Missfallet som räddade mig och barnets liv

Tänk sähär....jag var gravid när jag var 14 år med min pappa. De var alltså en våldtäckt. Jag fick som tur var missfall. Men tänk också vad hade hänt om jag inte fått det? Hade jag behövt föda mitt pappas barn? Nej, för vi har möjlighet till att göra abort här i Sverige. Och de är något ingen ska få ta i från oss kvinnor. Att få missfallet trots att de var min pappas barn var psykiskt jobbigt. Jag såg liksom hur de höll på att bildas ett foster, ett barn inom mig. De var jobbigt att se. Men samtidigt visste jag att jag inte kunde visa, eller berätta för någon om det. För vem skulle tro mig? Jag hade turen med mig och fick missfall. Men tänk såhär, vad hade hänt om jag inte fått de? Hur hade allt sett ut då? Jag hade då behövt berätta, för att få egendom min rättighet, att få göra abort. För ingen ska behöva föda ett barn som inte är önskat till värden. Eller i mitt fall kom till genom våld och tvång. Att göra en abort, de är aldrig enkelt. Oavsett det är frivilligt eller ofrivilligt. De spelar ingen roll. För det är lika jobbigt oavsett. Man väljer att göra abort av olika skäl och ingen ska tvinga en att ha  kvar ett barn som man inte kan ha av olika anledningar. Att bli gravid efter en våldtäckt de är det värsta tänkbara och då även att veta att det är ens pappas barn, de är rena mardrömmen. Tänk er, ni är själva, ingen att prata med, för vem skulle tro er? Ingen att dela oron när ni ser pluset på stickan.  Missfallet räddade mig.  Men samtidigt som de var en lättnat var det också psykiskt jobbigt. Hur hade allt sett ut om jag berätta, om de hade slutat med att jag var tvungen att berätta? Om jag inte hade fått de, för att föda pappas barn, de var aldrig ett alternativ. Men hade jag behövt genomgå en abort, då hade jag också behövt berätta, nu spolade jag bara ner allt i panik och stängde locket för att glömma allt. Men hur hade jag berättad det? För vem? Hade de trott mig? Vad hade hänt då? Hade jag blivit omhändertagen redan då? Hade min pappa blivit åtalad då? De är mycket frågor. Som jag aldrig kommer få svar på. Men inte just nu heller vill ha svar på. Men ingen kan någonsin säga att varken abort eller missfall är enkelt. För oavsett det var min pappas barn, så var  det fortfarande psykiskt påfrestande. Fast det var en lättnad att kroppen stötte ut fostret, så var det fortfarande sjukt jobbigt att se det som 14 åring och inte riktigt fatta vad som hände, för kunskapen fanns inte. Få uppleva det med så blandade känslor och hormoner. De var kaos. Så om inte jag hade fått missfallet är jag tacksam att jag lever i Sverige och att även få min rätt till abort finns. För om jag hade blivit tvingad att föda min pappas barn. De hade varit ännu värre. Både för mig och för de som var mitt barn. Så att den rättigheten finns. För mig är det en självklarhet och ifrågasatt aldrig heller någon varför det gör en abort, ni vet aldrig bakgrunden till de. Och oavsett vad så är det sjukt jobbigt att göra de. 
(null)




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0