsla som aldrig kommit förut dök upp, kunde han ha våldtagit något annat barn eller tjej? Dagen efter gick jag till skolan, för jag skulle skriva nationella prov i engelska och jag ville komma bort hemifrån. Så jag åkte in, skrev första delen, fick inte ner mycket på pappret, gick ut, ringde mamma, nu visste hon, men kunde inte berätta, tårar rann och hon bad mig gå till kuratorn, två klasskompisar ledde mig dit och jag var i chock, inne hos kuratorn satt jag i forsterställning medan hon prata med mamma, skolsköterskan kom in och de pratade med varandra, men jag, jag satt där på ett hörn, mina tankar var jag själv med. Varför kunde ingen berätta? Sen kallades vi till ett akut BUP möte och kuratorn följde mig dit. Där satt jag med mamma, syster och faster, alla visste förutom jag. De berättade, jag hörde vad de sa, men samtidigt inte. En 11 åring, en 11 åring hade han förgripit sig på. De jag tänkte då var, varför räckte det inte med mig? Varför var han tvungen att ta fler? Utsätta fler? Efter de började jag må väldigt dåligt och flyttade i en period till mormor och morfar, innan vi var tvungna att komma hem, antar för att allting skulle se normalt ut, uttåt sett, jag vet inte, de är bara vad jag gissar. Så som ni kanske förstod, pappa kom hem och jag flydde bort till mormor och morfar tills de tvingade hem mig och här upphörde våldtäckterna. Antar att de var för att han var rädd, rädd för att jag kanske skulle berätta, vem vet. Eller rädd för att bli påkommen. Har ingen aning. Jag pratar regelbundet med min kurator, säger saker som att hamnar han i fängelse flyttar jag, samtidigt som jag inte vågar berätta min hemlighet jag burit på. Jag minns att vi vart kallade till soc, eftersom att vi var omyndiga och de han vart häcktad för handlade om brott mot barn, så de ville fråga om vi varit utsatta. Men vågade jag berätta då? Mamma var i ett annat rum och syrran i samma? Svaret är nej, jag lät de försvinna i det tysta. Sommarlovet gick och skolan började om, jag mådde piss, vi flyttade, typ för att fly problemen..Jag var borta sent, i skolan sent, fikade ofta med kompisar, gick till skolan onödigt tidigt på morgonen, ja jag ville helt enkelt inte va hemma. Jag valde sen där i november att söka upp kuratorn.
 
Jag gick till henne och den 26 november valde jag att berätta hemligheten jag kapslat in och gått och burit på. Jag sa väldigt lite, men så pass mycket att det förstod att de var allvar och jag tor att min kurator förstod mer än vad jag berätta. Jag vart inbokad flera möten den veckan och hon ville kolla så allt var okej med mig, fast hon samtidigt visste att de inte var det, men typ så att jag levde. Fredag den 30 november vart jag kallad till ett möte klockan 10, de ringde även min syster på morgonen och sa att de ville att hon skulle komma, (vi var själv hemma, mamma och pappa var i stockholm) Jag bad henne stanna hemma och sa att om det är viktigt så ringer jag henne. Jag gick till skolan, satte mig utanför kuratorns rum, såg fler människor än de brukar vara utanför vid rektorn och såg även min kurator prata med rektorn där, sen hämtade kuratorn mig och följde mig in till de rummet istället, där satt två från soc, samma som hade pratat med mig tidigare under sommaren. Jag hade panik, skulle allt komma ut nu? Skulle pappa få veta att jag berättat? Svar ja. Men de var även där för att omhänderta mig och min syster på LVU (lagen om vård av barn) Så de ringde dit min syster och jag bad att de inte skulle berätta då exakt varför de skulle omhändeta oss. Och där satte vi oss i en bil påväg till pite, till ett familjehem, till en familj som kommer att bli en extra familj. 12.00 var vi i pite och utanför de som kom att bli min fostermamma. Under allt så var jag i chock och kände panik. Samtidigt som jag här kom ifrån ett helvete och var fri och visste att jag aldrig mer skulle behöva träffa min pappa och att jag nu var trygg. Så började ett annat helvete. Allt som jag tryckt undan, de började komma upp till ytan, samtidigt var det möten med soc, adovkater och polis. Samt BUP. Jag ville ta mitt liv, min forstermamma Åsa, gjorde allt för att skydde mig, men hon fick inte mycket hjälp och jag var i väldigt dåligt skick, dagen före nyårsafton ville jag ta mitt liv, minns inte om jag försökte eller nå, de är väldigt suddiga minnen. Men jag låg på golvet i halen och ville bara dö, hon ringde jour, bup akuten, men ingen hjälp. Vi fick tabletter på vanliga akuten som jag vart drogad av och jag fick åka hem. Åsa fick klara allt själv. Hon vågade inte lämna mig själv, hon visste inte om hon gick till affären om jag skulle va död när hon kom tillbaka. Så dålig var jag. Jag pendlade mellan pite och lule för att gå skola, gick på BUP möten i pite, men de gjorde inte mycket. Sommaren kom och hösten och jag började i pite 3:e året. Sjukskriven på 50% och sämre började jag må. De var samverkansmöten mellan skolan, soc och BUP, inte mycket vart egentligen sagt. Jag hade fyllt 18, jag var mydig och bestämde själv, och här slussades jag även över till vuxen psykiatrin. Och fler och fler ämnen plockades bort, jag flyttade ut i egen lägenhet och jag hade även börjat skada mig. Tillslut belv jag inlagd i 3 månader. De hände egentligen inte så mycket förutom att jag missade studenten.
 
Jag började 4:e året till hösten, de gick bättre, men hamnade även då på LPT för att jag samlat tabletter för att ta överdos. Jag fick permission och tog en överdos hemma. Sen forsatte de på ungefär samma sätt, LPT, självskador, samlande av tabletter och LPT igen. Gymnasiet var klart och ett halvår senare böjrade jag plugga till undersköterka, de gick ganska bra, jag höll masken, flyttade tillbaka till lule från pite, pluggade hade praktik och fick jobb. Sen krascha jag, åt inte, sov inte, drack knappt och tog inte min medicin. Vilket slutade med att min kompis rädda mitt liv och ringde ambulans. Och jag hamnade på inläggningen som skulle vara från juli till april, men två olika pauser hemma på totalt 6 veckor. Som ni vet, tvångsdropp, bältningar, tvångsinjektioner, tvångs ECT, flertal intockser, självskador på olika sätt. Som tur var hitta jag tillbaka till plugget. Jag hade fått droppen vid en överdos där i januari/februari. Nu skulle de vara nog. Antingen visste jag att jag skulle bli kvar här inne, bli grönsak pga misslyckade intockser, förmodligen inte dö. Så jag valde att kämpa mot den sista överdosen där de hade sondmatat mig på tvång med KOL. Och jag sökte kurser jag saknade och tog upp studierna till undersköterska och till att få en färdig gymnasieexamen i vård och omsorg. Jag har familj, vänner och några skötere och sjuksköterskor att tacka för att jag lyckades tillsammans med mig själv. Jag vart utskriven och de var lycka. Jag flyttade, vilket inte var lika roligt, men jag hade inget val. Jag höll kontakten med två skötare, genom sms och telefonsamtal, samt pratstuder över en fika. Som jag fortfarande än idag har kontakt med. En av mina närmaste vänner tog sitt liv här, den vän jag känt som längst försvann. Vilket har skapat ett tomt hål inom mig, som jag försöker fylla igen med minnen av henne.
 
Hösten kom, jag fick tillslut en psykolog, men istället för att ta beslut om hur min behandling skulle se ut så som ni vet vart jag friskförklarad från min deppresion samt PTSD:n, vilket jag aldrig trodde. Jag började trappa ur den sista medicinen, jag började praktiken som slutade med som ni vet jobb som timvikarie. Jag fick även en gymansieexamen och undersköterkeexamen och har sökt in till sjukesköterska. Jag ska nu få mitt sista betyg för att kunna söka till fler avdelningar och få ihop timmar på 100% och väntar fortfarande på besked om jag kommer in eller inte. Så just nu lever jag i en dröm som nu mera inte bara är en dröm utan verklighet och det är de som är så himla fantastiskt och underbart. Jag har speciellt två skötare L och A att tacka för allt, för de har gjort mer än vad som behövt och de har räddat mitt liv, funnits där på insidan och även på utsidan sen jag blev utskriven. De har gjort saker för mig som jag aldrig hade kunnat räkta mer, tagis sig mer tid för mig än många andra skulle ha gjort för att bara vara deras patienter. De är jag tacksam för och jag är tacksam för att jag har kvar dom i mitt liv än idag. Så förutom all stöttning från vänner och familj så har jag fått så otroligt mycket från dessa två fantastiska personer som är så grymt bra och borde verkligen ha en eloge för allt de gjort för mig. Jag önska det fanns mer än ett tack att säga. Helt ärligt finns det inte ord som kan yttrycka den tacksamhet jag känner. 
 

Missfallet som räddade mig och barnets liv

Publicerad 2017-11-13 09:32:18 i Snack och skitsnack,

Tänk sähär....jag var gravid när jag var 14 år med min pappa. De var alltså en våldtäckt. Jag fick som tur var missfall. Men tänk också vad hade hänt om jag inte fått det? Hade jag behövt föda mitt pappas barn? Nej, för vi har möjlighet till att göra abort här i Sverige. Och de är något ingen ska få ta i från oss kvinnor. Att få missfallet trots att de var min pappas barn var psykiskt jobbigt. Jag såg liksom hur de höll på att bildas ett foster, ett barn inom mig. De var jobbigt att se. Men samtidigt visste jag att jag inte kunde visa, eller berätta för någon om det. För vem skulle tro mig? Jag hade turen med mig och fick missfall. Men tänk såhär, vad hade hänt om jag inte fått de? Hur hade allt sett ut då? Jag hade då behövt berätta, för att få egendom min rättighet, att få göra abort. För ingen ska behöva föda ett barn som inte är önskat till värden. Eller i mitt fall kom till genom våld och tvång. Att göra en abort, de är aldrig enkelt. Oavsett det är frivilligt eller ofrivilligt. De spelar ingen roll. För det är lika jobbigt oavsett. Man väljer att göra abort av olika skäl och ingen ska tvinga en att ha  kvar ett barn som man inte kan ha av olika anledningar. Att bli gravid efter en våldtäckt de är det värsta tänkbara och då även att veta att det är ens pappas barn, de är rena mardrömmen. Tänk er, ni är själva, ingen att prata med, för vem skulle tro er? Ingen att dela oron när ni ser pluset på stickan.  Missfallet räddade mig.  Men samtidigt som de var en lättnat var det också psykiskt jobbigt. Hur hade allt sett ut om jag berätta, om de hade slutat med att jag var tvungen att berätta? Om jag inte hade fått de, för att föda pappas barn, de var aldrig ett alternativ. Men hade jag behövt genomgå en abort, då hade jag också behövt berätta, nu spolade jag bara ner allt i panik och stängde locket för att glömma allt. Men hur hade jag berättad det? För vem? Hade de trott mig? Vad hade hänt då? Hade jag blivit omhändertagen redan då? Hade min pappa blivit åtalad då? De är mycket frågor. Som jag aldrig kommer få svar på. Men inte just nu heller vill ha svar på. Men ingen kan någonsin säga att varken abort eller missfall är enkelt. För oavsett det var min pappas barn, så var  det fortfarande psykiskt påfrestande. Fast det var en lättnad att kroppen stötte ut fostret, så var det fortfarande sjukt jobbigt att se det som 14 åring och inte riktigt fatta vad som hände, för kunskapen fanns inte. Få uppleva det med så blandade känslor och hormoner. De var kaos. Så om inte jag hade fått missfallet är jag tacksam att jag lever i Sverige och att även få min rätt till abort finns. För om jag hade blivit tvingad att föda min pappas barn. De hade varit ännu värre. Både för mig och för de som var mitt barn. Så att den rättigheten finns. För mig är det en självklarhet och ifrågasatt aldrig heller någon varför det gör en abort, ni vet aldrig bakgrunden till de. Och oavsett vad så är det sjukt jobbigt att göra de. 
(null)



Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela