De stod still, men jag rörde mig framåt

Jag ska bli intervjuad. Om mina upplevelser av psykiatrivården och behandlingar. Mamma fick en förfrågan av en psykolog om jah ville ställa upp och självklart säger jag inte nej. För som ni vet säger jag inte nej och detta är något jag alltid kommer ställa upp för. Prata om ett ämne jag tycker är väldigt viktigt att ta upp och prata om. Så vart glad att få frågan. Nu ser jag vänner och ska plugga lite.. har pluggat en hel del denna vecka och till veckan har jag två tentor och de är ungefär det och de jag har att plugga,  annars kommer jag ha det ganska lugnt med skolan, eller ja börjar ju praktiken snart och de ska bli så roligt att få vara på gym ändå. Ska verkligen göra mitt bästa och försöka få in en  fot där.  Vill så gärna ha jobb och tjäna lite extra pengar och få göra något jag verkligen älskar och brinner för. .  Annars  mår jag bea, jag gör det jag vill och bara väntar på beskedet om jag kommer komma in, men det är fortfarande i december först jag får beskedet så Aah. Det är ett tag kvar och det är bara och vänta. Men hatar denna spänning och jag håller verkligen alla tår och tummar på att jag ska komma in så. Men man vet aldrig och jag vill inte heller hoppas för myclet, så att jag sen blir för besviken. 


På papper att få vara fri, fri från depression

Att göra ett frågeformulär med ens psykolog efter en depressionsskala och skalan visar att jag inte lider av en depression. 5 år försjunken i en djup depression, men massor av LPT:n och tvångsbehandlingar. Och en dag visar samma formulär och skala att jag inte längre är deprimerad. Ska man skratta eller gråta? Skratta av lycka eller gråta av lycka? Jag vet inte och jag gör någon blandning av det. Jag menar, att få veta att man inte är inne i en depression längre och att det nu dessutom kommer stå i mina journaler, hur underbart är inte det? Är så glad över det. Jag känner lycka, jag känner glädje, jag är nöjd, jag känner att jag lyckas, jag ser fram emot nästa dag och att ha dom känslorna inom en, vad mer än underbart är inte det? De är så skönt och jag är så glad. 5 år och jag anses inte vara deprimerad längre. ATT FÅ DET PÅ PAPPER, DE ÄR OBESKRIVLIGT, DET ÄR SOM ATT EN DRÖM GÅR I UPPFYLLELSE, DE ÄR OVERKLIGT FÖR MIG, MEN DE ÄR EN FANTASTISK KÄNSLA. DE JAG HAR KÄMPAT MED HAR GETT RESULTAT OCH ATT FÅ DET PÅ PAPPER GÖR ALLT SÅ DET BLIR VERKLIGT. Och är så glad. Nu är det bara att få bort diagnosen och bli helt friskförklarad som gäller. Den dagen, den kommer komma och snart, för jag går in i sista delen av behandlingen och efter den är klar, då blir jag friskförklarad och att bli det, de är rena drömmen. Sen idag öppnar antagningen till min drömutbildning som jag skulle bli överlycklig om jag kom in på och den ska jag också nu så fort det går söka in på. Jag är så glad, motvind har blivit medvind. Nedstämdhet har blivit glädje. Tårar har blivit lycka. Varje dag är fylld av en förväntan, det jag gör är för att jag vill, för att jag har ett mål med det, det är inte något jag bara måste göra, det känns inte längre jobbigt utan de känns enkelt och motiverande. När jag skriver allt det här, de känns så konstigt. Att inte skriva om ångest, att inte skriva om hur dåligt jag mår, hur jag skadat mig, de är så overkligt, så roligt. För jag har inte ångest, jag mår inte dåligt. Jag skadar mig inte. Jag mår bra, jag lever det liv jag drömt om att leva. Det liv jag verkligen vill leva. Har fantastiska personer i mitt liv, vänner och familj, de är allt jag behöver. Nu ska jag återgå till att lyssna på musik och plugga, väntar på att Anna kommer ut ur duschen och jag själv kan hoppa in innan vi åker mot antnäs där vi ska spendera helgen med plugg och ja även film och fylla tomhålen med skratt. 
 

En uppdatering om allt

Hej, 

Jag är i ett tillstånd av lycka och glädje. Jag har fått min efterlängtade gymnasieexamen som jag kämpat så för att få. Sen har jag även fått ihop poängen så nu är jag undersköterska och allt! Två examen och jag är överlycklig. Jag ska fortsätt med akutsjukvården allt för att få jobb inom landstinget och sjukhuset. Hade lektion idag och fick min APL plats jag önska mig och det blev på gyn, så om inget gör att det ändras, så ska jag Va där och de ska bli så roligt! Längtar! Men är sjuk nervös. Men det är ju normalt. Så det går framåt och det är väldigt roligt! Annars bor jag just nu hos mormor och morfar och jag pluggar och dagarna går väldigt snabbt. Är på skolan och pluggar, har lektioner och skickar in uppgifter. Pratar med mina vänner, dricker massa kaffe, Ser serier och umgås med mina vänner och familjer. Dagarna har bra och ett lagomt innehåll. Jag är glad och jag mår bra. Vissa dagar är väl inte så roligare och jag mår kanske inte topp, men dom är få och det är en sån befrielse och alla har sämre dagar. Det är okej. Jag har inga självmordstankar eller självkadetankar. Inga planer. Och de är obeskrivligt! Jag har varit skadefri i över 170 dagar och utskriven i över 160 dagar och ja, det är siffror jag aldrig skulle kunna komma upp i och de är så skönt. Jag är tacksam, jag fick hjälp, jag tog mig upp och jag njuter och längtar och har mål. Jag ska söka in på universitetet och jag hoppas att jag kommer in, de skulle vara en dröm att komma in på sjuksköterskeprogramet, de hade varit något som skulle vara helt overkligt och obeskrivligt för mig. Jag har kämpat, försökt få så bea betyg som möjligt och jag hoppas för allt att det räcker till att komma in, men man vet ju aldrig. I alla fall så öppnar antagningen på fredag och är öppen till mitten av oktober så inom de spannet ska jag ha sökt in och den kommer jag också göra, så nu håller jag bara tummarna för att de ska hålla hela vägen. Nu ska jag återgå till att plugga och se vänner. 


Att förstå hur sjuk man verkligen varit

Att höra orden "du är sjuk" och förstå dom är två helt olika saker. Att i stot sett tas ifrån alla ens rättigheter och tvingas till saker man inte vill. Att sen återuppleva de på två olika sätt, de är något helt annat. När jag var liten togs jag ifrån mina rättigheter, jag tvingades till saker jag inte ville. Jag utsattes för psykiskt våld. Jag utsattes för fysiskt våld, jag utsattes för våldtäckter. Jag togs ifrån bland de värdefullaste man har, jag togs ifrån min oskuld. Samtidigt togs jag ifrån min rättighet över min egen kropp. Att vara fyra år och inte ens förstå vad som händer, vad ens pappa egentligen gör, bara ha vetskapen om att de gör fruktansvärt ont, just de han gör. Att tro att de ens pappa gör, som gör så ont, att de är något normalt och händer alla, de var min vardag. Min vardag redan som en 4 åring. Jag slets sönder i bitar utan att ens veta om det. Den där känslan, ni vet rädsla? De kan vara ganska obehagligt, men att känna den rädslan varje dag i 14 år, de är brutalt. När jag vart äldre, kanske 10 började jag förstå att det inte var okej de pappa gjorde. De sexuella han gjorde. Första gången jag minns, jag var fyra och duschade, de är den gången som är den starkaste av alla minnen jag har. För smärtan som nästan gjorde att jag svimma, den finns det inga ord för. Men jag minns också hur "försiktig" han blev sen. Jag menar, efter de tafsade han ju bara, tror han vart rädd. Men detta gjorde något med mig, jag tappade det viktigaste, tilliten, tilliten till andra vuxna, den som man behöver som mest när man är barn, den var borta. Jag levde, fast jag samtidigt inte levde, jag hade tagits ifrån rättigheten över min egen kropp. 10 år och den där smärtan kom tillbaka, 10 år och han våldtog mig igen. Men nu började det bli en rutin. Jag lärde mig att lyssna, följa med, göra som han sa, va stilla och framför allt tyst. För att vara tyst betydde att jag skulle komma undan lindrigare. De hade jag redan som 10 åring lärt mig. Jag visste redan när jag kom hem efter min träning vad jag kunde vänta mig eller om jag kunde vara lugn. Sånt hade jag lärt mig att läsa av. Bråk, skrik, de var en vardag för mig. Utan att en dag innehöll minst ett bråk mellan mig och pappa, de var en dag som var unik, men då var jag också extra rädd. 14 år och köpa sitt första gravtest, inte efter att ha varit med sin kille, utan för att pappa hade våldtagit än och jag inte hade fått min mens på ett tag. Den rädslan när de visade positivt. Den var brutal, så rädd har jag nog aldrig varit. Paniken och inte veta vad jag skulle göra, avslöja allt? Våga berätta? Vem skulle jag vända mig till? Att lita på folk, de existerade inte. Jag lät de var, och kroppen tog hand om de, de visste att detta var något jag inte skulle ha inom mig. Missfallet kom, smärtan, blodet, känslan. Jag var kaos. Allt var kaos. 15 år, och måendet dala allt mer, jag tränade för att fly, fly från den plats jag skulle känna mig trygg på, men för mig var det bara en plats där pappa tog ifrån mig min rättighet över min kropp. Jag vart fysiskt sjuk och inlagd i några dagar på AVA. Jag träffade en bra sjuksköterska där som satt mycket och prata med mig när hon hade tid. Jag minns de, de var något i mig som gjorde att jag ville berätta, men de tog stopp och jag vågade inte. Inget kom ur mig och jag bara log och låssades som inget. Jag menar, jag visste ju vad som skulle hända om jag berätta, men ibland tänkte jag att de hade varit bättre än de jag utsattes för av min egen pappa. 17 år och saningen kom fram, jag var inte ensam, de fanns andra barn, som också hade tagits ifrån sin rättighet över sin kropp av samma man, av han som skulle kalla sig min pappa. Jag bröt ihop totalt. Nu ville jag dö. Men för första gången såg någon mig och jag vart hörd, kuratorn på skolan. Hon förstod, jag sa inget, men hon förstod att jag bar på något, en hemlighet, men hon lät mig ta den tid de fick ta att berätta. 17,5 år var jag och jag berätta. Jag vart fri, trodde jag. Fri från våldet, men inte fri från mig, inte fri från de som kom att bli min PTSD och psyiska ohälsa. Nu hände det igen, fast på ett annat sätt. Psykiatrin tog emot mig och tvångsinläggningar blev min vardag. Jag togs åter igen ifrån min rättighet, rättigheten över mig själv. Jag tvingades åter igen till saker jag inte ville, de handlade återigen om att göra saker mot min vilja. Jag togs ifrån min egen fria vilja återigen, men denna gång för att bli räddad från mig själv. Men att bli fasthålla av många, män som kvinnor, att få nedraget byxor för att kunna ge en spruta, att vrida och vända på sig för att de inte skulle kunna ge mig denna sprutan, de var som att åter kämpa mot pappa. De var som att åter bli våldtagen hemma i sängen av pappa. De var hemskt, de var brutalt. Jag vart tvingad till de jag inte ville. Att bli nersövd mot sin vilja och få ECT, för att sen inte komma ihåg vad som hänt, de kändes som ett övergrepp, precis som när jag var barn. Att bli fasthållen, människor som håller i mig, att tvinga mig till en bältning, istället för att prata. Att släpa, att dra, att hålla i, att spänna fast mig och jag maktlös inte kunna göra något Bara ligga där, få ont, tårar som rinner, och ha en rädsla som få förstår. Att återigen få den där sprutan, som skulle få mig lugn, när jag själv vet, att om man gett sig tid och pratad, så hade jag lugnat ner mig. Att istället för att hålla fast mig, prata och få mig lugn, hetsa upp mig och få mig tillbaka i känslan av en våldtäkt av min egen pappa. De var brutalt. Jag kan förstå att de kan ha varit nödvändigt, men varje gång? Var det nödvändigt varje gång? Behövde jag ha den där sprutan? Behövde jag bli fasthållen av vad som kändes som tio pers? Behövde jag verkligen de? De ni trodde skulle göra mig bättre, de ni trodde var för mitt eget bästa, de gjorde mig illa, jag fick samma känsla av maktlöshet, samma känsla som när jag var ett barn och vart våldtagen av min pappa. Var det verkligen nödvändigt med all medicin jag fick? De går och få mig lugn på annat sätt än mediciner, att göra mig neddrågad, de var som att ta bort min personlighet och mig själv. De var som att ta bort mina känslor, som jag egentligen behövde få känna. De var jag, jag var sjuk, men jag var fortfarande en person. En person som redan som 4 åring fick borttaget sin rättighet över sin egen kropp. De som brukade få mig lugn, de kändes som inte som ett alternativ längre, de tog ju för lång tid och var kanske en jobbigare process att genomgå, men den hade varit så mycket enklare för mig, då hade jag sluppit känna samma sak, som den där lilla flickan kände varje gång hennes pappa våldtog och förgrep sig på henne. Hur ska de gå? Hur ska man förstå? att bara för att de är enkelt, behöver det inte vara den bästa utvägen. Jag har två saker att ta och bearbeta i min PTSD-behandling som jag ska få, övergreppen av pappa och de som kändes som samma övergrepp varje gång jag hölls fast för att något skulle åter hända mot min vilja. 
 

Den tjejen jag är nu, då var jag någon helt annan

Jag tittar tillbaka, jag läser, jag drömmer, vad gjorde jag för ett års sen, vad skrev jag? Hur mådde jag? Vad tänkte jag? Jag var inlagd, såklart vad annars. De är ju under tvångslagen jag varit i stort sett hela tiden från juli till april i i år, med några inge vidare veckor utskriven. Jag minns att jag var i den svängen som jag fick mest ECT under, hemskt, verkligen hemskt. Jag minns att jag var i den svängen då jag knappt åt något utan fick tvångsdropp. Jag minns hur jag inte ens brydde mig om jag var död eller levande. Jag brydde mig inte om nå. Från då till idag. De är som att öppna en ny bok och se en helt annan person gå efter samma väg, men samma bakgrund. Att inte äta, inte dricka, få sy fram och tillbaka, inte ta medicin, låta livet falla emellan springorna. Att ständigt ha tanken om att dö, att varje dag planera sin död, hur jag på bästa sätt att lyckas till att sen inte ha en självmordstanke/plan sen april, att inte ha skadats sig på 150 dagar. Att ha helt enkelt tagit tag i livet, de jag skulle gjort för länge sedan, men inte haft orken till, jag har låtit allt falla. I februari hände något, eller egentligen efter överdosen där i januari/februari. Då hände något, jag var rädd. Jag sondmatades med kol. Jag överlevde. De väcktes något inom mig och jag kan inte riktigt sätta ord på vad, jag höll på att förlora allt, verkligen allt. Jag tog ett beslut där och då, när jag låg på AVA uppkopplad till dropp, jag tog beslutet om att leva. Och jag visste att för att jag skulle leva, så måste jag ha något mål, som gör att jag fortsätter med allt. De vart skolan och att uppnå min dröm och få jobba på sjukhuset. Jag ringde syon, jag fick permission med mormor/mamma minns inte vem, vi gjorde upp en plan, sökte kurser och de var satt, veckan efter började jag mina studier. De fick mig motiverad och positiv. Jag hade något som gjorde att jag behövde kliva upp varje morgon. Jag hade en speciell kontaktperson där, vi gjorde saker tillsammans, de planerades, de planerades om och om igen. Allt flöt på och inom mig skedde en stor förändring, de var som att en låga tändes på nytt, de var som att hela jag vaknade till liv igen. De var så mycket som hände, skolan gick över förväntan trots att vissa dagar var ett rent helvete. Jag fick lätta på mitt hjärta, en börda flög i väg. Mitt LPT vart ett HSL och från att inte ens få vara på mitt rum i 2 månader förutom när jag skulle sova till att få komma in dit, få gå på promendarer med personal, till att få persisson med kompisar till att få 20 mins egen frihet till att hamna under frivillig vård och gå med på att stanna kvar tills jag vart mer stabil och de hölls stabilt, man ville se att jag var stabil ett tag innan de skrev ut mig den 4 april. De hände saker som påverkade mig lite, jag tog ett steg tillbaka och sen flera steg fram igen. Men de är ju så det fungerar. Jag fick nattpermisson själv. Helt otroligt. Jag skrattade mer än vad jag någonsin gjort, jag var glad trots att jag behövde åka dit och sova. Jag växte som person och jag skapade ett liv. Ångesten minska, jag höll mig skadefri, jag fick bevisa för alla att jag var en annan person, en person som gick att lita på. Skolan var min livslina, mina vänner och familj var min livsglädje. Utan skolan, utan den motivationen till livet, för den gjorde så att jag såg att något faktiskt hände, den gjorde mig frisk, för att gå i skola på 100% fast jag låg inne, de var ett friskhetstecken jag så länge sökt, men inte hittat. Mina vänner/familj och speciellt två ur personalen, de hjäpte mig, de brydde sig, de tog emot mig när jag inte orkade mer och allt var svart. För första gången någonsin såg jag en framtid i mig själv, en framtid som jag faktiskt ville finnas och leva i. Den dagen jag längtat efter kom och jag blev utskriven, jag fick kram efter kram, jag åt min sista måltid där och med stadiga steg gick jag ut genom avdelning 32:s dörrar, de stängde igen efter mig, jag tittade tillbaka och tänkte på när jag kom dit med polisen, skakade på huvudet och vände mig om gick mot bussen med stadiga steg, träffade A och sa hejdå och tackade henne. Jag log, hela jag svävade på moln, de var som att jag inte trodde att denna dag var sann,att den faktiskt hade kommit, äntligen kommit. Jag hade inte en tanke på att skada mig, inte en tanke på att ta mitt liv. Nu ville jag bara leva. Skolan fortsatte, de pluggades väääldigt mycket, men de gick så bra och jag trodde inte riktigt att de var sant, jag har hittills fått de betyg jag strävar efter och de gör mig så stolt. Jag har Åsa och syskonen där, jag har mamma, syster, moster och mormor och morfar samt resten av släkten som står bakom mig, jag har mina älskade vänner som jag inte skulle klara mig utan en enda dag. Jag kan prata i timmar med dom, skratta, gråta, skrika allt och de är så äkta. Nästan alla mina mediciner är borta och jag känner mig mer levande än någonsin, jag har en medicin plus två vidbehov, en till natten och en under dagen. Jag kan för första gången känna mig sådär riktigt glad och då även riktigt ledsen, förut har jag bara varit någonstans i mitten, egentligen inte kännt så mycket alls. Dom vid behov tar jag nästan aldrig. Jag äter, jag håller på att acceptera min kropp allt mer och mer. De kom ett nerfall, en av mina bästa vänners död. Jag ljuger om jag säger att den inte tog hårt på mig, men de tog länge, väldigt länge innan jag verkligen förstod att de var sant, att de hade hänt. De gjorde mig skör, men trots det stod jag upp. Ostadigt men jag stod upp, trots att detta ofatbara hände så stod jag emot allt, för jag tänkte allt jag kämpat för de senaste månaderna, de ska inte vara förgäves. Utan att ha någon att prata om det med, så valde jag att kämpa vidare och inte ge upp, hade det varit i januari, hade jag gett upp. Men de ville jag inte nu. För jag bestämde mig för att leva för mig och för henne. För jag visste att de var det hon ville, att jag skulle fortsätta kämpa och inte ge upp. Så trots att vissa dagar kan vara piss och tårarna faller i saknad, så fortsätter jag, jag fortsätter andas, för det är de jag vill. Jag vill inte minsta mer av mitt liv, jag har kastat bort så många år av mitt liv och de vill jag inte längre göra. Jag har valt att ta tag i det. Och då är det också de jag ska göra. Jag har valt den svåra vägen, vägen mot att leva. Nu kommer nästa utmaning i mitt liv. Jag ska börja med en PTSD-behandling, jag har fått min psykolog, äntligen, nu kan jag äntligen ta tag i det som har gjort att jag från första början hamnade och fick kriga mig genom psykisk ohälsa och de som lett till så mycket inom den, den som gjort att jag nästan dött. Jag går in på sista banan mot att bli friskförklarad. Jag går in i sista delen mot att bli frisk och fri. Skolan, den kommer bli en utmaning, jag går in på min sista termin i skolbänken. Jag går in på min sista termin innan jag kan titulera mig själv som undersköterska och börja jobba med det jag älskar och brinner för, att hjälpa människor. För de ger mig energi och den energin är vitkigt, den behöver alla. Jag kan se slutet av tunneln. Jag är nästan där och bara de är helt obegripligt, de trodde jag aldrig för ett år sedan, när jag satt på sjukhusängen och fick ECT. Jag är så stolt över min resa jag gjort hittills. Jag går in på nästa del och de är att bli friskförklarad från PTSD:n, de kommer vara tufft. Men har jag klarat allt hittills, då klarar jag fan de. De vet jag. Skolan och psykologbehandling, de känns bra, dessutom en hel dag med akutsjukvård, en hel onsdag i skolan med klasskompisar, en hel dag med akutsjukvård som ämne, de blir roligt. Jag närmar mig även en gymnasieexamen vilket jag längtar efter. De är så mycket som får mig så motiverad och de är det som gör att jag klarar av de. Varje dag bär jag med mig mitt halsband där det står "det finns inget, du inte klarar av" Och med allt tid som gått, de ser jag allt mer och mer att dessa ord stämmer och dessa ord ger sin motivation och dom har jag även fått av någon som betyder allt för mig, nämligen Åsa. Sammanfattning av allt, de är mycket som har hänt, jag kan helt ärligt säga att jag är en helt annan person än vad jag var för ett år sedan. De är omöjligt att jag är samma. För inom mig är det så mycket som har hänt och jag har byggt upp en ny och friskare tjej. Jag tar dagen som den kommer och jag låter inget stoppa mig. Jag vill, jag kan och de är det som krävs för att lyckas. Jag ser framsteg och de ger mig ännu mer motiavtion. Jag har ett annat synsätt på de mesta som handlar om livet, för allt jag har gått igenom, de har gett mig ett nytt perspektiv. De är klart, att göra denna resa jag gjort under ett år, utan att förändras, de är omöjligt. Jag är stolt och jag låter mig också vara de. Jag kan skaka på huvudet och gå vidare. Jag är fri och de gör mig så lycklig. Mitt liv idag, består inte av LPT:n, idag består det av skola, skola, plugg, plugg, vänner, långa telefonsamtal, resor, mina familjer, skratt, tårar, livsglädje och nu tar jag ihop sista pusselbiten mot att bli frisk. Jag kan säga att jag mår bra, inte varje dag, men mairoteten av dagarna. Och de är ju så det är för alla, ingen mår toppen alla dagar i veckan, de är normalt att känna sig nere då och då. Och de är där jag ser de största, jag kan ha en dålig dag, som vem som helst, men bara för de så behöver jag inte åka in till akuten och sy, jag hamnar inte på ett nytt LPT, jag accepterar de och tar det därifrån och de blir bättre, att hantera saker, där har det skett något stort, något som behövdes för att jag ska få leva ett liv utanför sjukhusets väggar. Att le, skratta och gråta, de är den bästa kompon. Jag äskar förändringen jag gjort i mitt liv, både på utsidan och insidan. När jag skriver hela detta inlagg, då inser jag hur jävla långt jag har kommit, att det saknas en pusselbit till för att bli helt friskförklarad och att den kommer hamna på sin plats nu, när jag äntligen ska få börja bearbeta allt. Jag är så lycklig, allt som hänt mig, de har gjort mig till den jag är idag. Och den jag är idag, de är den jag vill vara. Hon som lever på CSN, vrider och vänder på varje krona, köper ibland mer än vad hon har råd med, gör saker utan att inte alltid tänka efter. Hon som pluggar och vill ibland slita av sig allt hår för att komma fram till de rätta svaret i skoluppgiften. Hon som kan prata med sina vänner i timmar i telefon om allt och skratta så hon gråter. Hon som får umgås med sin familj i timmar. De är den tjejen jag drömt om att få vara och de är den tjejen jag är nu. 
 

En evig saknad och något jag vet du hade älskat

ÅÅH, sofia, nu skulle du blivit glad de vet jag...Jag kan föreställa mig samtalet med dig när jag får berätta detta för dig och på något sätt känns det som att du kan läsa de här, att det är din styrka som gett mig de och gjort att mitt hopp inte slocknat. Jag har nämligen efter fem månaders väntan, när det endast skulle ta en vecka, jag har nämligen fått en psykolog. Och de känns så bra, äntligen! Jag har väntat och väntat och nu är den dagen här. De stämmer Sofia, nu ska jag på bedömning där och sen få börja en PTSD-behandling, vet du, sen ska hon se om de behövs nå mer. Sofia, du ska veta hur mycket jag har längtat efter den här dagen. Nu kan jag äntligen börja min resa mot att bli friskförklarad och de är ju trots allt dit jag vill tillslut. Har ringt både A och L från psykiatrin och meddelat dom den goda nyheten och de var så glada. Sofia, jag vet att det är precis de här du vill att jag skulle få möjlighet till att göra och nu står jag här och dagen har äntligen kommit. Jag hoppas nu bara att det är en bra behandlare, så att det kan bli något av de, någon som inte är jättegammal och kan förstå mig på ett annat sätt. Sofia, du anar inte hur mycket jag saknar dig, de är som ett tomt hål inom mig. Jag önska jag kunde få en kram av dig, jag saknar ditt leende, ditt skratt, din röst, ja hela min vän, men jag vet också att jag aldrig mer kommer få se dig, eller höra dig. De gör ont att inte få det. De är som att någon hugger mig med en kniv, varje gång den saningen kommer till mig. Minnen, bilder och ett brev, de är det jag har kvar av dig. Jag klarar inte ens av att se buffy längre, för de gör för ont, de påminner så om dig och att de var din favorit, din motivation. Jag minns hur vi gick över till varandra och såg på buffy, alla de kvällarna. De var så roligt. De gör ont att tänka på allt. Min saknad för dig sofia, de är något som aldrig kommer försvinna. Jag önska du fanns här bland oss, vi alla behöver dig. Men jag förstår dig, de gör jag, jag försöker inbilla mig att du har de bättre nu, att du är fri och får må bra. Men faktan att du lämnade oss, den smärtan, den kommer aldrig försvinna, jag försöker bara varje dag att lära mig att leva med. Vi var 3 stycken E:n och du. Att mitt sista samtal med dig, söndagen, dagen innan du dog, att de skulle bli det allra sista samtalet någonsin med dig, de kunde jag aldrig föreställa, att tänka på mitt sista samtal med dig, de gör ont, de var så fint samtal, att de var sista gången jag skulle få höra din röst, de trodde jag aldrig och bara jag tänker på det så faller det tårarna. Alla hjälpte dig på de sätt vi kunde, och du hjälpte oss på ditt speciella sätt. Jag älskar dig vännen och jag är så glad att de sista ord jag fick säga till dig var just de tre orden. Jag minns att jag sa, ta hand om dig, jag älskar dig vännen. Om jag hade vetat nå då, men jag vet samtidigt att det inte finns nå jag hade kunnat göra för att ändra på de, de vet jag, men samtidigt önska jag att de fanns de. Men du kommer alltid att leva inom mig, dig glömmer jag aldrig, de avtryck du gjort i mig,de glömmer jag aldrig. Jag saknar dig vännen och jag kommer göra dig stolt och jag ska besegra denna sjukdom och de gör jag även för dig. 
 
Annars i livet, de händer inte så mycket, jag, ja vad gör jag? Pratar och umgås med mina vänner och familj, pluggar, mest pluggar för den delen. Nästa vecka börjar jag akutsjukvården med lektioner, på torsdag får jag mitt schema. På måndag börjar även religionen som jag ska läsa på 2 veckor, sen så ska jag även göra samtidigt som de ett gymnasiearbete på 3 veckor, så nu 3 veckor framåt så kommer jag inte göra så mycket mer än att plugga om jag säger så. Sen har jag sökt in till 3 kursen till som jag kommer läsa samtidigt som jag läser akutsjuvården efter dessa 3 veckor. Allt för att få upp CSN:et och få en inkomst att leva på. Men de är ändå okej. Annars har jag inte gjort så mycket mer. De har helt enkelt inte hänt så mycket. Men att få börja en behandling, de känns overkligt och helt underbart. Nu ska jag återgå till filmen och sen krypa ner i sängen för att fortsätta se film. 
 

En och en annan tanke

Godmorgon, 
Nu har jag landat i Stockholm och är redo för de dagar här. De blir bröllop, de blir mys med moster och syster. Helt enkelt en hel del trevligheter om jag får säga det själv. Har varit lite till och från de senaste veckorna. Jag kan inte förneka det, men allt med Sofia de har verkligen tagit på mig. De har varit kaos vissa dagar och jag har varken vetat ut eller in. De har inte varit roligt. Jag har ingen från närpsyk att prata med och jag vill inte belasta mina vänner med allt. I söndags ringde jag mamma fem på morgonen och hon satte sig i bilen och körde till Pite. Jag hade panik och visste inte vars jag skulle ta vägen. Tårar rann och allt var kaos. Men jag tog mig igenom de. Jag andades och mina skadefria dagar behöll jag och jag är uppe i över 130 skadefria dagar och de är så skönt! Vi får till akutpsykiatrin och där tog de emot mig, jag och mamma satt där och prata och väntade på läkaren, vi satt och prata med personal och jag förklarade varför jag börjat må sämre. Jag ska få kontakt med TVG tills dess att jag får ek behandlare på närpsyk och jag har fått ek vid behovsmedicin som jag ska ta när jag får mina kraftiga ångestattacker. Så de kändes bra. Jag var så stolt att jag lyckades hantera den så bra. Nu vill jag bara att allt ska komma igång tills dess så hoppas jag att det löser dig på det bästa sättet, men jag hade gärna sett att tvg skulle ringa mig i veckan och boka en tid till nästa. Men de får jag väl se om de bör av. Har annars pratat med A och sen har jag träffat min person L igår, de var så trevligt och roligt! Fick en jättesöt typ stressboll som ser ut som en anka. Hon bjöd mig på middag på artic thai och de var mycket gott och enormt mycket mat. Annars har jag även varit hos Melinda in Pite några dagar och sen i söndags har jag varit hos mormor och morfar och de är så mysigt och roligt att vara där. Sen har jag klippt mig och färgat håret brunt igen. Mer än så har jag inte hunnit med. Jo pluggat en hel del och de går bra, men de går trögt och är väl inte direkt den roligaste kursen jag läser nu om jag säger så, men de var en annan femma. Börjar med en ännu värre kurs den 21 religion...blä, de ämne jag verkligen hatar om man får säga så. Men börjar även den 21 med akutsjukvård och det blir nog väldigt roligt! Praktik och något jag vill lära mig som jag tycker är intressant. Sen har jag även sett att jag kommer få göra ett nytt gymnasiearbete så jag kan få en examen i vård och omsorg vilket blir bra, för de gör att jag får högre poäng för att jag har bättre betyg i vårdämnena än i natur. Så de tar jag mig inte ifrån. Tack vara att jag bara har ett samlatbetygsdokument från gymnasiet så har jag denna möjlighet att göra såhär. Vilket jag har väldigt tur med om jag får säga det själv, för de ger mig möjligheter till framtiden om jag vill göra något annat. Är annars väldigt trött och hade gjort mycket för någon timmes mer sömn. Nu känns det som att jag har skrivit en hel del, men behövde verkligen skriva av mig lite. Och ja de går upp och ner påvägen mot att bli frisk. Man blir inte bara poff det utan de går upp och ner innan de planar utför. Men så långt som jag har kommit efter vägen, de trodde jag aldrig att jag skulle göra. Att hantera allt som hänt de senaste månaderna, på de sätt jag gjort, de är jag så grymt stolt över. För bara 5 månader sen så hade jag antingen skadat mig ordentligt eller faktiskt försökt ta en överdos. För då hade jag inte klarat av att hantera det på de sätt jag gjort nu. Och de är så enorma framsteg för mig så de går inte med ord att beskriva. Jag har verkligen vuxit inom mig och helt ärlig behövde jag nog dom där 10 månaderna på psyket på ett LPT. De var nog de jag behövde för att komma till den insikt jag kommit till nu som gör att jag kan hantera allt så himla bra. De är så stora framsteg. De jag varit skadefri nu och den tid jag varit utskriven, de är del längsta tid jag någonsin varit utskriven, sen jag första gången vart inlagd, och detta är den längsta perioden på flera år som jag faktiskt varit skadefri. Vilket fan är helt amazing. Allt jag varit med om, har tillslut satt sitt stopp, jag hamnade i kaos. Men efter flera års kamp, okej ett helt livs kamp. Så har jag tagit mig ur det värsta och jag har för första gången lärt mig att hantera allt på ett bra sätt. Nu saknas det bara en PTSD behandling och att jag sen blir friskförklarad. Att bli de. De är en dröm jag har som jag vet kommer bli sann. De är något jag bara har bestämt mig för. Och de ska det gå, så är det bara. Nä nu ska jag avsluta och snart kliva av Arlanda express och bege mig mot moster, med ett stopp för att ladda SL-kortet. Ha en fortsatt trevlig dag! 


En dag i gryningen

Hallå! 


Sitter ute på bron och filosoferar i väntan på mamma. Har hunnit med att prata med Marie i tele nu på morgonen och fyndat skor i min egen skogömma. Inte illa alltså! Hunnit dricka kaffe och ätit en skål yoghurt ute i solen och sett vänner. Kan väl inte klaga på den starten eller? En väldigt mysig morgon om jag får säga de själv. Har igår pluggat och även lämnat in min skoluppgift, så de klagar jag inte på. Är annars rätt trött och har sovit nu till typ 10 några dagar i rad och somnat vid 11. Så har alltså sovit 11 H och de känns inte bra, de känns som för mycket sömn om jag säger så. Vet inte varför om de är för att de varit massa nätter med sämre sömn som de krävs denna sömn, jag vet inte. Är som rätt så kluven. Men vet inte, kanske behöver denna sömn? De kanske är bra. Jag vet inte. Men till och från har jag jättesvårt att somna och nästa sekund har jag hur lätt som helst att somna. Jag fattar inte. De är som oklart och jag gillar de verkligen inte. Men vet som inte vad jag ska göra...annars idag ska jag plugga och vet inte, bara ta det lugnt. Känner mig fortfarande rätt så trött och vet inte hur riktigt jag ska få energi i kroppen. Eller jag är trött i ögonen, men kroppen är pigg om ni förstår hur jag menar? Imorgon ska jag i alla fall in till stan och träffa min KP och sen färga fransar och bryn och efter det blir det nog att träffa Marie eller nå på stan. Så de ser jag fram emot. Dock önska jag mina ögon kunde vara piggare, men de var en annan femma. De låter lockande med att vila, men de känns verkligen inte bra. De är inte det jag borde göra. Ska nog koka kaffe och något ägg och sen inte göra så mycket mer. 


En dröm och andra massa tankar

Godmorgon, 
Sitter hos mormor och morfar och ska sätta igång med pluggandet snart igen, har tagit en liten paus från de. I alla fall så hade jag ett intensivt och långvarit samtal igår om läkare som vi båda träffat och hur få bra det faktiskt finns, som lyssnar på en och gör rätt saker för sig. Jag har träffat en och min kompis med. Vilket är väldigt illa med tanke på hur många läkare jag faktiskt har träffat inom psykiatrin de senaste åren. De är helt sjukt och när man ser tillbaka kan man se hur mycket fel det egentligen blivit. Sen prata vi om mediciner, hur vi både blivit så kraftigt övermedicinerade (fick till och med det bekräftat av den bra läkaren som jag träffa senast i maj)  vi har varit, tankeförmågan har varit seg, talet kan ha varit otydligt. De har även gjort så att jag har fått haft katet och inte kunnat tömma blåsan osv. Vilket verkligen inte har varit roligt. De är mycket som har hänt i kroppen när jag under perioder har varit så kraftigt övermedicinerad bara för att jag skulle hållas lugn. De är sjukt. Men de är sanningen. Jag fick träffa en läkare som inte alls förtod varför jag hade alla dessa mediciner som jag hade eftersom att ingen av dom hörde ihop med min diagnos PTSD. Utom en och de var en antidepressiv medicin som jag behöll. Jag träffade en psykolog som inte förstod vars de fått alla diagnoser ifrån, som jag inte ens visste att jag hade. Och hon tog bort alla utom en och de var PTSD och med detta innebär det att jag har en diagnos och en medicin, precis som de ska vara. Efter att ha träffat en bra psykolog som verkligen gjort en riktigt diagnosutredning, alltså inte bara satt en diagnos utan att jag ens visste om de och en läkare som istället för att proppa på mig massa medicin och som faktiskt lät mig prata istället för att bara kolla i journalen, han lät mig berätta min historia om vars ifrån min psykisk ohälsa kom ifrån och vad jag varit med om, de var de första han gjorde innan han ens kollade på vad jag hade för mediciner. Han fråga hur jag upplevde att jag mådde istället för att titta i journalen och se vad den sa. De var så skönt. Jag kände mig för första gången verkligen hörd av en läkare och första gången som någon inte såg mediciner som en lösning i mitt fall utan de var samtal med en medicin, en antidepressiv medicin. De var så skönt. Och jag mår bra idag. Jag har sängt dosen på setralinet som jag tar och jag känner mig så levande. Jag är inte helt avtrubbad, jag kan känna mig jätteglad och jag kan känna mig väldigt ledsen och de är så skönt, för innan kunde jag inte känna, jag hade en känsla, men jag kunde inte ge uttryck för den som jag kan nu, vilket var väldigt frustrerande. 
 
Nu har jag drömmar, jag har mål, jag ser en framtid och de är så fantastiskt och underbart. Jag har inte långt kvar av utbildningen och sen har jag hittade en utblidning inom undersköterska som jag drömt om att gå. Barnspecialistundersköterska. Jag har alltid velat jobba med barn inom sjukvården och igår kväll googlade jag på utbildningar och då hitta jag den och de är precis vad jag drömt om. Det finns en i sundsvall och en i stockholm på två olika yrkeshögskolor. De är verkligen en dröm om jag en dag skulle ta mig in på de. De krävs minst 1600 arbetstimmar inom sjukvården som färdig undersköterska så om 1,5 år kan jag testa söka in på den utbildningen och vem vet? Kanske jag kommer in. Nu ska jag verkligen sattsa ännu mer på skolan och försöka på de sista ämnena att få högre betyg än C som jag fått på alla vårdämnen innan. För den utbildningen är något jag verkligen vill och de är mitt mål och något jag kommer sträva och kämpa för att komma in på. Igår sökte jag även för att få göra ett nytt gymnasiearbete så att jag istället för att få en examen i natur, får en examen efter jag läst religionen får en examen i vård och omsorg istället, för de betygen är så mycket bättre och de skulle göra mig så mycket bättre för att jag skulle ha en större möjlighet att söka in barnspecialistundersköterska och få ännu en utbildning och vara specialiserad på något jag verkligen vill jobba med och få extra kunskap inom de, för de är något som aldrig är fel. Så på tal om de ska jag här och nu avsluta detta inlägg och försöka komma igång med första skoluppgiften i socialpedagogik. Ha en fortsatt bra dag! 
 

Sofia, jag saknar dig så mycket att de gör ont

Sofia, jag skriver till dig, för jag vet att du kan se dehär. Idag var det din dag, din begravning och den var så fin, den finaste jag varit på. De spelade din favorit ur Buffy på fiol och de var så vackert, något jag vet du hade älskat. De skön en av dina favoriter ur psalmboken. Prästen talade så fint och din Emma, hon höll ett sånt fint avskedstal till dig. Tårarna rann och jag fick ta mitt farväl till dig och de var så skönt. Du låg där i kistan under alla blommor och de såg så fridfullt ut. Sen spelade dom även en låt av Melissa horn och tårarna rann ännu mer. Att se alla där, och se hur tårar rann, man förstod hur mycket du har betytt och berört så många människor. Alla texter, alla ord, alla Kramar, alla skratt. Vi har gått skola tillsammans och du var en av mina första klasskompisar. Jag att känt dig i 17 år, du var den kompisen jag känt som längst. Du var en av mina närmaste vänner och en av mina bästa vänner. Du fanns alltid där, fast vi båda var inlåst på två olika ställen, men ändå fanns du bara ett samtal bort och vi hjälpte varandra på ett sätt som var så speciellt. Sofia, du betydde så mycket för mig. Jag saknar dig så himla mycket. Jag fick ett brev av dig och de var så fint, glad så glad samtidigt som jag blev så ledsen. De var så fint och de är något jag kommer bära med mig för alltid. Du har haft ett helvete, ditt liv fart kort, men minnet av dig kommer jag bära med mig in i graven. Jag älskar dig vännen och jag vet att du hat det bra nu, jag vet att du kan se ner på oss, håller koll på oss, vakar över oss. Du kan göra allt du älskat för nu är du fri. Du känner inte denna jävla ångest som plågat oss båda. Jag ska fortsätta kämpa och kämpa för dig, jag ska leva för dig och bli frisk, för jag vet att du hade velat de. Jag lever och jag kommer leva för dig med, jag lever inte bara för mig, utan även för dig. Din begravning var ett skönt avslut och ett sista farväl. Tack för att du har varit en sån fantastisk vän till mig och för allt du gjort för mig, de har betytt så mycket. Har så underbara minnen tillsammans med dig och de glömmer jag aldrig. Sov nu så gott och att veta att du nu har de bra efter så många år av kämpande är en sån lättnad, jag önska bara att du hade stannat kvar hos oss. Älskar dig vännen och vila i frid. För alltid inom mig och för alltid i mig hjärta. Jag saknar dig och de kommer jag alltid att göra. Du har lämnat dina spår inom mig som jag kommer ha med mig hela mitt liv. Idag föll mina tårar för dig.  


Jag älskar dig vännen och saknar dig så❤️

Jag pratade med dig dagen innan och än idag spelas de samtalet upp i mitt huvud som om de var igår, vi pratade, vi skratta, jag sa att du var min älskade vän och att jag älskar dig. Vi kämpade på två olika håll och jag ska kämpa för dig. Du lever inom oss. Jag tänker ofta på dig. Elin och dina föräldrar. Du var min älskade vän Sofia och jah saknar dig så. På torsdag är din begravning och jag ska kämpa ett armband från suizaid zero och bära med mig de varje dag som ett minne av dig och ett minne av vad du kämpade för. Och de jag kämpar för.  Ditt armband som jag fick av dig, de bär jag med mig varje dag. Som en påminnelseo och de är något från dig. Må du vila i frid världens vackraste ängel. 


Glad midsommar

Sitter i soffan och väntar på att bli upphämtad. Ska till bredis. Igår var jag på möte, provtagning och sen en fika på stan med min KP. Har även pluggat en massa och de ska jag fortsätta med även idag. Ser vänner och bara är. Är en aning trött och igår när jag satt och vänta på bussen mot bergnäset, nickade jag till nästan hela tiden, så trött var jag. Nu ska jag i alla fall fira m


Jag saknar dig så mycket, du togs från detta liv alldeles för tidigt, men jag vet varför och jag förstår, men du ska veta att du är så saknad och älskad av oss alla

Jag vet att jag inte uppdaterar så mycket just nu. Jag är fortfarande i chock och jag får inte riktigt in vad som hänt. De är så svårt att förstå. Jag har känt dig i 17 år och nu får jag aldrig mer träffa dig, jag får aldrig höra ditt skratt, eller så dig le. Lyssna på dina kloka ord, jag kan inte ens få en av dina värma och underbara kramar. De gör så ont i mig, samtidgit som jag inte känner nå. Jag saknar dig så vännen. Jag älskar dig och inom mig kommer du föralltid att leva. Jag vill bidra till att minska självmord, jag vill vara med i den kampen. Jag vet själv hur de känns att välja den utvägen. Som tur var överlevde jag. Du gjorde det tyvärr inte, men jag lever för dig istället och jag ska kämpa för oss båda nu när du inte orkade längre. Jag ska bidra med att minska antalet självmord, på mitt sätt. Jag ska få din önskan uppfyllen om att minska tabun för psykisk ohälsa. De är så många som dör i den sjukdomen, den har den största dödssiffran av alla bland ungdomar och det är inget man ska blunda för, de är något vi måste öppna ögonen för och börja göra något åt, vi kan inte längre bara sitta och inte göra nå. De går inte. För då kommer antalet bara öka. De är inte meningen, de ska minska. Men varför gör det inte de? Man måste ta psykisk ohälsa på allvar, de handlar också om liv och död. För det är sjukdomen som gör att man inte orkar leva, det är den som gör det så olidligt och ja jag vet, för jag har själv varit och pendlat mellan liv och död, så tro mig jag vet. Jag önskade bara att jag kunde få prata med dig en sista gång vännen. Du är så saknad bland oss alla. Min vän, min älskade vän. Men livet måste forsätta, jag vet att du hade velat de, jag vet att du hade velat att jag skulle fortsätta kämpa trots att du inte orkade mer. De vet jag. Så de ska jag, jag ska bli frisk och fri. Jag ska leva för oss båda. Jag pratade med Elin igår, vi hade ett så fint samtal och vet du vad vännen? Vi ska ses när hon kommer hem. Det kommer kännas konstigt att du inte är med, men jag vet att du hade velat de, att våra lev fortsätter, de kommer aldrig bli som förr, för du är ju inte där. Men på något vis, så vet jag att du ändå är bland oss. Du är våran ängel, du togs från jorden alldeles förtidigt, himmelen behövde sin ängel. Så nu lever du inom oss. Jag tänker så ofta tillbaka på alla minnen vi haft tillsammans, alla underbara stunder, alla samtal. Jag önska jag hade kunnat träffa dig också, men jag var också inlåst på LPT, jag fick inte. Och jag var rädd, för jag ville inte trigga dig, men jag vet att du förstod, för de gör du alltid. Jag minns när du låg på IVA och jag vart så arg på personalen för att de inte tog med mig så jag fick träffa dig, men du lugnade ner mig och sa att du nog förstod varför. Jag med innerst inne. Men jag var så arg, men du fick mig lugn. Jag älskar dig vännen. Jag saknar dig. Sov gott. Må du vila i frid älsakde älsakde vän. Jag tänker på dig varje dag för du var en sån fantastisk person och vän, en sån vän som alla ville ha och jag är glad att jag fick ha just dig som vän. Hoppas du nu har det bra. Kram vännen. 

Jag sakna dig, jag saknar dig så, ord kan inte beskriva min saknar över dig

Jag kan fortfarande inte fatta att du är borta, min älskade vän är borta. Min barndomsvän finns inte längre, jag har känt dig sen vi var 6 år och började i samma klass. Jag minns dig som en tjej jag ville lära känna. Du är en av mina närsaste vänner och allt känns så overkligt. Jag tänker fortfarande att jag ska skriva eller ringa att jag måste ringa dig. Sen kommer jag på mig själv att det inte går. Denna jävla psykiska ohälsa. Den är så hemskt. De hade kunnat vara jag, men nu var de du och nu vet jag hur de känns att förlora en vän och den smärta vill jag inte ge någon av mina vänner eller familjer. Jag ska fortsätta kämpa och jag ska kämpa för oss båda nu när du inte längre lever. Jag vet att du har det bra nu, för du är fri och slipper kämpa för att överleva. Jag vet att du tittar ner på oss och att du nu lever i oss och du kommer föralltid att leva kvar i mitt hjärta. Du var en sån himla fin person och jag älskade dig så. De är så många minnen som vi har tillsammans, jag minns så väl när vi både badade i trollsjön, när vi var med skolan på klassresa. Hur kallt det var och du badade i regnjacka och jag i underkläder. Hur många skratt vi har fått tillsammans och varma kramar jag har fått av dig. Nu ska jag kämpa för dig och se till att bli frisk, för jag vet att de är det du hade velat och inget annat. Ett liv slocknade och de är så jävligt att de skulle vara ditt. Men nu får du i alla fall vara fri precis som du alltid velat. ÅÅh vännen, som jag saknar dig, jag är fortfarande i någon sorts chock och kan inte fatta att de hänt, jag önska så att jag kunde få se dig le och skratta igen och få en sista kram av dig vännen. Vars du än är så vet jag att du nu har de bra. Jag älskar dig och saknar dig så och de kommer jag alltid att göra. Finner som inga ord, jag vet inte vad jag ska säga. De är så hemskt och overkligt att jag varken vet ut eller in. Du lever inte längre, för mig är de så oförståligt. Men jag förstår varför och jag vet att de även kunde ha varit jag. Så jag förstår dig, tro mig. Jag vet att inget kan få tillbaka dig, jag vet de, men att sen förstå det de är så jävla svårt. På söndag ska vi alla närmaste vänner till dig träffas och tillsammans ska vi vara. Vi håller ihop och jag ska aldrig glömma dig och allt du gjort för mig. Vi har varit på olika håll, men ändå har du funnits där för mig. Jag vet inte ens vad jag ska skriva längre, de är så svårt. Men jag lovar dig, jag ska kämpa och jag ska bli frisk, jag ska göra dig stolt. Jag älskar dig vännen och jag saknar dig så.
 
Denna jävla psykiska ohälsa, den är så brutal, den är hemsk, de dör flest ungdomar genom självmord tack vare denna förbaskade psykiska ohälsa. Hur ska man få folk att förstå, att de är ingen sjukdom man ska leka med, de är en hemsk sjukdom, en av dom värsta. Min vän dog i den, jag hade kunnat de, men jag överlevde. Men du dog i de. Jag vil göra något, bara något för att få folk att förstå hur jävla hemsk denna sjukdom är. Men vad kan man göra? De finns mycket och jag stöttar två förreningar som kämpar mot denna sjukdom och försöker göra den hörd. Men jag vill göra något eget, för att få andra att förstå, de är ingen sjukdom som är på lek, den sjukdomen handlar också om liv och död. De är något som är så viktigt att man förstår. Jag vill på något sätt genom dig på samma sätt förmedla hur hemsk denna sjukdom faktiskt är. För jag vet, för jag lever själv i den. Jag lever med min kamp och den är inte över än. Så jag vet hur brutal den är och jag vill vara med att få andra och förstå hur hemskt den faktiskt är.
 
Jag älskar dig och du var en sån fantastisk vän, min första vän i skolan och dig kommer jag aldrig gömma. Nu är du en ängel och nu vakar du över oss alla. Du är vår skyddsängel nu.

lite aggrigationer

Go kväll, 
Ligger i sängen och ser på greys, är trött och tänkte lägga mig tidigt ikväll, eller försöka sova. Har varit på en fika med min KP och vi hade de så trevligt. Vi satt på espresso house med varsin islatte och prata om allt möjligt. De var så roligt. Har haft de bra dagar hittills, suttit och plugga med malin och pratat med henne. Sen sov hon även över här och vi pratade på tills vi somnade. Så de är väl ungefär de som hänt. Imorgon ska jag på freda klockan 11 och sen på gyn i sunderbyn för någon kontroll som jag inte vet vad. Ska även träffa älskade syster imorgon över en fika. Sen efter gyn ska jag träffa Marie, som förövrigt även fyller år idag. Så ett stort grattis till henne. Nu är även hon 22 år. Så imorgon ska vi fira henne och de ska bli så roligt. Har även städat lite och sånt. Så de händer inte så mycket egentligen. Jag går en traumabearbetning via FREDA eftersom jag inte får det på något annat sätt. Men den är bra, och min kontakt är bra. Men de är tufft. Men de går bra. Jag får inte ens dag i närpsyk. Har försökt tre dagar i rad nu men de svarar inte och säger bara att de inte finns något tid att ringa upp på, så börjar bli less. Får ingen kontakt där eller nå just nu och de skulle bara ta några veckor och nu har det tagit över 2 månader och jag fattar inte och visst jag förstår och inser nu att jag kanske få vänta till hösten. Men de har en skylldighet att göra, så börjar bli lite less. Och skulle vilja ta bort min sömnmedicin för att jag sover så mycket på den. Så vill bli av med den, för jag kan sova utan den, för de har jag gjort flera nätter och nu dom två senaste 2 dagarna har jag varit helt utan och sovit väldigt bra och varit piggare på morgonen. Sen ska jag även få en läkartid denna månad, men har inte fått något brev en, så imorgon ska jag testa ringa direkt på morgonen när jag vaknar och se om de har tid att svara då, men de vet man aldrig. Ska dessutom låta bestämd och säga att jag vill att de ska hända saker nu, för jag börjar bli less på att allt står så stilla hela tiden. Jag mår helt okej de gör jag. Men jag känner ändå att jag skulle behöva prata med någon då och då, kanske inte varje veckan, men varannan i alla fall. För att ha legat inne i 10 månader med 6 veckor i de fria och endast haft en kontakt i 4 veckor. Och sen blivit utskriven efter en period på 4 månader som varit ett helvete, men självmordsförsök, våldtäkt, polisförhör, självskadning, bältning, tvångsinjektioner, ja listan kan göras lång, så känner jag ändå att jag skulle behöva något att prata med då och då. För jag har ett jävligt bagage med våldtäkt av min egen pappa, en graviditet med honom osv, så jag skulle vilja ha någon som följer upp mig och har koll på mig, för jag vet att jag kan falla tillbaka. Jag vill inte och jag ska inte, just nu känner jag inte heller ens att jag är på väg, för har inga tankar på nå. Men man vet aldrig. Jag har inte varit fri från detta så länge och jag är inte frisk. Så nån måste jag ju få som kan prata med mig. De ska fan inte ta sånhär lång tid att få någon tycker jag. Speciellt inte när jag låg som prio ett, men de är säkert för att jag är stabil nu som anser att de kan ta de så lugnt. Men jag vill inte tillbaka på 32:an och då vill jag ha någon som jag kan prata med och ha ett öga på mig och säga till mig ifall att jag börjar må sämre, för jag är inte alltid medveten om de förrän de gått förlångt och jag hamnar tillbaka på ruta ett. De vet jag, för jag känner mig själv så pass väl att jag vet de. Jag har inte haft såhär mycket energi och livsvilja på ja, okej helt ärligt i hela mitt liv. Och de är väl ändå nu som mest jag behöver hjälp? För att behålla den. Pluggandet och att mitt slit för skolan som visar sig i bra betyg, de ger mig så mycket positiv energi. Mina familjer och vänner. De betyder allt och allt jag gör, de gör jag för mig själv. För jag vill må bra och jag vill ha ett liv, precis som jag har det nu. Att kunna umgås med familjen och vännerna och skratta och vara glad, de är det jag vill, inget annat. Jag längat så mycket till den dagen jag får ett jobb och får tjäna mina egna pengar, efter 1,5 år av slit med massa plugg. Att få en utbildning är det jag drömmer om och mitt absoluta mål. Så de är det jag kämpar för och därför vill jag ha en att prata med för jag vet att de kan hjälpa ännu mer och de skulle vara skönt. För de finns saker jag vill prata om, som jag inte kan prata med nån. 
 

En del av livet och att inte dö

Tjoo, Go kväll, eller nå åt de hållet. 


Ligger i sängen och tänkte sova. Jag vet det enda jag gör är typ sover. Okej idag vart de 12 timmars sömn, men ja, de är fortfarande för mycket. Men ringde närpsyk och de sa att jag ska testa vara utan min sömnmedicin, eftersom jag inte har några direkta problem att somna och se efter någon dag om tröttheten minskar. För de kunde mycket möjligt tro att de var den, eftersom att många kan få ovanligt mycket sömn med den. Så ja. Nu återstår de att se, ska annars ringa tillbaka och så får de göra och se över vad de kan vara eftersom de själva sa att de inte var normalt. Är i alla fall väldigt trött och har pluggat i flera timmar idag, värvat med att se greys och äta mat och jordgubbar och kladdkaka. Yes min måndag. Imorgon är de tisdag och jag hoppas på en dag med bättre väder. Borde i alla fall sova snart känns det som. Har pratat en kortis med Anna och har även varit utskriven i 70 dagar vilket är det längsta jag varit utskriven på ett år och de känns så otroligt bra. Sen har jag varit skadefri i 84 dagar och de känns bara helt otroligt. De är så overkligt och de är så skönt att de går så bra som de gör för mig just nu. Är så himla lycklig och glad. Känner mig så himla stolt över mig själv. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna den känslan jag känner just nu. Den är så overkligt. Visst kan jag ha dagar med ångest. Men de är ju normalt och de har ju alla, så de är inge fel på de eller något jag ska vara rädd för. För ångest är en obehaglig känsla, men den är inte farlig, men den kan tyvärr göra mycket skada just för att den är så obehaglig som den faktiskt kan vara. Men de går så bra för mig nu och jag är så himla glad över de. Det gör mig så stolt över mig själv. Jag fixar de. Något jag aldrig trodde jag skulle fixa. Okej jag trodde inte ens jag skulle leva nu, men de gör jag och att jag överlevt, de gör mig så lycklig. Att jag överlevt allt fruktansvärt jag utsatt min egen kropp för, så finns det dom jag kan tacka för att jag lever. Som mina vänner, mina familjer, men en vän som faktiskt räddade mitt liv, de är Anna. Jag hade kunnat dö, men hon tog modet och ringde 112 och ambulansen kom och hon räddade mitt liv, annars hade jag nog inte levt för ett år sedan och de är jag evigt tacksam för. Vad hade jag gjort utan dig? Jag hade inte ens levt om de inte vore för dig. Sen personalen på avdelningen A,L och min person. Om de inte hade sett och förstått att något inte stod rätt till, då kanske någon av mina överdoser hade tagit död på mig. De finns så många jag kan tacka för att jag faktiskt lever idag. Och utan allas stöd, då hade jag verkligen inte legat i min säng och skrivit detta inlägg. Jag vill kunna ge tillbaka, tillbaka för att ni har gett mig ett liv att leva, ett liv som jag vill leva och nu snart är det min tur att rädda andra liv, precis som andra räddat mitt. Nu ska jag leva, jag andas och jag skrattar och ler och allt är en sådan befrielse. Jag vet som inte riktigt vad jag ska säga, förutom att jag är så tacksam för att jag fått en andra chans till livet. Och den chansen ska jag inte leka med, för de kanske är den sista och de vill jag inte. Jag kanske blir den där tanten med 10 katter, men vad gör de så länge jag är lycklig? 


Kram på er alla och lova mig, tänk efter en sista gång, innan ni gör något dumt, är de verkligen de ni vill...för att för mig, jag har inte velat dö, jag har bara velat komma bort från allt, slippa känna, slippa tänka osv, tabletterna, de har varit mitt sätt att fly, när jag nu vet att de finns andra sätt att ta tag i allt, för att fly, de är inte det bästa. De är en sak jag vet. 


Kroppsideal

Jag blir så less. Jag går runt på stan och ska testa kläder, eller byxor. Men vad kan jag egentligen ha? Inget. HM, för litet, bikbok för litet. Jag har ett par molly jeans från gina L, Fast jag tvättar dom kan jag ha dom utan problem, men går jag in där för att köppa ett par nya så är det ett fett NEJ, då måste jag gå upp i storlek till XL. Varför kryper dom storlekarna, är det för att dom ska ge en ångest? Dåligt självförtroende eller vad?  Jag förstår inte. Jag är inte särkilt stor ändå, men ändå kommer jag inte i den största storleken på många affärer. Är det meningen att man ska få ångest varje gång man går in i en affär för att prova jeans och se om man kan komma i deras största storlek eller ej. Hur ska de få en att må bättre? Hur man än ser ut, de ska inte spela någon roll, ska man väl ändå få känna att man mår bra och att man kommer i ett par helt vanliga svarta jeans. Jag tycker de är så fel, de samhället gör med en. Att man ska svara den ideala kroppen för att känna sig okej och kunna prova och köpa kläder var som helst. De gör mig egentligen bara ledsen. De är inte så konstigt att de är så många idag som får än ätstörning, med tanke på den synet samhället och media har på en att man ska se ut för att passa in. Idag var jag och provade jeans, jag har, men mina glider hela tiden ner, hur mycket jag än tvättar dom och försöker få dom mindra, så tänkte försöka hitta en annan modell som kanske sitter bättre uppe. Men de går inte. För om dom inte ska vara svindyram så finns det typ inga jeans att köpa. Jag kan ha cubus, men dom glider ner där bak, samma med ginas. Jag vill ha ett par som sitter uppe och som jag kan ha. Jag vill inte behöva känna denna ångest varje gång jag ska gå in i en affär och testa jeans och tänke, kommer jag få på mig dessa, eller kommer jag få leta vidare. Har varit på tre affärer hittills i stockholm. newyorker, HM, BikBok, ingen kunde jag ha. Så tänkte när jag druckit upp te:t att jag går på veromoda, annars vet jag helt enkelt inte vad jag gör. Testade ett par hos moster och kanske beställer dom, för de satt ändå helt okej och var väldigt sköna. Men jag får se. Elina ska gå på jeansjakt i stokholm och nu är jag i nacka och går runt där och kikar efter. 
Bild från gårdagens tur och rundtur/promead, vad man nu vill säga här i stockholm.Var så mysigt att sitta vid vattnet, igår, de var så himla skönt väder och jag bara njöt. Annars har jag de väldigt bra här nere, trivs ändå i stockholm. Nu ska jag fortsätta med mitt pluggande och dricka upp mitt te så ska jag gå på en fortsatt ångestjackt. 

Att lyfta fram den fruktansvärda sanningen

 

Jag vet inte vad jag ska säga, blir så ledsen. Jag har vetat att jag haft den tanken i år, men inte redan 2011. De är så sjukt, de ska inte behöva vara så och jag vet ju varför jag hade just den tanken då, samma anledning som alltid. Men de är så tråkigt, de ska inte behöva vara så. Och att jag skrev de såhär...de trodde jag aldrig. Tänker på de lilla barn jag var då. Att ingen gjorde nå, men de var ju bara ek tanke, jag försökte ju aldrig. Men nu när allt kommer upp, minns jag att jag var nära på. Men att ingen såg de då? Förstå så många år av lidande jag kanske hade sparat? De rann en tår när jag kom ner till dessa inlägg. För nej, jag skrev de inte för uppmärksamhet, de var precis det jag ville, jag skrev som jag känner. De värsta är att de börjar komma tillbaka minnen från då och de är så hemska minnen, ett barn ska inte behöva känne så, inte alls. Men ändå är de allt fler och fler tonåringar som gör de och de är det som är så synd.

 

Och detta är något som man måste se allvarligt på, för vet ni vad den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar i Sverige är? Jo de är just de, självmord. De är så hemskt, de ska inte behöva vara så, men de är sanningen. Jag tänker inte släta ut de, för jag säger som de är och jag berättar sanning. Och att självmord ska vara den vanligaste dödsorsaken i Sverige, de är så tragiskt. De är fler som tar sitt liv än vad som dör i cancer. Och ändå ser man än idag inte psykisk ohälsa som en så värst allvarlig sjukdom. Men hur kan de då komma sig att de är den vanligaste dödsorsaken om den inte är allvarlig? Jag blir bara så ledsen, jag ser fler och fler som dör pga självmord, läser fler och fler atiklar om de, men ändå känns det som att det inte händer så mycket. De pratas massa om att de måste ske förändringar, men vad är de för förändringar som verkligen sker? Ungefär 1500 personer VARJE år tar sitt liv, och bland ungdomar ökar desvärre siffran för varje år och de är så hemskt, så ska de verkligen inte behöva vara. Och hur många blir inte en grönsak, varje år för att de försökt ta sitt liv men misslyckas och hamnar, ja, jag skulle säga i ett värre tillsånd än döden, för vem vill ha en hjärna som fungerar, men man kan inte göra något annat själv, varken prata, äta, inget, någon som får byta blöja på dig varje dag, du kanske ligger uppkopplad för att du inte ens kan andas själv. Få tårar i ögonen bara jag tänker på det.

 

Jag vet att jag hade kunnat bli en av dom där 1500 personerna, jag vet att de hade varit jag som hade kunnat bli den där grönsaken. Men jag överlevde och de är jag så himla glad över idag, de finns inte med ord hur tacksam jag verkligen är för de. Jag vill inte längre dö. Jag vill leva. Idag har jag inte suicidtankar och de är så befriande. De är som att vara fri från är evighets börda. De är hemskt att jag har behövt dras med dom tankarna i så många år. Okej, första gången jag sa att jag ville dö var jag inte gammal, då var jag bara ett litet barn, jag minns också att jag försökte styrpa mig själv för första gången när jag var 6/7 år gammal, jag minns till och med vars jag var. Så om jag säger så, helt ärligt har jag haft dom tankarna nästan hela mitt liv och då kanske ni kan förstå vilken befrielse de verkligen är för mig? Ibland tänker jag, tänk om de hade märks då? Tänk om någon hade sett något teckan redan då? Jag sa de högt, men jag var ju bara ett barn, så då var de ingen som tog mig på allvar. Kanske jag hade sparat många år av lidande. Men så ska jag inte tänka. Fast jag tänker så ibland. Om någon bara hade orkat fråga, för jag vet att när jag var tonåring fanns det tecken på att jag inte mådde bra. Men idag är jag så tacksam att min kurator på gymnasiet förstod att de var något och lät mig ta den tid jag behövde för att tillslut berätta. För de räddade bokstavligt mitt liv. Och jag är är så tacksam för de än idag. Sen är jag så himla glad över att jag kommit så långt påvägen i kampen mot att övervinna min psykiska ohälsa.

 

De är små pusselbitar som fortfarande ska på plats, men allt kommer eftersom och för varje dag som går blir jag allt mer stabil och säkrare i mig själv. Jag jobbar med de bitarna som fortfarande ska på plats, och de är främst min bearbeting av min PTSD och den håller jag på sitt vis på med på FREDA-motagningen och de är både jobbigt och skönt. Så allt kommer, men jag låter de samtidigt ta den tid de tar, för jag vill inte stressa, för då vet jag också att det inte blir bra. 

 

Sen träffade jag även min person idag för en fika på stan och de var så trevligt och så himla roligt att få träffa henne igen, vart så glad och de var så skönt att prata med henne och de var verkligen så himla länge sedan. Så ja, vart bara så himla glad och de gav så mycket positiv energi om jag säger så. 


Att visa upp att man är med i kampen och inte ger upp

Go kväll, 
Fick ett armband idag i posten och ett fint litet brev till. Av min älskade vän Sofia och vart så glad, de armbandet har jag velat ha så länge. Som kommer från feather collection. Men vad står de för? Jo ätstörning, kampen mot ätstörning, att bli frisk och fri. Den står för något fint, och ek kamp som är ett helvete att vinna över, men de går. Jag har levande bevis på det. Och jag är nära att målet ta, jag äter och jag äter allt, men de är den där sista biten, att fullt ut acceptera min kropp som den är och vara stolt över den. För just nu skäms jag bara över den, fast jag vet att jag inte ska, för de är inget man ska, man ska vars stolt över sin kropp. Jag åker och badar, jag visar mig i bikini, men bara för de betyder de inte att jag är bekväm i min kropp, men de är ett sätt att jobba med att bli bekväm i den. För de är mitt mål. Att bli fullt frisk och fri och detta armband stödjer även frisk och fri och de är så fint, de står för ätstörning, en kamp som är rena helvetet. Men värd att ta sig igenom. För kontrollen, den är brutal och all självhat är lika så. Nu bär jag ett sånt armband för att stödja kampen mot ätstörningar. För en ätstörning, de önskar jag ingen, inte ens mitt värsta fiende. Dessutom är de väldigt fint. Nu har jag två armband som stödjer olika former av av psykisk ohälsa. Och dom bär jag för att visa att jag är med i kampen och för att minska den fruktansvärd tabun som ligger över. 


En strävan efter frihet

Hallå! 
Nu har jag ätit middag, ingen fin middag delux här inte, utan de vart hederlig Svens pytt. Gott var det i alla fall och skönt med något snabbt. Har tidigare städat lite, diskat ja osv, även pluggat och sen har jag haft besök av Helena och vi har pratat på och de var så roligt att träffa henne, bjöd på kaffe och bulla, sen så fick jag även en flaska rosé och lite te plus en supergullig tesil av henne i present och inflyttningspresent. Så nu på kvällen ska jag ta och lyxa till pluggandet med ett glas rosé och lite gott te samt slå på en film att plugga till, för de är alltid lättare då om jag säger så. De är väl min dag/kväll eller vad man nu säger. Känns som en väldigt bra lördag. Lugn och skön. Jag mår annars bra, de är som lugnt och skönt inom mig, de känns som att jag är fri på något sätt. Något jag inte berättat är att jag börjat gå på FREDA-mottagningen och prata. Var första gången där i tisdags. De var rätt skönt, de är en mottagning för de som varit med om våld i nära relationer eller befinner sig i de och de känns riktigt bra. Eftersom jag nu inte har någon kontakt på närpsyk, så känns detta som ett bra alternativ och de är dessutom gratis. Och hon jag började prata med verkar riktigt bra, bättre, mycket bättre än hon på närpsyk och de säger mycket. Väntar ju på en kontakt där och de kan ju va bra att ha, men då måste jag få någon som jag faktiskt kan prata med. Så jaah. Ska i alla fall ringa på måndag och höra hur långt de har kommit med att hitta en ny, sen ska jag även fråga en annan sak och de är när jag ska börja få ha mina mediciner själv, för de har gått två månader och jag har inte på över två månader haft en tanke på att varken skada mig eller för den delen ta en överdos och de är det som är så befriande, trodde aldrig denna dag skulle komma om jag säger så, trodde aldrig jag skulle känna så som jag känner och de går inte med ord att beskriva hur skönt det faktiskt är. Så jag känner mig nog säker och trygg och jag känner att jag äntligen kan lita på mig själv med mediciner igen, de gör jag verkligen och den dagen har jag längtat efter. Så ska fråga hur de finns möjlighet att göra med den saken. För de måste ju kunna lita på mig igen, kan ju inte behöva ha den här låstheten för alltid. För de går inte och om jag någonsin ska kunna känna mig helt frisk måste jag även få ha hand om medicinerna själv. De är så jag känner, i början var det en trygghet, men nu känns de bara jobbigt och jag känner mig för frisk för att faktiskt ha det. Och ja, de är detta alla egentligen oroar sig för och de är om jag kommer ta dom eller ej och de kommer jag, de vet jag, för de lilla jag faktiskt har de, de kan jag acceptera att jag har och de är egentligen bara en medicin och den vet jag att jag behöver, och även den ska trappas ner, så bara de känns väldigt lovande om jag säger så. Så jag vet att för att må helt bra, behöver jag den medicinen och när jag inte har så mycket känns det inte heller lika motigt att ta dom utan mer okej på något vis, om ni förstår hur jag menar?  De mediciner har jag alltid tyckt va okej att ta. Jag har faktiskt varit skadefri från allt i 68 dagar och utskriven i 53 vilket är det längsta jag varit utskriven på ett års tid och dessutom utan de mörka tankarna och de är de jag längtat efter och det är detta jag strävar efter. Inget annat, jag strävar efter min egen frihet.  


Tidigare inlägg
RSS 2.0