Att känna sorg men ändå må bra

Jag glömmer bort. Jag går in på din blogg och hoppas den har uppdateras. Samtidigt som den laddas kommer jag på mig...den kommer aldrig mer uppdateras, för du är död. De har gått ett tag, men saknaden av dig är lika stor om inte större. Du gick bort och jag saknar dig så jävla mycket. Jag mår bra, för mig är saknaden av dig och mitt mående två olika saker. Du är en tomhet, dåligt mående är ångest. Ångest har jag inte. De jag gör är att sakna dig. Jag mår verkligen jättebra inom mig, stabil och välmående,  många tror att man måste må dåligt för att kunna sakna något så mycket att de gör ont. Men så är det inte. Jag saknar dig, men de gör inte mitt mående sämre. För jag har lovat dig att jag skulle må bra, för de var det du ville och de var de jag drömt om. Jag har kämpat och kämpat för att din död inte skulle påverka och trigga mig. De gör den inte. Den har gett mig en förståelse och en annan bild. Och jag tycker det är så sjukt jobbigt att förstå att du lyckades. Men ditt brev jag fick av dig, de ger mig ett lugn.  Varje gång jag läser det är de som att du sitter framför mig och läser det. Men en sak jag fortfarande inte klarar av, de är att se Buffy. För de gör för ont, jag minns hur jag gick över till dig och du till mig och vi satt och såg avsnitt efter avsnitt och de var så underbart. Nu går det inte. För nu är det bara en smärta. En smärta jag än inte kommit över. Jag ville kämpa för att nå mitt mål och bli frisk och friskförklarad samt att må bra. Jag nådde mitt mål, men de jag saknar är att dela den gjädjen med dig.  Jag har inte tagit bort dig ur min kontaktlista eller raderar dina sms, de gör för ont, på något sätt är det som att det är att göra det omöjligt att kontakta dig, fast jag vet att det redan är de..att radera dig så, de gör för ont. De är jag inte redo för, men hur fan blir jag redo för de? Går de ens? Jag vet att du aldrig kommer att komma tillbaka, men jag vågar inte stäcka sista lågan för de. Jag går in på din insta, spelar upp ett vidoklipp och har det på repeat, det är enda sättet att få höra din röst. För de klipp med oss, de har jag inte. Jag har knappt någon bild, för när vi träffades togs det aldrig någon bild. Jag har bara minnena kvar i huvudet, de är där bilderna finns över alla de gånger vi har sätts. Men jag önska jag hade en bild på oss. På dig. Som hade tagits innan du dog. Dom sista orden jag fick av dig var "jag älskar dig vännen❤️" 
Ingen får någonsin säga igen att jag kommit över din död fort. För den har jag fortfarande inte kommit över. Den kommer jag nog aldrig helt komma över, för sakna dig, de kommer jag göra för evigt, men jag lät livet gå vidare och inte stanna upp, för jag vet att det var de du önska och de gjorde jag också när jag hoppades på att jag inte skulle överleva. Jag lät den bara inte påverka min väg till att bli frisk. Det gjorde de tuffare, men det gav mig också en infart till varför jag ville bli frisk. Sofia. Du har varit min vän sen jag var 6 år. Och att du en tag bara inte finns, de är som en påhittad saga med ett olyckligt slut. Innan du dog var du en av mina närmaste vänner, som förstod mig på ett sätt som få gjorde. Vi hade en liknande kamp, på två olika håll. Jag överlevde den, men inte du och för mig gör det så ont. För jag hade önskat att du också överlevt den. Ibland känner jag skuld över att jsg överlevde och inte du. Men jag vet att jag inte ska det. Du har berört så många, hjälpt så många, du hade världens finaste och värmasta  hjärta. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Älskade Sofia, jag hoppas du har funnit din ro, den du inte hade här på jorden. Jag äskar dig och kommer aldrig att glömma dig min älskade underbaraste buffyälskande vän. 
(null)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0