elajnsan.blogg.se

Kroppsideal

Publicerad 2017-06-07 14:19:00 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa, Ätstörning,

Jag blir så less. Jag går runt på stan och ska testa kläder, eller byxor. Men vad kan jag egentligen ha? Inget. HM, för litet, bikbok för litet. Jag har ett par molly jeans från gina L, Fast jag tvättar dom kan jag ha dom utan problem, men går jag in där för att köppa ett par nya så är det ett fett NEJ, då måste jag gå upp i storlek till XL. Varför kryper dom storlekarna, är det för att dom ska ge en ångest? Dåligt självförtroende eller vad?  Jag förstår inte. Jag är inte särkilt stor ändå, men ändå kommer jag inte i den största storleken på många affärer. Är det meningen att man ska få ångest varje gång man går in i en affär för att prova jeans och se om man kan komma i deras största storlek eller ej. Hur ska de få en att må bättre? Hur man än ser ut, de ska inte spela någon roll, ska man väl ändå få känna att man mår bra och att man kommer i ett par helt vanliga svarta jeans. Jag tycker de är så fel, de samhället gör med en. Att man ska svara den ideala kroppen för att känna sig okej och kunna prova och köpa kläder var som helst. De gör mig egentligen bara ledsen. De är inte så konstigt att de är så många idag som får än ätstörning, med tanke på den synet samhället och media har på en att man ska se ut för att passa in. Idag var jag och provade jeans, jag har, men mina glider hela tiden ner, hur mycket jag än tvättar dom och försöker få dom mindra, så tänkte försöka hitta en annan modell som kanske sitter bättre uppe. Men de går inte. För om dom inte ska vara svindyram så finns det typ inga jeans att köpa. Jag kan ha cubus, men dom glider ner där bak, samma med ginas. Jag vill ha ett par som sitter uppe och som jag kan ha. Jag vill inte behöva känna denna ångest varje gång jag ska gå in i en affär och testa jeans och tänke, kommer jag få på mig dessa, eller kommer jag få leta vidare. Har varit på tre affärer hittills i stockholm. newyorker, HM, BikBok, ingen kunde jag ha. Så tänkte när jag druckit upp te:t att jag går på veromoda, annars vet jag helt enkelt inte vad jag gör. Testade ett par hos moster och kanske beställer dom, för de satt ändå helt okej och var väldigt sköna. Men jag får se. Elina ska gå på jeansjakt i stokholm och nu är jag i nacka och går runt där och kikar efter. 
Bild från gårdagens tur och rundtur/promead, vad man nu vill säga här i stockholm.Var så mysigt att sitta vid vattnet, igår, de var så himla skönt väder och jag bara njöt. Annars har jag de väldigt bra här nere, trivs ändå i stockholm. Nu ska jag fortsätta med mitt pluggande och dricka upp mitt te så ska jag gå på en fortsatt ångestjackt. 

Att visa upp att man är med i kampen och inte ger upp

Publicerad 2017-05-30 19:30:38 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa, Ätstörning,

Go kväll, 
Fick ett armband idag i posten och ett fint litet brev till. Av min älskade vän Sofia och vart så glad, de armbandet har jag velat ha så länge. Som kommer från feather collection. Men vad står de för? Jo ätstörning, kampen mot ätstörning, att bli frisk och fri. Den står för något fint, och ek kamp som är ett helvete att vinna över, men de går. Jag har levande bevis på det. Och jag är nära att målet ta, jag äter och jag äter allt, men de är den där sista biten, att fullt ut acceptera min kropp som den är och vara stolt över den. För just nu skäms jag bara över den, fast jag vet att jag inte ska, för de är inget man ska, man ska vars stolt över sin kropp. Jag åker och badar, jag visar mig i bikini, men bara för de betyder de inte att jag är bekväm i min kropp, men de är ett sätt att jobba med att bli bekväm i den. För de är mitt mål. Att bli fullt frisk och fri och detta armband stödjer även frisk och fri och de är så fint, de står för ätstörning, en kamp som är rena helvetet. Men värd att ta sig igenom. För kontrollen, den är brutal och all självhat är lika så. Nu bär jag ett sånt armband för att stödja kampen mot ätstörningar. För en ätstörning, de önskar jag ingen, inte ens mitt värsta fiende. Dessutom är de väldigt fint. Nu har jag två armband som stödjer olika former av av psykisk ohälsa. Och dom bär jag för att visa att jag är med i kampen och för att minska den fruktansvärd tabun som ligger över. 

ett irritationsmoment

Publicerad 2017-05-01 21:46:54 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa, Ätstörning,

Jag tänker mycket på min kropp. Jag får höra, ät inte de, vad onyttigt du äter, senast idag fick jag höra en kommentar om vad onyttigt jag åt. De tar på mig, de kan jag inte förneka. Jag menar, när man försöker att acceptera sin kropp precis som de är. Att man får tungt att andas när man går för att jag aldrig rör mig, när jag vet att jag har tungt att andas hela tiden just nu och att de inte brukar vara så jobbigt att gå eller cykla för den delen. Att få höra pikar hela tiden från vuxna, de gör ont. Och när man själv försöker ta sig ur en ätstörning och är på väldigt god väg, men att hela tiden få höra saker om sin kropp, vad man äter om att jag bör äta nyttigare och om att jag måste träna. Jag äter de jag väljer att äta, jag rör mig de jag väljer att röra mig, om de så bara är en promenad eller cykeltur till affären så är jag nöjd, om de är att simma, så är det de. Jag försöker acceptera min kropp precis som den är, jag vet att jag kanske går upp i vikt, men då får jag göra de, för de är väl ändå viktigare att jag accepterar mig som jag är, än att jag blir en tändsticka och blir inlagd pga de. Jag försöker och kämpar varje dag med att få en acceptans och jag äter de jag känner att jag kan äta för just de dagen och om jag är sugen på en chokladkaka just den dagen så är jag de och låt mig äta min chokladkaka utan att få kommentarer om de. Jag blir så less, så irriterad och de gör ont. Jag är jag. Jag ser ut som jag gör. De är okej och låt de stanna på de. Låt mig vara den jag är. Jag har hinder, börjar jag gå ner i vikt exempel och jag märker de, de triggar mig till att gå ner ännu mer i vikt och då kanske jag inte kan stanna. Jag kan inte träna, för jag har svårt att stoppa allt på en så kallad lagom nivå. Utan de blir hets. Se de framsteg jag gör, istället för att ge pikar på de jag inte gör, för de tar på mig och jag gör framsteg varje dag. Jag menar, jag har hållit mig skadefri (de menas även kräkfri) i 42 dagar och de är så himla stora framsteg. Och jag har varit utskriven i 27 dagar de är ett nära ett rekord sen i somras. Och sist jag låg på 27 dagar utsrkiven skadade jag mig och fick vara och sy hela tiden, jag var plåstrad, hela min arm var som ett stort plåster och 2 dagar senare åkte jag in på LPT. Nu skrattar jag, jag ler, jag har inte ens en tanke på att skada mig på något vis. Men att hela tiden få höra massa pikar, de gör ju inte mitt tillfrisknande bättre, utan bara svårare. Att leva med en äströrning, de är inte enkelt och att ta sig ur den är ett rent helvete, men de vitkigaste steget för att bli frisk från sin ätstörning är att acceptera sin kropp och att hela tiden få massa pikar på sig, som i omvägar egentligen att de det vill ha sagt är att de tycker att jag är tjock. Och ja de är jobbigt att få pikar om vad jag äter/hur jag ser ur/ hur jag rör mig. De är väldigt jobbigt, jag är på en hälsosam vikt, så sluta snälla att ge mig pikar och låt mig sköta mig själv på den frånten, de viktigaste är väl ändå att jag får i mig näring? och att jag faktiskt inte spyr upp den? De skulle jag säga är det viktigaste, de är det i alla fall för mig. 
 
sen en sak till, jag saknar verkligen min andra familj och jag älskar dom så otroligt mycket. 
 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela