elajnsan.blogg.se

De året som både varit ett rent helvete, men också så fantastiskt

Publicerad 2017-12-20 07:13:00 i Psykisk ohälsa, Snack och skitsnack,

Det är ganska mycket som snurrar i min hjärna till och från. Ekonomi frågor, så att den går runt, hur jag ska göra med studier. Har ju sökt en kurs på vuxenutbildningen för att jobba på barn, ekonomi kring de, då jag åter måste ta studielån för att det är fyra veckors praktik. Sen går ganska mycket tankar till min saknade vän. Sen så har jag tänkt en hel del på mitt år 2017 nu när de börjar lida mot sitt slut. De är så sjukt hur mycket som egentligen har hänt under bara 365 dagar. Jag har förlorat en otroligt fin vän som jag aldrig mer kommer få ens höra hennes röst, vilket var väldigt tufft för mig. Jag har fått nya vänner. Knytit nya vänskapsband. Vilket jag är otroligt tacksam för. Jag kan inte sluta tänka på 1 januari 2017, året inleddes så himla bra hos min forsterfamilj. Sen gjorde jag det dummaste jag kunde göra, tog en överdos under permissionen utan att nån visste, bara lite tabletter då, för att ta mer sen, vilket jag också gjorde. Men i alla fall, i de ögonblicket gjorde jag så att jag hade kunnat tappa kontakten med min fostermamma för alltid, henne som jag älskade som en extra mamma. Jag redde ut och tog tag i mitt liv och fick tillbaka en relation, vilket jag är evigt tacksam för. När jag tog denna överdos valde jag att åter leka med livet. Jag överlevde tack och lov. De var en på avdelningen som såg att något inte stämde med mig, en av de som jag hade som mest förtroende för och hon visste egentligen redan svaret utan frågade bara mig för att jag skulle få en chans att vara ärlig. Här minns jag inte riktigt vad jag sa, eller vad som hände, minns bara att jag hamna på en akutavdelning och fick dropp för att späda ut koncentrationen av medicinerna. Arg och besviken var jag då. Sen väldigt ledsen. De tog inte länge så hände samma sak igen och jag tog ännu en överdos. Denna vart jag mer påverkad av och uppkopplad och riktigt riktigt dålig, jag minns att jag knappt kunde stå på benen, utan fick hjälp till en säng, trycket var inte heller på topp. Jag tvingades i kol och jag mådde så dåligt och här lekte jag ännu en gång med livet. De jag inte ville förstå var att de syntes på mig, jag tyckte jag var helt normal, men de som kände mig väl på avdelningen såg att jag hade tagit nå. Men har inte här heller så jättemycket minne av allt. De gick bara nån vecka och jag tog en tredje, jag ville verkligen dö, tänkte inte längre, samtidigt var jag på sjukhus och hade nog knappt kunnat avlida av en överdos, för att det syntes för tydligt på mig att jag hade tagit en, så de kunde göra något åt det fort. Här sondmatades jag med kol på en akutavdelning och låg med EKG övervak. De var här och då någonstans jag bestämde mig för att leva, att jag skulle sluta förstöra min kropp och mina organ. Att jag skulle sluta leka med tråden mellan liv och död. Jag minns hur jag tänkte, jag visste att så länge jag höll på som jag gjorde skulle jag förbli på LPT möjligtvis hamna på rättpsyk, där jag absolut inte ville hamna. Jag tänkte där och då att jag ger livet en sista chans, jag valde då att ta upp kampen mot att börja må bra och bli utskriven. Jag minns hur jag pratade med A och L på avdelningen om hur, och då valde jag att ta upp skolan och kämpa mig till en utbildning och ett yrke jag verkligen ville jobba inom. Hela februari gick, de vart vårdplaneringar, möten och beslut om jag skulle få åka till ett behandlingshem, men de kommunen sa här och då nej. Jag valde att inte se det som ett så stort nedslag utan nu fick jag istället bevisa att jag kunde göra det själv. Jag fick en kontaktperson som jobbade utanför avdelningen men var sjuksköterkska inom psykiatrivården och jobbade i sammarbete med avdelningen, och hon tog mig ut på permissioner, först bara på sjukhuset, vi gjorde planer, scheman, allt möjligt och jag fick åka längre med henne, vi var hemma hos mig, inne i stan, vi gick på isen, hon följde med mig på min diagnosutredning som jag gjorde här emellan, där dom tog bort alla diagnoser utom PTSD:n. I mars fick jag mer permissioner, först med kompisar och sen skrevs jag över från LPT till HSL (från tvångsvård till frivillig vård) vilket vi gjorde i en överenskommelse för att jag skulle börja få kortare permissioner själv. De var så skönt, men jag minns samtidigt att det var så nervöst, för de var mycket som kändes triggande. Men jag hade min vilja om att lyckas och att bevisa att jag kan klara mig själv. Vilket gick både bra och dåligt, min ätstörning var inte på topp, jag åt inte direkt när jag var borta, vilket inte var så bra och sluta med att jag svimmade på en toalett och fick efter de äta på avdelningen minnst en måltid (förutom frukost och kvällsfika) De satte också någon som såg till att jag åt. Men jag ville klara det själv. Men visste också att det var svårt. Jag gjorde matscheman med personal för min första nattpermission, de gick bra, jag fick bara en nattpermis, jag mådde nu så pass bra att när jag kom tillbaka för att träffa läkaren och hon fråga hur de gick, sa jag att det hade gått bra, hon fråga vad jag ville och efter 4 månader ville jag inge annat än att bli utskriven. I chock, för det var inget jag trodde skulle ske, så sa läkaren okej, jag packade mina sista saker, åt min sista lunch, sen gick jag med lätta och glädjefyllda steg till bussen för att åka hem, med tanken att aldrig mer komma tillbaka. Men vad hade jag när jag skrevs ut efter en kaosartad inläggning? Ja skolan, vännerna och min familj, men vad hade jag egentligen för hjälp? Inte mycket helt ärligt. Jag hade bara inkopplat mobila stödteamet, medicindelning där de var hos mig i fem minuter kanske och ett besök mitt på dan som max vara i 10 min. De var det och inge mer. Behandlingsmässigt hade jag inget. För jag stod på kö för ny behandlare. Jag hade gett min ett försök som jag hade innan, men de var samma person som då jobbade på soc och placerade mig på LVU i familjehem och var min sochandläggare under den tiden. För mig vart det fel och fast jag var så tacksam för att de räddade mig, så kändes det konstigt att prata med henne, för redan på soc så stämde inte kemin, men jag ville ge det en ny chans, men tillslut gav jag upp och jag skulle få en ny inom en månad, men som ni vet dröjde det en aning längre än så. Skolan gick verkligen super, jag pluggade i massor och gjorde kurser i högre tempo än 100% och var så glad. Sen tog en av mina närmaste vänner bort sig och delar av mig hamnade i chock och kaos. Under denna tid trappades massor av mediciner ut och att känna känslor var nytt, eller i alla fall att kunna ge uttryck för de känslor jag kände var nytt och något jag inte var van vid. Jag åkte utomlands och kom hem dagen innan begravningen, de var då poletten ramla ner och jag verklignen förstod att hon var borta och att jag aldrig mer skulle få träffa henne. Då brast det, begravningen var den finaste jag varit på och även den tuffaste. Här började jag må lite sämre, för ja det tog ner mig, men de gav mig också en förståelse hur alla runt omkring mig har känt under väldigt lång tid, rädslan för att jag skulle va död, nu fick jag känna hur det skulle va för dom om jag hade lyckats ta livet av mig och de ville jag inte alls utsätta dom för. Jag kämpade och kom upp på benen. Men vem hjälpte mig när jag inte hade någon behandlare? (förutom familj och vänner) Jag fick kontakt, väldigt bra kontakt med två från avdelningen, jag hade telefonkontakt med dom och de hjälpte mig som om jag var en vän de hjälpte när det behövdes, jag träffade dom en hel del, surrade, snackade skit, ja allt möjligt och fick underbara skratt med dom. Jag vart starkare, for på bröllopet och sen bodde jag hos mormor och morfar, jag hade enormt mycket plugg här, tror jag läste 3 kurser samtisigt alla 3 på 100% Jag läste klart 3 kursen på 5 veckor, vilket var tufft. Nu hade jag börjat må väldigt bra och kände mig rikigt stark. De ringde nu från närpsyk för att göra en psykologbedömning om en PTSD-behandling. Jag gick dit på tre samtal och tredje samtalet vart jag friskförklarad från min PTSD och depression. Och lyckligare 22 åring kunde man då inte hitta, de jag kämpat för, de jag bara haft en dröm om i så många år, den drömmen vart sann och jag vart nu frisk och fri. Nu var jag inte längre sjuk. Så från att ha 9 månader tidigare försökt ta mitt liv ett flertal gånger till att nu inte längre va sjuk, vet ni hur konsigt de kändes? De var jag inte van vid. Men det var samtidigt en sån underbar känsla. Den sista biten av resan gjorde jag själv, tillsammans med vänner och familj, för jag ser båda dom två som två vänner idag. Jag började nu min praktik och jag fick känna på hur de kändes att jobba med det jag lagt så mycket energ i på att plugga till. De var underbart och jag älskade det, 5:e passet gjorde jag som mitt första arbetspass där och följde de vart några stycken sådana. Här innan hade jag fått både en gymnasieexamen och undersköterskeexamen. Jag åkte även för att spela in podcasten med sanna bråding i pira och bråding i p3. De var ett stort steg och något jag drömt om. Jag fick nu berätta och dela med mig om min uppväxt och prata öppet om den. Den har nu släppts och jag har fått så mycket positivt om den och det är så roligt. Jag har även nu jobbat ännu mer. Idag ringde det från bemanningen och berätta att det håller på att skriva ett anställningsavtal som jag ska komma och skriva på sen och den glädjen är obeskrivlig. De har hänt så mycket och idag mår jag så himla himla bra. Jag är medicinfri, jag är friskförklarad, jag har fått min examen, jag har fått jobb och får äntligen börja tjäna pengar och får nu min andra lön från landstinget. Jag är så glad. Jag är så stolt och lycklig. Allt detta har jag kämpat mig till, jag gav inte upp, allt gick snabbare än vad jag trodde, jag lyckades och jag har lyckats väldigt bra. De har gett reslutat i allt. Jag har byggt upp ett liv och för första gången i HELA mitt liv kan jag känna mig riktigt glad och lycklig och känna att jag har ett liv jag faktiskt vill leva och inte missa en sekund av, för de liv jag lever nu, de har bara varit en avlägsen dröm som nu blivit sann. Att känna sig stabil, trygg, inte påverkas av barndomen längre, att veta och för första gången verkligen känna hur det verkligen är att må riktigt bra, de är helt overkligt men så fantastikt underbart. Men helt slipper jag då inte 32:an utan får smita dit och hälsa på då och då för att bland annat ibland hämta mediciner som vi saknar på avdelningen när det kommer patienter med den sortens medicner. Och jag tycker de kan vara roligt att få gå dit och säga hej och få ett livet ord med personalen där. Nu sätter jag inte min fot där som patient, men som personal och deras kollegor i landstinget och bara de känns konstigt men samtidigt så fruktansvärt roligt. 2017 har varit ett helvetes år, men också ett sånt fantastiskt, det böjrade i botten, men de sluta på topp, en topp jag aldrig trodde skulle va helt möjlig. 
Jag 1 januari 2017
Jag idag. 

De stod still, men jag rörde mig framåt

Publicerad 2017-09-24 11:25:46 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

Jag ska bli intervjuad. Om mina upplevelser av psykiatrivården och behandlingar. Mamma fick en förfrågan av en psykolog om jah ville ställa upp och självklart säger jag inte nej. För som ni vet säger jag inte nej och detta är något jag alltid kommer ställa upp för. Prata om ett ämne jag tycker är väldigt viktigt att ta upp och prata om. Så vart glad att få frågan. Nu ser jag vänner och ska plugga lite.. har pluggat en hel del denna vecka och till veckan har jag två tentor och de är ungefär det och de jag har att plugga,  annars kommer jag ha det ganska lugnt med skolan, eller ja börjar ju praktiken snart och de ska bli så roligt att få vara på gym ändå. Ska verkligen göra mitt bästa och försöka få in en  fot där.  Vill så gärna ha jobb och tjäna lite extra pengar och få göra något jag verkligen älskar och brinner för. .  Annars  mår jag bea, jag gör det jag vill och bara väntar på beskedet om jag kommer komma in, men det är fortfarande i december först jag får beskedet så Aah. Det är ett tag kvar och det är bara och vänta. Men hatar denna spänning och jag håller verkligen alla tår och tummar på att jag ska komma in så. Men man vet aldrig och jag vill inte heller hoppas för myclet, så att jag sen blir för besviken. 

På papper att få vara fri, fri från depression

Publicerad 2017-09-15 12:05:08 i Allt å Inget, Psykisk ohälsa,

Att göra ett frågeformulär med ens psykolog efter en depressionsskala och skalan visar att jag inte lider av en depression. 5 år försjunken i en djup depression, men massor av LPT:n och tvångsbehandlingar. Och en dag visar samma formulär och skala att jag inte längre är deprimerad. Ska man skratta eller gråta? Skratta av lycka eller gråta av lycka? Jag vet inte och jag gör någon blandning av det. Jag menar, att få veta att man inte är inne i en depression längre och att det nu dessutom kommer stå i mina journaler, hur underbart är inte det? Är så glad över det. Jag känner lycka, jag känner glädje, jag är nöjd, jag känner att jag lyckas, jag ser fram emot nästa dag och att ha dom känslorna inom en, vad mer än underbart är inte det? De är så skönt och jag är så glad. 5 år och jag anses inte vara deprimerad längre. ATT FÅ DET PÅ PAPPER, DE ÄR OBESKRIVLIGT, DET ÄR SOM ATT EN DRÖM GÅR I UPPFYLLELSE, DE ÄR OVERKLIGT FÖR MIG, MEN DE ÄR EN FANTASTISK KÄNSLA. DE JAG HAR KÄMPAT MED HAR GETT RESULTAT OCH ATT FÅ DET PÅ PAPPER GÖR ALLT SÅ DET BLIR VERKLIGT. Och är så glad. Nu är det bara att få bort diagnosen och bli helt friskförklarad som gäller. Den dagen, den kommer komma och snart, för jag går in i sista delen av behandlingen och efter den är klar, då blir jag friskförklarad och att bli det, de är rena drömmen. Sen idag öppnar antagningen till min drömutbildning som jag skulle bli överlycklig om jag kom in på och den ska jag också nu så fort det går söka in på. Jag är så glad, motvind har blivit medvind. Nedstämdhet har blivit glädje. Tårar har blivit lycka. Varje dag är fylld av en förväntan, det jag gör är för att jag vill, för att jag har ett mål med det, det är inte något jag bara måste göra, det känns inte längre jobbigt utan de känns enkelt och motiverande. När jag skriver allt det här, de känns så konstigt. Att inte skriva om ångest, att inte skriva om hur dåligt jag mår, hur jag skadat mig, de är så overkligt, så roligt. För jag har inte ångest, jag mår inte dåligt. Jag skadar mig inte. Jag mår bra, jag lever det liv jag drömt om att leva. Det liv jag verkligen vill leva. Har fantastiska personer i mitt liv, vänner och familj, de är allt jag behöver. Nu ska jag återgå till att lyssna på musik och plugga, väntar på att Anna kommer ut ur duschen och jag själv kan hoppa in innan vi åker mot antnäs där vi ska spendera helgen med plugg och ja även film och fylla tomhålen med skratt. 
 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela