Jag är rastlös, alla uppgifter klara och ingen praktik, nu väntar jag bara på att det ska ringas om jobb

Hej, 
Praktiken är över och sista dagen blev jag fotad och fick med id/passagekort för fortsatta jobb där. De är lycka. För någon dag sen gick jag och chefen igenom en fortsatt anställning där. Har tydligen fått beröm av kollegorna till chefen och de verkar gilla mig så det är roligt. De har gått väldigt bra och tipp topp i betyg. Vilket är väldigt roligt måste jag säga! Vad mer? nääääää assååå det händer inte så mycket mer, letar lägenhet, åkt till antnäs, så är ute i ödemarken nu dit ingen orkar komma. Jag har köpt en vinterjacka, så mycket pengar har jag inte heller. Jag får dessutom ingen lön förrän nästa måndag. (förutom CSN som jag redan fått) Jag måste ladda nya resor mellan stan och antnäs så jag kan ta mig däremellan billigare. Jag har lämnat in alla skoluppgifter, jag har gjort allt. Är klar med ytterligare en kurs och ska nu maila min lärare för att få påbörja barnhälsovård tidigare...vilket blir min sista kurs. Jag är typ klar med aktusjukvården ocskå APL, klar..Alla uppgifter som är tillgängliga är klar, jag har mailat min lärare och frågat om det är nå mer vi ska göra eller om jag kan få ett betyg. Så att min antsällning blir ändrad och rätt, samt så jag kan söka mig och få intro på andra avdelningar också. Jag är egentligen klar. Jag läser för att få pengar i väntan på mitt betyg i akutsjukvård så jag kan få jobba på sjukhuset. Så tills jag fått betyget blir det fler kurser, men som det ser ut nu behövs endast barnhäslovården och de är trots allt en kurs jag vill läsa, för jag vill ha möjlighet att jobba på barnavdelningen och se om det är något för mig. Så det jag gör just nu, jag pluggar, fast nu har jag inget att plugga för alla uppgifter är inlämnade osv, och jag extrajobbar på avd 49 som undersköterska. Det är de jag gör. Sen väntar jag på att få beskedet om jag kommer in på syrra eller inte. De kommer 8 december. Men jag är lite osäker, för min chef prata också om ett längre vick, och det är något jag verkligen vill ha. Så jaa, jag får helt enkelt se. Det känns bara så sjukt. Det har gått så bra, mitt mål när jag gick in för praktik var att få timvick 5 dagar in på praktiken får jag ett timvick och nu 4 veckor senare när praktiken är klar, så får jag fortsatt timvick och det pratas om längre vick, vilket är helt sjukt egentligen. Idag har varit en dag, då jag gjort ingenting och massor. Jag är inte vad vid denna fritid, två dagars ledigt? När hände de senast? ja fyra veckor sen...men de känns som evigheter sen. För de har varit så roligt. Idag har jag gjort bort allt som heter plugg, jag har tvättat upp allt, jag har hunnit ta en promenad i snön, jag har lagat mat, jag har suttit tv:n och sett serier. De är min dag och rastlös är jag än, ringde mamma och ba "jag har inget att göra" hon skratta och jag sa att jag till och med varit på en promenad...då fick hon en chock. Såå aaah, något är fel, jag har vant mig vid att gå upp till ett arbete och fått en rutin och de har varit så skönt. Pluggandet har också varit en rutin, men de har ändå inte varit samma sak tycker jag. Så att ha denna tid då jag inte har något att plugga, jag behöver inte tänka på att jag måste upp imorgon och att ha varit ledig i 2 dagar, de känns konstigt och jag hoppas nu att jag snart få åka in och jobba, att det blir mycket att göra så att de behöver mig, för jag vill jobba, för jag har hittat ett jobb jag älskar att utföra och sen att få vara i ett socialt sammanhang och träffa folk varje dag, prata med andra, de har varit så roligt. Att komma ut och få träffa folk, de är typ det bästa. Nä nu ska jag se greys och äta chips, hehe stannade och köpte chips under min promenad...
 

Att bryta tabun och berätta sanningen vad som faktiskt kan ske bakom stängda dörrar

Nu sitter jag på planet hem, de har gått väldigt bra! De var trevligt att träffa sanna. Så nu har jag spelat in mitt avsnitt tillsammans med Sanna Bråding i deras studio. De var nervöst, men jag måste säga att det gick väldigt bra. Och det känns bra att få ställa upp och prata om något som nästan aldrig pratas om. Jag har pratat om de sexuella övergrepp som skedda bakom stängda dörrar, de helvete jag levt 13 år i.  Jag har berättar min historia, i hopp om att fler ska våga berätta och visa att ingen är ensam där ute.  Jag vill bryta tabun på detta. Visa att allt kan se så perfekt ut på utsidan, men att man vet aldrig egentligen vad som faktiskt kan pågå då ingen ser på.  Berättar om resan tillbaka efter att blivit LVU placerad och sånt. Hur kaos allt har varit och hur lite hjälp samhället egentligen gjort. Åsa fick ta hand om mig, när det egentligen borde ha varit slutenvården på BUP, hur hon inte visste att om hon fick till affären, skulle hon hitta mig död hemma sen? Hur jag åkt in och ut från vuxenpsykiatrin efter alla försök till att ta mitt liv.  Att den hjälp jag egentligen fick, var av några som jobbade på 32:an i sunderbyn, mina vänner och familjer. Hur jag inte fick någon psykolog förrän jag redan var frisk och tagit mig ur allt själv. Hur jag på så kort tid från att bli utskriven efter 9 månader inlåst blivit frisk och friskförklarad.  Avsnittet kommer ni kunna lyssna på om en månad ungefär och jag kommer att länka det då.  Men det kändes så bra och jag kunde inte vara mer redo för att berätta min historia offentligt och dela med mig om det som var min vardag i 13 år. Så lyssna gärna då det kommer ut.  Nu ska vi landa.  (null)



Att känna sorg men ändå må bra

Jag glömmer bort. Jag går in på din blogg och hoppas den har uppdateras. Samtidigt som den laddas kommer jag på mig...den kommer aldrig mer uppdateras, för du är död. De har gått ett tag, men saknaden av dig är lika stor om inte större. Du gick bort och jag saknar dig så jävla mycket. Jag mår bra, för mig är saknaden av dig och mitt mående två olika saker. Du är en tomhet, dåligt mående är ångest. Ångest har jag inte. De jag gör är att sakna dig. Jag mår verkligen jättebra inom mig, stabil och välmående,  många tror att man måste må dåligt för att kunna sakna något så mycket att de gör ont. Men så är det inte. Jag saknar dig, men de gör inte mitt mående sämre. För jag har lovat dig att jag skulle må bra, för de var det du ville och de var de jag drömt om. Jag har kämpat och kämpat för att din död inte skulle påverka och trigga mig. De gör den inte. Den har gett mig en förståelse och en annan bild. Och jag tycker det är så sjukt jobbigt att förstå att du lyckades. Men ditt brev jag fick av dig, de ger mig ett lugn.  Varje gång jag läser det är de som att du sitter framför mig och läser det. Men en sak jag fortfarande inte klarar av, de är att se Buffy. För de gör för ont, jag minns hur jag gick över till dig och du till mig och vi satt och såg avsnitt efter avsnitt och de var så underbart. Nu går det inte. För nu är det bara en smärta. En smärta jag än inte kommit över. Jag ville kämpa för att nå mitt mål och bli frisk och friskförklarad samt att må bra. Jag nådde mitt mål, men de jag saknar är att dela den gjädjen med dig.  Jag har inte tagit bort dig ur min kontaktlista eller raderar dina sms, de gör för ont, på något sätt är det som att det är att göra det omöjligt att kontakta dig, fast jag vet att det redan är de..att radera dig så, de gör för ont. De är jag inte redo för, men hur fan blir jag redo för de? Går de ens? Jag vet att du aldrig kommer att komma tillbaka, men jag vågar inte stäcka sista lågan för de. Jag går in på din insta, spelar upp ett vidoklipp och har det på repeat, det är enda sättet att få höra din röst. För de klipp med oss, de har jag inte. Jag har knappt någon bild, för när vi träffades togs det aldrig någon bild. Jag har bara minnena kvar i huvudet, de är där bilderna finns över alla de gånger vi har sätts. Men jag önska jag hade en bild på oss. På dig. Som hade tagits innan du dog. Dom sista orden jag fick av dig var "jag älskar dig vännen❤️" 
Ingen får någonsin säga igen att jag kommit över din död fort. För den har jag fortfarande inte kommit över. Den kommer jag nog aldrig helt komma över, för sakna dig, de kommer jag göra för evigt, men jag lät livet gå vidare och inte stanna upp, för jag vet att det var de du önska och de gjorde jag också när jag hoppades på att jag inte skulle överleva. Jag lät den bara inte påverka min väg till att bli frisk. Det gjorde de tuffare, men det gav mig också en infart till varför jag ville bli frisk. Sofia. Du har varit min vän sen jag var 6 år. Och att du en tag bara inte finns, de är som en påhittad saga med ett olyckligt slut. Innan du dog var du en av mina närmaste vänner, som förstod mig på ett sätt som få gjorde. Vi hade en liknande kamp, på två olika håll. Jag överlevde den, men inte du och för mig gör det så ont. För jag hade önskat att du också överlevt den. Ibland känner jag skuld över att jsg överlevde och inte du. Men jag vet att jag inte ska det. Du har berört så många, hjälpt så många, du hade världens finaste och värmasta  hjärta. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Älskade Sofia, jag hoppas du har funnit din ro, den du inte hade här på jorden. Jag äskar dig och kommer aldrig att glömma dig min älskade underbaraste buffyälskande vän. 
(null)



Sanning och inga förfiningar

Jag har nu fått för manuset för min intervju med sanna bråding. De handlar om mina övergrepp som pappa utsatte mig för. De handlar om de helvete jag levde i, i 13 år. Sen min tuffa resa tillbaka och att bli frisk och friskförklarad. De är det min intervju kommer handla om. De som händer bakom stängda dörrar, de ingen ser. Och man är för rädd för att fråga om man misstänker att något inte stämmer hemma. De handlar om att öppna ögonen, våga fråga och våga se, våga se det som händer bakom stängda dörrar, de som ingen vågar prata om, de som är sådan tabu på, man är rätt för att få sanningen, för får man ett annat svar än att allt är bra hemma, då måste man också göra något åt det. Och de är det många kan tycka är läskigt och vågar då inte fråga. Men det bästa man faktiskt kan göra är att gå emot rädslan och fråga, för är det något och barnet vågar berätta och ni gör något. De kan va ni då som räddar de barnets liv. Och vetskapen att man räddar ett barn från ett helvete, är inte de en underbar känsla? Jag är evigt tacksam till min kurator som tog sig tid och vågade lyssna när hon förstod att de var något som pågick hemma. Hon rädda mitt liv och jag har även i efterhand tackat henne. För de tyckte jag hon var värd.  Jag vill hjälpa på samma sätt som jag vart hjälpt. Och i vården, då får jag hjälpa och det är de som ger mig sån energi. Jag har varit utsatt, jag håller inte tyst om det. Folk måste få veta, för att förstå hur vanligt det faktiskt är. De är sån tabu på det och de är något man verkligen måste få bort. För hur ska fler tjejer våga öppna munnen och berätta om ingen vågar lyssna? Jag önskar ingen de jag varit utsatt för, de är något jag inte önska nån. För att komma vidare från våltäckter, de är svårt, men de går. Men man måste jobba och inte ge upp. Men de är så få som berättar, så få som polisanmäler och jag förstår de, för de händer ju ändå inget. Allt blir bara nedlagt. De vart det för mig, två gånger, eller ja fler egentligen. Så helt ärligt, händer de igen, då skulle jag inte anmäla så länge det inte finns så tydliga bevis att det blir omöjligt att lägga ner, för det är ungefär de som krävs tyvärr. Hur får man fler bakom lås och bom om ändå dom flesta lägga ned? Vad sätter de för stämpel, att det är okej? För man åker ändå inte dit för de? Nää, Huvva blir bara aj av tänka på de. Detta är något som måste ändras, fler måste åka dit för dessa brått. För just nu faller dessa bara mellan fingrarna och de måste vi alla tillsammans sätta stopp för! 
(null)


En blandning av allvar och jobb

Hej håå, trallalalåå, 
Intervjun har kommit med i tidningen, vissa saker kom fram bra andra sämre tyckte jag. De tog bort allt positivt och vände om vissa saker, tog bort ord ur mina meningar, men vissa saker kom fram bra. Det jag egentligen ville ha sagt med allt var att jag tycker det är fel att man behandlar folk på tvång med ECT. För det är trots allt så pass stor behandling och jag tyckte själv det var obehagligt, bli sövd under tvång och inte veta vad som händer, sen vara väldigt förvirrad osv. Men det dom tog bort var ändå det positiva det gör och att jag har förståelse för att ge olika tvångsbehandlingar, jag kan förstå att det ibland var tvungen att ge mig tvångsmedicin och att det ibland behövde bälta mig, det jag tyckte kunde ändras var att det ibland gjorde det lite för ofta, att ibland hade det faktiskt kunnat prata med mig för att lugna ner mig och att det då kunnat förhindra en bältning och tvångsmedicinering. Men jag vet också att ibland var enda utvägen tvångsbehandling iform av medicinering. Det jag egentlingen önska var att det aldrig hade tvingat mig till ECT. För det är inget jag tycker man ska tvinga till, det finns alltid andra utvägar. Där gjorde läkaren fel. Och eftersom att läkaren hade ordinerat de så hade personalen inget annat val än att få in mig på ECT och när jag vägrade var det bältning som kom på tal för att få in mig i behandlingsrummet. Och jag vet att personalen måste göra som läkaren bestämmer, men jag önskade bara att läkaren hade lyssnat och gjort något annat än att tagit till den åtgärden. Och varför utsätta mig för först 6 behandlingar och sen två veckor senare utsätta mig för 4 till. MOT MIN VILJA. Just där förstod jag mig inte på läkaren. Jag var i alla fall glad att det avbröt det efter 4 andra gången. Om folk vill ha det frivilligt så är det upp till dom och helt okej, för det har ju trots allt studier på att det har hjälpt, men det är ingen behandling jag någonsin skulle ge mot någons vilja, alltså som tvångsbehandling. Att söva någon mot ens vilja och sen ge en behandling som man inte har någon kontroll över och inte är vid medvetandet vid, det är fel. För det finns oftast annat man kan göra. Men psykiatrin har räddat mitt liv och det finns så mycket dom har gjort rätt, vissa saker mot min vilja och det förstår jag såhär i efterhand varför det gjorde. 
 
Har i alla fall varit en vecka på praktiken nu och det känns så bra, trivs väldigt bra och har superfina kollegor. Jag har fått mycket beröm och jag gör allt arbete självstädningt och frågar endast om det är något jag är osäker på, vilket är kad och journalföring. Och att hitta till andra avdelningar, men det gör jag allt mer och mer trots mitt usla lokalsinne. Känner i alla fall att det är här jag ska vara, att det är här jag hör hemma och att det är detta jag vill göra. Nu gör jag något som verkligen ger mig energi. I tosdags fick jag ett ärande att gå och hämta medicin på psykiatrin till en patient och jag gick dit, ringer på och de öppnar och jag ser hur chockade de blir, träffade A och chefen bland annat, fick kramar av både och de var så roligt att träffa dom och chefen sa att det var så roligt att se mig som personal på sjukhuset, att jag var frisk och det syntes på hela mig att jag mådde väldigt bra, sen att jag passa bra i arbetskläderna. Nä det var verkligen roligt att komma dit och hälsa på som personal på sjukhuset och inte längre som en patient. Det kändes konstigt, men det var faktiskt väldigt roligt måste jag säga. Är ledig idag och var ledig igår, sen jobbar jag resten av nästa vecka förutom torsdag. He ska bli trevligt. Nu ska jag sätta mig ner och plugga lite, har trots allt en hel del plugg att göra, jag menar läser ju en kurs på 5 veckor samtisigt som denna kurs och praktiken, så skolan kommer jag inte undan trots allt. Men den är också rolig måste jag ju säga, bara på ett annat sätt. 
 
 

Det är här jag hör hemma, de är här jag fyller mig med energi och glädje

 
Jag har haft min första riktiga dag på avd 49 idag och de var så roligt, kände verkligen att det var här jag hörde hemma. Har gjort lite allt möjligt idag. Även fått se ett foster i v 12+3 som vi tagit hand om efter ett missfall. De var något speciellt, och så hemskt att se. De små fingrarna och tårna..Men det har varit en mycket intressant dag och jag har fått göra väldigt mycket, fräsha upp minnet lite vid vissa saker och testat på nya saker. Supertrevliga kollegor med mycket skratt och mycket arbete, var rätt häktigt på morgon, men det berör inte mig, är ändå rätt van vid det och påverkas inte av den stressen. Var i alla fall en väldigt trevlig första dag! Och de vill tydligen ha kvar mig där efter själva APL:en också, så vem vet, kanske blir USK på gyn. 
Sen annars har jag ställt upp för ännu en intervju för behandlingar och att va frisk samt blivit fotad. Vad mer? Joo...har gjort två examinationer. Lämnat in massa uppgifter i skolan, umgåtts med vänner och sovit. Ja det är ungefär det, men tycker det är väldigt mycket. Men en sak jag har insett och det är varför jag äskar mitt jobb och det jag gör. Den energi man får under ett pass, den är obeskrivligt och sen är det så skönt att få utföra lite praktiskt som omväxling till allt teoretiskt som jag nu krigat med i så himla många månader, på både helttid och mer än helttid. Så det är skönt, fast jag läser fler kurser samtidgit så är det så skönt att få sätta foten ute i arbetslivet och utföra praktiskt det man lärt sig teoretiskt. De är något jag älskar. Som jag älskar mitt val av yrke, de är bara bäst. Nu är jag trött och slut i benen och det blir en tidig kväll för min del, har kommit upp i 10 000 steg idag och då tycker jag ändå inte jag gått så mycket. Nu är det bara ta nästa sak i händerna och sätta sig och plugga lite räddningsmedicin, har ändå en uppgift som ska in, dock först nästa vecka, men det är ändå skönt att göra bort den, för då när jag en annan dag är ännu tröttare så har jag inte den att göra och då kan jag se serier och bara ta det lugnt. 
 

RSS 2.0