Kroppsideal

Jag blir så less. Jag går runt på stan och ska testa kläder, eller byxor. Men vad kan jag egentligen ha? Inget. HM, för litet, bikbok för litet. Jag har ett par molly jeans från gina L, Fast jag tvättar dom kan jag ha dom utan problem, men går jag in där för att köppa ett par nya så är det ett fett NEJ, då måste jag gå upp i storlek till XL. Varför kryper dom storlekarna, är det för att dom ska ge en ångest? Dåligt självförtroende eller vad?  Jag förstår inte. Jag är inte särkilt stor ändå, men ändå kommer jag inte i den största storleken på många affärer. Är det meningen att man ska få ångest varje gång man går in i en affär för att prova jeans och se om man kan komma i deras största storlek eller ej. Hur ska de få en att må bättre? Hur man än ser ut, de ska inte spela någon roll, ska man väl ändå få känna att man mår bra och att man kommer i ett par helt vanliga svarta jeans. Jag tycker de är så fel, de samhället gör med en. Att man ska svara den ideala kroppen för att känna sig okej och kunna prova och köpa kläder var som helst. De gör mig egentligen bara ledsen. De är inte så konstigt att de är så många idag som får än ätstörning, med tanke på den synet samhället och media har på en att man ska se ut för att passa in. Idag var jag och provade jeans, jag har, men mina glider hela tiden ner, hur mycket jag än tvättar dom och försöker få dom mindra, så tänkte försöka hitta en annan modell som kanske sitter bättre uppe. Men de går inte. För om dom inte ska vara svindyram så finns det typ inga jeans att köpa. Jag kan ha cubus, men dom glider ner där bak, samma med ginas. Jag vill ha ett par som sitter uppe och som jag kan ha. Jag vill inte behöva känna denna ångest varje gång jag ska gå in i en affär och testa jeans och tänke, kommer jag få på mig dessa, eller kommer jag få leta vidare. Har varit på tre affärer hittills i stockholm. newyorker, HM, BikBok, ingen kunde jag ha. Så tänkte när jag druckit upp te:t att jag går på veromoda, annars vet jag helt enkelt inte vad jag gör. Testade ett par hos moster och kanske beställer dom, för de satt ändå helt okej och var väldigt sköna. Men jag får se. Elina ska gå på jeansjakt i stokholm och nu är jag i nacka och går runt där och kikar efter. 
Bild från gårdagens tur och rundtur/promead, vad man nu vill säga här i stockholm.Var så mysigt att sitta vid vattnet, igår, de var så himla skönt väder och jag bara njöt. Annars har jag de väldigt bra här nere, trivs ändå i stockholm. Nu ska jag fortsätta med mitt pluggande och dricka upp mitt te så ska jag gå på en fortsatt ångestjackt. 

Att visa upp att man är med i kampen och inte ger upp

Go kväll, 
Fick ett armband idag i posten och ett fint litet brev till. Av min älskade vän Sofia och vart så glad, de armbandet har jag velat ha så länge. Som kommer från feather collection. Men vad står de för? Jo ätstörning, kampen mot ätstörning, att bli frisk och fri. Den står för något fint, och ek kamp som är ett helvete att vinna över, men de går. Jag har levande bevis på det. Och jag är nära att målet ta, jag äter och jag äter allt, men de är den där sista biten, att fullt ut acceptera min kropp som den är och vara stolt över den. För just nu skäms jag bara över den, fast jag vet att jag inte ska, för de är inget man ska, man ska vars stolt över sin kropp. Jag åker och badar, jag visar mig i bikini, men bara för de betyder de inte att jag är bekväm i min kropp, men de är ett sätt att jobba med att bli bekväm i den. För de är mitt mål. Att bli fullt frisk och fri och detta armband stödjer även frisk och fri och de är så fint, de står för ätstörning, en kamp som är rena helvetet. Men värd att ta sig igenom. För kontrollen, den är brutal och all självhat är lika så. Nu bär jag ett sånt armband för att stödja kampen mot ätstörningar. För en ätstörning, de önskar jag ingen, inte ens mitt värsta fiende. Dessutom är de väldigt fint. Nu har jag två armband som stödjer olika former av av psykisk ohälsa. Och dom bär jag för att visa att jag är med i kampen och för att minska den fruktansvärd tabun som ligger över. 


ett irritationsmoment

Jag tänker mycket på min kropp. Jag får höra, ät inte de, vad onyttigt du äter, senast idag fick jag höra en kommentar om vad onyttigt jag åt. De tar på mig, de kan jag inte förneka. Jag menar, när man försöker att acceptera sin kropp precis som de är. Att man får tungt att andas när man går för att jag aldrig rör mig, när jag vet att jag har tungt att andas hela tiden just nu och att de inte brukar vara så jobbigt att gå eller cykla för den delen. Att få höra pikar hela tiden från vuxna, de gör ont. Och när man själv försöker ta sig ur en ätstörning och är på väldigt god väg, men att hela tiden få höra saker om sin kropp, vad man äter om att jag bör äta nyttigare och om att jag måste träna. Jag äter de jag väljer att äta, jag rör mig de jag väljer att röra mig, om de så bara är en promenad eller cykeltur till affären så är jag nöjd, om de är att simma, så är det de. Jag försöker acceptera min kropp precis som den är, jag vet att jag kanske går upp i vikt, men då får jag göra de, för de är väl ändå viktigare att jag accepterar mig som jag är, än att jag blir en tändsticka och blir inlagd pga de. Jag försöker och kämpar varje dag med att få en acceptans och jag äter de jag känner att jag kan äta för just de dagen och om jag är sugen på en chokladkaka just den dagen så är jag de och låt mig äta min chokladkaka utan att få kommentarer om de. Jag blir så less, så irriterad och de gör ont. Jag är jag. Jag ser ut som jag gör. De är okej och låt de stanna på de. Låt mig vara den jag är. Jag har hinder, börjar jag gå ner i vikt exempel och jag märker de, de triggar mig till att gå ner ännu mer i vikt och då kanske jag inte kan stanna. Jag kan inte träna, för jag har svårt att stoppa allt på en så kallad lagom nivå. Utan de blir hets. Se de framsteg jag gör, istället för att ge pikar på de jag inte gör, för de tar på mig och jag gör framsteg varje dag. Jag menar, jag har hållit mig skadefri (de menas även kräkfri) i 42 dagar och de är så himla stora framsteg. Och jag har varit utskriven i 27 dagar de är ett nära ett rekord sen i somras. Och sist jag låg på 27 dagar utsrkiven skadade jag mig och fick vara och sy hela tiden, jag var plåstrad, hela min arm var som ett stort plåster och 2 dagar senare åkte jag in på LPT. Nu skrattar jag, jag ler, jag har inte ens en tanke på att skada mig på något vis. Men att hela tiden få höra massa pikar, de gör ju inte mitt tillfrisknande bättre, utan bara svårare. Att leva med en äströrning, de är inte enkelt och att ta sig ur den är ett rent helvete, men de vitkigaste steget för att bli frisk från sin ätstörning är att acceptera sin kropp och att hela tiden få massa pikar på sig, som i omvägar egentligen att de det vill ha sagt är att de tycker att jag är tjock. Och ja de är jobbigt att få pikar om vad jag äter/hur jag ser ur/ hur jag rör mig. De är väldigt jobbigt, jag är på en hälsosam vikt, så sluta snälla att ge mig pikar och låt mig sköta mig själv på den frånten, de viktigaste är väl ändå att jag får i mig näring? och att jag faktiskt inte spyr upp den? De skulle jag säga är det viktigaste, de är det i alla fall för mig. 
 
sen en sak till, jag saknar verkligen min andra familj och jag älskar dom så otroligt mycket. 
 

En ärlig text om vad som faktiskt hänt under de fyra månader jag hittills har spenderat inom sjukhusets väggar

Vad är jag? Vem är jag? De känns som att de är mycket som händer nu och mycket som pågår i mitt huvud. Väldigt mycket, mycket funderingar ja massor, men saker som jag inte är redo att berätta än. Sen pågår ju min utslussning och tanken var ju att jag skulle sova hemma tills idag, men NEJ, så vart inte fallet utan, de hade inte ordnat upp allt med medicinerna, jag hade ordnat min del, ett medicinskåp, men de hade inte ordnat sin del och de var att prata och informera mobilastödteamet och när de pratade med chefen samma dag som jag skulle åka hade de inga tider som var lediga de kunde komma och ge medicin på, så den vart inställd, så alltså inte förrän på måndag får jag nattperm, till tisdag då och sen ska jag träffa läkaren och vi ska se vad som händer, beroende på hur de har gått, längtar så sjukt mycket till måndag och önska att den dagen kunde komma snabbare bara, men nej, de ska typ gå så extremt sakta..blir less. Just nu önska jag bara att jag var i min säng, hemma och kunde bara njuta av att vara för mig själv, i min egen säng, de skulle vara så fantastiskt underbart så de är inte sant. Men än är den drömmen inte inne utan trots att jag plågat mig igenom fyra månader som jag inte alls hade stått ut med utan de stöttande ur personalen, de stöttande som jag fått, och att de stått ut med mig och tagit sig tid och pratat mig mig, bara de är ju helt otroligt och betytt otroligt mycket för mig. Alla gillar jag inte, men de är många som hjälpt mig väldigt mycket och tagit sig tid, och ibland har de väl inte varit så glada på mig, okej rent arga, men de var en annan femma. De har gjort mycket mot min vilja och jag har kämpat och gjort motstånd, fast jag nu såhär i efterhand förstått att de gjort så av omtanke, gjort så för att rädda mig, rädda mitt liv. Jag har kämpat emot, men all den kraft jag haft, blivit fasthållen, blätad ett flertal gånger, fått så många tvångsinjektioner att jag tappat räkningen och mina händer räcker inte ens till för de. De har varit en dramatisk inläggning, tror den mest dramatiska hittills om jag säger så. Jag menar, jag har skadat mig så mycket, gjort så många försök till att dö att jag blivit hotad med rättspsyk och då är de illa och jag är så himla glad att jag inte hamna där. Jag har förändrat väldigt mycket, väldigt mycket. Jag fick mig en tankeställare sist jag låg på ava och vart tvångsmatad med kol genom sond och sen uppkopplad till dropp och massa sladdar. Tanken slog mig, vad gör jag egentligen? Vad håller jag på med? Vad är de för liv jag lever? Ett liv bakom låsta dörrar, ett liv bakom psykiatrins låsta dörrar, under tvång. De är inget liv jag vill leva. Jag bestämde mig där och då för att leva. Jag ringde min syo, jag bestämde mig för att skapa en mening med livet och valde att ta upp studierna och fortsätta min utbildning till att bli uska. Få en framtid, för de är ett steg till att vilja leva. Sen började jag kämpa, de kom dagar då jag bara ville skrika rakt ut, jag började prata ännu mer med personalen och säga hur jag kände, fast de var svårt. Så småningom, okej över en månad senare började jag få permissioner själv och de gick bra, jag skadade mig inte, visst hände de lite saker, okej, en del. Men jag tog mig igenom de med och jag har gjort de jag kunnat. Jag har accepterat de och inte lagt så stor vikt över de. Jag fortsätter och jag menar, jag ska ju på nattperm på måndag och de planeras för utskrivning väldigt snart och de är väl på tiden efter mer än fyra månader inskriven. De känns så skönt, jag ska få en KP och förhoppnings vis min person som KP, mobilastödteamet fungerar väldigt bra och jag tycker de är skönt att de kommer. Saker börjar ordna upp sig. Jag fick bekräftat idag att jag ska få byta terapeut, när vet jag inte, men så snart som möjligt, de känns bra. Jag gick inte heller på de inbokade mötet jag hade idag, för jag ville inte och jag visste att de inte skulle ge något, så jag stannade hemma och plugga istället. Och fick in uppgiften som skulle in idag. Folk kanske inte vart så glada på mig, men vad skulle jag göra? Jag ville inte de och speciellt inte när hon fått reda på att jag inte vill gå hos henne mer, de kändes mest bara jobbigt för mig att gå dit och hon ringde, men jag svarade inte, hon ringde igen, jag lyssnade igenom meddelandet och insåg att de har tur att jag inte gick de, för hon ville prata om de jag fruktande mest, varför jag vill byta. Hon vill att jag kommer på måndag, men jag vägrar att gå, så jag kommer att skippa de då med och jag vet också att mobilastödteamet kommer ungefär den tiden och helt ärligt träffar jag hellre dom. Sen har jag blivit förkyld som toppen på allt och ja. Men helt ärligt mår jag faktiskt helt okej och känner mig mer glad än vad jag gjort på länge och de är ju bra ellerhur? Har mindre ångest, mycket mindre ångest och de är så skönt, jag kan njuta av dagen, jag kan känna mig glad och jag får saker gjorda och de är så skönt. Blir så motiverad och jag har bestämt mig för att gå vidare att sluta leva i de som hände då, inte fastna utan jag har accepterat att allt hänt (då pratar jag om övergreppen) visst jag behöver en teaumabehandling, men de ska inte varken nu eller efter den behandlingen få hindra min vardag, inte längre, nu har jag fått nog, jag ska börja leva mitt liv och uppfylla mina drömmar jag har och jag accepterar att tills en början kanske jag behöver mer hjälp och stöd samt mediciner, de är okej. Jag vill verkligen inte tillbaka hit en gång till, jag önska verkligen att jag klarar av de den här gången, att jag kan hålla mig ute i de friska och leva med hoppet om att få ett bra liv, ett friskt liv och framförallt att faktiskt bli friskförklarad. Jobba, tjäna egna pengar och slippa leva på bidrag jämt och ständigt, för jag hatar de, man kan aldrig göra de man vill, man måste alltid tänka, köper jag dehär, då måste jag skippa dehär osv. De är alltid att man måste vända på minsta lilla krona för att gå runt och man vill ju hitta på roliga saker också, unna sig något, som att köpa nån tröja, gå på bio, ta en fika med en kompis, utan att behöva tänka, om jag gör de här, kommer jag ha råd med mat resten av månaden? De är alltid de tänket jag måste ha och kanske de är därifrån mitt matproblem delvis kommer ifrån, att jag inte äter, för att jag känner att jag inte har råd, och att jag då slipper och äter, samt äter väldigt lite och oregelbundet, då blir man sugen på mer sötsaker och de Kanske är därför jag pendlar så i vikt, går upp och ner och aldrig håller en jämn vikt. Och spyr upp maten för att jag sen mår dåligt över att jag ätit de, kapar bort de, och sen de och så fortsätter de bara så. Sen min självkänsla och min syn på min kropp spelar nog väldigt stor roll och är en stor del av min ätstörning, min skeva bild över mig själv. Men ska jag berätta nå positivt, jag har lagat mat och jag har ätit när jag varit på perm. Sen har jag faktiskt inte heller spytt upp maten på flera dagar utan faktiskt behållt den, allt för att visa att jag fixar de här, jag kan ta ansvar och gör de jag måste och jag hanterar ångesten utan att skada mig och bara de är helt otroligt. Sen måste jag även tacka flera ur personalen som jobbar här på 32:an för all hjälp och stöttning jag har fått under min långa vistelse här, då menar jag enda sen i somras, för jag har ju trots allt bara varit ute i 6 veckor totalt, så jag har ju helt klart varit inlagd mer än vad jag varit ute och personalen har inte gett upp, fast att jag gjort de många gånger, så har de trott på mig och funnits där och när jag behövt prata har de ställt upp och tagit sig dit, visst har jag oroat många under min resa, vänner, familj, personal, ja alla som faktiskt bara försökt hjälpa mig, men jag har inte förrän för två månader sen varit mottaglig för någon hjälp och faktiskt börjat kämpa för ett friskt liv. Jag vet att jag inte är utskriven än, men jag vet att de är nära och de är speciellt 5 ur personalen jag vill tacka för all stöttning, min person, en annan fantastisk skötare, min sjuksköterska som då inte jobbar på avdelningen, men som har jobbat med mig och stöttat mig, sen två andra sjuksköterskor L och U som jag pratat väldigt mycket med, stöttat mig i de absolut jobbigaste stunderna, känt förtroende för och berättat precis hur jag känt. Ena av dom (L) har pratat med mig och övertalat mig att berätta vad jag tagit för överdoser, skötaren och sjuksköterskan L har följt med mig och hållit min hand i en av dom jobbigaste situationer jag varit i. Sen har min person och skötaren övertalat och de har varit med mig och tillsammans har vi pratat med mamma. De har känts så himla bra och all den hjälp jag fått är jag så otroligt tacksam för och att jag överlevt allt jag utsatt min kropp för. Och ja, de tog ett tag innan jag börja acceptera allt och ett tag innan jag förstod varför de gjorde som de gjorde. Jag vill tacka mina vänner, familj och L, min person, A, U och J ur personalen. Nu tänkte jag sova och få natten att gå så de fortare blir måndag och jag får sova min första natt i lägenheten på som sagt över fyra månader. 


is it always gonna be this way?

Hej, 
Sitter i soffan hemma i lägenheten, syrran och kevin har gått på en promenad, jag har tryckt i mig lite lunch. Är trött, vill helst sova, vet att jag borde plugga, men de känns så sjuk jobbigt och känner mig inte alls taggad för de, verkligen inte alls. Men, får se vad de blir av de. Ska sen åka in till stan, köpa någon slags middag och sätta mig någonstan där det är öppet och äta den. Jag har tänkt en hel de på dedär med maten, okej väldigt mycket. Hur blir man frisk? När är man frisk? Blir man frisk när man ser den förändring man vill ha? Eller blir man bara mer sjuk, för att de går ännu längre? Hittar man stoppet? Svaret på den frågan är nej, de gör man inte, de spelar ingen roll hur mycket man går ner i vikt så vill man ändå gå ner ännu mer, man blir aldrig nöjd och de gör egentligens heller inte ens uppfattning om kroppen bättre. Att va smal, man blir inte lyckligare för de. Jag får panik om jag måste väga mig, jag vill inte veta vad jag vägar, för om jag skulle veta de, för de är något som är så sjukt triggande och jag skulle bara få ännu mer panik, siffrorna på vågen skrämmer mig, fast jag vet att de bara är siffror, de är bara siffror, men ändå skrämmer de mig så sjukt mycket. Att titta i en helkroppspegel, de gör mig bara äcklad, jag vet att de inte borde de, jag vet, jag måste lära mig att acceptera min kropp precis som den är. Men de är så mycket som triggar, och gör att de inte går. Jag vill gå ner i vikt, men jag kan inte, för om jag märker att jag går ner mycket, då kan jag inte sluta, för jag blir aldrig nöjd. Jag kan inte träna, för där finner jag inget stopp. Jag vet att om jag skippar måltider och äter oregelbundet och spyr upp maten, går jag upp i vikt, de skrämmer mig. Jag vet att de bästa vore att äta regelbunet och inte spy upp maten, för då behåller man sin vikt och även kan gå ner. Men de får jag också panik av. Jag vet att jag måste acceptera min kropp som den är, jag försöker, men de är så himla svårt. Jag känner mig aldrig fin i nå kläder, när jag provar nya kläder blir jag mest äcklad, jag hatar att stå i en provhytt, de är bland de värsta jag vet. Och att folk pratar med mig om, ät de, skippa de, ät de istället, gör si gör så, de gör de hela inte bättre utan de triggar mig bara ännu mer till att gå ner i vikt. Jag ser mig som tjock och överviktig, som något man blir äcklad av. Men samtidigt vet jag att de inte är så. Jag måste bara få en bättre bild över mig själv, men när jag ser att jag går ner i vikt, de gör det inte lättare, för de får mig bara att vilja fotsätta och jag vet att jag inte har något stopp för hur mycket jag skulle gå ner, för jag vet att jag aldrig skulle bli nöjd, de är de som gör mig sjuk, de är mitt synsett, tänk och handlingar som gör mig sjuk i en ätstörning. En diagnos som jag vill bli frisk från, ett beteende jag vill bli kvitt ifrån. Jag vet bara inte längre hur. Jag ska sova i lägenheten onsdag till torsdag, jag ska börja vara borta hela dagar, vilket innebär att de blir å äta själv, och hur jag ska fixa de, ja de är en fråga jag själv knappt kan svara på, okej, jag kan inte de, för jag vet helt ärlig inte. Men de är väl ett av ställerna mobila stödteamet ska komma in i. Men samtidigt vet jag att den delen kommer nog inte igång förrän sen när jag blir utskriven. Jag vet inte, jag vet inte längre. De är så svårt. Jag önska jag kunde flytta nu och att allt skulle kunna komma igång på riktigt och att de inte skulle vara så osäkert allt. 
 

En dag i rörelse

Hej, 
Sitter på Waynes, har köpt kläder till namngivningsceremonin så jag i alla fall är lite fin! Hittade en fin klänning på hm och köpte även leggings där, sen gick jag på jakt efter en kofta och de var lättare sagt än gjort, men hittade en tillslut som inte var lång och så himla tjock på Cubus och de sved ska jag säga. Men kände att de skulle bli för bart att bara gå i klänningen då den inte hade nå armar, så vad skulle jag göra? Nu känner jag mig i alla fall lite fin med lite färg i allt, då klänningen var rosa. Hade svårt att somna igår, så vid halv 1 när jag ringde på klockan och fina sköterskan kom med en till insomningstablett lyckades jag somna, vart dock väckt 8 så var inte lika pigg då. Har varit inne i stan sen 11 käkat lunch och pluggat lite, men den är så sjukt svår denna uppgift så kom inte nån längre värt, men ska sätta mig och plugga sen efteråt också inne i stan, för fick vara borta enda till 7, så jag menar, de måste man ju ta vara på ellerhur? Att vara borta från avdelningen och vara runt annat folk gör mig så himla mycket friskare och de är också så himla skönt, man känner sig bara mer sjuk på avdelningen och att göra "friska" saker är alltid lika skönt och bra för mig. Men något jag verkligen hatar, de är att prova kläder och känna sig bekväm i dom, för de är sällan jag gör de, jag lyckad alltid hitta något fel och mycket spelar nog in på min förvridna bild över mig själv, som jag måste öva upp och varje gång jag går in i ett provrum övar jag upp den, och ångest får jag, men jag vet att den går över och att den inte är farlig. 

Jag i min nya klänning


En vandrande dag, med kanske lite hopp

Gäsp gäsp. Har sovit väldigt dåligt i natt, somna inte förrän efter tolv och vaknade upp hela tiden, så har inte direkt fått någon sammanhängande sömn. Men de har varit så några nätter nu, jag har somnat tidigare, men har vaknat oftare än vad jag brukar, vilket är väldigt jobbigt och ändå har jag inte sovit på dagen. Igår hade jag det i alla all väldigt trevligt med Marie, vi satt på espresso house och pratade om lite allt möjligt och idag ska jag försöka få perm med henne igen, om de går det vill säga, de får jag se efter ronden idag, annars vet jag inte vad jag hittar på för att fördriva denna dag, men de vore så roligt om jag fick perm med henne idag igen. Sen ska även mamma komma i helgen, vet dock inte vilken dag, men tänkte höra det med henne efter ronden, eller så ringer jag henne nu. Vilket jag också gjorde hehe, men hon satt och åt frukost och skulle ringa upp sen. Annars med maten har de väl gått sådär, spydde dock upp frukosten, som jag sakta åt upp som en skötare hade gett åt mig, men jag försökte in i det längsta att behålla den, men de gick inte. Ska se om jag får i mig någon lunch, de vet jag inte, känns som att det inte är någon idé, fast det egentligen alltid är en idé att försöka. Som jag så fint lärt mig. Nu funderar jag på om jag ska se ett avsnitt av grey´s eller buffy, för att peppa upp mig lite. 
 

"Jag kan inte hindra de"

Varför är de så himla svårt? Varför kan jag inte få stopp på de? Jag försöker, jag får ingen hjälp, hur ska jag då fixa de? Antingen äter jag och så kräks jag, eller så äter jag ingenting, så hur de än är kommer jag ifrån på tom mage. De är så jobbigt, men jag är så rädd. Samtidigt som jag vet att jag gått ner i vikt, för jag kan ha en mindre storlek på byxorna än vad jag kunde för ett tag sen då dom var jättetajta och jag fick verkliga märken av dem, så känns de som att jag går upp i vikt av minsta lilla tugga jag äter. Jag är så rädd, jag känner mig inte alls bekväm och känner mig bara äcklad. De är så jobbigt, jag önska bara jag kunde säga att jag var smal. Men varför är de så viktigt? Och vad är smal? Hur långt ska jag gå då? Kommer jag någonsin bli nöjd? Jag har haft dessa tankar inom mig väldigt länge, i flera år, men har skämt för dom, men tänkte att jag nu är redo att dela med mig av dom för att få lätta lite på allt jag känner. Jag kan inte träna, för då övertränar jag, jag kan inte äta, för då spyr jag upp maten, vad ska jag då göra? Hur ska jag då göra? De finns ju bara ett sätt och de är att inte äta. Men de är ju inte heller bra? Hörn ni hur allt låter, grötigt, ologisk, men för mig är de logiskt, för mig är det de som är verkligheten. För mig är det de som är min vardag. Bland allt annat så spökar dessa tankar och jag behöver hjälpt, men jag vet inte, vet inte hur jag ska göra för att ändra på mitt tanktesätt. Jag har gått comede behandling, men den hjälpte inte, jag har börjat på ätstörningsenheten, men de gick knappt. Vad ska få mig att ändra på allt? Hur ska jag göra? Jag ser inte någon väg ut ur mitt ätstörningsmönster och tankar. Ingen lyssnar, ingen tror mig, alla säger bara att de är bara å äta, men de är inte de, de är inte "bara" att äta, de är en enda stor kamp att faktiskt få i sig mat. 


Jag vände mig dit, jag vände mig hit, men hittade ändå ingen utväg

Sitter ute i dagrummet med datorn och kollar runt. Har flätat både mig och personal på morgonen. Sen har jag bara tagit det lugn, duschat gjort mig i ordning, sminkat och sånt. Helt ärligt har de inte så mycket koll på varken om jag äter, eller om jag spyr upp maten, vilket jag inte vet vad jag ska säga eller så. Sen var jag tvungen ta min depo-inejktion idag.......vägrade, men då hotade de med att jag inte skulle få permisson om jag inte tog den och vill inte direkt offra min permisson, så med lite bök tog jag den tillslut. Jag kan ta blodprov, men sprutor, de hatar jag att ta, speciellt den här, för den gör ont, men fick nypa i andra sjuksköterskans hand medan den andra gav mig sprutan (de höll i mig lite också) men de var en annan femma. Nu vill jag bara att tiden ska springa iväg och klockan ska bli fem för då kommer Marie och jag ska på min första permisson med henne sen nyår som inte innebär att åka med personal. Så himla skönt och roligt att jag ska få spendera några timmar utanför sjukhuset med henne. Vart så himla chockad att de sa ja igår, trodde som först inte på dem, men de var så himla roligt och dagen har gått så himla sagta hittills och jaah, vad mer ska jag säga än de. 
 

Rädslan att hamna på ruta ett igen, fast i detta fall är jag nästan de

"På fredag då ska jag hem. Då börjar den riktiga utmaningen, då kommer utmaningen om att äta eller ej. Om jag fixar de eller ej. Om jag låter bli från att svälta mig. En utmaning börjar på måndag och den är att prata om de. Nästa är när jag är hemma igen. För de är då jag måste se mig själv genom att äta igen." 

Jag minns när jag skrev de, hur rädd jag var. Jag är fortfarande rädd, för att jag fixar inte maten, de bara inte går och jag vet inte hur jag ska göra de. Jag äter och behåller frukosten, lunchen gör jag allt för att behålla men lyckas sällan, middagen samma sak, kvällsfikat kan jag behålla, men de är en kamp. Varje mål är en kamp som jag kämpar med själv, ångesten är en bit för sig. Jag önskar de var lättare att stå emot, men de är de inte. Ingen ser, för jag döljer de för väl, ingen vet, för jag säger de inte. De är jag mot maten och ingen annan. Jag önska jag kunde få hjälp med de också, men de får jag inte, för jag är ju inte underviktig och då är de inte lika viktigt, för då är det ju inte farligt, då är de ju bara ett litet problem. De är tyvärr så de ser ut, om ingen vet, då ser ingen, ungefär så känns de. Jag går inte heller ner i vikt och då ser ju ingen. Jag har jättesvårt med lagade mål, de är nästan omöjliga för mig, speciellt pasta, ris och potatis, de äter jag aldrig. Sen de andra kämpar jag snabbt, sätter på locket snabbt så ingen ser vad jag ätit och inte. Men de är som att ingen bryr sig, någon gång har jag sagt att jag spyr upp maten, men ingen gör något åt de, jag får ingen hjälp med de, de är som att de är mitt egna ansvar och visst har jag ett ansvar att ta i de, men jag fixar de inte, jag försöker ta de ansvaret, men de går inte, jag behöver hjälp och vet inte längre vad jag ska göra, jag får bara panik. Hemma levde jag på kräm och yoghurt, de var de jag åt, vilket inte är bra, då gick jag ner i vikt, här lever jag på mer mat och fått nya mediciner som gör att jag går upp i vikt, vilket skapar ångest bara de, men de är det ingen som förstår, hatar att de ska bero på om man är underviktig eller ej, jag har en diganos, men ändå är det ingen som tror på mig och tar mitt beteende på allvar, vilket är jättejobbigt. Men ska ta modet till mig och försöka prata med någon och förklara allt. För jag vill ha hjälp, de vill jag verkligen, men här får jag den inte. 

 

En symbol av trygghet

Hej, 
Idag har varit en tuff dag idag, har pratat en hel del med personalen idag med, fått träffat läkaren och de har ökat en medicin, sen så pratades de lite om behandlingshem..så ett zip-möte ska bli av men jag vet inte när och de känns så jobbigt. För hatar att vara här, men samtidigt så förstår jag att jag måste vara här då jag är självmordbenägen och kan ta mitt liv ifall jag får möjlighet. För samtidigt som jag har hopp om att få åka någonstan, så känns de hopplöst. Jag vet inte längre vad jag ska tänka, hur jag ska tänka och så att hoppet tänds mer än vad de gör nu. Landstinget vill ju, kommunen vill, men vem ska betala? De är där skon klämmer och de är så tråkigt att de ska sitta där, för de är verkligen de jag behöver och de jag vill för att kunna bli frisk. Fick med en skötare på samtalet och de kändes skönt att just ha med henne, sen har vi prata om lite om annat, tungt och jobbigt, så ja får se vad de blir av de nu kommer en sjuksköterska och ska prata med mig, vet inte om vad, för jag har då inte gjort något, har faktiskt hållt mig skadefri sen insidenten och de känns så himla bra och de tyckte läkaren med. Sen är det de där med maten som går väl sådär, äter väldigt lite och spyr upp maten, vilket inte är bra och något jag måste verkligen sluta med, för de är inte hållbart. Jag ser det inte som att skada mig, men de gör personalen, så ja, jag vet inte, jag måste börja äta mer och jag måste sluta spy upp de jag äter, jag måste verkligen börja få kontroll över min ätstörning igen, för jag känner att dehär inte är hållbart och de är väl bra att jag känner de, men vet inte hur jag ska få stopp på de, det är bara de, de är så himla svårt, men får väl börja tänka precis som  jag gör över självskadebeteendet så kanske de trots allt går, jag får väl försöka i alla fall. 
 

I'm not okey, and when I hurting myself it feels like everything will end, but then the pain never stops

Helt otroligt, jag kikar in här ännu en gång, men har varit på ytterligare ett möte på psyktirin, de var tufft, men de gick. Vi prata lite om läkarsamtalet som jag hade tidigare och fick då även veta att jag ska få en medicin mot en biverkning jag får av injektionen jag får (som jag dock inte vet vad den heter) Sen berättade jag att jag självskadade mig och vi gick i genom de, hur mina tankar gick då, vad som hände, hur jag mådde sen osv. Sen vart de prat om mina självmordtankar som jag fick förklara att de bara är tankar och att dom för det mesta alltid är där att jag har svårt att bli av med dem, men att jag inte har några direkta planer. Så jag fick lova henne att jag kommer på torsdag. Sen så nästa torsdag kommer hon och en från soc hem till mig och vi ska prata om vad jag behöver för hjälp i hemmet och vad för insattser som kan passa just mig, så de känns bra och de gick ju faktiskt rätt så fort innan jag fick en tid och allt, så snart har jag väl sånna insattser också, allt för att min vardag ska funka och jag ska få saker att göra på dagarna och inte bara sitta hemma. Inte för att jag tycker att jag gör de, men de tycker tydlingen hon. Tycker ändå jag är ute en del och får saker gjorde. Jag åker ju in till stan då och då, några gånger i veckan och kan sitta där i flera timmar och bara titta på folk och få vara bland andra, sen är jag faktiskt även med kompisar då och då, så lite gör jag ändå tycker jag, fast jag vet att jag sitter mycket hemma. Men nu ska jag alltså få någon som då eventuellt kommer hem till mig varje dag vid lunch och ser till att jag får i mig nå, de är det min behandlare vill i alla fall, så får väl se vad soc säger om de, sen även en kontaktperson som tar mig ut på saker och hittar på olika grejer med mig, så de låter väl bra, de som jag berätta om nu är i alla fall planen från min behandlare, sen som sagt får jag se vad soc säger om de och jag tycker ändå det låter helt okej, förutom de där med maten, men de var en helt annan femma, de känns som att de är något jag borde fixa själv, men samtidigt vet att jag inte gör, så ja, vet inte riktigt vad jag ska säga om den saken helt ärligt. 
Nu sitter jag med tända ljus i hela lägenheten och klurar på vad jag ska hitta på nu. Såg förövrigt en youtuber idag, alltså en kändis, som jag inte alls visste vem de var, kände att sån bra koll hade jag, men fick i alla fall veta av marie vem de var, så nu känns de bra. Anledningen att jag visste att de var en kändis var för att det var två tjejer som gick fram och fråga om de fick ta bilder med henne så ja, de gick ganska lätt att utesluta att de var någon kändis. 
 

De som kom idag

Hejsan,
Har varit på möte på psykiatrin och då har vi pratat om varför jag skadar mig om mål och om att jag måste börja äta regelbundet för att orka. Ja vissa dagar äter jag, ibland bara ett mål, ibland fler och inland inget. De är svårt och jag hatar känslan av att ha mat i magen, men jag försöker och vi har nu en överenskommelse att jag ska försöka äta 3 mål om dagen, de behöver inte vara stora, men något i alla fall, så de ska nog gå, hoppas jag. Sen ska jag skriva ner saker jag kan göra istället för att göra något destruktivt som vi kan diskutera på måndag när jag ska dit. Jag får alltså hemläxor, vilket är både bra och jobbigt. Sen prata vi även om boendestöd, samt kontaktperson via kommunen. Så åter igen har vi sökt de. Så de vi önskar är att någon kommer hem till mig varje dag och får mig igång med något och gör något, som att laga mat och handla. Men först ska en utredning göras på kommunen och jag kommer få träffa någon dag för att verkligen se vad som kan göras och då vad för insatser jag ska ha och inte. Sen prata vi om att börja prata lite smått om mina trauman om jag går med på de, inte gör en traumabearbetning, för de måste jag som sagt vara stabilare först. De är ganska tunga samtal, de är inte lätt att prata om allt som snurrar runt inom mig, men de är behövligt och de hjälper, de hjäper mig att sotera ut allt och får mitt hjärta lite lättare.

Nu väntar jag på att mamma ska komma och hämta lite papper. Igår var jag med Elin, vi tog en fika sen åkte vi till mig lagade middag och taggade upp för premiären av fantastiska vidunder och var man hittar dom (ännu ett värk av JK Rowling och Harry Potter) den var riktigt bra och rolig måste jag säga. Sen var de bara hem och sova.


En början till behandling

Hej, 
Nu har jag varit på mitt första möte/träff på närpsyk. Har ju träffat henne förr eftersom de var hon som gjorde omhändetagandet på mig och min syster. De var med henne jag satt i bilen när jag bara grät och var i chock. De var hon jag satt och berättade allt för inför LVU-domen. Första gången hon träffa mig kände hon inte igen mig på utseendet utan på min berättelse och för mig är det helt otroligt, att någon som kan träffa så många kan känna igen en på ens berättelse. Hon fråga hur de var, jag ska okej. Vi pratade på om min sömn, om mina tankar. Vi pratade känslor och om mål, mål att inte skada sig och hon tyckte jag hade gjort de bra som klarat mig i två veckor utan något destruktivt beteende, vilket jag också tycker. VI gjorde en planering om hur jag ska äta och vad. Sen ser hon på mig att de inte alltid är så bra och hör och hon vill träffa mig två gånger i veckan för att verkligen följa upp mig i början innan jag blir ännu mer stabil än vad jag är nu, vilket känns bra för mig, för jag tror det är just de jag behöver, något regelbundet och två gånger i veckan känns då bra till en början, med tanke att det inte är så länge sen jag låg inne och inte länge sen jag hade försök till ett självmord då jag försökte kväva mig. Så ja de känns bra och jag tror på de här, jag tror de kan bli bättre av de, det tror jag verkligen, men tid kommer de verkligen ta. Sen ska jag få träffa en läkare och jag hoppas på snart och de hoppas hon också, sen skulle jag då få förlängd sjukskrivning, vilket känns bra, för som det är nu klarar jag inte av skolan och jag behöver ha fokus på mig trots att de innebär att jag inte gör något alls på dagarna, men så får de vara. Jag hittar på annat. Sen prata hon om att när de närmar sig och jag måste söka ny lägenhet så ska hon försöka hjälpa och se vad de kan göra så att jag inte blir bostadslös. Sen pratade vi även om DBT:n och de finns tankar om de, men just nu är de fullt och jag måste bli lite mer stabil innan jag börjar, men de är det vi ska jobba med och när de finns plats så ska jag nog få börja den behandlingen vilket känns bra. Sen ska vi kolla igenom alla mina diagnoser och utreda dom lite mer för att de är ganska otydliga, så de känns också bra måste jag säga, för att få ett litet bättre hum på dom, för helt ärligt har jag inte koll på allt jag har om jag ska vara helt ärlig. Så sammanlagt var det ett bra samtal som tog en hel timme, de var även jobbigt, men de är ju det de ska vara. Sen prata hon även om traumabearbetning att de kommer bli en fokus på de, men de blir inte än på ett tag utan jag måste vara mycket mer stabil, för hon sa att de är en ritkigt tuff behandling som kommer kräva otroligt mycket av mig och jag tror henne, för som de är just nu hade jag nog inte klarat de utan att göra nå destruktivt efteråt och de är ju inte meningen de heller utan då ska man kunna klara sig ifrån de. Så mycket planer och bollar i luften, men nu fokus på att få mig stabilare och komma ifrån mitt självksadebeteende. VIlket känns som bra korta mål. 

 

Olika tvång

Jag har nämt att jag har olika tvång och jag hatar de för de är verkligen påfrestande. Ett av dom är mitt självskadebeteende, för mig blir det som ett tvång att skada sig när jag mår riktigt dåligt. De blir ett måste som är en ständig kamp att stå emot. Men jag försöker och jag har hållt mig skadefri i snart två veckor vilket är väldigt bra och de var länge sedan jag höll mig så länge. Sen har jag ett till tvång och de är att spy upp maten efter jag har ätit som jag också hållt mig borta från i över två veckor vilket är jättebra. För mig blir även de en kamp för jag får panik om jag inte gör de, men jag står emot och de är ju det viktigaste. Att jag håller mig borta från de. Jag kämpar själv för att stå emot mina tvång och lite verktyg har jag ändå fått från 32:an, trots att de har kännts mest som att jag bara varit förvaring. Fast jag vet att de har testat med massa olika behandlingar och hindrat mig från att skada mig på många olika sett, så har de ändå kännts så fast jag vet att de har hjälpt mig otroligt mycket. Och tryggvård övergång vill att jag går tillbaka till dagvården för att få hjälp med att få rutin i att äta och få hjälpt med i alla fall ena tvånget så att de kan bli ännu lättare att stå emot, men jag vet inte vad jag känner för de egentligen.


En dag av vakande

Nu har jag haft vak i över 2 dygn, men nu är de borta. Har hunnit med två gånger på rönken för min hand och fick vak och de släpptes idag. Nu har jag bara tillsyn. Men de är nog de. Har fått min första ECT behandling idag och de hota med bältning om jag inte följde med, så motligt följde jag med fast jag inte ville och blev sövd och kommer knappt ihåg något sen och sov hela förmiddagen medan jag hade vak, nu är jag piggare och känns som de kommer bli en svår natt att sova. Men men de är väl så ibland. Jag är trött, men kan som inte slappna av. På torsdag kommer mamma och Åsa hit för möte med läkaren och en sjuksköterska så får man väl se vars de leder. Maten är lika tuff ibland behåller jag den och ibland går de inte, men jag försöker och har börjat äta mer i alla fall. Hoppas jag får komma på ätstörningsbehandling sen när jag blir utskriven, när jag nu blir de...

Så ser min hand ut nu och då ser den ändå någorlunda bra ut jämfört med vad den sett ut.


Jag finner inga ord

De senaste dagarna har varit kaos. Okej igår var jag kaoset men ändå. Har haft jättemycket ångest och minnesbilder som har skapat ångesten. Har vandrat och vandrat, pratat med personalen och skapat en oro bland dom igår, mer på de tänkte jag inte gå in på. Har fått varit ut å gått med dom flera gånger speciellt igår och pratat om allt och de var så skönt. Berättade precis vad som pågick inom mig och varför de är såhär jobbigt eller de jag vet varför. Sen misstänker de att de delvis kan ha med att läkaren tvärsluta med anafralinet som jag inte alls gillade att ta och vart rent glad, men de har ju inte gått så bra sen dess så. Men hatar att ta injektioner så jaa...och hade gärna sett mig utan som nu, men de gör inte dom och ska nog få träffa läkaren idag och få veta vad dom tänker om mig eftersom jag är på LPT och har inget att sägs till om, men börjar bli van vid de nu så. Hur går de med maten då? Ja vad ska man svara på de? Två tuggor? En halv yoghurt? Ungefär de. Det är jättejobbigt med maten, får ingen hjälp, då och då, men de är sällan jag får de. Och är tacksam varje gång jag får de,


De kan ha tänds ett ljus

Dagarna går, inte fort men de går fortfarande.. Får tvångsinjektioner och gör inte så mycket mer än ligger i sängen då jag inte har så mycket till ork, sitter upp emellanåt, ungefär de. Idag åt jag mina första bitar mat och dryck sen i torsdags, så känner mig stolt. Hade först ett bra samtal med min kontaktperson på ätstörningsenheten och sen ett bra samtal med sjuksyster som jobbar ikväll, ett långt och bra samtal som jag känner kom nytta av och jag fick någon hjälp och stöttning av. Och fick nå ut av de också vilket kändes bra, de kändes verkligen som att hon förstod mig och de var så skönt. De var precis de här jag behövde. Så nu kanske jag kommer en bit påvägen. De vart i alla fall en början till rätt hjälp


Då var det de där med LPT igen

Då suckar man igen och har ett LPT i handen...direkt efter många långa samtal med min kontaktperson på dagvården igår styrde taxin hit, var här vid två fick besked om ett eventuellt LPT fick sitta och vänta till fem innan jag träffa en annan läkare som skrev vårdintyget och jag vart inlagd på PIVA. Låg där tills 1 halv 2 idag innan de togs nytt beslut om de och de faststod med LPT och jag kom in på 32:an här ligger jag nu och andas, inga friheter och tillsyn. Min kontaktperson från dagvården ringde även idag och vi pratade ett tag och de kändes så skönt. Hon tyckte de var bra att jag sa allt, men jag visste också att de hade bara varit att läsa i datorn. Hon vart glad att jag vart inlagd, men de är inte jag. Hade gärna varit hemma, men icke de. Okej alla tycker de förutom jag, men men.


Vars gick de nu snett?

De var ju första dagen igår på behandlingen som jag berättade om och idag andra..men min kväll var inte direkt som planerad...fick en panikattack igår vid 6 tiden och skar mig. De vart väldigt djupa sår och de slutade inte blöda, över en timme hann gå..chatta med mina fantastiska vänner och beslutade att ringa 1177 och där skicka de mig med taxi till jourcentralen. Fick komma in i ett rum direkt och sjuksköterskans första uttryck var oj, de behöva sys. Hon lindade de och jag fick sätta mig å vänta på läkaren. Gick typ en timme sem fick jag komma in...de första han sa, du ska till 32:an om jag ska sy. Mitt svar då var, då åker jag hem då. Men de fick jag inte såklart. Han gick iväg och jag fick sitta där, hade någon där, väntade ett tag sen kom han in och beslutade för att sy och hans första uttryck var oj, du borde egentligen skrika av smärta, men jag tyckte de inte gjorde så ont antagligen för min smärta av ångest. De tog över en timme å sy allt och sen fick jag inte gå därifrån för han skulle då ringa polis å skriva vårdintyg. Så jag låg där i över en timme och bara vänta, för jag visste att de skulle stoppa mig om jag gick. Polisen kom, jag vägrade gå med, de fick ta tag i mig och dra mig fram till bilen å tvinga mig att sätta mig å spänna fast mig, den kvinnliga polisen satte sig bak med mig och jag fick ha händerna ovanpå knäna hon höll i mig och vi började prata och jag berättade min livshistoria om vad jag varit med om, de var ganska skönt. Och hon var duktig på att lugna ner mig vilket var skönt. Berättade att jag har haft handräckning tidigare när jah bodde i Pite. Vi var framme och de fick hota med våld om jag inte klev ut, så de höll i mig hårt och jag gick ut och vi gick in för att vänta på läkaren och jag hamna på LPT med övervak. De satt vid min säng, höll i händerna så att jag inte kunde skada mig. Sömn vad är de? De vart ingen för min del, de tvingade i mig tabletter för en eventuell sömn, men icke, all personal sa att jag skulle behöva stanna längre, klockan 9 på morgon tvinga de i mig Theralen, men de hjälpte mig inget. Sen vid 11 kom en stafettläkare in som skulle bedöma mitt LPT, han skrev ut mig. Fast jag sa att jag hade kunnat ta bort mig och man brukar aldrig gå från övervak till att bli utskriven...men jag blev de och fick en taxi till behandlingen. Min kontaktperson vare chockad att jag blivit utskriven. Jag vinglade en hel del, då jag hade näringsbrist, men jag skulle ju äta mat med henne och en annan de gick inge vidare...fick inte i mig nå av maten så de vart två näringsdrycker...satt och pratade med henne sen och berättade exakt vad som hade händ kvällen å natten och hon tyckte de var mer å mer konstigt. Var så yr sen så hon ledde mig till soffan där jag halv låg. Jag fick inte vara själv så medan hon skulle ringa 32:an så satt jag med en annan ur personalen. Andades och skakade, frös och fick ett täcks över mig. Hon kom tillbaka och han hade bedömt att jag klarar mig själv sen hemma och ja hittills har de ju gått, men att sova, de känns som en helt ny utmaning. Men jag ska försöka, de är tufft, men jag kämpar och andas, så de måste bara gå. Börjar imorgon klockan kvart över 8, så lite sömn önskar jag mig.

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0